Ju fler händer - desto snabbare det händer

Vi var på soptippen idag. Eller ja, numera heter det väl återvinningsanläggning. Det låter betydligt finare än vad innehållet i släpkärran gjorde. Vi hade lastat fullt med sådant som samlats genom åren i hörn, bakom uthus och längs staket. Gamla plankor. Presenningar som sett sina bästa dagar för länge sedan. En rostig kätting. En soptunna i plåt. Lastpallar. Ved som ruttnat till oigenkännlighet.

Sådant som ingen egentligen vill ha kvar. Och ändå hade det blivit kvar. Det slog mig att det är märkligt hur ofta vi människor gör så. Vi sparar på saker som vi redan när vi stuvar undan dem vet att vi aldrig kommer att använda igen. Men kanske kan de vara bra att ha. Kanske någon gång. Kanske i framtiden. Den där framtiden kommer sällan. Så sällan vi faktiskt plockar fram det där som vi tänkte skulle kunna komma till användning.

Och som tur var fick vi hjälp av våra tyska grannar på landet. Vi tackade dem efteråt och konstaterade att arbetet gått mer än dubbelt så fort tack vare deras insats. Då fick jag höra ett tyskt uttryck: "Viele Hände, schnelle Hände." Flera händer, snabbare händer. Och så är det ju. Inte bara på en återvinningsanläggning utan i livet. När vi hjälper varandra blir bördorna lättare att bära. Det som känns övermäktigt ensam blir möjligt tillsammans.

När sista lasset var tömt och gårdsplanen plötsligt såg större ut än på många år kände jag nästan en sorts lättnad i kroppen. Kanske till och med något som liknade katharsis – en rening. Jag försökte förklara känslan för grannarna. Jag vet inte hur kyrkligt bevandrade de är, men jag sa att det nästan kändes som syndernas förlåtelse att bli av med allt skräp. Inte för att gamla lastpallar är syndiga. Men därför att vi ibland bär på sådant vi inte längre behöver. Saker, bekymmer, gamla oförrätter, misslyckanden och sådant som för länge sedan tjänat ut sitt syfte. Ändå sparar vi det. Flyttar runt det. Ställer det i ett nytt hörn och tänker att det kanske kan vara bra att ha. Kanske är försoning ofta mindre komplicerad än vi tror. Kanske börjar den när någon hjälper oss att rensa. När någon kommer med en extra hand, en kärra, ett vänligt ord eller bara sin närvaro. När vi tillsammans vågar släppa taget om det som inte längre ger liv.

Att odla sin trädgård handlar inte bara om att plantera nytt. Det handlar också om att rensa bort det som kväver växtkraften. Och det gör vi sällan ensamma. Med Guds hjälp, men också med människors. Med vänners. Med familjens. Och ibland med goda grannar från Tyskland som påminner oss om en enkel sanning:  Flera händer, blir snabbare händer. Och kanske också lite lättare hjärtan.