När solen går upp – en påminnelse om att livet är här och nu

 

Det är något särskilt med de där tidiga morgnarna vid havet. När samhället ännu sover, några ungdomar står ännu morgontrötta vid busshållplatsen för att ta sig till skolan. Luften är klar och stilla och det känns som om jag befinner mig lite mellan dröm och verklighet. Nyss i den varma sängen, nu med fötterna i badskorna på den fuktiga bryggan, med blicken fäst mot strandskogen där solen precis går upp över trädkronorna vid horisonten. Ögonblicket då natten långsamt viker sig för gryningens första ljus, och solens första strålar glittrar ner över vattenytan.

Havet ligger spegelblankt den här dagen. Andra dagar har jag behövt hålla mig i badstegen för att inte dras med vågorna och känna hur tången slingrar sig runt kroppen i vattens strömmar. Sånt som man får betala extra för på spabaden ;) De lite slippriga stegen ner i det kalla vattnet väntar. Det gäller att hålla i sig för att inte halka. Och jag tvekar, som man ofta gör inför det som är kallt, okänt eller obekvämt. Men jag vet att det är just där, i den tvekan, som livet knackar på.

Det krävs ett visst mod för att kliva ner i havet en tidig morgon i slutet på september. Precis som det krävs mod att möta en ny dag – särskilt de dagar då allt inte känns ljust eller enkelt. Men kanske är det just därför vi behöver de här stunderna. Soluppgången som ett löfte om att vi får börja om. Att livet, hur det än ser ut, alltid ger oss en ny chans att möta det med öppna ögon och hjärta.

När jag låter kroppen glida ner i det svala vattnet, drar jag ett djupt andetag. Kylan river först, men snart följer klarhet. När jag simmar ut en bit ser jag hur solen nu har klättrat högre. Det varar bara några minuter, sedan tar molnen över men stunden räcker för att minnas resten av dagen.

Det finns en frihet i att stå stilla i det enkla. Att inte hela tiden jaga något mer, något bättre, något längre bort. Morgonens sol över vattnet påminner mig om att skönhet inte behöver vara stor för att vara mäktig. Att livets rikedom ofta ryms i det lilla, en stilla tanke i tystnaden med varm dusch efteråt och  en kopp kaffe efter badet.

Vi vet inte vad dagen kommer bära med sig. Kanske glädje. Kanske sorg. Men vi kan välja att möta den ändå – inte trots dess ovisshet, utan tack vare den. För varje ny dag bär möjligheten till något nytt, även om det bara är att stå still en stund och känna att vi lever.

Så nästa gång du ser en soluppgång – stanna upp. Andas in. Känn hur ljuset träffar huden. Det är livet som påminner dig: du är här, och det är nu det händer.