nära diket

Körde för att hämta hem mina barn idag. Jag har aldrig kört i ett sådant oväder någon gång. Trodde ett tag att vi alla tre skulle få komma hem på riktigt. Plötsligt så inser jag igen, hur sårbart livet är. "Dancing on the edge of danger"...

Plötsligt då jag kommer runt en kurva så ser jag massor av bromsljus, tre bilar i diken. Glad att jag bott i fjällen, har en viss vana vid snöväder. Reflexmässigt, trycker jag så hårt jag kan på bromen, ser bilarna närma sig oroväckande fort. Samtidigt som jag slänger på varningsblinkersen så tackar jag Gud för ABS-bromsarna. Men bilarna bakom mig närmar sig oroväckande fort. Jag bara väntar på smällen. Jag ser men barnen ser inte, de ropar bara - Mamma! Den röda Volvon far som en vante över vägen i sina försök att bromsa. Till slut går den ner i diket, och sen nästa bil efter det. 7-8 bilar är vi tätt tillsammans i den tjocka dimman... 3 kvar på vägen och vi är en av dem...

Jag tänker tanken, borde jag stanna? Hjälpa till? För att göra vad då? Utsätta mig och barnen för livsfara på vägen? Det gnager fortfarande i mig, vilket ansvar har vi för varandra? Vad begärs av mig som lyckades hantera min bil bättre... Jag körde vidare, med skräckslagna barn, mötte polisbilar och bärgningsbilar. Körde för bi bil efter bil i diket. Ingen skadad, bara hårda bilar ner i mjuk snöfyllda diken. Men om det hade varit jag som åkte i diket? Gång på gång påminns vi om hur sårbart livet är och hur vi behöver varandra. Bilderna kommer att ligga kvar på näthinnan. Kanske framför allt rädslan. - Mamma är vi inte hemma snart... Nu är jag hemma i mitt hus, mina barn är trygga. Vi har kommit hem.

Herren är min starkhet och min sköld, på honom förtröstade mitt hjärta. Och jag blev hjälpt, därför fröjdar sig mitt hjärta, och med min sång vill jag tacka honom. Ps 28: 7