Sommaren är kort...

 "Sommaren är kort, det mesta blåste bort." Men nu är den här, terminen börjar igen. Efter att ha suttit nästan ensam på kontoret i flera veckor kommer jag till jobbet och plötsligt kryllar det av bilar på parkeringen. Kontoren är bemannade, skrivaren kör igång igen och arbetskamrater möts för planeringar, korrigeringar och korrekturläsningar. Datum ska bestämmas, kalendrar fyllas i och vid förmiddagskaffet kommer de där självklara frågorna:

– Hur har du haft det på semestern?
– Vad pigg och utvilad du ser ut!

Och visst är det skönt att vara igång igen. Men semester handlar egentligen inte om att längta bort från jobbet. För mig handlar den mer om glädjen i att få möta något annat. Nya platser, nya människor, nya smaker, nya vyer. Att få se sådant man inte sett förut och göra sådant man inte brukar göra. Att låta dagarna öppna sig lite mer än vanligt. Och kanske är det just därför det är så gott att komma tillbaka. För också vardagen har sin tjusning.

Det finns något härligt i det där välbekanta surret på förmiddagskaffet. I kalendern som fylls, frågorna som dyker upp och människorna man möter igen. I arbetet som väntar och i känslan av att vara en del av något tillsammans med andra. Det ena behöver inte stå emot det andra. Vi behöver både vardagen och det oväntade. Både arbetet och ledigheten. Både det välbekanta och det som bryter av. Kanske är det där balansen finns. Att kunna glädjas åt att vara ledig – inte för att slippa vardagen, utan för att få upptäcka något nytt.

Och att sedan kunna glädjas åt att komma tillbaka – inte för att semestern var dålig, utan för att också vardagen är värd att längta till. Så nu börjar terminen igen. Och jag ser faktiskt fram emot det.
Men jag kan redan nu börja längta lite efter den där bonusveckan i september. Inte för att komma bort från jobbet. Utan för att få se vad som finns runt nästa hörn.