"Ä i garna som skyder" sa tjörnbun

 

På väggen hemma hos mig hänger en broderad tavla jag fått av min goda vän Ingela.
Texten är enkel men är klockren!

"Ä i garna som skyder ser i ente att här är fôlk, sa tjörnbun som va ude i kriget."

Det är något i de orden – dialekten, smärtan, ironin – som stannar kvar. Man kan le åt formuleringen,
åt det burleska i "garna som skyder", men när leendet lagt sig är det som om något kallt rinner ner längs ryggraden.

För det är ju så: Vi skjuter, vi skriker, vi slår ifrån oss, ibland med vapen, ibland med ord, ibland med tystnad. Och vi ser inte – eller väljer att inte se – att "här är folk". Att bakom varje fiende, främling eller fras finns en människa. Någons barn. Någons mamma. Någon som nyss åt frukost och kanske drömde om en annan framtid.

Kanske är vi galna. Inte i klinisk mening, men i hur vi fortsätter bygga murar och vapen när det vi längtar efter är tillit och trygghet. Vi kallar det "realpolitik", men ibland känns det mer som ren rädsla i finkläder.

Och ändå – vi är inte bara galenskap. Vi är så mycket mer. Och det är något av det som bor i orden i broderiet. Ser i ente att här är fôlk! Vi är alla människor.

Vi är också de som broderar. Som bär historier genom generationer. Som skrattar åt absurda formuleringar, samtidigt som vi förstår allvaret bakom. Vi är de som bygger upp igen efter att bomberna fallit. De som sjunger, samlar in, hjälper, kramar. Vi är också hoppet.

Jag tror att hopp inte är något man bara känner. Det är något man väljer. Inte för att världen alltid förtjänar det, utan för att vi inte har råd att låta bli. Att välja hopp är att säga: "Jag ser att här är folk."

Så när världen skakar och galenskapen knackar på – i våra ledare, i våra kommentarsfält, i våra egna hjärtan –tänk då på tjörnbun. På någon som mitt i kriget fortfarande orkade se människan. Och som mitt i galenskapen ändå sa: "Här är fôlk." Det börjar där. Med att se varandra.

Och kanske med att brodera det viktigaste, så vi aldrig glömmer.