Det bästa med jobbet? Att få gå dit!

 Det händer ganska ofta. Jag möter någon som nyligen blivit pensionär och säger att jag ska gå till jobbet. Svaret kommer nästan alltid med en blandning av förvåning och medlidande: 
– Oj! Ska du jobba? Vilket slit. Det är mycket bättre att vara pensionär.

Jag brukar le. För jag tänker precis tvärtom. Skulle vilja svara, stackars dig, vilket jobb har du haft? För jag älskar mitt arbete. Jag ser faktiskt fram emot att arbeta i åtminstone tio år till. Och om jag ska vara riktigt ärlig tror jag att jag skulle bli alldeles odräglig om jag bara skulle gå hemma. Inte få skriva. Inte få predika. Inte få möta människor. Inte få finnas med i de där märkliga, vackra och ibland svåra skiftena i livet – dop, konfirmation, vigslar, begravningar, gudstjänster och alla de samtal som uppstår däremellan.

För mig är det inte bara ett arbete. Det är ett sammanhang. Det är människor. Det är mening. Jag har aldrig haft någon särskilt utpräglad luthersk syn på arbete. Jo, visst finns det en plikt i att arbeta om man kan. Det bidrar till ett rikt samhälle. Det hör vi också i valdebatterna just nu: kan du arbeta, så ska du arbeta. Men för min egen del handlar det om något mycket mer än plikt. Arbetet bidrar till ett rikt liv. Eller som Karl-Bertil Jonsson säger på julafton: Kanske är jag lite som Karl-Bertil Jonsson. På julafton får han höra av sin mamma att det är synd om honom som måste arbeta. Då svarar han: ”Man måste göra sin plikt här i livet. Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar.”

Jag håller kanske inte riktigt med Karl-Bertil om att arbetet först och främst är en plikt. Men resten av hans resonemang tycker jag faktiskt om. För ett arbete kan ge något mer än lön. Det kan ge sammanhang, gemenskap och känslan av att behövas. Det ger mig en plats där jag hör hemma, arbetskamrater att skratta och prata med, människor att möta och en möjlighet att faktiskt göra skillnad där jag befinner mig. Jag tycker om känslan av att ha en uppgift. Att det finns människor som väntar på mig och saker som behöver göras.

Jag tycker om en vilodag. Verkligen. Jag kan njuta av att vara ledig, ta det lugnt och göra precis ingenting. Men jag trivs precis lika bra med en arbetsdag. Och märkligt nog är en av de saker jag uppskattar mest efter semestern att få komma tillbaka. Att träffa arbetskamraterna igen. Höra vad som hänt. Få in rutinerna. Känna att vardagen börjar rulla. Kanske är det därför jag ibland blir lite fundersam när jag hör människor säga att det bästa med pensionen är att de äntligen slipper arbeta. Vad har man egentligen haft för arbete om det bästa med livet är att slippa det?

Nu menar jag inte den som har slitit ut sin kropp efter ett långt arbetsliv. Den som har haft ett tungt arbete, kanske med kroppen, och som verkligen behöver få vila. Där är pensionen något fantastiskt. Att få vakna på morgonen utan att ryggen värker av tanken på dagens arbetspass. Att få rå om sin tid. Det unnar jag verkligen människor. Och det finns också arbeten som människor vantrivs med. Arbeten där man känner sig felplacerad, stressad eller aldrig riktigt får vara den man är. Då kan pensionen naturligtvis kännas som en befrielse.

Men jag tänker att det måste vara en gåva att få ha ett arbete som man faktiskt tycker om. Ett arbete där man känner: Här hör jag hemma. Här behövs jag. För mig är mitt arbete som präst ett sådant arbete. Det betyder inte att varje arbetsdag är fantastisk. Det finns möten som är tröga, administration som borde kunna försvinna från jordens yta och dagar när man hellre hade velat dra täcket över huvudet. Så är det väl med allt. Och jag vill inte heller arbeta jämt. Jag behöver ledighet. Jag behöver luft. Jag behöver kunna lägga ifrån mig jobbet och vara något annat än präst. Balans är viktigt. Men just därför blir jag lite provocerad när arbete och liv ställs mot varandra, som om det ena vore ett nödvändigt ont och det andra det riktiga livet.

Tänk om arbetet faktiskt kan vara en del av det goda livet?

Tänk om det är en rikedom att ha något att gå till?

Någonstans där man behövs. Någonstans där man möter människor. Någonstans där man får använda det man kan och samtidigt fortsätta lära sig. Jag hoppas att jag får fortsätta gå till jobbet länge än. Och den dag jag verkligen går i pension hoppas jag att jag kan se tillbaka och känna tacksamhet – inte över att jag äntligen slipper arbeta, utan över att jag fick arbeta med något jag älskade.

För det är en väldig skillnad.

Att längta efter ledighet är mänskligt.

Men att längta till jobbet är faktiskt också en sorts rikedom.