Livets strand

Varje dag går jag ner till stranden. Antingen för ett tidigt och kyligt morgondopp eller för att se på solnedgången. Havet ligger där. Samma hav varje dag, och samtidigt helt nytt.

Hav och strand hör ihop. Kan inte vara utan varandra.

Stranden är både en början och ett slut. Stranden pekar vidare utåt.
Mot nya mål, oändliga möjligheter. Precis som livet. Ibland stiltje, andra stunder storm.

Och sanden. Där jag barnsligt får bygga nya slott av sand,
drömma i solljuset, eller blicka tillbaka ut mot horisonten –
och förstå att varje våg förde mig just hit.

Tänk om stranden också är ett du och ett jag?
Tänk om varje strand är en annan människas hamn?
Våra strandlinjer möts,
våra berättelser börjar skrivas tillsammans.

Jag börjar något nytt.

Jag har inte strandat, jag har landat…