Alla dessa stenar

Jag fick anledning att fundera idag, fundera över vad man gör med alla sina stenar. Vilka stenar? undrar kanske någon. Jo, alla de här stenarna, pusselbitarna, eller stenblocken, allt det som vi tänker oss att vi bygger våra liv med. Om vi nu tänker oss att vi bygger det. Det är en bild som stämmer för mig Jag bygger ett liv, ett hus. Jag lägger sten på sten, vissa stenar är viktigare än andra, dom blir hörnstenar. Andra stenar fyller ut, en del är kanske bara för dekoration. Men ibland händer som inte får hända. Det som jag har byggt, hoppats på, det som jag trodde skulle vara min trygga borg rasar. Jag står där med en hög stenar. Vad ska jag göra med den?

Då tänker jag att vi har två val. Det är vad det handlar om. Och de här två valen heter tacksamhet eller bitterhet.Genom bitterheten samlar vi de här stenarna, packar dem i en ryggsäck, och lyfter upp dem på ryggen och bär dem med oss. Och medan vi går så hittar vi bara fler och fler stenar som vi samlar på oss, som påminner oss om det där bygget som aldrig blev eller det som rasade, och vi packar dem i ryggsäcken. Och det blir tyngre och tyngre att gå. Och den som möter oss ser just detta: här kommer någon som bär på alldeles för många stenar. Kanske säger: - Lägg bort något av alla dessa stenar, lägg av, du behöver inte bära med dig dem. Och vi svarar: - Men det här är mina stenar, mitt bygge, mitt liv, jag gör vad jag vill med dem. Det är bitterheten.

Tacksamheten är annorlunda, Vi står där, ser på samma stenhög, på stenarna och ser att det är vackra stenar. - Titta, här ligger en hörnsten, den håller ju, den ligger så gott på plats där den ligger. Men där här stenarna behöver jag inte, jag lägger undan dem, de kan bli fyllnadsmassa till något annat. Så vänder vi och vrider på sten efter och ser kanske någonting ristat i dem, ett namn eller ett ansikte, av någon vi älskat som inte längre finns där med oss i det som vi en gång byggt. Vi står där vi står, bland stenarna, vi använder de stenar som vi behöver. De som vi ser håller fogar vi in i ett nytt sammanhang i ett nytt bygge, till en ny bild. Och vi gör det med tacksamhet och med glädje. Så var gör jag då med alla mina stenar? Jag har också ett rasat husbygge som jag står och tittar på och inte vet vad jag ska göra av. En del har jag väl så smått börjat bygga upp igen och en del inser jag att jag har stoppat i min ryggsäck som jag faktiskt måste välja att packa upp igen. Om det inte ska bli för tungt att gå. För det riskerar att bli det, för tungt att gå. Jag vill vara fri, jag vill gå med lätta steg, stenarna vill jag ska bära mig, inte tynga mig. Kom till mig alla ni som är tyngda av bördor och jag ska skänka er vila. Det är en vandring i tacksamhet och inte i bitterhet