Kanske det?

 När jag häromdagen satt och korrekturläste en krönika som jag skrivit till höstens församlingsfolder upptäckte jag något märkligt. Jag hade använt ordet kanske tio gånger. Tio gånger! Det fick mig att fundera. Varför skriver jag kanske så ofta? Ibland för att jag faktiskt inte vet. Ibland för att det inte finns något enkelt svar. Och ibland för att livet helt enkelt inte låter sig sammanfattas i ett bestämt ja eller nej. Kanske är egentligen inget dåligt ord. Tvärtom. Det kan vara ett ord för ödmjukhet. Ett sätt att säga: Jag vet inte riktigt. Jag vill tänka ett varv till. Jag vill lämna lite utrymme för dig att tänka själv. Ibland är det faktiskt inte tid för snabba svar. Det finns frågor där det vore ganska arrogant att komma med ett tvärsäkert svar. 

Men när jag såg alla mina kanske på rad började jag också ana något annat. Ibland använder jag nog ordet för att gardera mig. För att jag "nästan" har sagt vad jag tänker – men inte riktigt vågar stå för det. Då blir kanske en liten säkerhetsväst. Jag säger något, men lämnar samtidigt en öppning för att snabbt kunna backa. Och där går någonstans gränsen. För det finns en skillnad mellan att vara ödmjuk och att vara velig. Jag vill inte låta som en politiker som svarar så försiktigt på en enkel fråga att ingen efteråt vet vad han eller hon egentligen sa. Och jag vill inte heller vara en präst som vänder kappan efter vinden. Kyrkan behöver inte ha svar på allt. Men kyrkan behöver våga säga något.

Vi får säga: Jag tror. Jag hoppas. Jag menar. Jag tycker. Och ibland - Jag vet inte. Och ibland får vi säga: Kanske. Men tänk om jag får frågan från den jag älskar: Älskar du mig? Då skulle jag aldrig svara: Kanske. Där måste ett ja få vara ett ja. Inte för att jag med det kan lova hur alla morgondagar kommer att se ut. Inte för att kärleken aldrig kommer att prövas. Utan för att vissa saker behöver sägas utan gardering. Så också med tron. Vi behöver inte låtsas att vi vet allt. Vi får leva med frågor, tvivel och sådant vi inte kan förklara. Men det finns också ett ögonblick när vi behöver våga säga vad vi faktiskt håller fast vid.

Jag tror. Inte kanske. Jag tror. Och kanske är det just där kanske har sin rätta plats: inte som en flykt från det vi egentligen vill säga, utan som ett ärligt erkännande av det vi ännu inte vet. Så jag tänker inte stryka ordet kanske ur mitt språk. Men jag ska nog vara lite försiktigare med var jag sätter det. Ibland behöver vi lämna frågan öppen. Och ibland behöver vi säga:

Ja!