Att ge hela sitt liv

Predikade idag om kvinnan med nardusbalsamen, hon som gav allt till Jesus. En församlingsbo kom fram efteråt och sa; det är ju så med kärleken också, den jordiska. Att man vill ge allt, att man vill bli älskad så som man själv älskar. Och kunna dela allt. Det fanns en sorg och en längtan i de orden. En saknad. Gång på gång kommer sådana berättelser till mig, att vara ensam också när man lever tillsammans. Jag tänker att inte bara våra församlingar behöver en väckelse, för att komma till liv utan också många äktenskap... Det är något att be för...Men denna flaska med nardusbalsam som kvinnan kommer till Jesus med, den väckte också frågor kring vårt eget liv. När vi kommer till Jesus vill han ha allt. All vår kärlek, vår tillbedjan. Men han vill också bära alla våra bördor. Ibland känner vi oss små. Små inför livet, små inför de uppgifter vi står i, små med stora bekymmer. Varje gång jag kommer inför altaret så önskar jag att det inte bara vore mig förunnat att få göra det, komma fram, komma på knä, få be och säga; Jag är liten, du är stor. Bevara mig i din kärlek. Här är jag; jag som inte alltid gör allt jag kan, ändå vill jag ge mitt liv till dig, för dig, Jesus. Bara i dig har min själ sin ro, bara i dig min Gud... Från honom kommer mitt hopp, bara han är min klippa, min frälsning och min borg, jag ska inte vackla...Och när jag vacklar faller jag på honom...