Vik hädan! med min välsignelse...

 Det kom ett provokativt mejl häromdagen på jobbets epostadress, till mig personligen och flera andra. Det var från Missionsprovinsen. De är oroade och bekymrade över hur det står till med Svenska kyrkan. Över att kvinnliga präster finns, över att jag finns. Över att vi viger samkönade. Över att jag viger samkönade - om någon frågar efter det. Över regnbågsmässor och regnbågsnyckeln. Över att vi i Harplinge Steninge församling är regnbågscertifierade...  Min första tanke var, att svara, varför skickar ni detta till mig? Just bara för att provocera? Eller att jag ska gå i polemik? i svaromål? Först ville jag göra det, men jag insåg ju det, att de ville att jag skulle gå igång på det. Och ärligt talat, det gjorde jag också. Till jag helt enkelt behövde tänka efter. Och lägga brevet där det hörde hemma. I papperskorgen. Men jag erkänner, jag läste det, OCH blev provocerad av det. Förmodligen precis som det var tänkt. För inte tänkte man väl att jag skulle ställa mig en allvarlig fråga om min egen kallelse om den var riktig och sann? Sedan försökte jag se det ur en helt annan vinkel. Någon liten som ropar ut, se mig jag finns!

Och detta händer ju hela tiden. Det blinkar. Det piper. Det flimrar. Ett meddelande, en kommentar, en nyhet, ett snedsteg, en åsikt, ett ansiktsuttryck, en mikrohändelse på din skärm eller i verkligheten. Och du märker hur kroppen vill agera. Svara. Korrigera. Förklara. Försvara. Trycka tillbaka. Vara smart. Vara först. Vara rätt.

Men vad händer om vi inte gör något? Jag menar inte apati. Jag menar närvaro. Jag menar att se det som kommer, och inte automatiskt gå i svaromål. Att låta det få existera – kanske till och med med en inre välsignelse – innan vi bestämmer om det är värt vår energi, vår röst, vår reaktion. Det krävs mod för att inte agera. Att inte gå igång.

Vi lever i en tid där reaktion premieras. Snabba repliker. Snabba känslor. Snabba "likes". Att “ha en åsikt” är närmast en samhällsplikt. Vi är ständigt inbjudna att ta ställning, helst offentligt. I realtid. Det är kanske därför vi bloggar. ;) Och gärna med lite hetta. Men varje gång vi agerar på impuls, gör vi oss lite mer till en del av stormen.

Jag har börjat öva på att inte svara. Inte genast, i alla fall. När något tränger sig in – en orättvisa, en ton, en provocerande mening – så försöker jag i stället se det som ett moln. Jag tittar på det. Jag erkänner att det finns. Och sen, om det inte är mitt att bära, skickar jag iväg det. Med välsignelse. men jag medger att det är svårt. 

“Jag ser dig. Men jag behöver inte behålla dig.”

Det är inte en form av svaghet, utan en form av inre styrka. För den som är trygg i sig själv, behöver inte ständigt reagera på världen. Den kan välja. Sortera. Agera medvetet snarare än reflexmässigt. Missförstå mig rätt – det finns stunder när vi måste stå upp, sätta gränser, säga ifrån. Men om vi gör det hela tiden, på allt, bränner vi ut vår egen kraft. Och vi förlorar förmågan att känna vad som faktiskt är viktigt.

Kanske är det just där vår frihet finns. I mellanrummet mellan det som sker och hur vi svarar på det. I pausen. I andetaget. Så nästa gång något vill dra igång dig – stanna. Andas. Titta på det. Och fråga dig själv: Måste jag bära det här? Eller kan jag låta det passera?

Och om svaret är det senare – skicka iväg det med en inre nickning och en tyst välsignelse.

Inte allt förtjänar din reaktion. Men du förtjänar din frid.

Klä dig rätt eller? Annars!

 Det finns partier som vill förbjuda burka och niqab. (Och andra uttryck för olika former av identitet också förresten, kippa, turban, etc...) Argumenten i det här fallet varierar: det handlar om jämställdhet, om säkerhet, om integration, om kvinnoförtryck. Själv känner jag mig inte särskilt bekväm med de plaggen. Jag hade inte velat bära dem. Men jag känner mig faktiskt lika obekväm när män går omkring på stan med bar överkropp. På uteserveringar, i affären, i kollektivtrafiken — som om det vore helt normalt att klä av sig när det blir varmt.

Och det är ju faktiskt helt tillåtet. Att gå runt på stan i bar överkropp. I alla fall om man är man. Samtidigt är det ett brott om jag som kvinna gör samma sak. Om jag promenerar i Slottsskogen en varm sommardag och tar av mig tröja och BH blir jag plötsligt en brottsling. Topless är okej på stranden — ibland, men inte i badhuset, på vissa platser — men absolut inte i stadsbilden. Där går gränsen.

Så vi är snabba med att vilja förbjuda vissa plagg, som burka och niqab, men blundar för att det redan finns regler och normer kring vad man får — eller inte får — ha på sig. Skillnaden är bara att vissa regler anses naturliga, andra provocerande. Vissa klädkoder handlar om “anständighet”, andra om “frihet”. Men vem bestämmer vad som är vad?

Om vi ska vara konsekventa kan vi inte både vilja förbjuda för mycket kläder och samtidigt blunda för att andra går omkring med för lite. Frihet måste gälla åt båda håll. Att välja hur man klär sig är inte bara en fråga om tyg – det handlar om identitet, tillhörighet, bekvämlighet, ibland tro. Det är en del av vårt sätt att uttrycka oss.

Sedan finns det såklart sammanhang där klädkoder är rimliga. Ett barn på förskolan eller en elev i skolan ska ha rätt att se sin lärares ansikte. Det är en annan fråga, där det handlar om pedagogik, om trygghet, om relationen mellan människor. Men i det offentliga rummet? På gator, torg och parker? Där borde vi vara försiktiga med att lagstifta om vad folk får och inte får ha på sig. Det är en farlig väg att börja gå — särskilt när måttstocken ofta bygger mer på känsla än på logik.

Att känna obehag inför något är inte samma sak som att det borde förbjudas. Och det gäller både burkan och bar överkropp.

Låt din tro bära mig...

 

Tacksägelsedagen 2025 Steninge

Matt 15:29-31
Jesus gick därifrån utmed Galileiska sjön och sedan upp på berget. Där satte han sig ner. Mycket folk kom till honom, och de hade med sig lama, blinda, lytta, stumma och många andra och lade ner dem framför honom. Han botade dem, och folket häpnade: stumma talade, lytta blev friska, lama gick och blinda såg. Och de prisade Israels Gud.

Predikan

Vårt lilla barnbarn Bo har precis lärt sig gå. Ett stort ögonblick – men han föll, gång på gång. Tröskeln mellan hallen och köket blev som ett berg för hans små fötter. Men han gav aldrig upp. Han grät ibland, satt där på rumpan, men reste sig och försökte igen. Ibland själv, ibland med hjälp.

Vi vuxna faller inte lika ofta fysiskt – men vi snubblar över andra slags trösklar:

sorg,
sjukdom,
besvikelser,
svek,
arbetslöshet,
brustna relationer.

Och ibland orkar vi inte resa oss. Inte för att vi inte vill – utan för att vi inte vet hur. I dagens evangelium kom mycket folk till Jesus – och de bar med sig dem som inte kunde komma själva. Det vackra är just detta: de som inte kunde ta sig till Jesus, bars dit av andra.

Det påminner oss om något viktigt:
- Vi behöver inte alltid klara tron själva.
- Ibland är vi den som bär.
- Ibland är vi den som blir buren.

När du inte orkar tro – då får du vila i någon annans tro. Låta någon annans tro bära dig. När du inte vet vad du ska be – då får du vila i andras böner. Det är inte ett misslyckande. Det är nåd.

Men vad händer då när vi ber – och inget händer? När vi fortfarande har ont, är trötta, när tvivlet biter sig fast?
Många bär på den tysta frågan:
"Var det något fel på min tro? Hörde Gud inte min bön?"

Men evangeliet säger inte: "De blev helade för att de bad rätt."
Det står: "Jesus botade dem." Inte för att deras tro var perfekt – utan för att Jesus var där. Han satt på berget, han väntade, han tog emot dem. Och han tog emot alla – både de som gick själva, och de som blev burna. Och det är samma idag. Jesus säger fortfarande:
"Kom till mig."
Kom du som är liten.
Kom du som är trött.
Kom du som inte orkar mer.
Det viktigaste är inte hur stark din tro är – utan att Jesus aldrig slutar sträcka sig efter dig.

Tillbaka till lille Bo. Tänk om han haft vuxna tankar?
”Jag har redan ramlat hundra gånger – det är ingen idé.”
Då kanske han aldrig hade lärt sig gå. Men barn räknar inte misslyckanden. De försöker igen. Samma sak när de lär sig prata. De vet att de måste försöka. Vi vuxna ger ofta upp snabbare – vi tänker för mycket, räknar våra fall. Samma sak är det med när barnet lär sig prata. Det går mycket fortare än för en vuxen att lära sig ett nytt språk.

Men jag vill också säga något viktigt till dig som har svårt att gå – när benen inte bär, när vi ber om helande för trötta ryggar. Men ingenting händer - hur mycket man än ber. Då kan en sådan här text kännas svår. Som om helandet skulle vara beviset på Guds närvaro. Men evangeliet är större än så.

Att bli "upprest" handlar inte bara om ben. Det handlar om att få livskraft tillbaka. Att bli sedd. Att få känna: "Jag är inte bortglömd. Jag har ett värde – inte trots mina begränsningar, utan mitt i dem."

Jesus botade människor – ja. Men viktigare än det fysiska var detta: Han såg dem.
Han rörde vid dem.
Han kallade dem till sig.
Och gör det fortfarande.

Jesus reser oss kanske inte alltid upp på utsidan – men han reser oss på insidan. Han ger oss kraft där vi bara såg svaghet.
Han ger oss liv där något känts dött. Han ger oss tro, när vi inte orkar tro själva. Och kanske är det just därför Jesus ställer ett barn framför oss och säger: "Guds rike tillhör sådana som dem." För att barnet har något att berätta för oss.

Så nästa gång du faller – tänk på Bo.
Tänk på tröskeln som blev ett berg – och hur han reste sig.
Och tänk på de människor som bars fram till Jesus.

Gud tröttnar inte, även om du gör det
Gud släpper dig inte även om du släpper taget om Gud
Gud tappar dig inte, även om du känner dig borttappad
Gud reser dig upp, du behöver aldrig göra det ensam

Vi ber:
Herre Jesus,
tack för att du ser oss när vi faller
och aldrig slutar sträcka dig efter oss.

Hjälp oss att tro när vi tvivlar,
att bära varandra,
och att ta emot din nåd när vi inte orkar själva.

Ge oss livskraft, tröst och hopp –
mitt i det som känns tungt.
Lär oss att tro som ett barn,
och att aldrig glömma att vi är burna av dig. Amen.

Att välja livet

Matt 18:7-10

Jesus sade: "Ve dig, värld, med dina förförelser. Förförelserna måste ju komma, men ve den människa genom vilken de kommer.

Om din hand eller din fot förleder dig, så hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet stympad eller ofärdig än att kastas i den eviga elden med händer och fötter i behåll. Om ditt öga förleder dig, så riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet enögd än att kastas i helvetets eld med båda ögonen i behåll.

Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte." 

För några veckor sedan hade vi en samling med konfirmandföräldrar då vi talade om gudstjänsten. Jag ställde frågan: vad tänker ni på när jag säger gudstjänst? En förälder sa: ” Jag tänker att man blir uppläxad." Jag blev tyst en stund. Sen förstod jag vad föräldern menade. Så var det ju med min mamma. Hon som hade så svårt för bönen om förlåtelse. Jag gör ju så gott jag kan, räcker inte det, menade hon. Och tänkte på kyrkan som en plats där man så fort man kommer får veta att man gör fel, att man är är fel. Där vi i ena stunden säger: ”du duger som du är” Good enough”. Medan vi i den andra förmedlar en Gud som står där med armarna i kors och säger: "Skärp dig”.

Det påminner mig om min son Ludvig när han var liten. Han hade haft sönder någonting hemma, av misstag förstås och jag hade blivit lite arg. Och på kvällen när han skulle sova och jag sjöng för honom så sa han: ”Mamma om det jag gör inte är okej, då är väl jag inte okej”. Jag är så glad över att han satte ord på sin känsla så att jag fick möjligheten att säga orden: Du är alltid okej!

Och det är samma poäng i det Jesus talar om idag. Om det vi gör, inte om den vi är. Luther formulerade det på ett annat sätt. Att det är skillnad på synden och syndaren. Du och jag är alltid okej även om vi handlar lite galet ibland. Men när Jesus så drastiskt säger: "Hugg av din hand. Riv ut ditt öga. Akta dig för helvetets eld." Så kan det ju låta som en sådan där klassisk kyrklig uppläxning från predikstolen.

Och vad är det Jesus gör? Uppmanar han oss bokstavligt talat till ett avancerat självskadebeteende? Låt oss inte direkt falla i det diket att ta det Jesus säger bokstavligt. För gör vi det riskerar vi att missa hela poängen med vad Jesus vill säga.

Det här med våra kroppar är en känslig fråga, så låt oss använda en annan bild. När vi håller fast vid något som vi nog innerst inne vet inte är bra för oss. Tänk dig att du bär på en tung säck full med skräp, och du hamnar i vattnet och börjar sjunka. Håller du fast vid säcken för att den är "din", eller släpper du den för att kunna flyta upp och simma i land? Är den där säcken värd så mycket att du är beredd att förlora dig själv för den? Men den bilden så är det kanske lättare att förstå vad Jesus menar.

Ibland måste vi släppa saker. Det gör ont. Men det räddar oss. Här är det viktiga: Jesus säger inte detta för att trycka till någon. Han säger det för att rädda. För att livet är på riktigt. För att det finns saker som drar oss bort från det som är gott. Och för att vi är alldeles för värdefulla för att Gud bara ska stå tyst och se på.

Så vad bär du på, som du kanske behöver lägga ifrån dig? Vad är det du håller fast vid, som egentligen är det som håller fast dig? Det är inte alltid lätt att göra sig av med saker. Både bokstavligt och bildligt talat. Det kan kännas som att mista en del av sig själv. Men ibland är det enda sättet att bli hel.

 

Och apropå det där med brinnande eldar. En god vän till mig berättade om en dröm hon hade. Att det började brinna i hennes hus. I drömmen när hon rusade ut så upptäckte hon att hon hade glömt sin mobiltelefon inne i huset och försökte ge sig in i elden för att rädda den. Den här lite mer moderna bilden kanske kommer närmare liknelsen som Jesus använder. Och det räcker med att jag går till mig själv att jag kan uppleva känslan av att blivit stympad när jag inte har min mobiltelefon i handen eller i alla fall på nära räckhåll.

Och Jesus säger: "Det är bättre att gå in i livet stympad, än att förlora det helt." Han talar om att vi inte ska förlora oss själva. Eller som det står i min konfirmandbibel 1982, ”Vad hjälper det om du vinner hela världen men förlorar din själ”.  Det Jesus säger är: "Du är så viktig, så älskad, att jag inte vill att du förlorar dig själv."

Så nej – gudstjänsten är inte en plats för uppläxning.
Hit kommer vi inte för att bli uppläxad – utan inbjuden.
Inte fördömd – utan vara sedd, bli kallad och alltid älskad.

Gud är inte ute efter att döma.
Utan vill helt enkel att vi ska välja livet.

Det är vad Jesus talar om. Inget annat.

Amen.

Även små fötter sätter spår

 

Vi stod där i duggregnet ikväll med konfirmanderna, på Harplinge kyrkogård, tysta stenar med årtal som i sin tystnad har oändligt mycket att berätta. Stenar som vittnar om liv som levts – och ibland liv som knappt hann börja.

En av konfirmanderna sa plötsligt bakom mig när vi gick under träden, på gångarna mellan gravarna.  "Varför har man en grav till någon som bara var så liten?"

Frågan kom rakt, utan krusiduller. Så som barn och unga ofta frågar. Och Peder vände sig till mig och sa: "Berätta. Du som har förlorat ett litet barn. Och jag berättade om min Samuel.  Som aldrig fick leva annat än i min mage. Barnet jag bar men inte fick lära känna. Som jag höll i famnen för en stund, men bär med mig hela livet. Att sänka ner urnan i jorden är ett slags smärta som inte riktigt går att beskriva. Men den stenen… den lilla stenen med hans namn blev min förankring. Min plats att gå till när orden inte räckte till. Ett fysiskt bevis på att han funnits. Att jag hade blivit mamma, även om jag inte fick bära hem honom från BB annat än i en liten vit kista. Men det är de minsta kistorna som är de tyngsta att bära.

Sedan har åren gått. Besöken vid graven har blivit mindre frekventa. Eller som min vän Marie skrev om sin son Johan idag ”Idag kunde jag äntligen få komma till vår lille Johans grav och göra lite höstfint. Hösten var ju Johans tid, den enda tid vi fick med honom. Ja, och lite, lite vintertid”. I början går man dit varje dag, sedan varannan, så småningom varje vecka, och till högtider, och tillslut när man hinner. Inte för att vi bryr oss mindre. Utan helt enkelt för att livet kommer ikapp.

Och åren gick. Vi fick två barn till. Ludvig och Sara. Och en dag stod de där, precis som konfirmanderna nu, och undrade: "Vem var Samuel?" Eller som Sara med barnets förundran pekade på stenen och sa: Kommer man till himlen den vägen? Samuels grav knyter ihop mitt liv med hans, honom med vår historia, himmel med jord.

Det lilla livet som inte blev långt, men som ändå blev viktigt. För även små fötter sätter spår. Spår i hjärtat. I minnet. I våra familjeberättelser. För vissa är en grav ändå bara en sten. För andra är den ett ankare. En plats för sorg, men också för kärlek. För tillhörighet. Och ibland är det, det enda vi har kvar.

Konfirmanderna stod tysta efteråt. Kanske hade något rört sig i dem. Kanske inte. Men jag tänker att frön såddes. Om livets skörhet. Om kärlekens djup. Och om att varje liv, oavsett hur kort, har ett värde.

Och det är därför vi berättar. Det är därför vi minns. Och det är därför den lilla stenen får stå kvar – för att han fanns. För att han var älskad.

För även små fötter sätter spår.

Vi är leran, formbara i Guds hand

 

Som leran i krukmakarens hand, så är ni i min hand."

(Jeremia 18:6)

Vi är leran. Vi är formbara. Ibland blir livet snett, våra val blir fel, våra livsformer spricker. Men Gud ger inte upp. Gud börjar om. Samma lera, samma liv – men nu i Guds händer, att bli formad på nytt.

Men det är inte alltid behagligt att formas. Det kan innebära prövningar, förändringar, eller att vi får släppa taget om våra egna planer. Men i Guds ömsinta händer formas vi till den vi ska bli.

Låt oss våga överlåta oss till Guds händer idag. Inte för att vi måste prestera, utan för att Gud som en krukmakare vill forma oss till det vi innerst inne är skapade att vara.

Och om vi skulle känna att vi har stelnat och torkat i en form där vi inte trivs så är det faktiskt så att när man ska forma något nytt och hållfast så använder man faktiskt krossad torkad keramik som läggs in i den nya mjuka leran som ska formas till något nytt. Det får påminna oss om att det aldrig är för sent.

Bön:
Herre, du som är vår krukmakare – forma mig. När jag går sönder, börja om. När jag tvekar, håll mig stadigt i dina ömsinta händer. Jag litar på att det du formar blir gott. Amen.

När solen går upp – en påminnelse om att livet är här och nu

 

Det är något särskilt med de där tidiga morgnarna vid havet. När samhället ännu sover, några ungdomar står ännu morgontrötta vid busshållplatsen för att ta sig till skolan. Luften är klar och stilla och det känns som om jag befinner mig lite mellan dröm och verklighet. Nyss i den varma sängen, nu med fötterna i badskorna på den fuktiga bryggan, med blicken fäst mot strandskogen där solen precis går upp över trädkronorna vid horisonten. Ögonblicket då natten långsamt viker sig för gryningens första ljus, och solens första strålar glittrar ner över vattenytan.

Havet ligger spegelblankt den här dagen. Andra dagar har jag behövt hålla mig i badstegen för att inte dras med vågorna och känna hur tången slingrar sig runt kroppen i vattens strömmar. Sånt som man får betala extra för på spabaden ;) De lite slippriga stegen ner i det kalla vattnet väntar. Det gäller att hålla i sig för att inte halka. Och jag tvekar, som man ofta gör inför det som är kallt, okänt eller obekvämt. Men jag vet att det är just där, i den tvekan, som livet knackar på.

Det krävs ett visst mod för att kliva ner i havet en tidig morgon i slutet på september. Precis som det krävs mod att möta en ny dag – särskilt de dagar då allt inte känns ljust eller enkelt. Men kanske är det just därför vi behöver de här stunderna. Soluppgången som ett löfte om att vi får börja om. Att livet, hur det än ser ut, alltid ger oss en ny chans att möta det med öppna ögon och hjärta.

När jag låter kroppen glida ner i det svala vattnet, drar jag ett djupt andetag. Kylan river först, men snart följer klarhet. När jag simmar ut en bit ser jag hur solen nu har klättrat högre. Det varar bara några minuter, sedan tar molnen över men stunden räcker för att minnas resten av dagen.

Det finns en frihet i att stå stilla i det enkla. Att inte hela tiden jaga något mer, något bättre, något längre bort. Morgonens sol över vattnet påminner mig om att skönhet inte behöver vara stor för att vara mäktig. Att livets rikedom ofta ryms i det lilla, en stilla tanke i tystnaden med varm dusch efteråt och  en kopp kaffe efter badet.

Vi vet inte vad dagen kommer bära med sig. Kanske glädje. Kanske sorg. Men vi kan välja att möta den ändå – inte trots dess ovisshet, utan tack vare den. För varje ny dag bär möjligheten till något nytt, även om det bara är att stå still en stund och känna att vi lever.

Så nästa gång du ser en soluppgång – stanna upp. Andas in. Känn hur ljuset träffar huden. Det är livet som påminner dig: du är här, och det är nu det händer.