Vik hädan! med min välsignelse...

 Det kom ett provokativt mejl häromdagen på jobbets epostadress, till mig personligen och flera andra. Det var från Missionsprovinsen. De är oroade och bekymrade över hur det står till med Svenska kyrkan. Över att kvinnliga präster finns, över att jag finns. Över att vi viger samkönade. Över att jag viger samkönade - om någon frågar efter det. Över regnbågsmässor och regnbågsnyckeln. Över att vi i Harplinge Steninge församling är regnbågscertifierade...  Min första tanke var, att svara, varför skickar ni detta till mig? Just bara för att provocera? Eller att jag ska gå i polemik? i svaromål? Först ville jag göra det, men jag insåg ju det, att de ville att jag skulle gå igång på det. Och ärligt talat, det gjorde jag också. Till jag helt enkelt behövde tänka efter. Och lägga brevet där det hörde hemma. I papperskorgen. Men jag erkänner, jag läste det, OCH blev provocerad av det. Förmodligen precis som det var tänkt. För inte tänkte man väl att jag skulle ställa mig en allvarlig fråga om min egen kallelse om den var riktig och sann? Sedan försökte jag se det ur en helt annan vinkel. Någon liten som ropar ut, se mig jag finns!

Och detta händer ju hela tiden. Det blinkar. Det piper. Det flimrar. Ett meddelande, en kommentar, en nyhet, ett snedsteg, en åsikt, ett ansiktsuttryck, en mikrohändelse på din skärm eller i verkligheten. Och du märker hur kroppen vill agera. Svara. Korrigera. Förklara. Försvara. Trycka tillbaka. Vara smart. Vara först. Vara rätt.

Men vad händer om vi inte gör något? Jag menar inte apati. Jag menar närvaro. Jag menar att se det som kommer, och inte automatiskt gå i svaromål. Att låta det få existera – kanske till och med med en inre välsignelse – innan vi bestämmer om det är värt vår energi, vår röst, vår reaktion. Det krävs mod för att inte agera. Att inte gå igång.

Vi lever i en tid där reaktion premieras. Snabba repliker. Snabba känslor. Snabba "likes". Att “ha en åsikt” är närmast en samhällsplikt. Vi är ständigt inbjudna att ta ställning, helst offentligt. I realtid. Det är kanske därför vi bloggar. ;) Och gärna med lite hetta. Men varje gång vi agerar på impuls, gör vi oss lite mer till en del av stormen.

Jag har börjat öva på att inte svara. Inte genast, i alla fall. När något tränger sig in – en orättvisa, en ton, en provocerande mening – så försöker jag i stället se det som ett moln. Jag tittar på det. Jag erkänner att det finns. Och sen, om det inte är mitt att bära, skickar jag iväg det. Med välsignelse. men jag medger att det är svårt. 

“Jag ser dig. Men jag behöver inte behålla dig.”

Det är inte en form av svaghet, utan en form av inre styrka. För den som är trygg i sig själv, behöver inte ständigt reagera på världen. Den kan välja. Sortera. Agera medvetet snarare än reflexmässigt. Missförstå mig rätt – det finns stunder när vi måste stå upp, sätta gränser, säga ifrån. Men om vi gör det hela tiden, på allt, bränner vi ut vår egen kraft. Och vi förlorar förmågan att känna vad som faktiskt är viktigt.

Kanske är det just där vår frihet finns. I mellanrummet mellan det som sker och hur vi svarar på det. I pausen. I andetaget. Så nästa gång något vill dra igång dig – stanna. Andas. Titta på det. Och fråga dig själv: Måste jag bära det här? Eller kan jag låta det passera?

Och om svaret är det senare – skicka iväg det med en inre nickning och en tyst välsignelse.

Inte allt förtjänar din reaktion. Men du förtjänar din frid.