Tacksägelsedagen 2025 Steninge
Matt 15:29-31
Jesus gick därifrån utmed Galileiska sjön och sedan upp på berget. Där satte
han sig ner. Mycket folk kom till honom, och de hade med sig lama, blinda,
lytta, stumma och många andra och lade ner dem framför honom. Han botade dem,
och folket häpnade: stumma talade, lytta blev friska, lama gick och blinda såg.
Och de prisade Israels Gud.
Predikan
Vårt lilla barnbarn Bo har precis lärt sig gå. Ett stort
ögonblick – men han föll, gång på gång. Tröskeln mellan hallen och köket blev
som ett berg för hans små fötter. Men han gav aldrig upp. Han grät ibland, satt
där på rumpan, men reste sig och försökte igen. Ibland själv, ibland med hjälp.
Vi vuxna faller inte lika ofta fysiskt – men vi snubblar
över andra slags trösklar:
sorg,
sjukdom,
besvikelser,
svek,
arbetslöshet,
brustna relationer.
Och ibland orkar vi inte resa oss. Inte för att vi inte vill
– utan för att vi inte vet hur. I dagens evangelium kom mycket folk till Jesus
– och de bar med sig dem som inte kunde komma själva. Det vackra är just detta:
de som inte kunde ta sig till Jesus, bars dit av andra.
Det påminner oss om något viktigt:
- Vi behöver inte alltid klara tron själva.
- Ibland är vi den som bär.
- Ibland är vi den som blir buren.
När du inte orkar tro – då får du vila i någon annans tro. Låta
någon annans tro bära dig. När du inte vet vad du ska be – då får du vila i
andras böner. Det är inte ett misslyckande. Det är nåd.
Men vad händer då när vi ber – och inget händer? När vi
fortfarande har ont, är trötta, när tvivlet biter sig fast?
Många bär på den tysta frågan:
"Var det något fel på min tro? Hörde Gud inte min bön?"
Men evangeliet säger inte: "De blev helade för att de
bad rätt."
Det står: "Jesus botade dem." Inte för att deras tro var
perfekt – utan för att Jesus var där. Han satt på berget, han väntade,
han tog emot dem. Och han tog emot alla – både de som gick själva, och de som
blev burna. Och det är samma idag. Jesus säger fortfarande:
"Kom till mig."
Kom du som är liten.
Kom du som är trött.
Kom du som inte orkar mer.
Det viktigaste är inte hur stark din tro är – utan att Jesus aldrig slutar
sträcka sig efter dig.
Tillbaka till lille Bo. Tänk om han haft vuxna tankar?
”Jag har redan ramlat hundra gånger – det är ingen idé.”
Då kanske han aldrig hade lärt sig gå. Men barn räknar inte misslyckanden. De
försöker igen. Samma sak när de lär sig prata. De vet att de måste försöka. Vi
vuxna ger ofta upp snabbare – vi tänker för mycket, räknar våra fall. Samma sak
är det med när barnet lär sig prata. Det går mycket fortare än för en vuxen att
lära sig ett nytt språk.
Men jag vill också säga något viktigt till dig som har svårt
att gå – när benen inte bär, när vi ber om helande för trötta ryggar. Men
ingenting händer - hur mycket man än ber. Då kan en sådan här text kännas svår.
Som om helandet skulle vara beviset på Guds närvaro. Men evangeliet är större
än så.
Att bli "upprest" handlar inte bara om ben. Det
handlar om att få livskraft tillbaka. Att bli sedd. Att få känna: "Jag är
inte bortglömd. Jag har ett värde – inte trots mina begränsningar, utan mitt i
dem."
Jesus botade människor – ja. Men viktigare än det fysiska
var detta: Han såg dem.
Han rörde vid dem.
Han kallade dem till sig.
Och gör det fortfarande.
Jesus reser oss kanske inte alltid upp på utsidan – men han
reser oss på insidan. Han ger oss kraft där vi bara såg svaghet.
Han ger oss liv där något känts dött. Han ger oss tro, när vi inte orkar tro
själva. Och kanske är det just därför Jesus ställer ett barn framför oss och
säger: "Guds rike tillhör sådana som dem." För att barnet har
något att berätta för oss.
Så nästa gång du faller – tänk på Bo.
Tänk på tröskeln som blev ett berg – och hur han reste sig.
Och tänk på de människor som bars fram till Jesus.
Gud tröttnar inte, även om du gör det
Gud släpper dig inte även om du släpper taget om Gud
Gud tappar dig inte, även om du känner dig borttappad
Gud reser dig upp, du behöver aldrig göra det ensam
Vi ber:
Herre Jesus,
tack för att du ser oss när vi faller
och aldrig slutar sträcka dig efter oss.
Hjälp oss att tro när vi tvivlar,
att bära varandra,
och att ta emot din nåd när vi inte orkar själva.
Ge oss livskraft, tröst och hopp –
mitt i det som känns tungt.
Lär oss att tro som ett barn,
och att aldrig glömma att vi är burna av dig. Amen.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar