Genom hela världen går det ett rop, ett Kyrie Eleison, Herre
förbarma dig. Ropen möter oss på olika språk, från olika platser och länder. Men ropet kommer också från vår skapelse som
lider. Som Greta Thunberg upprört satte ord på i sitt tal till FN. Det här
är fel, jag borde inte stå här, jag borde vara i skolan på andra sidan havet.
Ändå vänder ni er till mig för att få
hopp. Hur vågar ni? Ni har stulit mina drömmar med era tomma ord. Det finns
ingen plan B för vår planet.
Det skulle kunna vara ett rop ur hopplöshet, men Världens och Jordens Kyrie
är framför allt ett rop efter hopp, efter tro. Om detta handlar också påsken. Om ett trotsigt hopp som inte låter sig kuvas eller tystas utan ständigt kommer igen, under ytan och
mot alla odds. Om en kärlek som går motströms. Som vill mer, som vågar mer. I
påskens berättelse åker känslorna berg- och dalbana; glädje och sorg kastas om vartannat.
Från glädje och fest, intåget i Jerusalem, vidare mot förrådandet och sedan
domen och korsfästelsen.
Påskberättelsen handlar om hopp. Om att det finns en plan B. Om hur Gud kliver in i världen, Jesus som rider in i Jerusalem. Gud som förbarmar sig över oss. Vill rädda sin fallna värld. Vill ge oss ett hopp och en tro som inte stannar nere i det svåra, i död och mörker, utan går vidare och visar att det finns ett ljus bortom det mörka. Så får vi också tänka, så får vi också tro.
För dem av er som
har använt sig av Frälsarkransen, det lilla bönearmbandet, på den finns en
svart pärla, Den svarta nattpärlan som står för död, ondska och mörker. Men efter den kommer uppståndelsepärlan. Hoppets pärla. Detta är vår tro, Vi
stannar inte på nattens pärla. För att vi tror på en uppståndelse. Om det
handlar påsken. Om det handlar intåget i Jerusalem. Många frågar i världen
idag, så som världen ser ut; finns det något stopp på vad som sker? Finns det
något hopp? Hur går vi vidare? Svaret är: Tillsammans. För att världen behöver oss, dig och
mig.
I evangelium
idag så behöver Jesus en åsna för att rida in i staden. Lärjungarna frågar
oroligt, vad ska vi säga om dom frågar något, för att vi tar åsnan? Jesus
svarar dem, säg att Herren behöver den.
Vi ska inte främst oroa oss för att förarga eller för att bli ifrågasatta. Det
som ska oroa oss är om vi tystnar, om vi backar tillbaka när Jesus säger till
oss att gå. Herren behöver åsnan. Herren behöver oss. Inte bara längs vägen, lovsjungande Hosianna. Herren behöver
oss att gå vägen. Leva vägen. Bära varandra. Att stå upp mot det om är ont, för det som är gott.
Terrorn vill att vi skall vara rädda misstänksamma och hata det som är
annorlunda.
Många
krafter vill skapa kaos och oreda genom rädsla, misstänksamhet och oro. Mästra
med makt och hot. Det var inte annorlunda på Jesu tid. Man vill tysta den som talar sant om
livet, om världen. Men samtidigt som världen ser ut som den gör så ser vi en
motvikt, en annan makt, den som kommer underifrån. Öppenhet, kärlek och
omtänksamhet, det är Guds kärleks väg. Jesus
visar oss till den vägen. Världen behöver så klart politiska krafttag i
storformat och tonvis av mod.
Men det är
inte så enkelt att någon högre upp i systemet skall lösa det. Världen börjar här,
vid varje köksbord, i varje klassrum, på varje busshållplats. Där vi är människor.
Tillsammans. Dum som en åsna säger man ibland. Men det är med åsnan för ögonen idag
ser vi att det är i det lilla och det enkla som vi kan förändra, att det är här
som Guds kärleks väg blir tydlig. För vi säger också envis som en åsna. Och
sådan är kärleken. Envis.
Många har
nog hört Astrid Lindgrens Jonatan från bröderna Lejonhjärta. Ett citat från
honom får vara ett ledord för oss att bära med oss. ”Det finns saker man
måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en
liten lort.”
Amen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar