4 trotsiga ljus

Jag funderade kring vad jag tycker om advent... Eller, jo det gör jag. Väldigt mycket. Egentligen. Men jag gillar inte den glittriga yta som omger advent, marknadens, de upplysta fönstrens... För mig är advent mörker, ljus som tänds i mörker, trotsiga ljus. Och när jag nu läser de fyra söndagarnas evangelier så känner jag plötsligt igen mitt eget liv. Dissonansen ag upplever mot den glittriga ytan får en klangbotten i evangelium som ger resonans tillbaka in i mitt eget liv. Advent är kamp. Intåget i Jerusalem får en fortsättning, jublet och korset hör tätt ihop. Så har 1 advent i mitt eget liv också varit helger med stor smärta och sorg. Hosiannaropet och brustenheten sida vid sida... Att jag kunde fortsätta ropa Hosianna fast jag visste att livet håller på att gå sönder... Och idag vet att det går att bli hel igen. Därför fortsätter jag att ropa och sången får ett djup i mitt eget hjärta. Andra advent kommer ofta i Lucia tid, men inte i år. Tredje advent har tidigare mitt liv gått sönder, två gånger... Två gånger blev det tredje ljuset inte tänt. I år tänder jag det, för livet, för kampen, för sonen vi miste, för kärleken jag sedan förlorade, flera år senare. I år ska jag tända ljuset igen, i år tänds det på Luciadagen, också den dagen en påminnelse om att hon som idag kommer med glögg och pepparkakor en gång gick till de fattiga och instängda med sitt eget liv som insats, det blodröda bandet runt hennes midja påminner om det. Med evangelium som sällskap är det lättare att känna sig hemma i adventstid även om vi lever ett brustet liv. 4e advent blir det sista ljuset tänt. Mariasöndagen, en kvinna ska bli havande och föda en son... orden lästes samma söndag som tacksägelse hölls för vår son. Först gjorde det ont att höra orden, vi som nyss fått säga vårt sista farväl. Men så kom plötsligt Gud till mig, satte sig vid min sida, visade på Maria, och sa, som Maria får du säga, min son är också död, men se han lever. För Gud är inte en Gud för döda utan för levande, för Gud är alla levande. I år ska jag tända varje ljus, för det är trotsiga ljus, längtans ljus, förväntans ljus, men framför allt kampens ljus och visshetens ljus, om att på min väg går jag aldrig ensam. Jag är i gott sällskap med Jesus, Josef, Maria, Johannes, och alla de andra... Ingen av dom lovade att livet skulle bli enkelt. Det känns okej, jag kan känna igen mig. Och det räcker för mig. Nu är det advent, första ljuset är tänt... Och det är helt okej för mig!