Gud hjälpe mig! Tydligen är årets julklapp en anmälan till något lopp, skidtävling eller någon annan utmaning. I 40-årspresent fick jag för många år sedan en anmälan till Tjejvasan. En sådan där present som säkert var tänkt att uppmuntra till nya utmaningar, bättre kondition och kanske en och annan personlig seger. Det var bara ett litet problem. Jag hade aldrig åkt Vasaloppet. Jag hade faktiskt inte avverkat några andra lopp heller. Även om jag åkt en hel del skidor på fjället, men det var ju en helt annan sak. Men nu skulle det tydligen bli ändring på det. Av någon märklig, eller möjligen gudomlig, anledning fick jag ryggskott. Med hjälp av ett läkarintyg kunde jag avboka hela härligheten och till och med få pengarna tillbaka. Någon skidåkning blev det alltså inte. Ingen målgång, ingen medalj och definitivt ingen segerkrans. Och vet ni vad? Jag har aldrig saknat den.
Det finns ju så många lopp att springa i livet. Vi ska hinna, orka, prestera, utvecklas och gärna slå våra egna rekord. Vi ska samla erfarenheter, upplevelser och meriter. Ibland känns det som om hela livet har förvandlats till en enda lång tävling där vi förväntas komma först, helst med god marginal. Kanske är det därför jag tycker så mycket om bilden av livet som ett lopp, som aposteln Paulus använder i sina brev. Han skriver till församlingen i Korinth: ”Ni vet ju att alla löparna i en tävling springer men att bara en får priset. Löp då för att vinna det.” Paulus var inte främmande för idrottens värld. I den grekiska miljö där han levde var tävlingar och olympiader en självklar del av kulturen. Han använde bilderna från idrottsarenan för att tala om något helt annat än tider, placeringar och personliga rekord. Han talade om livet med Gud. I antikens tävlingar fick vinnaren en krans av lagerblad. En synlig belöning för den som hade kämpat och kommit först i mål. Paulus lånar den bilden, men ger den en annan innebörd. Han talar om en segerkrans som inte vissnar och om ett mål som är större än alla mänskliga prestationer. För i livets lopp handlar det inte om att springa ifrån någon annan. Det handlar inte om att jämföra våra sträckor, våra tider eller våra förutsättningar. Vi har alla olika lopp att springa. En del får springa på ganska släta vägar, andra får kämpa sig fram i uppförsbackar. Ibland går det undan, ibland står vi nästan stilla. Och ibland kommer det där ryggskottet som gör att vi får tänka om. Paulus påminner oss om att det kristna livet inte är en tävling där den starkaste vinner. Det är en vandring i tillit. En rörelse mot Gud, men också en rörelse där Gud själv kommer oss till mötes. I brevet till filipperna skriver Paulus:
”Jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus Jesus har fått grepp om mig.”
Vi försöker få grepp om livet, om tillvaron, om framtiden. Vill gärna ha kontroll, veta vart vägen leder och vara säkra på att vi klarar nästa etapp. Men Paulus vänder på perspektivet. Det viktiga är inte hur hårt vi håller fast vid Gud, utan att Gud håller fast vid oss. Kanske är det just det vi behöver påminnas om när vi nu närmar oss jul. Mitt i alla förberedelser, inköp, önskelistor och förväntningar. Mitt i allt vi ska hinna med och allt vi hoppas få. För julens stora gåva är inte något vi har sprungit oss till. Den är inte resultatet av våra prestationer eller något vi kan förtjäna genom att vara tillräckligt duktiga. Den kommer till oss som ett barn i en krubba. Gud som tar steget in i vår värld, in i våra liv, med allt vad de rymmer av glädje, oro, misslyckanden och längtan. Och med det lopp som kallas livet är det faktiskt annorlunda än med Tjejvasan. Jag vet att jag just på den punkten aldrig kommer att komma i mål. Även om mina gamla fjällskidor står kvar på vinden, de jag köpte någon gång på 80 - talet. Jag har inte velat byta upp mig. Trots att jag vet att de breda plankorna skär i de smala pistade skidspåren, anpassade för en helt annan dimension. Jag behöver lägga en medalj eller ännu en bedrift till mitt livs CV. Mitt största mål är att mötas av honom som redan har sprungit före oss. Han som lägger segerkransen om min nacke och säger:
Välkommen. Välkommen hem.
Det är en julklapp jag verkligen hoppas få.
Och den behöver jag faktiskt inte ens träna inför.
Bara leva livet som mitt bästa jag.


