Övergiven...

Mörker täcker jorden, marken skälver. De som hånade honom såg ut att få rätt. Han hade sagt sig vara Guds Son, och där hänger han nu så utlämnad och föraktad en människa kan vara, hånad och misshandlad, upphängd för att dö. Han som hade sagt: "Jag är vägen sanningen och livet, ingen kommer till Fadern utom genom mig" Han ropar nu själv inför den stängda himlaporten:

Min Gud, Min Gud, varför har du övergivit mig. Men det är hans rop i vårt ställe. Hans död för vår skull som han dör. Det var för oss porten var stängd. Det var för oss ingen Gud fanns. Vi som i bästa fall kan ana en Gud långt borta, en mening skymta någonstans, men en mening som inte kan röra oss, därför att vi inte hittar hem. Nu älskar Gud världen tillbaka till sig själv. Öppnar den himmelska porten, genom döden.

Påminns gång på gång av min dotters ord vid sin brors grav, då hon som 4-åring stod och pekade ner på stenen och frågade - Mamma, kommer man till himlen den vägen... Korsets mysterium, genom hans död på korset får världen liv. Därför går det genom min sorg också ett stråk av hopp, av liv, av tro.

Ingen tar mitt liv ifrån mig utan jag ger det av fri vilja, säger Jesus. På korset är det inte ondskan som har initiativet, utan kärleken. Han förlorar aldrig sin identitet eller värdighet. Han går in i ondskan för att han själv har valt det.

Detta är Gud - som i Kristus har försonat världen med sig själv. Döden mister sitt grepp...

Därför är Gud är närvarande i alla långfredagar i hela vår värld och i alla människoliv. Därför kan vi se på korset och säga med det lilla barnets förundran och trosvisshet; man kommer till himlen den vägen, genom honom som ger världen liv...