Guds kärlek är som stranden...

Jag älskar att bada. Det finns något särskilt med att gå ner till stranden tidigt på morgonen, innan dagen riktigt vaknat. I morse gick vågorna ganska höga. Jag stod där med fötterna i sandbotten och lät havet komma emot mig. Våg efter våg sköljde in. Jag behövde inte kämpa emot. Jag bara stod kvar och lät havets kraft omsluta mig.

Då kom psalmen till mig: "Guds kärlek är som stranden och som gräset." Här på vår halländska kust kallas den ofta Steningepsalmen. Egentligen heter den Guds kärlek är som stranden och som gräset, men den har fått sitt smeknamn därför att det sägs att Anders Frostensson fick inspirationen till psalmen när han gick längs stranden i Steninge. Och kanske är det inte så märkligt. Det är svårt att stå vid havet här utan att orden kommer tillbaka. Stranden, vinden, vågorna och den vida horisonten gör psalmen levande.

När jag står i vattenbrynet känns det nästan fysiskt. Som om Guds kärlek sköljer över mig, precis som vågorna. Den frågar inte om jag varit tillräckligt duktig. Den mäter inte min tro eller min fromhet. Den bara kommer. Om och om igen.

Visst kan vågorna vara kraftiga. Ibland får man ta ett steg bakåt för att inte tappa balansen. Livet är sådant också. Men sanden under fötterna finns kvar, även när vattnet drar sig tillbaka. Och havet kommer alltid tillbaka med en ny våg.

Kanske är det därför psalmen, 289, Guds kärlek är som stranden, som vind och vidd och ett oändligt hem, berör så många. Den talar om en kärlek som inte tar slut, en kärlek som inte stänger någon ute. En kärlek som är större än våra misslyckanden och djupare än våra tvivel. Guds kärlek är inte något vi ska förtjäna eller prestera oss fram till. Den finns redan där – lika självklar som stranden under våra fötter och havet som aldrig upphör att röra sig.

Jag lämnade stranden i morse med saltstänk på benen och en känsla av att ha blivit påmind om något jag egentligen redan visste: Guds kärlek behöver inte jag skapa. Jag behöver bara stiga ut i den.

Precis som i havet.