I vår kyrka talar vi ofta om frid. Det är ett vackert ord,
nästan lite stillsamt. Och så här i juletid lägger vi till ett annat ord:
julefrid. Det låter som något självklart, nästan givet. Som om friden
automatiskt infinner sig bara vi tänder tillräckligt många ljus och prickar av
allt på att-göra-listan.
Men handen på hjärtat – är det verkligen så?
För många av oss är advent och jul en tid som rymmer både
längtan och stress. Det ska bakas, handlas, fixas och ordnas. Relationer ska
hållas samman, traditioner ska upprepas, förväntningar infrias. Ofta är det
inte någon annan som kräver allt detta av oss. Det är vi själva. Vi vill så
gärna räcka till. För familjen, för barnen, för släkten – och kanske också för
bilden av hur julen borde vara.
Mitt i allt detta talar vi om frid. Kanske just därför. För
det är när friden saknas som vi börjar längta efter den.
Med åren har jag allt oftare tänkt att julefrid inte är
något yttre. Den bor inte i det perfekta julbordet, den rätta granen eller i en
obruten tradition. Julefrid är något som måste få plats på insidan. En inre
hållning snarare än ett yttre resultat. Att kunna leva med handen på hjärtat
och ändå känna frid – trots halvfabrikat på bordet och en plastgran från JULA.
Det handlar om att sluta fred. Inte bara med varandra, utan
med oss själva.
Det finns inga enkla liv. Det gäller oss alla. Ändå kan det
ibland kännas som om vi lever i en tid där livet helst ska visas upp i sin mest
välpolerade version. Glansbilderna är många, men samtalen om hur det faktiskt
är kan vara färre. Just därför tror jag att vi behöver öva oss i ärlighet. Att
stanna upp, lägga handen på hjärtat och fråga oss själva: Hur mår jag
egentligen? Vad orkar jag just nu?
Det är inte ett misslyckande att livet inte är perfekt. Det
är att vara människa.
För några år sedan, när jag förberedde familjens julfirande,
fastnade de där tankarna i något så konkret som en gran. Varje dag när jag
svängde in på uppfarten till vårt hus i Bohuslän såg jag den. En liten gran,
förkrympt och sned. Som om den hade gett upp kampen om ljuset. Trängd av större
granar runt omkring, tilltufsad och utan utrymme att breda ut sig.
Ändå drogs jag till den. Och en dag tänkte jag: den där
granen ska pryda vår julafton.
Inspirerad av julkalendern Snödrömmar gick jag ut och
frågade den, lite på skämt men ändå på allvar: Vill du bli vår julgran i år?
Jag hörde inga protester. Så jag tog in den. Sned och ving, för liten och för
kort. Lite som jag själv ibland känner mig.
Jag smyckade den med alla kulor vi hade och satte en stjärna
i toppen. Det var inte den mest imponerande gran vi haft. Men den var vår.
När barnen kom hem frågade jag dem: handen på hjärtat – säg
vad ni verkligen tycker – hur är granen?
Svaret kom utan tvekan: Vi älskar den.
Där, i det ögonblicket, föll något på plats. För så är det
också med livet. Vi är lite sneda, lite vingklippta, ibland oformliga och långt
ifrån idealen. Vi passar inte alltid in i mallarna. Men det betyder inte att vi
saknar värde. Tvärtom.
Handen på hjärtat: julefrid handlar inte om att räcka till.
Det handlar om att våga vara till.
Du behöver inter duga som du är. Det räcker att du är.
Att få finnas, som den man är.
Och kanske är det just där, i den friden, som julen börjar på riktigt.
Bön
Gud,
du som kommer till oss inte i det perfekta
utan i det bräckliga och vardagliga.
Hjälp oss att släppa taget om kraven
och våga leva med handen på hjärtat.
Lär oss att se med milda ögon på oss själva,
att sluta fred med det som blev annorlunda
och finna frid mitt i det ofullkomliga.
Tack för att vi får duga som vi är –
sneda, vingklippta och älskade.
Låt din julefrid få rum i våra hjärtan,
och följ oss genom helgen och vidare in i livet.
Amen.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar