TV-kannan som vägrade ge upp

Jag hittade en liten lapp i församlingshemmet häromdagen. På ett skåp stod det med tydlig handstil: TV-kanna. Jag stod där en stund och log. Vem säger egentligen TV-kanna idag? För den yngre generationen låter det nästan som en kanna med inbyggd streamingtjänst. Eller en kaffebryggare som kan visa väderleksrapporten.

Precis som när min bonusddotter för några år sedan fick ett kassettband i handen och utbrast: Vad tusan är det här? Hon hade ingen aning. Visste förresten inte heller vilka GylleneTider är.

TV-kannan med kaffe ställde man ju fram när familjen samlades framför televisionen. Jaja, TVn då. Gemenskap, samvaro, med alla blickar åt ett håll, nästan som på bio. Själva ordet berättar om en tid när TV inte stod på dygnet runt, utan var en händelse. Man satte sig ner. Tittade tillsammans. Kaffet skulle hålla sig varmt genom Hylands hörna eller Tipsextra. Lilla huset på prärien, Macahan, Dynastin. SouthFork, Dallas osv... 

Sedan försvann TV-kannan. Eller gjorde den det? Nej, egentligen blev den bara... termos. Det är lite märkligt det där. Vissa ord blir mer allmänna medan andra fastnar för evigt. Termos är egentligen ett varumärke, ungefär som Jeep eller Plexiglas. Men till slut slutade vi tänka på det. Alla vakuumflaskor blev termosar.

Språket gör lite som det vill. För någon dag sedan sedan var vi på ett bilmuseum i Halland. Där fanns en skylt om automobiler. Ett fantastiskt ord egentligen. Auto – själv. Mobil – rörlig. Självgående fordon. Det viktiga var inte hur fort de gick, utan att de gick utan häst. Idag känns ordet nästan högtidligt. Ingen säger: "Jag parkerade automobilen utanför ICA." Fast i Amishland i Pennsylvania där vi var för några år sedan, stod det fler hästdroskor än bilar framför mataffärerna. Som spå och en påminnelse av en svunnen tid - här.   

Och på samma sätt pratade vi länge om biltelefoner. Det behövdes ett förtydligande. För den här telefonen satt ju i bilen, jämfört med den som stod på en bänk eller så småningom hamnade som en väggtelefon upphängd på väggen. Gärn med en extra lång sladd när man skull tala med kompisarna eller pojkvännen för att ingen skulle höra. När man kunde dra sig in på toaletten eller in i garderoben. Biltelefonen däremot vägde ungefär som ett mindre kylskåp och hade en antenn som kunde man kunde tro skulle användas för att fånga satelliter från Mars. Sedan flyttade telefonen ur bilen och ner i fickan. Blev mindre och mindre, då blev den bara... telefon.

Tills de plötsligt blev allt större modeller som min egen Pro. För nu behöver man den till så mycket mer. För den är ju inte särskilt mycket telefon längre. Den är kamera, karta, bankkontor, ficklampa, biljett, väckarklocka och ibland, när man känner sig riktigt gammaldags, även en telefon. Och TV. Fast utan termosfunktion. ;)

Språket avslöjar mer än vi tror. Orden bär med sig små tidskapslar. De berättar hur människor levde. Vad som var nytt. Vad som var märkvärdigt. Kanske kommer någon om femtio år att hitta en gammal lapp där det står "laddare". Då undrar de vad vi menade. Laddare till vad? Glasögonen? Bilen? Klockan? Hörlurarna? Tandborsten? Kaffekoppen? man kommer att skaka på huvudet åt våra märkliga ord, precis som vi ler åt TV-kannan. Och någonstans i ett skåp i ett gammalt församlingshem står den kanske fortfarande kvar. TV-kannan. Ingen har vågat ta ner skylten för den.  Den står kvar som en liten påminnelse om att tider förändras, tekniken rusar vidare och orden springer efter så gott de kan. Men ibland blir de kvar lite längre än vi tror – och då får de oss att le.