Ack och Tack

”Tack för allt jag minns, Tack för allt som finns.

Tack för himmel, Tack för kväll, Tack för vinden, Tack för fjäll.

Tack för allt jag ser, Tack för allt som sker.

Jag har det så bra, Jag har det så bra.”

Det är Elviras sång från Beppe Wolgers film Dunderklumpen från 70 talet. Elvira Fattigan, den där lite trasiga, fattiga och samtidigt så kloka gumman.  Tack för allt jag ser. Tack för allt som sker. Det är en ganska fantastisk livshållning. Elvira har inte allt. Hon lever inte något särskilt bekvämt liv. Har inga rikedomar att skryta med. Men hon ser det hon har. Och hon säger: Tack. Tacksamheten behöver inte alltid vara stor och högljudd. Men den behöver få finnas. Precis som vårt rop till Gud behöver få finnas.

Men jag tänker att det finns ett ord till som måste få plats. Som bara skiljer sig från tack med en enda bokstav. Ack. Och kanske är det just där vi människor befinner oss. Mellan ack och tack. När vi ser oss omkring i världen just nu så vill vi säga:  Ack. Ack, så som det står till. Och här finns också våra egna ack. Det som gör ont i våra liv.  Det vi ångrar. Det vi oroar oss för. Det som drabbar människor vi älskar.  Vi bär alla på våra ack.

Tacksägelsedagen handlar inte om att vi ska låtsas att allt är bra. Kristen tro rymmer hela livet. Där finns jublet och lovsången. Men också ropet: ”Herre, förbarma dig!” I kyrkans gudstjänst kallar vi det för Kyrie och Gloria.

Där Kyriet får vara vårt Kristusrop, vårt ACK:
Herre förbarma dig över oss och vår värld.

Som följs av Gloria - Vår lovsång och vårt TACK.

Det är inte så enkelt som att våra problem plötsligt försvinner. Utan för att våra problem inte får bli hela sanningen om våra liv. För mitt i allt det svåra finns det fortfarande något att tacka för.

Jag tänker på en vän som var handikappad och hade många saker i livet som hon inte kunde göra. Sånt som många av oss tar för givet. Men hon sa något som jag aldrig har glömt:

”Jag vill det jag kan.”  Inte:  ”Jag önskar att jag kunde allt det där andra.” Jag vill det jag kan.

Det finns en stor livsvisdom i de orden. För vi är ofta väldigt upptagna av det vi inte kan. Det vi inte längre klarar. Det får vara vårt ack.  Men någonstans behöver vi också ställa frågan:
I vad finns mitt Tack?

Min vän Agneta kunde inte allt. Men hon ville det hon kunde. Och kanske är det en hållning som vi alla behöver. Jag vill det jag kan. Och resten får jag lämna i Guds händer.

För vi bär alla på både våra ack och våra tack. Man kan vara ledsen och tacksam samtidigt. Det ena tar inte bort det andra. Gud ber oss inte att lämna våra ack hemma. Vi behöver inte komma till Gud och först städa undan allt det jobbiga. Vi får komma med hela livet.

Men Ett ”ack” utan ett ”tack” kan lätt bli resignation. Man kan fastna i allt som är fel. Medan ett ”tack” utan ett ”ack” kan också bli falskt. Då riskerar tacksamheten att bli ett sätt att blunda för det som gör ont. Därför behöver vi båda.

Det får du ta med dig idag - Ditt Ack och ditt Tack.

Jag vill det jag kan.  Och det jag inte kan – det får jag lägga i Guds händer. För både våra ack och våra tack har en adress. Gud själv. Det är dit vi får komma med våra bekymmer. Det är dit vi får bära vår glädje. Det är där vi får lägga våra frågor. Och det är där vi får säga tack.  

Tack för allt jag minns.
Tack för allt som finns.
Tack för allt jag ser.
Tack för allt som sker.

Och när vi inte kan säga tack – då får vi säga ack.

Och när vi inte vet vad vi kan göra eller förmår – då får vi minnas:

Jag vill det jag kan. Och resten får Gud bära.

Tack och lov för det.