Allt kommer från Egypten, eller?

Det finns resor och så finns det resor. Sådana där man inte bara förflyttar sig i världen, utan också i olika perspektiv. En sådan har vi nyss kommit hemifrån, Egypten, från Luxor och Konungarnas dal, där solen ligger tung och historien sitter fastkilad uthuggen ur berget. Där stod vi tillsammans, vi som kom från alla olika håll utan att ha setts någon gång. Fast det visade sig att världen är bra liten och det är alltid någon som känner någon, i detta fall någon som väl kände min son på Tjörn. Dessutom blev jag väldigt stolt som mamma om det fantastiskt fina omdöme som han fick som ansvarig för bilverkstaden i Svanvik. KB- bil, by the way – den verkstán rekommenderas!  

Och så fanns där på bussen humoristerna med ett skämt redo i fickan, de autistiska med svar på allt, funktionalisterna med pannlampor – och framför allt världens bästa reseledare, som höll ihop allt med en nästan osannolik fördragsamhet. Plus en inhemsk guide som envist, vänligt och helt orubbligt hävdade att allt kommer från Egypten. Oavsett.

Humoristerna tog tillfället i akt direkt.
– Så alltså… även kaffepausen?
– Egypten, svarade guiden utan att blinka.
Det gick inte att argumentera mot. Det gick bara att acceptera. Och le.

De autistiska i gruppen tog platsen på största allvar. De visste exakt vilken farao som låg var, vilken dynasti som ersatte vilken och hur lång tid det tog att gå mellan varje grav. När reseledaren råkade kalla platsen i öknen som vi besökte för en oas uppstod ett ögonblick av spänning då en resenär rättade: – Detta är inte en oas. Det är en vacker plats. Därför heter den så. För här är det salt vatten och inte sött. Rätt ska vara rätt. Men helt säkert är, att platsen var vacker. Och under allt salt finns det alltid något sött! I det här fallet med, om man bara gräver lite ovanför ytan. 

Funktionalisten hade allt man eventuellt skulle behöva, pannlampa för toabesök i den svarta ökennatten, papper som behövs efteråt, kameror som kunde följa solnedgången. Reseledaren var lika skicklig, vattenflaskor delades ut innan någon ens hunnit bli törstig, och någon hade redan räknat ut exakt när solen skulle gå ner så att vi inte skulle missa den. Och när maken i stod i kön till grillen i restaurangen på hotellet blev han överraskad av den ljudlösa autisten som smög sig på bakifrån och plötsligt från ingenstans sa: - kyckling! Som om vi inte visste vad som låg på grillen. eller när han såg märket på min schal - Lindex! Jo, jag minns var jag köpte den ;)

Vilken lyx sa någon annan på lunchen på båten på Nilen, att det är nötkött. Jag försökte försiktigt säga, nja, gris blir det knappast, här, i ett muslimskt land. Men väldigt mycket kyckling! Som däckade oss totalt när vi sedan insåg hur man hanterade den. Handskar hade man fått lära sig att man ska ha, men att hantera tillaga rå kyckling och färdiggrillad med samma hand, då hjälper inga handskar, den kunskapen hade gått förbi. Det löste reseledaren. Vilka fina piller vi fick! Ett dygn senare var vi på benen igen. Och undvek – kyckling…

Mitt i detta myller av personligheter på vår resa fanns reseledaren. Som tog emot skämt, faktarättelser och praktiska ingripanden utan att tappa riktning. Som höll ihop gruppen inte genom att styra, utan genom att förstå. Som visste när guiden skulle få sista ordet – även när det löd:
– Demokrati? Egypten.
– Astronomi? Egypten.
– Bussresor? Egypten.

Det var där, bland gravkammare och envisa sanningar, som insikten slog mig: varje chef borde vara med på en sådan här resa. Inte för att lära sig historia, utan för att uppleva ledarskap i verkligheten. Där fördragsamhet och tålamod är den viktigaste kompetensen av alla. Att inse att inte alla är stöpta i samma form.

En chef som klarar Konungarnas dal – med humorister, funktionalister, faktabärare, en obeveklig lokal guide och allt däremellan – kommer hem förändrad. Mindre fixerad vid att ha rätt. Mer fokuserad på att hålla ihop.

När vi lämnade dalen låg historien kvar, orörd. Skämten var färre. Pannlamporna nedpackade. Fakta fortfarande exakta. Guiden fortfarande övertygad.

Allt kom från Egypten.

Och på något sätt gjorde även vi det.