Ge inte upp!

 ”Din dotter är död. Du skall inte besvära Mästaren längre.” Det är kanske de mest uppgivna orden i hela berättelsen. En pappa har kommit till Jesus för sin svårt sjuka dotters skull. Och så kommer beskedet: ”Din dotter är död. Du skall inte besvära Jesus längre.” Det finns inget mer att göra. Gå hem.

Och det är här berättelsen börjar handla om oss. För det är inte bara människor som kan dö. Också annat kan dö – eller åtminstone kännas som om det har gjort det. En relation som en gång var självklar. En dröm som aldrig blev verklighet. En livsglädje som långsamt försvann. En tro som en gång var levande men tystnat. Där kan rösten komma: Det är ingen idé längre. Släpp det. Besvära inte Jesus med det där. Det går ändå inte att förändra. Men Jesus säger bara: ”Var inte rädd. Tro bara.”

Det verkar lite för enkelt, men kanske handlar det främst om att inte stänga dörren helt. Att säga: Jag vet inte vad som är möjligt. Jag vet inte om det kan bli annorlunda. Men jag vill inte ge upp riktigt än.

Jesus följer med mannen hem. Där inne är det fullt av människor som gråter. Alla vet redan hur berättelsen slutar. Flickan är död. Det finns inget mer att göra. När Jesus säger: ”Hon är inte död, hon sover” börjar de skratta åt honom. Och jag kan faktiskt förstå dem. För hopp kan vara provocerande, särskilt när man själv har slutat hoppas. Människorna i rummet ser döden. Jesus ser flickan. Det är en viktig skillnad.  Han sedan går fram till henne, tar hennes hand och säger: ”Stig upp.” Inte: Skärp dig.
Ta dig samman. Han tar hennes hand. Som om han säger: Jag är här. Du är inte ensam. Det finns fortfarande liv.

Och sedan händer något nästan komiskt vardagligt. När flickan har rest sig säger Jesus: ”Ge henne något att äta.” Efter det stora undret kommer det alldeles vanliga. En smörgås. En tallrik mat. Någon som bryr sig. Som om Jesus säger: Nu börjar livet.

Och Jesus lämnar inte människorna runt flickan som åskådare. Han ger dem något att göra: Ge henne något att äta. Det är väldigt konkret. Och kanske är det också där berättelsen blir aktuell för oss. För vilka människor har vi gett upp om? Vi sätter etiketter och stoppar människor i fack. Och efter ett tag är det lätt att se etiketten i stället för människan. Jesus gör tvärtom. Han ser människan bakom allt det där. Han ser flickan. Kanske är det en av kyrkans viktigaste uppgifter i vår tid: att se den som andra har slutat se. Att hålla fast vid en människa också när andra har börjat räkna bort henne. Att våga säga:
Du är mer än det som har hänt dig.
Du är mer än din sjukdom.
Du är mer än dina misslyckanden.
Du är mer än den etikett som andra har satt på dig.
Och kanske framför allt:
Din berättelse är inte färdigskriven.

”Ge henne något att äta.” Det är en konkret handling som säger: Du hör fortfarande till livet. Och det är kyrkans uppdrag.
Att hjälpa människor tillbaka till livet.

Kanske finns det också någon här idag som själv har börjat tänka att det är för sent.  Då kommer Jesus inte med en föreläsning. Han tar din hand och säger: ”Stig upp.” Inte som en order.
Inte som ett krav på att du ska vara stark. Utan som en inbjudan. Till liv. För Gud ser inte bara det som är. Gud ser också det som kan bli. Det vill evangeliet vill säga till oss idag: Ge inte upp. Inte om dig själv. Inte om människan bredvid dig. Inte om den som samhället redan har räknat bort.

För det som ser dött ut behöver inte vara slutet på berättelsen. Ibland är det där en ny berättelse börjar.

För livet är inte bara något vi ska hoppas på.

Det är också något vi får hjälpa varandra att leva.