Att scanna ett liv

En del av semestern har jag ägnat åt något som först verkade ganska praktiskt: att scanna gamla fotografier ur familjealbumen. Men det visade sig snabbt vara mycket mer än ett tekniskt projekt. Det blev en resa genom livet.

Bild efter bild har passerat förbi. Här finns sorgen över dem som inte längre är kvar. De stora ögonblicken som fortfarande får hjärtat att slå lite snabbare – barnens födelse, de första stegen, de där dagarna man visste var speciella redan när de hände. Och så alla de andra bilderna. Vardagen. Kalasen. Utflykterna. Skratten som nästan går att höra fortfarande.

Och hunden. För övrigt en fråga som väcktes flera gånger under arbetets gång: Hur många bilder kan man egentligen ta på en hund? Svaret verkar vara: väldigt många. Sedan kommer barnen och tar över kamerarullens alla motiv, ja, det här var ju på den tiden vi satte in en rulle i kameran, tog ut den och skickade iväg dem för framkallning. Utan att ha en aning om motiven blev bra eller inte. Men betala för dem fick man ju göra ändå. Och sedan väntade man ivrigt på när de skulle komma hem i brevlådan. Och nu är det dags att digitalisera dem. 

Sedan kommer bilder från alla födelsedagar, semesterresor, julfiranden och en helt vanlig tisdagar, minnen av stunder som ingen då trodde skulle bli minnen värda att spara.

När man bläddrar genom ett liv på det här sättet ser man också hur berättelsen förändras. Bilderna gick från att handla om ett "vi" till att sedan gå över till ett "jag och barnen". Sedan kommer nya kapitel. Nya människor. Nya konstellationer. Ny glädje. Ny kärlek. Livet står inte stilla, hur gärna vi än ibland skulle vilja hålla kvar vissa ögonblick.

Man kan inte radera sin livshistoria. Och kanske ska man inte ens försöka. Det som har varit har format oss. Det bär både glädje och sorg, vinster och förluster. Allt hör samman. Vår uppgift är inte att skriva om berättelsen, utan att ta emot den, bearbeta den, vårda den och så småningom lämna den vidare. Och jag gör det nu genom att ge den här gåvan på en sticka till barnen. Deras liv och historia. 

När jag ser tillbaka på alla dessa fotografier ser jag inte bara mitt eget liv. Jag anar spåren av en Gud som varit med genom allt. Inte som någon som skyddat från varje sorg eller undanröjt varje svårighet, utan som en trofast följeslagare genom livets alla årstider. På vissa bilder är det lätt att se välsignelsen. På andra får jag leta lite längre. Men när jag ser hela berättelsen växer en visshet fram: Jag har aldrig gått ensam. Också när livet inte har varit något vidare så har Någon hjälpt mig att gå vidare.  

Kanske är det något av tacksägelsens mysterium. Att tacksamhet inte bara handlar om det som blev som vi önskade. Den rymmer också det som gjorde ont, det som förändrades och det som vi tvingades släppa taget om. Att tacka är inte att förneka sorgen. Det är att se hela livet och ändå säga: Det var mitt. Jag fick vara med om det. Tack.

Den kristna tron talar om att våra liv vilar i Guds händer. Inte bara framtiden, utan också det som ligger bakom oss. Därför behöver vi inte kämpa för att hålla fast vid allt som varit. Vi får minnas med kärlek, lämna det i Guds omsorg och samtidigt gå vidare. Det som har varit är inte förlorat. Det är buret.

När jag ser på bilderna känner jag en så stor glädje över mycket som varit. Jag tar emot min historia med tacksamhet och ödmjukhet. Och jag tar emot det liv jag har idag på samma sätt. Det märkliga är att när man gör det blir inget hotat och inget förlorat. Minnena finns kvar. Människorna bärs med. Det som varit får sin plats, utan att hindra det som ännu väntar.

Så jag fortsätter att bläddra bland bilderna. Förundras över hur små barnen en gång var. Minns människor jag saknar. Och känner samtidigt en stilla glädje över nuet. Jag har fått det liv jag har fått. Och jag vill ta vara på det som kommer. Med tacksamhet för det som varit. Med kärlek till det som är. Och med vissheten att Gud också går med in i det som ännu väntar. För det var bortom bilderna Du kom... (Psalm 717 Ylva eggehorn)

Gud,

Tack för minnena som formar våra liv –
för glädjen och skratten,
för kärleken och gemenskapen,
och också för det som gjort ont.

Tack för att du har gått med genom livets alla årstider.
När vi ser tillbaka anar vi spåren av din trofasthet,
och vi får vila i vissheten att vi aldrig gått ensamma.

Hjälp oss att ta emot vår historia med tacksamhet,
leva i nuet med kärlek
och möta framtiden med förtröstan.

I Jesu namn.

Amen.