Villhöver jag?

 Villhöver – behovets bortskämda kusin

 

Det börjar alltid likadant. Precis som igår. Jag skulle bara hämta ut mina nya glasögon som var klara. Och på väg ut från butiken så tog jag en sväng runt köpcentret. Det är ju dessutom Black Week. Något fynd måste jag ju kunna göra. Med förklaringsmodellen att jag just rensat ut lite kläder i garderoben för att ge till behövande på nattcaféet i Halmstad så tog jag en sväng in i några butiker. Nästa förklaring är att eftersom jag gått ner 10 kilo så behöver jag ju kläder i en mindre storlek. Eller hur? ;)

Och de röda prislapparna gör att något händer inom mig. Ett litet knäpp. En röst som inte är helt ärlig, men som låter desto mer övertygande: “Den här… den behöver du faktiskt.” Fast gör jag det egentligen? Det är villhöver-maskinen som gått igång igen.

 Vilhöver är behovets bortskämda kusin. Den där släktingen som dyker upp på släktkalaset med den där handväskan för 6000 kronor och försöker övertyga alla om att de var ett absolut måste! Villhöver gömmer sig bakom praktiska argument och vuxna resonemang, men i grund och botten är det samma impulser som fick oss att peka på glänsande plastleksaker i affären när vi var fem. Skillnaden är att ingen håller oss i handen längre och säger “nej, du klarar dig utan”.

Och kanske är det därför vilhöver är så svårt att stå emot. Vi lever i en tid där allt kan levereras hem inom ett dygn och där marknadsföringens främsta uppdrag tycks vara att få våra önskningar att förväxlas med livsnödvändigheter. 

Nya träningskläder som ska ge motivation, en ergonomisk ryggskena från Temu som ska förbättra hållningen, en köksmaskin som ska revolutionera vardagen men mest samlar damm. För jag hade ju tänkt att börja baka... 

Samtidigt finns det något mänskligt i hela fenomenet. Villhöver handlar inte om girighet, utan om längtan – kanske efter förändring, efter bekvämlighet, efter känslan av att livet kan bli lite lättare eller lite roligare. Ibland är det just den sortens längtan som gör vardagen uthärdlig.

Men man får vara försiktig så att villhöver inte smyger sig på och låtsas vara dess betydligt mer ansvarsfulla släkting: det riktiga behovet. För då står man där med tre nästan likadana jackor och undrar varför garderoben ändå känns tom.

Så vad gör man? Kanske räcker det att ställa sig själv en enkel fråga nästa gång den där lilla rösten piper till: “Vill jag – eller villhöver jag?”

Det är förvånansvärt ofta svaret landar i det första. Och ibland är det helt okej. Vi behöver inte alltid vara rationella. Men det är bra att veta när vi är det – och när vi inte är det. För ärligt talat: vissa saker behöver man inte. Men man kan vilja dem väldigt, väldigt mycket.