När det tredje ljuset aldrig blev tänt

Det är måndag morgon. Datumljuset är tänt på köksbordet och brinner ner till dag femton innan det är dags att släckas. Jag har just tänt det tredje ljuset i advent. I går var det söndag och jag var i tjänst hela dagen. Det har blivit så att det ofta är måndagen som får bli min adventssöndag.

För 28 år sedan vaknade jag den 15 december av att förlossningsvärkarna satte i på allvar. Jag skulle bli mamma för första gången. Mamma till ett barn som vi fått besked om inte längre levde där inne i min mage. Vi visste ännu inte att det var Samuel vi väntade på.

Det året blev aldrig det tredje ljuset tänt.

Och varje år påminner mig det tredje ljuset om min lille Samuel. Sorgen och saknaden har försonats med mitt liv. Jag har försonats med dem. Men precis som med så mycket i livet går vi inte oförändrade genom tiden. Vi bär sår. Vi bär spår av det vi levt och upplevt.

Och på något sätt kan jag inte vara utan det. Det har gjort mig till den jag är i dag.
Livsmod.
Möten.
Människor som format mig.

Och jag är ödmjukt tacksam för livet.

Och när adventsljuset brinner vet jag att du finns där, min son i himlen, inte som en sorg jag bär utan som en del av det liv och det ljus som är mitt.