Matt 11:28-30
Jesus sade: "Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall
skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt
hjärta, så skall
ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt."
Predikan
Vi skulle flyga hem
från Kanarieöarna, Tomas och jag för några år sedan. Som vanligt reste vi med
ganska lätt packning. Inte enbart handbagage den här gången utan även med en
lite mindre väska som skulle checkas in. Framför oss i kön stod en tonårsmamma
med två döttrar. Alla hade de varsin stor väska som de lyfte upp på bandet. Och
en sak var säker, de hade inte bara solat och badat, utan också shoppat.
Plötsligt drabbade dem insikten om kostnaden för inköpen, väskornas övervikt.
2500 kr för att få med sig allting hem. Tomas och jag som stod med våra i
jämförelse ganska små väskor, tänkte att vi kanske kunde balanserat deras
övervikt mot vårt lätta bagage och lättat på deras börda. Men så fick man inte
göra förklarade kvinnan bakom disken. Var och en får ta ansvar för sitt.
Samma sak med livet. Att det är viktigt att balansera sina
bördor. Att vi ibland samlar på oss sådant som blir till en osund övervikt i
livet. När Jesus står där vid livets bagageband tillsammans med oss så erbjuder
han oss att lätta på bördan. Men det innebär också att vi måste släppa taget,
att vi inte kanske inte kan ta med oss allt det som vi har samlat på oss, och
med det kanske också insikten om att vi bär på mycket mer än vad vi behöver.
Det finns olika bördor. Och nu tänker jag inte främst på
fysiska saker i packningen. Skulle jag göra det så kan det räcka med att se ner
i min egen handväska. Numera är den minimal eftersom jag tror at jag nu vet vad
jag behöver, faktiskt är helt umbärligt för mitt liv.
Men allvarligt talat, en del av oss bär på så mycket bråte
som vi egentligen inte behöver, men som vi kan ha gjort oss beroende av. Som
till slut förvandlas till en börda. Olika krav på oss själva till exempel.
Kravet på att vara duktig, lyckad, omtyckt. Det är inget fel i att vara det, men
det kan till slut leda till att vi måste kompromissa med oss själva och den vi
är att vi till slut inte förmår att leva vårt liv som vi själva vill. Dessa av
många bördor vill Jesus lyfta av oss. En annan börda som kan ligga som en tung
sten i vår ryggsäck kan vara sorger och förluster eller sådant som vi inte
kunnat hantera utan fortfarande bär med oss som ett sår. När vi helt enkelt
inte fått läka ut, blivit hela igen.
Det finns de som varit lite mer modiga och vågat rota runt i
den där ryggsäcken och sorterat ut en del.
Någon annan kanske sorterar lite för att sedan packa ner allt
eftersom vi ännu inte är riktigt beredda att släppa taget. Där det som vi bär
på blivit en del av oss och på ett märkligt sätt även en trygghet trots att det
kan göra ont. Blivit en del av vår identitet.
Nu tänker kanske någon att det där måste vara en sorglig
packning. Finns det inget roligt, spännande, glädjerikt eller värdefullt i den
där säcken? Jo, det är jag alldeles
övertygad om. Men faktum är att sådana saker, som lycka, glädje, relationer,
kärlek och gemenskap, sällan varken väger tungt eller blir till en börda som
måste lyftas av.
Det finns nog inget så gott som att få sätta ifrån sig sin
packning när axlarna och ryggen är trötta och vi har haft långt att gå medan vi
har mycket att bära på. Det är där Jesus kommer oss till mötes. Vid livets
bagageband. Och så säger han: Kom till mig, du som är tyngd av bördor och
jag ska skänka dig vila. Men märk väl. Han säger inte: kom till mig du som
är tyngd av bördor och jag ska hjälpa dig att bära. I stället så hjälper Jesus
oss att helt enkelt vända ut och in på den där ryggsäcken, tömma den på allt
innehåll. Men det är inte som en kritisk tulltjänsteman som han hjälper till
att gå igenom packningen. Han är inte ute efter att sätta dit oss.
Det finns ingenting som vi behöver gömma för honom.
I stället får vi tillsammans med honom gå igenom vårt livs packning. Ibland
kanske med viss smärta men också med ett stort mått av försoning, lägga undan
och lägga bort. Släppa taget. Det är dags nu. Du behöver inte bära på din
smärta, du måste inte leva i din skuld. Kasta dina masker och var dig själv. Om
jag förlåter dig, säger Jesus, så måste du också kunna förlåta dig själv. Att
våga se sig själv i spegeln, så som den vi är och göra det med Guds ögon, är
vad Jesus vill hjälpa oss med. Han finns med oss där, i vår spegelbild,
påminner oss om vår avbild.
Om vem vi är skapad att vara lik.
Jesus vill lätta på vår börda. Men vi har också fått ett
uppdrag om att bära varandras bördor. ”Bär
varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag.” (Gal. 6:2) Vi uppmanas att bära
varandras bördor, och inte jämföra dem med varandra. Och i det uppdraget kan vi
försöka att göra som Jesus, inte lägga fler stenar på bördan, utan i stället vara
med och lyfta av, befria, försona. Vår uppgift är att stå vid varandras sida,
vandra en bit tillsammans längs vägen, visa medmänsklighet i tanke, ord och i
gärning och i det uppdraget be:
Herre,
ge oss seende ögon och hörande öron samt händer som är villiga att hjälpa! Amen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar