Det verkar så enkelt eller så är det enkelt...

Jag genomfors av en stark känsla häromdagen. Stark och intensiv, av en händelse som egentligen bara indirekt hade med mig att göra. Satte känslor i rullning som hörde ihop med saker som har hänt. Och idag när jag satt vid stranden så fortsatte jag att fundera över varför jag reagerade som jag gjorde. Och jag inser att bara jag är orsak till den känslovåg som på ett sätt helt ologiskt for igenom mig. Att det fanns en bakgrund och ett sammanhang till att jag kände som jag gjorde är en sak. En annan sak är att jag lät den få kontroll över mig. Lät den få skriver jag, för jag inser det, att trots att jag inte kan påverkar allt vad som händer omkring mig i mitt liv så har jag faktiskt makt över hur jag vill förhålla mig till det. Det verkar så enkelt och jag funderar, kanske är det så enkelt.

Jag inser att jag i många sammanhang har gjort mig till offer för olika skeenden, på ett sätt är jag kanske det för att jag inte kunnat påverka vad som hänt, när jag känt mig sviken och lurad. Men när det är sagt, att jag blivit sviken och lurad, så kan det förvisso fortfarande göra ont, men jag tror att jag kan välja att inte låta känslorna ta överhand, kontrollera mig...

Att kontrollera sina känslor, är det samma sak som att inte ha några känslor, det kan bli så men behöver inte vara det. Men i ett skeende som jag inte kan påverka, är det ändå inte möjligt att jag åtminstone kan påverka mina känslor?

Det skulle kunna vara ett lyckokoncept, ett sådant där som man oftast hör från den som aldrig drabbats av olycka. Inte särskilt trovärdigt, jag vet inte om jag själv i ett annat läge skarpt skulle gilla vad jag själv skriver just nu. Skulle kanske bli tvärarg, offerrollen skulle protestera direkt inom mig, men det var ju inte mitt fel!!! Nej, det var det kanske inte.

Jag funderar över min son som dog, som ett exempel. Jag fick frågan för inte så länge sedan om vilken plats han har i mitt liv idag. Och jag insåg, redan innan jag svarade att min reaktion var ett tillräckligt svar, mitt ansikte sprack upp i ett leende och jag genomfors av en stor känsla av glädje och tacksamhet. Det kanske låter så oerhört ironiskt. Cyniskt. Men jag älskar min son, jag vill inte vara utan honom, inte ens som död. Han förändrade mitt liv, på sitt sätt. Ingenting jag kan göra kan göra honom levande igen. Men inom mig lever han och det är idag tillräckligt. Hans död var en stor sorg, en stor smärta, en av de största jag gått igenom. Det och skilsmässan, upplevelsen av att bli sviken. Men jag tror, när den värsta smärtan har gått över att jag kan få mod och kraft att förhålla mig till det. Jag kan bli bitter, bedrövad, tappa livslusten, eller inte. Och jag vill inte bli bitter och tappa livslusten. Men när det är sagt, allt det där som gör ont, som Tomas Sjödin skriver, så kan det hända något mer. Jag vill inte att varken mitt barn eller mitt äktenskap ska bli bitterrynkor runt mina ögon. Jag vill ha skratt rynkor. För att jag skrattade medan jag älskade och skrattade medan jag väntade...

Och det var där jag landade idag när jag satt på klippkanten. Att jag inser att det inte är vad andra människor känslor för mig eller ickekänslor som får mig att må dåligt utan för att jag låter de påverka mig mer än de borde ha rätt till. Min lille Samuel hade aldrig ens för avsikt att skada mig, det var "bara" det att han dog... Och hur skulle jag kunna låta det som jag längtat så efter och haft så kärt kunna göra mig bitter? Jag vill inte låta det ske...

Reclaim my life, säger jag ibland på skämt, på hälften allvar. Men jag tror att det är dags för det, det verkar alltför enkelt, eller så är det, det...

Jag sa just till sonen idag att han inte skulle lova så mycket när han sa att han skulle hoppa från trampolinen, jag inser att detta är ett likadant trampolinhopp. Förmodligen blir jag stående där ett tag tills jag vänder om tillbaka till stranden igen. Lovade för mycket. Men jag vill ta steget, jag vill hoppa, inte för att andra förväntar sig att jag ska göra det, utan för att jag vill!

men på avstånd verkar det så enkelt...

Om vådan av att kantra...

"I svagheten blir kraften störst, ty när jag är svag då är jag stark" skriver Paulus.

Vi pratade vid kaffet på jobbet häromdagen om att köra i diket. Jag har aldrig kört i diket men jag har cyklat i diket och det gör ont. igår om hur många gånger vi kört i diket. Man ska undvika diken. För det är svårt att komma upp ur dem om man hamnat där. Men det finns både yttre som inre diken att falla i. De inre dikena kanske vi har fallit i utan att omgivningen lagt märke till det, eller att vi har fått plåstra om såren i vår ensamhet.

Ett dike är detta med tron att ensam är stark. Att enbart bejaka sin styrka. Att trots att det finns människor omkring oss som vill ge oss ett handtag i livet så vill vi vara oberoende som om hjälpen utifrån skulle göra oss mer sårbara. Det finns en risk att vi då förtränger det som är sårbart och ömtåligt. Och ännu värre, det finns en risk för att vi inte förstår den som är svag, när vi själva är så starka och ingen behöver... När vi riskerar att varken se eller förstå andra människor svaghet.

Det andra diket är att bara se sin svaghet, att aldrig tro sig om någonting. Att alltid förneka både sina och Guds möjligheter. Där allt blir hotfullt och oövervinneligt. Man vågar inte ta ansvar eller risker. Man är både livsrädd och dödsrädd. Då kommer vi inte någonstans alls.. Och då får Gud inte heller stort handlingsutrymme i vårt liv.

Men om vi vågar berätta för varandra om vår litenhet, vår sårbarhet så händer det något. Att berätta om vår egen svaghet behöver inte nödvändigtvis försvaga. Istället får vi chansen att bli buren av andra.

Livet är en balansgång... Mellan två diken, det ena att ingenting förmå, det andra att ingenting förstå.

Paulus skriver: "I svagheten blir kraften störst, ty när jag är svag då är jag stark" (2 Kor 12:6). För Paulus var svagheten en garant för Guds möjligheter. Han vet i vems hand han vilar, både när han kommer på fall och när han går i tro. På samma sätt är det med oss, det är mycket vi inte förmår, i alla fall inte av egen kraft, men tillsammans med Gud så förmår vi till och med att leva det liv som vi så ofta inte förstår... När vi vågar bli burna... När vi vågar släppa kontrollen. Genom att både släppa in Gud men också andra människor i våra liv. Ensam kommer aldrig att vara starkast i längden, men kanske ensammast...

Det kristna livet handlar om att ha mod att våga både bli buren och bära andra. Om du och jag vågar möta varandras sårbarhet, så blir Guds möjlighet att välsigna våra liv så mycket större.

somliga straffas... genast...

Fick ett gigantiskt gallstensanfall nu ikväll. Medan jag pratade med en vän i telefon, blev mer och mer frånvarande... Lyckades få barnen i säng och ligger nu med en vetekudde på magen, det börjar släppa lite. Halvt på skämt, halvt på allvar tänker jag att det är ett straff, eller i alla fall en prövning. Jag äter aldrig kött på Långfredagen, det är ett val jag har valt att göra, att avstå helt enkelt. Men så föll jag för frestelsen att smaka på barnens pizzaslices med skinka och kebab. Dom har inte samma teologiska hållning till mat som jag. Och sedan brakade det loss. Så ont jag fick. Men inte barnen.

Jag tänker så här ,dels tål jag inte kryddad mat så bra. Dels hade jag satt mig för att avstå. Men föll för frestelsen. Barnen hade ingen tanke att avstå, de bröt inte mot några föresatser som jag gjorde. Att bryta mot föresatser kostar på. Att falla för frestelser är oftast mer prövande för själen än för kroppen. Men jag tror att jag behövde bli lite näpst helt enkelt. För jag faller för frestelser, ändrar förutsättningarna för vad jag föresatt mig. Herren tål att jag äter pizza på Långfredagen, men har svårare med frosseri. För det var faktiskt vad jag föll för idag, och igår. Som kostade mig min hälsa. Lite kroppslig och andlig friskvård borde vara på sin plats, det är ju det som fastan är till för, som inte ska brytas förrän till söndagen... Den här natten lär i alla fall bli en prövning..

Ibland låser det sig

Det blev bara tvärstopp. Det hjälpte inte att tre hjul rullade när det fjärde inte ville. Den glansiga ytan i snön visade tydligt att hjulet vägrade rulla en meter, det osade bränt och hjulet var skållhett. Några rejäla inbromsningar och det blev något bättre, hjulet började rulla igen med ett visst motstånd... Till slut lyckades jag ta mig till en verkstad som ordnade det på kanontid, det var handbromsbvajern som frusit fast. Ett tips - dra inte åt handbromsen i kyla! Eftersom jag klättrade med in under bilen på verkstaden för att se vad han sysslade med så vet jag nu vad jag ska göra för att reparera om det blir fel igen. Jag tänker minsann inte stå handfallen vid vägkanten!

Men nu när jag kommit hem, trött efter en intensiv och känslomässigt stark dag så inser jag att jag är lite som den här bilen. När det blir kyligt och kallt, när klimatet omkring mig fryser så blir det stopp helt enkelt. Det hjälper inte att tre hjul rullar om ett vägrar, jag kommer ingenstans, allt blir motstånd och den där naturliga rullningen, "flowen" som man kan få in när man fått upp farten helt enkelt bara avstannar. Livet lever med motstånd...

Nu vet jag hur jag ska smörja hjulet, och vajern. I andra sammanhang brukar man ju säga att man ska dra åt bromsen när det blir för, mycket jobb, den här liknelsen haltar i det resonemanget. Jag vill helt enkelt bara hitta mitt "flow" igen... Jag älskar att frikoppla när jag fått upp farten för att se hur långt livet kan rulla utan att behöva lägga på gas, det är så det borde var med det riktiga verkliga livet... Jag behöver helt enkelt lite mer smörjelse för att komma dit...

sjuk eller inte sjuk

det är frågan...

Mitt förra inlägg handlade om utbrändhet... Om att vara bränd, om längtan efter att få brinna igen. Längtan efter ett brinnande hjärta. En lagom glöd som räcker länge och kan får värma många. Jag upplever just nu det som många gör ibland att mitt bränsle för tillfället har tagit slut. Då falnar elden. Som jag nämnde så delar inte Försäkringskassan min uppfattning, eller läkarnas... I alla fall vad gäller rätten till sjukpenning. Du har inte rätt till sjukpenning då det medicinska underlag du han inkommit med inte visar att det begränsar din arbetsförmåga. Det har jag eller läkarna heller inte påstått, bara att jag inte klarar av att för tillfället arbeta full tid... För jag vill arbeta. Så mycket jag orkar..

Men jag kan inte låta bli att förvånas och lite både småle (trots allt) och häpna över nästa formulering. Som informationspunkt längre ner står det att jag för att få full sjukpenninggrundande inkomst åter måste jobba heltid för att få ut full sjukpenning om jag skulle bli sjuk igen... IGEN? Vaddå sjuk igen? Försäkringskassan har ju just slagit fast att jag inte är sjuk, då kan jag väl inte bli sjuk igen...

Vårt samhälle har hårdnat, världen kallnar...

Bränt barn...

skyr elden. Sägs det. Dvs har man en gång varit nära, råkat illa ut så håller man sig borta från allt som kan orsaka samma smärta. det värsta är att det inte är sant. Inte på något plan, utom kanske just det faktiska, elden... Vad gäller eld så har jag aldrig råkat så illa ut, det enda jag lyckats elda upp var fotsulorna på mina Graninge-kängor när jag satt med fötterna för nära eldstaden, dom liksom smälte ihop... Graninge-kängor vet väl förresten ingen vad det är nu för tiden...

Men jag läste artikeln i Dagen om den brännskadade pastorn som äntligen är tillbaka i tjänst igen. Han råkade ut för en rejäl brännskada. Det har jag också gjort en gång. En inre brännskada. Utbränd. Slutkörd, i botten. Däckad. "Kärt" barn har många namn. Sen kom jag tillbaka. Gick på marginalen. Ville leva, ville arbeta, tjäna, vara lycklig. Mitt hjärta började brinna igen, inte för att bränna mig utan för att hålla mig levande. men så mycket hände som fick de elden att förkolna. Och jag insåg att begreppet utbränd inte handlar om att stå i brand utan att just ligga i aska. Till det yttre så kan askan förmedla mycket värme, en längre tid. men det finns ingenting som ger bränsle till elden. Askan förtvinar till ett grått pulver. Det är inte så roligt att vara ett grått pulver... Eller känna sig som...

Bränt barn skyr elden. Det borde inte hända igen. Det har det inte gjort heller. men precis som en häftig brasa brinner fort när det läggs alltför mycket på den så finns risken att det helt enkelt inte håller hela vägen. Tempot blir för högt, man hinner inte fylla på. Det börjar falna. Det hände mig, jag började falna, lyckades inte fylla på med den energi som behövdes för att hålla elden brinnande, kanske eldade jag på för många ställen samtidigt... Bestämde mig för att det fick räcka.

Jag trodde att det var en merit att inse när man går över gränsen, att inse sina gränser, att se när man fått en för tung packning att bära. När det är dags att stanna för att packa om, prioritera bort. Att helt enkelt få en time-out. Är vi inte många som helt enkelt behöver det för att inte gå in i väggen, för att inte bränna ut sig själva? Alla var överens med mig. Det går inte längre. inte i samma tempo, inte med samma packning. Alla utom Försäkringskassan. Det finns ingenting i dessa symptom som tyder på att du inte kan fullgöra din tjänst som präst... Så jag fick dra på mig packningen, fortsätta gå, i samma tempo. Jag vet att det inte kommer att gå. jag vet att det kommer en dag då man stupar. Det gör bränns att gå rätt in i elden...

Jag vill leva mitt liv brinnande, men inte utbränd...

kyrkan vs sjukförsäkringen...

Som jag bloggat om tidigare så är det inte självklart att få del av den sjukförsäkring vi hoppas på att få stöd av när vår hälsa vacklar. Hälsan bedöms olika av Försäkringskssan och sjukskrivande läkare. I vår bönegrupp konstaterade vi igår att det borde vara en stor marknad för kyrkan och för bön om helande. För vare sig läkare kan eller inte kan hela och läka med sin särskilda kompetens så ges inte förutsättningarna för det när människor tvingas ut i arbete som de inte för närvarande har förmågan att utföra. Så vart ska man vända sig? För att bli hel? Till vår Herre? Ingen dum plats. men bäst av allt vore om vår herre fick samverka med både läkare och Försäkringskassa...

Saligt byte

Bytte till vinterdäck idag. Det borde man inte göra på en söndag, jag vet... Men det var bara idag jag hade tid och det var inte på gudstjänsttid. I alla fall inte i vår församling. Men medan jag bytte däck så lyssnade jag till gudstjänsten i P1 från Domkyrkan. Biskopen predikade, riktigt bra! Därför blev däckbytet också ett saligt byte... Inte ens en fågel faller till marken utan Gud. Punkt. Så står det i den grekiska grundtexten. Jag har inte läst på tillräckligt noga. Det gör ju en avsevärds skillnad från översättningar som att inte en fågel faller till marken utan Guds vilja...

När vi faller faller vi i Gud, Gud är med oss i fallet. Inte i något fall är jag borta från Gud. Det tröstar mig, både när jag faller eller när jag går. Gång på gång berättar Bibeln om människor som lämnar Gud, men Gud överger oss aldrig. Vi kan gå bort från Gud men Gud går inte bort från oss. Vänder oss inte ryggen. Gud står kvar och när vi ropar är Han där...

6 veckors karens

Jag minns när debatten var i full fart över om man skulle ha en karensdag vid sjukdom, sedan om man skulle ha två och så småningom också diskussionen om det var arbetsgivaren eller Försäkringskassan som skulle betala. Idag har vi en karensdag och sedan två veckors skyldighet för arbetsgivaren att betala sjuklön innan ärendet flyttas över till försäkringskassan. och därefter dessa två veckor går all trygghet förlorad. Då inträffar en ny karenstid. Dvs karensen fram till att Försäkringskassan har prövat ditt sjukfall och bedömt om den läkare som du har fått ditt sjukintyg av bedöms har gjort en korrekt bedömning och om du har rätt till sjukförsäkring. Om läkarens utlåtande inte bedöms trovärdigt så förloras all den sjukförsäkringsersättning som du eventuellt skulle fått från Försäkringskassan efter det att arbetsgivaren inte längre har ansvar för ersättning.

Det kan alltså ta Försäkringskassan sex veckor att fatta beslut om läkaren har gjort en korrekt bedömning eller inte. Om Försäkringskassan bedömer att läkaren inte fattat rätt beslut så betalas ingen ersättning ut och den retroaktiva karensen för arbetstagaren kan uppgå till 6-8 veckor. Ersättning betalas alltså inte ens ut medan utredning pågår. Och det beslutet kan i värsta fall ta flera månader. Du inte bara få vänta på ersättning, du kanske inte får någon ersättning alls.

Så du som går till läkaren för att du inte är fullt frisk, riskerar du att straffas ut med tusentals kronor i förlorad inkomst som följd och tvingas upp i tjänst i en omfattning som din läkare bedömt att du saknar förmågan att utföra.

Du som blir sjukskriven, varken du eller din sjukskrivande läkare är alltså trovärdig. Hur det är att bli sjukskriven vet jag, men hur känns det att vara läkare på dessa grunder?

Obrutna ben men stukade själar

Jag hade en god vän, arbetskamrat som sa till mig flera gånger:
- Det är många obrutna ben som skulle behöva gipsas, och syftade på de trötta själar som helt enkelt inte orkade mera, men som behövde utanpåliggande symptom och tecken för att kunna säga, jag kan inte gå längre nu... Vad gör man med inre skoskav som inte syns utanpå?

Det är lättare att gå genom livet med ett brutet ben än att försöka flyga med en en bruten vinge...

Försäkringskassan svarar, du behöver inga vingar för att gå och ben har du... Om ni förstår bilden...

Slagen till marken...

...men inte förlorad. Rådvill men inte rådlös... Känner igen mig i Paulus ord till Korintierna. Det är så det känns emellanåt, alltså inte helt hopplöst men lite motlut. Det tröstar mig att Paulus också hade ganska mycket motlut även om han i sin gärning fick skörda många frukter... Ibland kan det egna livet kännas ganska så fruktlöst. Det är så mycket man sår med drömmar som inte slår rot, eller som vissnar ner och ingenting blir som man hade tänkt. precis som den fina blomman på förpackningen av fröpåsen. Allt som kan bli. Det blir inte alltid som vi tror. Det lönar sig inte alltid att försöka ta reda på vad det var som slog fel, missväxten... Istället gör jag väl som jag alltid gjort min trädgård, plockar det som blommar vare sig det är jag som har planterat eller inte.

Blom where God plats you (återkommer senare till det...)

Men det går inte att låta bli att undra, vad hände med drömmarna, med människorna? När man ser hur allting förändras, är det i min blick som livet och människor förändras?

Men vad hjälper det om du vinner hela världen men förlorar din själ.

Var stjärnvinsten verkligen en *- vinst?

Att känna sina gränser...

Vi var på en resa med Pastoratets präster och diakoner för flera år sedan till Danmark. Ett av resmålen gjorde stort intryck på mig och det var Mårups kirke som riskerade att falla i havet efter som dess vågor sakta med säkert arbetat sig in och förkortat landremsan från sina ursprungliga 2 kilometer till vid vårt besök ca 10 meter. Idag kom bilden till mig att det är på samma sätt med oss människor. Att vi behöver stå på stadig mark för att kunna stå till tjänst och tas i bruk, men att varje människa någonstans har en gräns som hon inte får komma för nära. Men ibland händer det att krav och prestationer, duktighet och bördor liksom äter sig in i våra liv och gränsen flyttas allt närmare för att till sist utgöra ett hot mot vår möjlighet att fungera så som det är tänkt. Vi märker inte hur det börjar äta sig in i våra liv förrän gränsen kommit så nära att den faktiskt väcker en oro och ängslan, när vi inser att det kan vara försent att göra något.

Kanske är det så att varje människa någon gång står där vid den där kanten och undrar hur kunde det bli så här? Eller så kanske vi är den som får stå vid en annan människas sida och hjälpa honom eller henne att förstå, att det inte går längre. Att vi måste göra någonting för att bygga livet på en stadig klippa igen. Jag tror att det kan vara möjligt... Vi har ju fått lära oss att inte bygga på lösan sand, men ibland är det inte så enkelt att känna efter vilken grund det är som vi verkligen står på.

När jag ser på bilden av Mårups kyrka så finns det två möjligheter, att låta det falla, eller att faktiskt bryta ner sten för sten och försiktigt med varsamma händer återuppföra på fast mark igen. Det sista är vad jag tror att Jesus vill göra med oss. Ta oss i sina kärleksfulla händer, kom till mig alla ni som är tyngda av bördor och jag ska skänka er vila... Det vill han göra med dig och mig, han vill inte bara stå och se på när vi faller. Jesus vill bygga upp oss på nytt och ställa våra fötter på stadig mark. Men att tillåta sig att göra det kan smärta. Först att inse att man är där man är, sedan att inse att någonting måste förändras, och till sist att faktiskt låta honom göra den förändringen med oss.

Kraften fullkomnas mitt i din svaghet då...

Psalm 90

Vind i seglen eller av egen kraft?

Jag satt på stranden vid Åh stiftsgård, Ljungskile och tittade ut över viken. Jag var långt inne i en bibelmeditation då jag så två båtar möta varandra med ca 100 meter mellan. Den ene på väg utåt havet, den andre på väg in i skyddad hamn. Först lade jag märke till tvåmastaren genom sitt lite lätt bullrande ljud från motorn, jag tittade upp och såg att den även gick med focken. Vind och motor tillsammans. Människor rörde sig på däck men det var för långt avstånd för att jag skulle kunna urskilja någon av dem eller hur många de var. Havet låg ganska stilla. Efter en liten stund kommer runt klippan in i mitt synfält en liten vit roddbåt. En ensam man sitter där och ror med kraftiga tag utåt havet, eller utåt förresten, vi befinner oss fortfarande inomskärs innanför Orust. Han har ganska god fart men jag tänker att om en liten stund kommer han att bli trött.

Så förvandlades dessa båda båtar till en bild av livet. Om hur vi kan leva, ensamvargar som går för egen maskin eller om vi tillsammans både av egen kraft och med Andens vind låter oss föras i hamn. Både visste vart de var på väg. Men om jag får välja hur jag vill leva så vill jag inte vara ensam i båten, jag använder gärna min egen motor men vet att jag inte förmår av egen kraft utan är beroende både av de mina runt omkring mig och vid i seglen, för när min kraft rinner ut så för vinden mig genom seglen mot hamn. Jag är inte ensam. Jag behöver inte klara allting ensam...

Dessa två båtar hade mycket mer att berätta om mig och mitt liv men det gör jag inte här...

Att skapa konturer...

Att bli sedd, att bli tydlig... Mot sig själv och andra. Att vara trogen sitt hjärta. Gå sin egen väg. Kom att tänka på Ninni, det osynliga barnet i Mumintrollen idag. Ju mer sedd och älskad hon blir desto fastare former tar hennes liv, den diffusa skuggan får konturer och hennes ansikte får liv. Hon har sett andra men de har inte sett henne... Livet kan få konturer på många sätt. Inte bara genom att bli sedd av någon annan... Också uppmuntrad, tilltrodd att kunna ta ansvar för ditt eget liv. Att säga till någon; Jag litar på, har förtroende för att du gör det val som är det bästa för dig....

Bilden av Ninni kom för mig idag. Längtan efter konturer, längtan efter att få vara den jag är, gå den väg jag vill, vara trogen mig själv. Inte bara gå den väg andra pekar ut för mig... Det kan kosta på, tydligheten. Den är inte alltid så bekväm... I alla fall inte om man varit någon som låtit andra styra och ställa i sitt liv... Vem vill leva livet som en formlös massa? Livet kan få konturer utan att vi för den skull tvingas in i en mall... Det måste finnas en form som är skapad bara för mig... Det är spännande, jag tror jag lägger mitt liv i krukmakarens händer...

Att bli skammad...

Det finns inget ord som heter så, skammad. Men Göran Larsson använder det i sin bok, Skamfilad. nu finns ordet som beskriver vad så många av oss fått uppleva. Känslan av att inte höra hemma, att inte passa in. Upplevelsen av att någon slår ner våra gränser, tröskar ner vår integritet... Till slut står vi där med öppen dörr, utan möjlighet att låsa om oss. Blir ett villebråd som gör att allt som närmar sig riskerar att förvandlas till ett hot. Och vad gör man med den som hotar? Håller fienden lugn... Hur gör man det? Jo, anpassar sig. Så mycket som möjligt ser till att göra den andre till viljes, faller in i den mall som krävs för tillfället, stämmer av vad som förväntas av en, en kameleont mot omgivningen. Det är en känsla som är svår att beskriva. Innerst inne längst ner i maggropen vet vi att det som sker är fel. Men vi förmår inte vända det. Vi fortsätter putsa på fasaden...

Tänk att få låta den rämna istället, om fasaden rämnar kanske det ger material till att bygga upp en ny tröskel, en skyddsmur mot alla kritiserande röster, både de inifrån och de utifrån... Ett filter som släpper igenom den sunda kritiken, också den både inifrån och utifrån. Som hjälper oss att känna igen. En av mina godaste vänner sa till mig; man kan vara helt uppriktig med dig, det är så skönt, för jag vet att du kan ta det. Hon har rätt. Man kan säga vad som helst. Och utnyttja det, att jag inte kan säga ifrån, att jag inte har några filter eller trösklar för vad som är rätt och orättfärdigt. Min vän har aldrig utnyttjat det, aldrig någonsin, men andra har... utan att någonsin mena något illa, egentligen. För jag kan ta det... Har lärt mig det.

Men jag tror att det går att bygga upp gränserna igen, integriteten, insikten om var det egna ansvaret börjar men också var det slutar. Och ha frid med det. Det handlar inte om att börja säga Nej... Det är så många som tjatar om det, du måste säga nej, säga nej kan man väl alltid! men att säga nej utan att ha ångest för det. Det är en helt annan sak.

Som kristna talar vi ofta om förkrosselse, jag har sjäölv pplevt den, men för en människa som är skammad är förkrosselsen bara ett svar på det hon redan vet, jag är ändå ingenting värda. Först när vi kan älska oss själva och se på oss så som Gud ser på oss, kan vi förkrossas... Inse att vi i allt är beroende. När vi vågar göra oss oberoende av nåden från människor omkring oss, vad de tycker tänker och säger. Då kan vi öppna vårt hjärta för Gud...

Jag kan simma men jag vågar inte...

... sa han medan han försökte kämpa för att ersätta de snabba ängsliga sprattlande arm- och bentagen som fick honom att sjunka istället för att bära honom. Att chansa på tilliten i livet är som att ge sig ut på djupt vatten, att veta att man kan, men helt enkelt bara inte vågar. Så enkelt är det förresten inte. Vi längtar efter att kunna kontrollera, att ha fotfäste över allt där vi går. Och att ge oss ut på djupt vatten utan bottenkänning är att släppa kontrollen och öva sig på tilliten. Jag kan simma men jag vågar inte. Jag känner igen mig. Förvisso är jag som fisken i vattnet, både över och under ytan, men hur har jag inte levt med samma rädsla för att leva som sonen för att simma. Har jag vågat lägga bort allt det som jag byggt upp kring mitt liv som ska hjälpa till att hålla mig flytande? Har jag vågat kasta bort allt det i förtröstan och tro, i tillit på att livet ändå ska bära? Att jag ska bli buren? Det kanske är dags nu... Att släppa kontrollen och helt enkelt börja vada, utåt, på djupare vatten... och inse att jag kan simma...

När man faller för frestelsen...

Frestelser kommer alltid vid fel tillfälle. Jag lovar. Precis när du har bestämt dig för att sluta med sötsaker så serveras det både gräddtårta och semla på jobbet. Det är så svårt att stå emot, trots att du vet vad du vill och har bestämt dig för det. Är du stark och beslutsam så går det att stå emot, är du trött och utmattad så kan det vara helt kört. Det vet den som vill vinna en match, eller en debatt, att det gäller att vara pigg och laddad! Att ha garden uppe och försvara oss.


Och idag i vår bibeltext så är det verkligen ett guldläge för Frestaren. Efter 40 dagar och 40 nätter i öknen utan mat är Jesus utmattad, hungrig och försvagad. Han har kallats av Anden ut i öknen. Det är ingen guidad turisttur, ingen sightseeing från kamelryggen i solnedgången. Istället är det långa heta dagar utan skugga och iskalla nätter. ”För att sättas på prov” står det. Gud gör så ibland, kallar oss bort för att få vår odelade uppmärksamhet. Men nu är det så att vår gemenskap med Gud är ett jätte hot för Guds fiende. I Bibeln beskrivs denne fiende med starka ord, med namn som Satan och Djävulen. Och det som händer är att ju närmare vi kommer Gud desto mer angelägen blir den onde att skilja oss åt. Långt borta från Gud så utgör vi helt enkelt inget hot.


Det gäller oss och det gäller Jesus. Jesus har varit länge ensam och nära Gud men nu är han försvagad och blir av Frestaren frestad att tillfredsställa sina egna behov, just nu sin hunger. Frestelser kommer alltid vid fel tillfälle som jag sa, det är själva poängen med dem.


Faller för frestelsen gör vi ibland, och det är väl ingen fara om det ”bara” handlar om en semla. Men den store Frestaren har helt andra mål i sikte än att öka på ditt midjemått. Frestaren vill ha makt och kontroll och vill framför allt hindra dig från att stå under guds vilja och inflytande och gör allt för att förhindra det. Den makten finns överallt där någon vill göra sig själv till Gud. Den kan visa sig genom politiska diktatorer och religiösa sektledare. Det kan handla om mobbning och trakasserier. Och det kan handla om dig och mig. Och hur också vi kan användas som brickor i det spelet. Om det är svårt att tänka så låt oss lyssna till en dialog mellan Jesus och lärjungen Petrus. Petrus är en av Jesu närmaste vänner, nu när de njuter och rider på vågen framgång så börjar Jesus plötsligt att tala med dem om korset. Och Petrus är snabb att säga emot honom. Må Gud bevara dig Herre! Petrus måste blivit chockad av hur Jesus svarar honom. Med samma ord som från vår bibeltext idag. – Håll dig på din plats, Satan! Petrus, hans trognaste följeslagare av vän, kallas av Jesus för den onde själv. Petrus som bara ville väl. Men också när vi menar som allra bäst så kan det ändå bidra till att bryta sönder gemenskapen med Gud.


Och detta är samma sak som vad den Frestare som nu träder fram i öknen till Jesus vill. Hindra Jesus från att korsfästas. Men Petrus vet ingenting om det som den onde vet, kraften i korset. Petrus kommer så småningom att lära känna den kraften och kommer också att bli buren av den, därför gör den onde allt för att förhindra Jesus från att gå den vägen. Det är inte enda gången Jesus frestas. Han ställs inför mänskligt sett helt orimliga val. Precis som om natten i Getsemane och blir frestad att vilja avstå att gå den svåra väg som väntar honom. Om det är möjligt, låt denna kalk gå för bi mig, men ske din vilja inte min…

Och nu i öknen används Jesus egna ord för att fälla honom. Frestaren har inte så stort ordförråd utan använder gärna både bibelns ord och Jesu egna för att snärja honom. Orddueller kan vara effektiva. Man snärjer in sig och vet till sist inte vad man har sagt. Om du nu är Guds son så… Visa då lite av vad du kan. Ta stenarna och förvandla det då till bröd. Visst vore det frestande att briljera lite! Vinna lite beundran, uppmärksamhet, kanske till och med lite avund. Men Jesus låter stenarna förbli sten. Han avstår från att vara den som imponerar. Han vet att det bara finns en väg för att en trasig värld ska bli räddad och det är att med sitt eget liv att hela den. Det är korsets, kärlekens och försoningens väg. Att han går i vårt ställe.

Därför är han här, också när vi frestas och riskerar faller, eller faller för den. Han är med oss där har varit där före oss. I Hebréerbrevet idag blir det så tydligt:

Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi, men utan synd. Låt oss därför frimodigt träda fram inför nådens tron i den stund vi behöver hjälp.


Det är ord med hopp till oss idag. Att vad som än händer i ditt eget liv, om du faller och när du faller, för frestelsen, för makten, när du vet att du är på fel spår… Så vet du att det finns en väg tillbaka. Du är inte ensam. Jesus tar emot dig när du behöver hjälp. Jesus som själv varit människa som du och vet hur svårt det är att stå emot frestelser. Han känner alla dina svaga punkter, som kanske är fler än du själv vet om. Din sårbarhet, din utsatthet.

Och när vi vill leva nära Gud så får vi också be om hjälp när vi utsätts för den frestelse och för prövning som det innebär att leva i med Gud. Men det är inte Gud som är Frestaren. Vi vet att vi kommer att både frestas och prövas att bryta vårt band med Jesus. Därför, får vi både när vi står emot och när vi faller säga: Tack Jesus för att du inte föll. Tack för att jag får falla in i din famn av förlåtelse och försoning. I Jesu namn Amen

En del är ögonblinda

Min dotter använder en del lite märkliga uttryck. Vissa av dem blir också ganska träffsäkra och fångar mer än hon egentligen själv förstår. Idag sa hon att vissa människor är ögonblinda. Sedan talade hon vidare om dem som inte kan höra med öronen. Det får mig att tänka på hur många gånger det är som vi har både hörsel och syn i behåll men ändå är både döva och blinda för det som sker. Där våra hjärtan förstenats så att de inte ser människors nöd eller hör deras rop. Eller när vi inte hör Guds tilltal. Och klarsyn är något att be om. Att se mer än det vi har för ögonen och höra mer än det som ligger inom hörhåll. Gud, bevara mig från all slags blindhet, inte bara ögonblindhet.

Bara den som är utan synd?

Jag hörde ett samtal för ett tag sedan, de visste inte att jag var präst, man kan säga att jag tjuvlyssnade... Men det var inget hemligt samtal, utan ett samtal som fördes på öppen plats. Det handlade om präster, eller i det här fallet om en speciell präst, vem vet jag inte. Hur kan han som... predika evangelium och tala om för oss andra hur vi ska leva? Det var väl själva kontentan av samtalet. Ibland så blir jag arg på mig själv för att jag håller tyst när jag borde tala, andra gånger är det motsatsen, att jag talar när jag borde hållit mun. Men orden klingar tillbaka från ett annat sammanhang i Bibeln, när Jesus står med den nästan stenade kvinnan, efter det att stenarna har fallit från de anklagandes händer. Den som är utan synd, kasta första stenen...

Ingen av oss är utan synd, det vet Gud, själva har vi ibland lite sämre koll på det. Tror nästan inte att Gud ens förväntar sig att vi ska vara syndfria, det är ju själva poängen med att Jesus kom och gav sitt liv för oss på korset, att försoningen inte är någonting som vi grejar själva. Inte utan hans hjälp. Men så tillbaka till prästen. Det slog an någonting i mig som jag själv ibland tänkt. Känslan av litenhet inför min församling. Vad kan jag ha att komma med, hur ska jag kunna visa vägen, jag, en syndare bland syndare. Och samtidigt som jag tänker det så hör jag någon viska i mitt öra: Förminska inte det jag vill göra genom dig. Om Gud har kallat mig i sin tjänst, vågar jag då inte lita på att han rustar mig med det jag behöver?

Det finns två diken (minst) att falla i vad gäller synden, den ena är att toleransens dike. Det är i det diket det viskas: men man måste ju får vara människa (dvs syndig), då synden snudd på förvandlas till en dygd istället för en bister insikt att vi inte tycks kunna leva utan att undvika den. När synden försvaras istället för att förklaras.

Det andra diket är fåfängan. Jag möter ibland människor som älskar att tala om sin synd, om sin förkrosselse. Människor som glömt bort att Jesus har kommit för att förlåta synderna, inte älta dem. Någon slags omvänd självrättfärdighet. Som om det skulle imponera på Gud, att jag är viss om mina synder. Eller kanske tror vi att nåden blir större om vi håller fast vid våra synder? Paulus skriver något om det... Om risken med det diket.

Än slant han hit, än slant han dit... Jag slinter emellanåt i allehanda diken. Vilket jag befinner mig i är jag inte alltid så säker på, det kan nog min omgivning avgöra lite bättre. Men så tillbaka till samtalet som jag fick avslyssna. Kanske förs sådana samtal även om mig. Jag vet att det vilar ett stort ansvar på oss präster, att vi inte kan leva våra liv hur som helst eller utan ansvar. Vi är en förebild. Och som förkunnare också i ett utsatt läge för människors blickar och bedömningar. det är då jag lutar mig tillbaka på min kallelse, vissheten om att Gud vill och hela tiden försöker använda mig, att Han har ställt mig på den här platsen. Och om jag trodde att jag var utan synd och levde som det, som förkunnare och pastor, då finns det en risk att också jag en dag skulle stå där med en sten i min hand. Då blir mötet med Jesus inget nådigt möte. Då drabbar mig insikten om att jag liksom resten av mänskligheten faktiskt har bara ett enda att göra, att krypa till korset. Att komma till Jesus och lägga av oss allt. Varenda synd, även dem som vi har lite svårt att släppa taget om.

Nej, jag är inte bättre än någon annan, att hävda det skulle vara dubbelmoral. Här får vi bara bekänna våra synder för varandra, bröder och systrar och vandra vidare och tjäna Guds rike där Gud faktiskt har kallat oss att vara. Och lära känna nåden gör vi bara genom insikten om synden. Och bekänna den. Kan man ha en präst som också är en syndare? Ja, för det är den enda man får... För det är inte om oss själva vi ska förkunna utan om Honom, att få bli allt mer lika honom. Men på vägen slinter vi än hit och än dit... Och den insikten är ganska smärtsam...

Pappa, jag är så trött

Som ett litet barn känner jag mig. Har sprungit hela dagen, det värker i hela kroppen. Det känns som om jag inte ska kunna ta ett steg till. Är alldeles tom. Öppnar Boken och läser men inga ord talar till mig som de brukar göra. Ingenting Jesus säger är till uppmuntran. Inga böner om helig Andes kraft tar eld... Kraften har helt och hållet runnit ur mig... Du är bara trött, du behöver sova, vila ut, säger jag ofta till mina egna barn. När dom inte håller ihop längre. Jag är inte heller mer än ett barn ibland. När jag inte orkar så brister fördämningarna, då kommer allt, allt som jag har hållit på avstånd och lyckats hantera. Har missmodet hittat en väg in så går det inte att hålla emot.

Pappa, jag är så trött! Lyft upp mig i din famn, vagga mig som ditt barn, låt mig få sova i ditt knä. Stoppa om mig och sjung mig trygg igen. Gud, du som inte ger mig mer än jag förmår bära. Du vet vad jag behöver. Du som älskar mig, viska det i mitt öra... Jag vet, men ändå är det vad jag behöver höra.

Du för mig till vatten där jag finner ro...