Skapelsens predikan

Martin Luther lär ha sagt att Gud inte bara skriver sitt evangelium i Bibeln, utan också i träden, blommorna, molnen och stjärnorna. Jag tycker om den tanken. För kanske är det så att Gud har skrivit sitt stora manifest över hela skapelsen. Inte med bläck på papper, utan med knoppar, fågelsång, höstlöv, hav och stjärnljus. Och budskapet återkommer gång på gång: Det finns liv efter det som ser ut som slutet. Titta på ett träd om våren. För några månader sedan såg det dött ut. Grenarna var kala och marken kall. Men så händer något. Nästan omärkligt först. En liten knopp. Ett ljusgrönt blad. Sedan ännu ett. Trädet predikar utan ord: Det är inte slut bara för att det ser dött ut. Det gör också löken som legat gömd under jorden hela vintern. Fröet som först måste falla ner i mörkret. Blomman som vissnar och försvinner, men lämnar efter sig nya frön.

Hela skapelsen tycks känna till något som vi människor så ofta glömmer: Livet är större än det vi kan se just nu. Kanske är det därför naturen berör oss så starkt. Den är inte bara vacker. Den är också ett evangelium i sig. Och samma sak händer varje höst. Löven faller. Det som varit grönt blir gult, rött och brunt och till slut ligger det på marken. Det ser ut som förlust.

Men under jorden pågår något annat. Det som vissnar blir näring för det som ska växa. Skapelsen predikar att döden inte får sista ordet. Det är också kyrkans tro. Vi tror inte på en Gud som bara hjälper oss att stå ut med döden. Vi tror på en Gud som uppväcker. På Jesus som går genom döden och kommer ut på andra sidan. På stenen som rullas undan. På graven som inte längre kan hålla kvar livet.

Gud lämnar små påminnelser om detta överallt omkring oss.

I fågeln som återvänder.
I ljuset som bryter igenom molnen.
I havet som aldrig upphör att röra sig.
I fröet som spricker.
I människan som efter en svår tid plötsligt vågar börja om.

Det är därför jag tycker så mycket om Psalm 712: O Gud, som skapat vind och hav. Den börjar i själva skapelsen – vinden och havet – men låter skapelsen leda vidare till sången, till glädjebudet och till det nya livet. Och där finns också en viktig rörelse: från det Gud har skapat till det Gud fortfarande gör.

Vi ser vind och hav. Vi ser frön och blommor. Vi ser död och nytt liv. Och vi sjunger. För tron är inte bara att förstå. Den är också att våga sjunga en sång som ännu inte riktigt syns. Psalm 712 talar om hoppets nya sånger. Det tycker jag är en stark bild. För ibland måste vi sjunga hoppet innan vi känner det. Ibland måste vi sjunga om nytt liv medan vi fortfarande står mitt i det gamla. Ibland måste vi sjunga om morgonen medan det ännu är natt.

Vi vill gärna ha bevis innan vi vågar hoppas. Gud tycks göra tvärtom. Han låter hoppet ligga gömt i skapelsen långt innan vi kan förstå det. Så när du går ut i den underbara sommaren, stanna upp en stund. Kanske är det inte bara en blomma eller ett träd du ser. Kanske är det en predikan. En liten bit av Guds stora manifest. Kanske är fågelsången en lovsång. Kanske är vinden en påminnelse. Kanske är havets rörelse en bild av Guds ständiga skapande. Och kanske säger skapelsen, alldeles utan ord:

Det som ser ut att vara slut behöver inte vara slut. Det finns liv i det som ännu inte syns. Det finns en morgon efter natten. Det finns uppståndelse. Det finns nytt liv. Och därför får vi göra som psalmen säger: sjunga de nya sångerna.

Inte för att livet alltid är enkelt.
Utan för att Gud fortfarande skapar.
Gud har skrivit sitt evangelium i skapelsen.
Och kanske är det största underverket av alla att Gud fortfarande skriver.

I världen.
I skapelsen.
Och i våra liv.