Kyrkan – psalm, pixel och paradox

Kyrkan ska vara traditionell. Men också progressiv. Den ska bevara psalmerna som vi kan både melodi och melodin på, och samtidigt locka unga med digitala andakter med lo-fi-musik – alltså lugna låtar med lite brus, som om regnet smattrar mot kyrkfönstret medan någon viskar “här kan du andas”.

Problemet? Alla vill olika saker. Präster vill ha orgel, ungdomar vill ha Spotify, äldre vill ha psalmhäften, och kyrkopolitiker vill ha poäng och väljare. 

Kyrkan ska vara högtidlig men rolig, strikt men öppen, traditionell men nytänkande. Man kan nästan höra kyrkan sucka: “Jag kan inte vara alla saker på en gång. Jag blir… en vindflöjel.”

Och ändå försöker vi. Vi tänder ljus, startar digitala böneforum och testar lofi-andakter. Vi sjunger psalmer och poplåtar om vartannat. Vi tar emot generationer som vill ha det gamla, och generationer som vill ha det nya. Kyrkan blir en plats där paradoxen är poängen – där motsatser möts och ibland krockar, men alltid överlever.

Så kyrkan är inte bara kyrkan längre. Den är psalmen på Spotify, predikanten med en emoji, och vindflöjeln på taket – snurrande med vinden, men ändå stående still. ;)