Jag kunde inte låta bli att falla för AI-genereringen. Nyfikenheten vann. Jag laddade upp en bild på mig själv, angav min ålder och bad den visa hur jag skulle kunna se ut när jag är 85. Svaret som kom var vänligt, nästan smickrande. Texten försäkrade mig om att jag skulle behålla mina drag, min pigga blick och mitt glada uttryck. Sedan följde en saklig uppräkning av vad som händer med huden, rynkorna, tiden. Till sist kom frågan: vill du ha en bild?
Jag svarade ja. Det skulle jag inte ha gjort.
Bilden tänker jag inte visa. Inte för att den var grym eller grotesk, utan för att den väckte något oväntat i mig. För egentligen tar jag mitt åldrande med gott mod. Håret som bleknar. Huden som skrynklas. Fårorna runt ögonen som långsamt grävs djupare. Det hör livet till. Ändå var det som om bilden blottlade något mer än bara ett framtida ansikte – den blottlade vår kollektiva olust inför åldrandet.
Vi människor tycks avsky denna livets karta som gradvis framträder på våra kroppar. Vi suddar, stramar, filtrerar. Vill stanna tiden, eller åtminstone lura den. Samtidigt kan vi stå fascinerade inför ett uråldrigt olivträd, en riktigt gammal, fårig ek med krokiga grenar, och undra vad den har fått se under sitt ibland tusenåriga liv. Vi vördar sprickorna i stammen, knölarna, skevheten – där sitter berättelsen.
Samma sak händer när vi står inför en ruin eller en flera hundra år gammal målning. Tidens spår gör inte dessa ting mindre värda. Tvärtom. De ger tyngd, djup och mening. Varför är vi då så ovilliga att tillerkänna våra egna kroppar samma värdighet?
Kanske för att spegeln är obarmhärtig på ett annat sätt än naturen och konsten. Den visar bara nuet, inte sammanhanget. Tomas Tranströmer sätter ord på detta i sin dikt:
”Inom mig bär jag mina tidigare ansikten,
som ett träd har sina årsringar.
Det är summan av dem som är ’jag’.
Spegeln ser bara mitt senaste ansikte,
jag känner av mina tidigare.”
Det är något trösterikt i de raderna. En påminnelse om att rynkor inte är ett förfall, utan ett arkiv. Att kroppen inte bara åldras – den minns. Och kanske är det just det vi behöver bli bättre på: att se åldrandet inte som ett misslyckande, utan som ett bevis på att vi levt.
Därför, var stolt för att du är människa, var stolt!
Gud,
lär mig att bära tiden med värdighet.
Ge mig mod att älska de spår livet ristar i mig,
och ögon som ser skönheten i det som mognar,
fördjupas och förändras.
Hjälp mig att minnas att jag är mer
än det spegeln visar,
och att varje år jag får
är en gåva, inte en förlust.
Amen.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar