När året tar slut gör vi bokslut, inte bara i almanackan utan i oss själva. Världen känns ibland trasig, högljudd, motsägelsefull. Vi ser sprickorna tydligare än ljuspunkterna. Frågan smyger sig på: vart är vi på väg?
Kanske är det just nu som det brustna hallelujat behövs. Inte den perfekta lovsången, inte orden som låter starka och säkra, utan den som bär både tvivel och tro. Ett halleluja som rymmer sorg, trötthet och hopp på samma gång. För ibland är det enda ärliga lovordet just det som kommer ur sprickorna.
There is a crack in everything, thats how the light gets in.
Att hoppas trots allt är ingen flykt från verkligheten. Det är ett val. Att fortsätta tro på människans förmåga till godhet, även när bevisen känns få. Att våga säga ja till framtiden utan att förneka det som gör ont.
När vi går in i ett nytt år kanske vi inte gör det bara med ett jubel. Kanske också med ett brustet halleluja. Och kanske är det tillräckligt.
Nyårsbön
Gud,
när ett år slutar och ett nytt tar sin början
stannar vi upp och ser på världen.
Vi frågar oss: vart är vi på väg?
Vi ser krig och splittring,
människor som lider,
jord som såras,
och röster som höjs i rädsla mer än i förståelse.
Ibland känns framtiden oviss,
och hoppet skört.
Men trots allt, Gud,
tack för att hoppet inte är borta.
Tack för varje människa som väljer godhet,
för varje handling av mod,
för varje ljus som tänds i mörkret.
Ge oss tro
när vi tvivlar,
hopp när vägen känns oklar,
och kärlek att dela – även när det kostar.
Hjälp oss att inte bli likgiltiga,
utan att fortsätta tro på fred,
på rättvisa,
på en framtid där människan tar ansvar
för varandra och för skapelsen.
När vi går in i ett nytt år,
lägg framtiden i dina händer.
Lär oss att gå varsamt,
att lyssna mer än vi talar,
att bygga där något har gått sönder.
Trots allt –
låt oss våga hoppas.
Amen.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar