På söndag läser vi i Första Samuelsboken :
av egen kraft lyckas ingen.
Och jag måste erkänna – jag känner igen mig. Så ofta försöker jag klara saker själv.
Tänker att jag borde vara tillräckligt stark, tillräckligt klok, tillräckligt kapabel.
Kanske känner du igen dig också.
Men gång på gång märker jag att min egen kraft inte räcker hela vägen.
Jag blir trött, osäker, eller tappar riktningen.
Och det är kanske
just där jag påminns om att jag inte är tänkt att bära allt själv.
Att luta sig mot Gud är för mig att våga säga: Gud, jag klarar inte det här utan dig.
Inte bara i det svåra, utan också i det
vanliga livet.
Det är en stilla tillit. En påminnelse om att jag får vara
buren.
Så idag vill jag försöka släppa taget lite – och i stället luta mig mot Gud.
Inte för att jag måste ge upp, utan för att jag får ta emot en styrka som är större än min egen.
Vill du?
Då får sällskap på vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar