Det är något märkligt med att befinna sig i Kazimierz i Kraków just i dag. För oss var det bara den första dagen på en veckas semester. Men det visade sig vara en alldeles särskild dag. Jom Kippur. Inte minst med tanke på att vi bor längst in i de judiska kvarteren, på hotell Rubinstein – förmodligen uppkallat efter Helena Rubinstein, en av kosmetikens drottningar. Jag hade inte koll på den här dagen, som vi inte heller har om vi inte är berörda, koll på långfredag, ramadan, eller exempelvis jom kippur.
Jag gick idag genom Krakóws gamla judiska kvarter. Samma gator som varje dag fylls av turister, restauranger och sorl ligger i dag nästan stilla. Men det är också Jom Kippur – den judiska försoningsdagen, för det judiska folket en av årets heligaste dag.
Synagogorna är stängda för turister idag. Vi får komma tillbaka i morgon. Heligheten ska man inte betrakta utifrån. Den ska man delta i. Därför är dörrarna som annars står öppna för nyfikna besökare i dag till för dem som kommer för att be. Det känns på något sätt rätt. Här finns en gräns som inte är till för att fotograferas eller passeras av en turist.
Jom Kippur handlar om försoning. Om att stanna upp och se sitt liv som det blev. Om det man gjorde och det man inte gjorde. Om människor man sårat och människor man själv behöver förlåta. Men också om möjligheten att börja om. Det är en stark tanke att befinna sig just här en sådan dag – med tanke på det som händer i världen, men också i våra egna liv. När vi längtar efter helande, fred och försoning.
Samtidigt går det inte att tala om försoning som om den vore en genväg förbi ansvar. Försoning får aldrig betyda att övergrepp förminskas, att offer tystas eller att förövare slipper stå till svars. Judarnas lidande är inte en symbol bland andra, och Förintelsen är inte en allmän metafor för mänsklig ondska. Den var ett historiskt brott mot Europas judar – genomfört av människor, stater och institutioner – och dess konsekvenser lever fortfarande. Det märker vi hela tiden.
Kazimierz är också en stadsdel som bär på så mycket historia. Här levde en gång ett stort judiskt samhälle: omkring 65 000 människor. Nu finns här cirka 1 000–1 500 judar. Här fanns hem, skolor, affärer, synagogor och ett vardagsliv som på många sätt inte skilde sig från någon annans. Sedan kom Förintelsen och bröt sönder allt.
Och ändå finns platserna kvar. Szeroka ligger där. Remuhsynagogan. Den gamla synagogan. Kyrkogården. Husen. Väggarna. Stenarna.
Jom Kippur är också en dag då de döda minns. I gudstjänsten finns Yizkor – minnesbönen. Och kanske blir den bönen särskilt stark just här, på en plats där så många människor som en gång hade namn, familjer och ett vardagsliv inte längre finns.
I dag läses också berättelsen om Jona. Den motvillige profeten som försöker fly undan Gud. Men Gud ger inte upp om honom. Inte heller om människorna i Nineve. De får möjlighet att vända om. Tänk om det kunde bli en uppmaning i dag – till alla parter: att sluta fly undan sanningen, att erkänna lidandet och att förstå att ingen fred kan byggas på förnekelse, kollektiv bestraffning eller på att civila liv görs förhandlingsbara.
Världen är inte färdig, inte på långa vägar. Vi måste stanna upp. Erkänna. Sörja. Förlåta – men inte utan ansvar. Be om förlåtelse. Och försöka gå vidare på en annan väg. En väg där judars säkerhet och liv tas på allvar, där palestiniers frihet och värdighet tas på allvar, och där ingen människas lidande används för att rättfärdiga nya övergrepp.
Framåt kvällen kommer Neilah, den avslutande gudstjänsten. Namnet betyder ungefär ”stängningen”, när portarna håller på att stängas. Till slut ljuder shofaren och fastan bryts.
Jag kommer troligtvis inte att höra den. Men att få gå här i dag, genom Kazimierz, räcker långt. För ibland behöver man inte kliva in i en gudstjänst för att förstå att något heligt pågår.
Ibland räcker det att gå långsamt genom en gammal stadsdel och låta tystnaden tala.
I dag är Kazimierz en sådan plats. Och kanske är det just det Jom Kippur påminner om: att historien aldrig bara handlar om det som har varit. Den handlar också om vad vi gör med det som finns kvar.
Och om möjligheten att börja om – utan att glömma, utan att förneka och utan att förminska någon annans lidande. För hela världen.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar