Jag har precis kommit tillbaka från semestern. En av de första sakerna jag gjorde var att sätta mig med alla bilder i telefonen. Förr satt man med fotoalbum och papperskopior. Idag redigerar man direkt i mobilen. Först rensade jag bort alla suddiga bilder. Sedan började jag fixa till dem. Lite rakare horisont, lite mer ljus, lite starkare färger. Jag brukade bli lite irriterad på Tomas när han tog bilder där horisonten lutade. Det behöver jag inte bli längre. Telefonen fixar det på några sekunder.
Men det mest fascinerande var en ny funktion som kommit
efter en uppdatering. På en bild stod det några turister mitt framför det jag
egentligen ville fotografera. Jag markerade dem med fingret – och vips var de
borta. Kvar fanns den perfekta semesterbilden. Det kändes nästan lite fuskigt.
Tänk om livet fungerade likadant. Att man bara kunde markera
det man ångrar, allt man sagt och gjort fel, och sedan trycka på "ta
bort".
Det kan vi inte. Våra misstag finns där. Vi behöver ibland
be människor om förlåtelse, och det är inte alltid relationer blir hela med en
gång. Och vi själva har ofta svårt att glömma. Det vi skäms för kan vi bära med
oss länge, fast det egentligen redan är uppklarat. Men hos Gud är det
annorlunda.
När vi bekänner vår synd möts vi inte av en Gud som sparar
den i ett arkiv för att ta fram den senare. Gud förlåter.
Gud suddar ut skulden och kastar den, som Bibeln säger, i
glömskans hav. Det som är förlåtet är verkligen förlåtet.
Kanske är det också en kallelse till oss. Att inte ständigt
plocka fram det Gud redan har tagit bort. Att inte leva fast i gårdagen när Gud
öppnar en ny dag. Att unna oss att tro på förlåtelsen.
Det är försoningens hemlighet.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar