Det är något lite märkligt med oss människor och Facebook-minnen. Plötsligt dyker det upp en bild från 2014 där någon står med en räkmacka på en färja i ösregn och skriver: “Vilka tider!” Och man tänker lite tyst för sig själv: Ja… fast du såg mest frusen ut.
Det är som att Facebook blivit ett stort digitalt fotoalbum där vi sitter och myser över gamla vardagsbilder. Och ändå fortsätter vi. Eller ja, jag gör det faktiskt inte så ofta själv. Ibland kan jag ta en skärmdump och skicka till den det berör. Men inte lägga ut det till hela världen. För ärligt talat – hur många är egentligen intresserade av min campingsemester i Jämtland 2012?
Kanske gör vi det för att nuet känns lite för vanligt ibland. För livet består ju mest av tvätt, matlådor och att leta efter glasögon som redan sitter på huvudet.
Men minnen är förstås också trygga. Det som varit vet man ju hur det slutade. Nuet däremot är mer osäkert. Lite som att bygga IKEA-möbler ihop utan instruktion. Man hoppas på ett fint skåp men det kan lika gärna sluta i dålig stämning och att någon går iväg och muttrar. Vi har faktiskt slutat montera ihop hemma… Och det är definitivt inget man delar på Facebook. Snarare en tillrättalagd verklighet där vi båda står och ler vid vår nya fina bokhylla.
Samtidigt undrar jag ibland om vi missar livet medan vi håller på att återberätta det. Medan vi lägger upp “för åtta år sedan…” så händer ju livet nu. Kaffet är varmt nu. Solen skiner nu. Barnbarnet skrattar nu. Någon man tycker om sitter kanske mitt emot och vill prata medan man själv letar fram gamla bilder från en regnig husvagnssemester.
Kanske borde vi ibland byta “Facebook Memories” mot “Face life”.
Inte för att minnen är oviktiga. Tvärtom. De är fina att ha med sig. Men man kan inte bo där hela tiden.
För livet händer ju inte för nio år sedan.
Det händer mitt i en helt vanlig onsdag.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar