Om hopp trots allt - ett nytt år

 När året tar slut gör vi bokslut, inte bara i almanackan utan i oss själva. Världen känns ibland trasig, högljudd, motsägelsefull. Vi ser sprickorna tydligare än ljuspunkterna. Frågan smyger sig på: vart är vi på väg?

Kanske är det just nu som det brustna hallelujat behövs. Inte den perfekta lovsången, inte orden som låter starka och säkra, utan den som bär både tvivel och tro. Ett halleluja som rymmer sorg, trötthet och hopp på samma gång. För ibland är det enda ärliga lovordet just det som kommer ur sprickorna.
There is a crack in everything, thats how the light gets in.

Att hoppas trots allt är ingen flykt från verkligheten. Det är ett val. Att fortsätta tro på människans förmåga till godhet, även när bevisen känns få. Att våga säga ja till framtiden utan att förneka det som gör ont.

När vi går in i ett nytt år kanske vi inte gör det bara med ett jubel. Kanske också med ett brustet halleluja. Och kanske är det tillräckligt.

Nyårsbön

Gud,
när ett år slutar och ett nytt tar sin början
stannar vi upp och ser på världen.
Vi frågar oss: vart är vi på väg?

Vi ser krig och splittring,
människor som lider,
jord som såras,
och röster som höjs i rädsla mer än i förståelse.
Ibland känns framtiden oviss,
och hoppet skört.

Men trots allt, Gud,
tack för att hoppet inte är borta.
Tack för varje människa som väljer godhet,
för varje handling av mod,
för varje ljus som tänds i mörkret.

Ge oss tro
när vi tvivlar,
hopp när vägen känns oklar,
och kärlek att dela – även när det kostar.

Hjälp oss att inte bli likgiltiga,
utan att fortsätta tro på fred,
på rättvisa,
på en framtid där människan tar ansvar
för varandra och för skapelsen.

När vi går in i ett nytt år,
lägg framtiden i dina händer.
Lär oss att gå varsamt,
att lyssna mer än vi talar,
att bygga där något har gått sönder.

Trots allt –
låt oss våga hoppas.
Amen.

Hoppet - ett stillsamt halleluja

 

Ibland går livet i moll. Det är inget dramatiskt ackord, inget som får världen att rasa samman, utan mer som en dov klang som ligger kvar i bakgrunden. Som när en melodi är vacker men sorgsen, och man inte riktigt kan sätta fingret på varför den berör. Den gör inte ont utan har snarare en förmåga att fånga livet mer än en ”Happy Klappysång”.

Vi lever i en tid som gärna vill vara dur. Allt ska vara ljust, snabbt och framåtriktat. Lyckan ska helst vara tydlig, mätbar och delbar. Men vissa dagar bär på en tyngd som inte kan skakas av. Och kanske är det just då som molltonerna behövs. Jag är en grubblare och jag är nog en sådan person som inte alltid vill ha klar himmel och ett liv på solsidan. För det är ibland under himlens regntunga skyar som mina funderingar får sitt luftrum.

För det märkliga med musiken är att moll inte bara är sorg. Det är också djup, värme och igenkänning. I en mollmelodi finns plats för det som inte fick ord, för det som gör lite ont men ändå känns sant. När vi lyssnar känner vi oss mindre ensamma. Någon annan har varit här före oss. Någon har satt ton på det vi bär.

Så är det också med livet. De perioder som går i moll lär oss att lyssna långsammare. Att stanna upp. Att förstå att mening inte alltid skriker mest – utan snarare viskar. Och precis som i musiken är det ofta kontrasten som gör helheten vacker.

Hoppet finns där, även när det inte låter högt. Det kan ligga i en enkel gest, ett samtal, en melodi som råkar spelas i rätt ögonblick. Hoppet är inte alltid ett halleluja, ibland är det bara vetskapen om att detta också är en del av stycket – inte slutet.

Livet är ingen rak poplåt. Det är mer som ett stycke som rör sig mellan tonarter, där moll och dur får avlösa varandra. Och kanske är det just därför det är värt att lyssna hela vägen till slutet.

Inte bara en behållare

 Adventsandakter 2025 - Svenska kyrkan i Harplinge Steninge

Maria är bara en behållare för Guds verk…

Så inleddes en predikan om Maria som jag hörde för flera år sedan.
Maria är bara en behållare.

Något gjorde revolt inom mig, som är både kvinna, mamma och präst.
Jag reagerade både på ordet, bara och ordet behållare.
Det är så främmande för min tro.

Ingen människa – kvinna eller man – är något tomt kärl.
Vi är alltid mer än så.

Gång på gång berättar både Bibeln och historien om att det kan kosta
att gå sin egen väg. Och att det behövs mod för att göra det.
Precis som vi firade Lucia för en vecka sedan. Hon sa NEJ till att vara en passiv mottagare eller behållare för en mans vilja och makt över hennes liv.

Maria vågar säga JA där andra kanske skulle sagt NEJ.

Och vår Gud är en Gud som inte ser på oss människor
som motvilliga viljelösa verktyg eller tomma behållare.

Gud frågar efter oss, efter vårt hjärta. Och frågan är på ett sätt en förutsättning för att vårt eget JA verkligen blir vårt eget.

Och när jag funderar på Marias valfrihet så kan jag inte låta bli
att tänka på en replik från den klassiska filmen Gudfadern
där Al Pacino säger ungefär så här.  

”I will make you an offer you cant refuse”.

När Gudfadern talar så går det inte att säga emot.

Men det är en väsentlig skillnad mellan Gudfadern på Sicilien och Gud Fader i himmelen. Vår Gud är ingen maffiaboss som hotar
för att få oss att säga JA.  

I stället vinner Ängeln Gabriel Marias förtroende, inte genom att skrämma utan genom att visa att hon inte är ensam.

Var inte rädd Maria. Här finns varken utpressning eller maktfasoner.

För kom ihåg: att relationen mellan Gud och människa inte är ensidig
utan just ömsesidig. Vi får ha tillit till Gud, liksom Gud har tillit till oss.

Därför vänder sig Gud till Maria inte med tvång utan i tillit.

Maria är mycket mer än ”bara en behållare”.
Hon är ingen surrogatmamma åt Gud.

En gång kommer det fram en man till Jesus och säger om Maria, Jesus mamma, saliga de bröst som du har diat. Men det Jesus gör är att i stället för att förminska

Kyrkans uppdrag, ja, ditt och mitt, är på sätt och vis också ett Maria-uppdrag. Att ta emot och ge Jesus vidare till världen.
Att vara både modig och mänsklig, på en och samma gång.

Vi får vara en del av en lång, lång tradition av människor som både
har vågat säga Ja och även behövt stå upp för ett nej när det har krävts.

Maria anade vilka konsekvenser hennes JA skulle få, men vågade ändå.

Det var ett Guds under, det som skedde med Maria
- och det är ett Guds under varje gång någon säger Ja till att låta Jesus ta plats i sitt liv.

Även om vi inte behöver bära det hon bar, eller känna det hon kände.
Även om det om oss inte kommer att stå i några heliga skrifter. Underskatta inte Gud och framför allt underskatta inte dig själv, för du är så mycket mer än ”bara en behållare”.

Gud, tack för Maria
som med mod och tillit tog emot ditt ord.

Hjälp oss att se
att vi aldrig är ”bara behållare”,
utan människor burna av din kärlek
och kallade att göra skillnad.

Ge oss mod att säga vårt ja
och kraft att stå upp när vi måste säga nej.

Låt oss höra dina ord i vårt eget hjärta:
”Var inte rädd, jag är med dig.”

Tänd ditt ljus i oss
så att vi kan bära det vidare
till den värld som behöver hopp.

Amen.

 

En sned gran och lite julefrid

 

I vår kyrka talar vi ofta om frid. Det är ett vackert ord, nästan lite stillsamt. Och så här i juletid lägger vi till ett annat ord: julefrid. Det låter som något självklart, nästan givet. Som om friden automatiskt infinner sig bara vi tänder tillräckligt många ljus och prickar av allt på att-göra-listan.

Men handen på hjärtat – är det verkligen så?

För många av oss är advent och jul en tid som rymmer både längtan och stress. Det ska bakas, handlas, fixas och ordnas. Relationer ska hållas samman, traditioner ska upprepas, förväntningar infrias. Ofta är det inte någon annan som kräver allt detta av oss. Det är vi själva. Vi vill så gärna räcka till. För familjen, för barnen, för släkten – och kanske också för bilden av hur julen borde vara.

Mitt i allt detta talar vi om frid. Kanske just därför. För det är när friden saknas som vi börjar längta efter den.

Med åren har jag allt oftare tänkt att julefrid inte är något yttre. Den bor inte i det perfekta julbordet, den rätta granen eller i en obruten tradition. Julefrid är något som måste få plats på insidan. En inre hållning snarare än ett yttre resultat. Att kunna leva med handen på hjärtat och ändå känna frid – trots halvfabrikat på bordet och en plastgran från JULA.

Det handlar om att sluta fred. Inte bara med varandra, utan med oss själva.

Det finns inga enkla liv. Det gäller oss alla. Ändå kan det ibland kännas som om vi lever i en tid där livet helst ska visas upp i sin mest välpolerade version. Glansbilderna är många, men samtalen om hur det faktiskt är kan vara färre. Just därför tror jag att vi behöver öva oss i ärlighet. Att stanna upp, lägga handen på hjärtat och fråga oss själva: Hur mår jag egentligen? Vad orkar jag just nu?

Det är inte ett misslyckande att livet inte är perfekt. Det är att vara människa.

För några år sedan, när jag förberedde familjens julfirande, fastnade de där tankarna i något så konkret som en gran. Varje dag när jag svängde in på uppfarten till vårt hus i Bohuslän såg jag den. En liten gran, förkrympt och sned. Som om den hade gett upp kampen om ljuset. Trängd av större granar runt omkring, tilltufsad och utan utrymme att breda ut sig.

Ändå drogs jag till den. Och en dag tänkte jag: den där granen ska pryda vår julafton.

Inspirerad av julkalendern Snödrömmar gick jag ut och frågade den, lite på skämt men ändå på allvar: Vill du bli vår julgran i år? Jag hörde inga protester. Så jag tog in den. Sned och ving, för liten och för kort. Lite som jag själv ibland känner mig.

Jag smyckade den med alla kulor vi hade och satte en stjärna i toppen. Det var inte den mest imponerande gran vi haft. Men den var vår.

När barnen kom hem frågade jag dem: handen på hjärtat – säg vad ni verkligen tycker – hur är granen?
Svaret kom utan tvekan: Vi älskar den.

Där, i det ögonblicket, föll något på plats. För så är det också med livet. Vi är lite sneda, lite vingklippta, ibland oformliga och långt ifrån idealen. Vi passar inte alltid in i mallarna. Men det betyder inte att vi saknar värde. Tvärtom.

Handen på hjärtat: julefrid handlar inte om att räcka till.
Det handlar om att våga vara till.

Du behöver inter duga som du är. Det räcker att du är.

Att få finnas, som den man är.
Och kanske är det just där, i den friden, som julen börjar på riktigt.

Bön

Gud,
du som kommer till oss inte i det perfekta
utan i det bräckliga och vardagliga.

Hjälp oss att släppa taget om kraven
och våga leva med handen på hjärtat.
Lär oss att se med milda ögon på oss själva,
att sluta fred med det som blev annorlunda
och finna frid mitt i det ofullkomliga.

Tack för att vi får duga som vi är –
sneda, vingklippta och älskade.
Låt din julefrid få rum i våra hjärtan,
och följ oss genom helgen och vidare in i livet.

Amen.

 

 

 

När det tredje ljuset aldrig blev tänt

Det är måndag morgon. Datumljuset är tänt på köksbordet och brinner ner till dag femton innan det är dags att släckas. Jag har just tänt det tredje ljuset i advent. I går var det söndag och jag var i tjänst hela dagen. Det har blivit så att det ofta är måndagen som får bli min adventssöndag.

För 28 år sedan vaknade jag den 15 december av att förlossningsvärkarna satte i på allvar. Jag skulle bli mamma för första gången. Mamma till ett barn som vi fått besked om inte längre levde där inne i min mage. Vi visste ännu inte att det var Samuel vi väntade på.

Det året blev aldrig det tredje ljuset tänt.

Och varje år påminner mig det tredje ljuset om min lille Samuel. Sorgen och saknaden har försonats med mitt liv. Jag har försonats med dem. Men precis som med så mycket i livet går vi inte oförändrade genom tiden. Vi bär sår. Vi bär spår av det vi levt och upplevt.

Och på något sätt kan jag inte vara utan det. Det har gjort mig till den jag är i dag.
Livsmod.
Möten.
Människor som format mig.

Och jag är ödmjukt tacksam för livet.

Och när adventsljuset brinner vet jag att du finns där, min son i himlen, inte som en sorg jag bär utan som en del av det liv och det ljus som är mitt.

Lite Tippex är bra att ha - eller?

 

Mycket Tippex behöver jag
när jag står framför Sankte Pär en dag.
Nej, svarar Sankte Pär vänligt då,
det förhåller faktiskt sig med Tippex så
att vår herre i himlen lagt upp ett förråd,
fast i himlen kallar vi det för nåd.

Jag hittade den här versen i min dator idag när jag letade efter något helt annat.

Jag har ibland tänkt att om livet verkligen vore en skrivbok, då skulle jag behöva bära runt på ett helt lager av Tippex. Det finns ju så många rader jag gärna skulle måla över: ogenomtänkta ord, tveksamma beslut, dagar då jag kunnat vara vänligare, modigare, tydligare.

Och någonstans inom mig finns den där bilden av att jag en dag ska stå inför Sankte Per, lite småstressad och med ett halvtomt Tippex i handen, redo att förklara alla kladdiga sidor i mitt livs manus.

Men i min inre berättelse ler Sankte Per bara lite snett och skakar på huvudet. “Nej”, säger han, “du har missförstått det där med Tippex.” Och så berättar han att där uppe, där vi inte längre mäter vårt värde i prestationer, har Gud redan fyllt på lagret. Men det kallas inte Tippex. Det kallas nåd.

Det är en konstig lättnad, den där tanken. Att det inte är mitt jobb att putsa fasaden, skriva om historien eller sudda bort det som skaver. Nåden är redan förberedd – inte som en belöning, utan som en förutsättning för att våga leva ärligt.

Så kanske är det inte mina sneda rader som ska rättas, utan mina förväntningar på mig själv. Och kanske handlar tron mindre om att komma med ett perfekt blad och mer om att våga visa upp det verkliga – med allt småkladd, kärleksförsök och felstavningar som hör livet till.

För om Gud har huset fullt av nåd, då får jag kanske lära mig att släppa taget om Tippexet. Det är trots allt svårt att skriva framåt när man hela tiden försöker måla över det som redan blivit skrivet.

 

VI tror - tillsammans

 Det finns en detalj i trosbekännelsen som ofta passerar obemärkt förbi, men som egentligen bär på en djup sanning om vad det betyder att vara kyrka. Vi säger “vi tror”. Inte “jag tror”. Inte “du tror”. Utan vi.

I ett samhälle där tron ofta beskrivs som något helt privat och individualistiskt – är detta vi både befriande och utmanande. Att Kyrkan inte i första hand är en samling individer var och en på sin egen andliga resa. Kyrkan är en gemenskap som bär, formas och förnyas tillsammans. Tron är aldrig helt min egen. Den är alltid ett delat språk, en delad berättelse, ett delat hopp. Min berättelse, mitt liv får speglas i den stora berättelsen.

När min tro bär din – och din tro bär min

Ibland är vår tro stark och självklar. Ibland är den skör som ett tunt ljus i vinden. Det är därför det betyder så mycket att vi inte behöver tro ensamma. Att få vila i någon annans tro när den egna sviktar, och att ibland få vara den som bär någon annan. Denna växelverkan är inget misslyckande, ingen brist. Det är själva hjärtat i kristen tro: att vi tillsammans får utgöra en kropp, där Jesus Kristus är huvudet och där varje del får liv av helheten.

Jag brukar ofta återkomma till detta i dopsamtal. När jag sitter där med föräldrar som kanske själva tvivlar, eller som inte riktigt vet vad de tror, påminner jag dem om att dopet inte bara handlar om deras egen tro. Det handlar om kyrkans tro. Det handlar om alla de röster som tillsammans säger “vi tror” när orden ibland inte ligger nära varje hjärta.

I lördags du vi hade dop, tände jag ett ljus, inte dopljuset då, utan först ett sådant litet ljus som man sätter i tårtan när någon fyller år. Sedan fick föräldrar och faddrar, mormor och farmor, försöka blåsa ut ljuset. Men varje gång så tändes det igen. Det lilla ljuset från Buttericks får predika om det stora ljuset. Men också om den flämtande låga som vår tro är ibland. När vi inte vågar tro att ljuset ska lysa igen, hoppet ska komma tillbaka. Men så sprakar det till och den lilla lågan återkommer med sitt bloss.

Tron som kollektiv gåva

Trosbekännelsen som vi stämmer in i, i varje gudstjänst, i varje dop, får påminna oss om att tron är personlig, men aldrig privat. Den föds och växer i relation – med Gud, men också med människor runt omkring oss. Detta ”vi”  påminner om att vi är en del av något större: en lång rad av människor genom tid och rum som burits av samma evangelium.

Vi är ett stort vi. Ett vi som rymmer tvivlare och övertygade, unga och gamla, nyfikna och förankrade. Ett vi där tron är både gåva och ansvar, både stöd och styrka.

Och kanske är detta en av kyrkans största skatter: att vi aldrig behöver gå vägen ensamma.