Jag hade aldrig hört om dockorna. Men plötsligt så tvingar de sig på från alla håll. Inte i affärernas hyllor för där handlar jag aldrig. Men i upprörda artiklar om hur någon får hem en docka som uppenbart är en kopia. Förr talade vi lite föraktfullt om Kinakopior. men nu har jag förstått att de äkta Labubu dockorna faktiskt tillverkas där - som original.
Här följer en möjlig existentiell kris i tre delar. Precis som i en välskriven predikan.
För det första ;)
Okej. Du står där. Framför hyllan. Den stirrar på dig. Med de där glittrande ögonen. Lätt sned lugg. Mössa fastsydd med kärlek och maskinsöm. Du vet redan vad det handlar om.
En labubudocka. En mjuk, mystisk varelse vars existens du knappt visste om för fem minuter sen, men som nu känns lika nödvändig som syre, sömn och semlor i februari. Det hela börjar oskyldigt. Du scrollar. En bild. En video. Någon som säger: "Min labubudocka räddade mitt liv (och mitt inre barn)."
Du fnissar. Men sen... börjar hjärnan: Tänk om jag också behöver en docka? Tänk om den hjälper mig fokusera? Tänk om det är därför jag inte får ihop livet – för att jag inte har en?!
Och där. BAM. Vi har förflyttat oss från: "Den där är gullig." till "Min själ kanske inte kan överleva utan den."
För det andra. ;)
Det konstruerade behovets mysterium
Här kommer en liten hemlighet: Det mesta vi vill ha är inte något vi måste ha.
Vi tror vi behöver saker – för att reklamen är snygg,
för att influencers viskar söta lögner i våra öron, eller för att vi ser någon
på TikTok gosa med sin labubudocka medan regnet smattrar utanför fönstret och
en kopp te ryker i bakgrunden.
Men vet du vad?
Det är okej.
Vi är människor.
Vi är lite lättlurade.
Och ibland vill vi bara köpa något fluffigt och få känna att världen är lite
snällare än den var nyss.
För det tredje ;)
Så… måste man ha en labubudocka?
Nej.
Men vill man ha en?
Kanske.
Och det är faktiskt skillnad på att köpa något för att man
tror det kommer rädda en, och att köpa något för att det får en att le.
En labubudocka är inte en livsnödvändighet. Men den kan vara en tröst. Och ibland… behöver vi leka lite.
PS:
Nästa gång du får ett "måste ha"-sug – fråga dig
själv:
- Vill
jag ha det här för att det fyller ett tomrum, eller bara för att det är
mysigt?
- Är
det min inre 5-åring som ropar? Och i så fall – ska jag kanske bara
lyssna?
- Kan
jag gosa med en gammal kudde och känna samma sak?
(Och om svaret är nej, då kanske det är dags att adoptera en labubudocka. Jag dömer inte.;)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar