Ur söndagens psaltarpsalm hör vi:
”Du kröner året med goda gåvor, där du går fram gror det.”
När jag var liten fjällvandrade jag ibland med mamma och pappa. Jag minns särskilt det där med att gå uppför. Man gick och gick och tyckte att nu, nu måste väl toppen ändå vara där. Men så kom ännu en backe. Det var inte alltid så lätt att motivera ett barn att fortsätta uppåt. Men min pappa hade ett knep. Han gick lite före på stigen och planterade godisklubbor.
Och jag lovar – jag var helt övertygad om att det faktiskt grodde godisklubbor överallt där jag gick fram. Det var en ganska bra motivation för ett barn. Hade jag då förstått min framtida kallelse utifrån den erfarenheten hade jag förmodligen blivit försäljare på Godiskungen.
”Du kröner året med goda gåvor, där du går fram gror det.”
Det är stora ord för en vanlig dag. För vi vet ju att det inte alltid gror där vi går fram. Ibland går vi och undrar om det vi gjorde egentligen gjorde någon skillnad. Vi försöker få något att fungera och möter motstånd. Vi tar ett steg framåt och känner sedan att vi nästan hamnar tillbaka på samma plats. Och ibland är det vi själva som står still. Ändå är vi kallade att gå.
Det är kanske en av pilgrimens viktigaste insikter: vi är inte framme. Vi kan ha gått långt. Vi kan ha många år bakom oss och mycket erfarenhet med oss. Vi vet hur saker brukar fungera. Vi känner vägarna och vet var de brukar leda. Men erfarenhet kan också bli en bekvämlighet. Vi börjar göra det vi alltid har gjort, säga det vi brukar säga och gå samma väg en gång till – även när verkligheten har förändrats. Och kanske riskerar vi då att missa några av de där godisklubborna som någon har planterat framför oss.
För frågan är:
Vågar vi själva vara på väg?
Vågar vi låta människor vi möter förändra oss?
Vågar vi pröva något nytt?
Vågar vi plocka upp den där klubban från marken?
Och vågar vi låta det sammanhang dör vi finns se annorlunda ut än de gjorde när vi själva började gå? Det kan vara allt ifrån arbetsplatser, relationer, eller vårt eget liv som vi lever.
Att vara på väg är också att acceptera att vägen inte alltid är rak.
Ibland går vi fel.
Ibland måste vi vända.
Ibland behöver vi förlåta oss själva för våra felaktiga val eller beslut.
Ibland tvingas vi lämna en väg som vi trodde var den enda möjliga.
Och kanske är det just där förvandlingen börjar.
För vår uppgift är inte bara att bevara det vi har fått. Det är också att upptäcka vad Gud vill göra med det som ännu inte finns. Psalmisten säger:
”Där du går fram gror det.”
Det finns något väldigt befriande i de orden. För det betyder att det inte är vi själva som ska få allting att växa. Vi har ett ansvar – men vi har inte hela ansvaret.
Vi ska gå.
Vi ska så.
Vi ska vattna.
Vi ska göra vårt.
Men vi kan inte tvinga fram växten.
Det finns något som sker bortom vår kontroll, bortom vår förmåga och ibland också bortom vår syn. Vi är inte Gud. Vi går tillsammans med Gud. Och kanske är det just det som är trons vila: att Gud redan är på väg före oss.
Gud planterar sådant som vi ännu inte ser.
Öppnar vägar som vi ännu inte känner.
Låter något gro, också när marken ser torr och ofruktbar ut.
”Där du går fram gror det.”
Idag behöver jag inte godisklubbor för att fortsätta uppför.
Men jag behöver fortfarande påminnas om att vägen har en riktning och ett mål. Också i motlut. Så kanske är frågan vi får bära med oss idag inte bara:
Vad ska jag göra?
Utan: Vem går före mig?
För om Gud går före, då behöver jag inte se hela vägen. Jag behöver bara ta nästa steg.
Och kanske upptäcker jag, när jag kommer runt nästa krök, att någon redan har planterat något gott där.
”Du kröner året med goda gåvor, där du går fram gror det.”
Inlägg
