VARDAGSTRO: I väntan på målfotot

Vi befinner oss i en mellantid. Vi väntar på resultat. Det handlar förstås om valet. Någon kommer att bli glad när det slutliga resultatet står klart. Någon annan kommer att bli besviken. Så är det i en demokrati. De senaste veckorna har vi också påmints om vårt starka behov av att höra till en grupp, hitta en åsiktsgemenskap.

Apropå det så börjar det den här veckan en TV-serie där psykiatrikern Anders Hansen talar om människans flockbetende. Genom hela vår historia har flocken varit avgörande för vår överlevnad. För att hitta mat, skydda oss och ta hand om varandra. Ensam har människan varit utsatt. Men det behovet handlar inte bara om att överleva rent fysiskt. Vi behöver andra människor. Ensamheten gör ont, att inte vara sedd, att inte känna att man har en plats någonstans kan vara förödande. Men det finns också en baksida. Det har historien visat oss. När den får människan att göra sådant vi annars aldrig skulle ha gjort.

Kyrkan också på ett sätt en flock. Jesus talar gång på gång om gemenskapen, att vi hör samman. Om att vi ska vara ett. Paulus beskriver oss som en enda kropp och att vi är ett i Kristus. Men redan de första lärjungarna hade svårt med det där. De kunde träta om vem som var störst. Vem som skulle få den främsta platsen. När vi delar upp oss i rätt och fel, innanför och utanför, de som förstår och de som inte tycker som vi.

Men kyrkan grundar sig inte på åsiktsgemenskap, utan på att vi hör samman i tron. Ändå får kyrkan ibland kritik för att vara politisk, när hon talar om rättvisa, solidaritet, människovärde och omsorgen om de minsta. Men evangeliet är inget partiprogram. Samtidigt som det aldrig vara likgiltigt inför människans nöd. När någon står utanför kan kyrkan inte bara rycka på axlarna. När någon är hungrig kan kyrkan inte nöja sig med att tala om himmelska ting. När den svage trängs undan måste kyrkan våga ställa sig bredvid. Det är inte att vara politisk. Det är att vara kyrka. Kyrkan har alltid varit radikal. Kyrkan har alltid varit obekväm. För mitt bland alla våra dogmer, teologiska diskussioner bland guld och mässingsornament i våra kyrkor och ibland ganska komplicerade resonemang anar vi fortfarande mannen som står där i sina sandaler. Som går fram till människan. Som inte börjar med att fråga:
Vilken grupp tillhör du?
Har du rätt åsikter?
Är du en av oss?
Utan i stället: Vad kan jag göra för dig?

Kristen tro handlar ytterst inte om att hitta den perfekta flocken. Den handlar om att upptäcka att Gud redan har sökt upp oss. Det finns en berättelse från första världskriget om en präst som hörde ropen från en döende soldat, övergiven mellan skyttegravarna. Prästen kröp ut till honom på slagfältet, tog den sårade soldaten i sina armar och viskade några tröstande ord. Den unge soldaten öppnade ögonen och tittade förvånat på prästen. ”Fader, jag tillhör inte din kyrka.” Prästen svarade: ”Det är möjligt. Men du tillhör min Gud.”

Kanske behöver vi höra de orden just nu. När vi väntar på målfotot. När någon kommer att känna sig som vinnare och någon annan som förlorare. När vi återigen riskerar att hamna i våra olika flockar. Då behöver kyrkan påminna om något större. Att det finns en gemenskap som är större än våra gränser, våra partier, våra åsikter och våra flockar.

Vi kanske inte tillhör samma flock.

Men vi tillhör samma Gud.