Tro´t om du vill! Vi gör det!

 Ord på vägen - Svenska kyrkan i Harplinge Steninge

 

1 april kommer cirkusen till Haverdal. Kanske sneglar du ut genom fönstret eller bilrutan om du ska få se något exotiskt. Man vet ju aldrig. Jag läste en gång om en kvinna som fick uppleva just det där “man vet ju aldrig” – fast på riktigt. Hon tittade ut i sin trädgård en helt vanlig dag och där, mitt bland rabatterna, gick en elefant och betade. En elefant. I ett svenskt villasamhälle. Hon gjorde det enda rimliga: ringde SOS Alarm. “Det är en stor elefant i min trädgård”, sa hon. Hon blev inte trodd. För hur stor är sannolikheten, egentligen, att det går lösa elefanter bland syrenbuskar och studsmattor? Men det visade sig vara sant. Cirkusen hade kommit till stan, och elefanten hade tagit sig en liten promenad på egen hand.

Man kan tänka att folk skrattade åt historien efteråt. “Ja, den med elefanten, den var bra.” Men man undrar ju lite hur det gick för kvinnan. Där går hon, tänker man kanske, hon som ser elefanter mitt på ljusa dagen. Samtidigt visste hon ju vad hon hade sett.

Kanske var det så det var för kvinnorna vid graven den där första påskmorgonen. De kom med ett budskap som lät minst lika osannolikt: Jesus Kristus lever. De hade sett honom. De visste vad de hade upplevt. Men de blev inte trodda. Lärjungarna tänkte nog som vi ofta gör: “Det där låter… tveksamt.” Kanske trodde de att kvinnorna inbillade sig, att sorgen spelade dem ett spratt. Vi känner igen det där. Vi vill gärna ha bevis. Helst något vi kan ta på, mäta, väga och dubbelkolla. “Jag tror det först när jag ser det”, säger vi.

Men med tron är det lite tvärtom. Den vågar hålla fast vid något, även när omgivningen höjer på ögonbrynen. Fast ibland letar vi efter Gud på de mest spektakulära platser. Som när astronauten Christer Fuglesang fick frågan om han sett några spår av Gud i rymden – och svaret blev nej. Men kanske handlar det inte bara om var vi letar, utan hur vi ser.

För i berättelsen pekar Jesus inte upp mot stjärnorna. Han säger i stället: “Var inte rädda. Gå till Galiléen så ses vi där”. Det var en plats de kände till där de var trygga, kände sig hemma. Kanske har vi också ett sådant Galiléen. Inte som en avlägsen punkt på kartan, utan något mycket närmare.  Problemet är bara att vi ibland missar det. Vi letar så intensivt efter det extraordinära att vi blir blinda för det som redan står framför oss. Kanske finns vårt eget Galiléen redan mitt ibland oss, där vi redan lever och andas. Om vi bara vågar se med öppna ögon. Då kan vi behöva någon som pekar och säger: “Titta där.” 

För detta är påskdagens verkliga revolution: Jesus bryter in i våra liv, vänder upp och ner på det gamla och förvandlar det vanliga till något märkligt och nytt. 
Tro´t om du vill – vi gör det!

Och håll ögonen öppna, om du skulle du se en elefant i din trädgård så är det kanske sant. Trots att det är 1 april.

 

Av egen kraft lyckas ingen

 

På söndag läser vi i Första Samuelsboken : 

av egen kraft lyckas ingen. 

Och jag måste erkänna – jag känner igen mig. Så ofta försöker jag klara saker själv. 

Tänker att jag borde vara tillräckligt stark, tillräckligt klok, tillräckligt kapabel.

Kanske känner du igen dig också.

Men gång på gång märker jag att min egen kraft inte räcker hela vägen. 

Jag blir trött, osäker, eller tappar riktningen. 

Och det är kanske just där jag påminns om att jag inte är tänkt att bära allt själv.

Att luta sig mot Gud är för mig att våga säga: Gud, jag klarar inte det här utan dig. 

Inte bara i det svåra, utan också i det vanliga livet.

Det är en stilla tillit. En påminnelse om att jag får vara buren.

Så idag vill jag försöka släppa taget lite – och i stället luta mig mot Gud. 

Inte för att jag måste ge upp, utan för att jag får ta emot en styrka som är större än min egen.

Vill du?

Då får sällskap på vägen.

Skavmaxa - att inte välja den enklaste vägen

                                     

Det är något djupt mänskligt i att välja den enklaste vägen. Vi glider med, rundar det som skaver och skjuter det obekväma framför oss som om det vore ett diskberg som på något magiskt sätt ska försvinna av sig självt. Minsta motståndets lag är bekväm, har blivit något av vår livsfilosofi. Den är mjuk. Den är… lite förförisk. Att välja det som känns enklast i stunden.  Men någonstans där, i all bekvämlighet, tappar vi också något. Kanske modet. Kanske skärpan. Kanske själva livet.

Idag fick jag höra ett nytt ord: att skavmaxa. Att göra tvärtom, medvetet välja det som skaver lite, som känns obekvämt på ytan men som känns rätt någonstans djupare ner. Att vi inser att det är i friktionen vi växer, inte i friktionsfriheten.

Det kan vara små saker. Att kallprata med frisören, fast du egentligen helst vill sjunka ner i stolen och bara bli ompysslad i tystnad. Att ringa i stället för att skicka ett sms. Att ta det där samtalet du drar dig för – direkt – i stället för att låta det ligga och gnaga i bakhuvudet som ett lågintensivt brus.

Vi vet ju hur det fungerar. Ju längre vi väntar, desto större blir det obekväma. Det som hade kunnat vara en snabb kalldusch förvandlas till något betydligt kallare och mer utdraget. Och plötsligt går vi runt och fryser i onödan.

Kanske är det därför jag dras till vinterbadet. Den där brutala sekunden när kroppen skriker nej och hjärnan försöker förhandla fram en reträtt. Och så går man i ändå. Det är prövande, nästan chockartat. Men när man kommer upp – då händer något. Klarheten. Stoltheten. Lugnet. Som att kroppen viskar: “Du klarade det.”

Vi behöver fler sådana ögonblick. Fler situationer där vi går rakt in i det obekväma i stället för att smyga runt det. Att ta ett planerat kallbad direkt i stället för att få sig en kalldusch efteråt. För när vi undviker det som skaver, betalar vi ofta med något annat – energi, tid, eller en gnagande känsla av att vi inte riktigt tog tag i det vi borde. För när vi inte tar tag i det som skaver, då sipprar det ut över allt annat. Små irritationer, uppskjutna beslut, osagda ord. Det blir som en kall dusch som aldrig riktigt tar slut – en ständig, låggradig obehagskänsla.

Att skavmaxa är inte att göra livet svårare än det behöver vara. Det är att sluta göra det svårare i längden genom att alltid välja det enklaste nu. Då är vi troligen i förlängningen också snällare både mot oss själva eller andra.

Så nästa gång du står där och tvekar – stanna upp en sekund. Fråga dig själv: vad är det som skaver här? Väljer jag det enkla nu, eller det som faktiskt betyder något?

Och kanske är det precis där du ska börja.

Och vem vet. Kanske är det just i det där lilla motståndet som livet känns 

Fredag den 13:e – en dag mellan myt och mys

Det är något särskilt med fredagar. Redan när man vaknar känns det lite annorlunda. Kaffet smakar bättre, stegen är lite lättare och någonstans i bakhuvudet finns den där lilla tanken: snart helg. Om man har turen att vara ledig, vill säga. Och det har jag just den här gången. Fast jag tycker ju om att jobba på helgerna – med gudstjänster och förrättningar. Men ibland är det svårt att slå en stillsam helg i Bohuslän, med bubbelbad och bastu medan vinden tar i runt knuten och man bara får vara. Det finns en egen sorts magi i det.

Och just idag råkar det dessutom vara fredag den 13:e. Det är ju en dag som alltid väcker lite extra uppmärksamhet. Vissa ler åt det, andra skrockar lite halvt på skoj, och någon kanske tänker att det är bäst att ta det lite lugnt ändå. För trots att vi kanske inte direkt tror på otur längre, så lever de där gamla historierna kvar. Man märker det varje gång datumet dyker upp i kalendern. Fredagen är ju annars för många veckans kanske mest efterlängtade dag. Dagen när tempot sjunker, när helgen börjar skymta och när många av oss längtar hem till soffan. Ändå har just den här fredagen fått rykte om sig att vara otursförföljd. 

Men fredagar får i alla fall mig att få den där känslan, när man börjar tänka på vad man ska äta, vad man ska titta på, eller om man bara ska tända några ljus och låta veckan rinna av en. Fredagshandlingen som alla andra gör samtidigt som jag. Såklart. Tänk, vi har till och med gett det ett eget ord – fredagsmys. Tacos, chips, en serie i soffan och kanske en filt över benen, eller som för oss bubbelbad och bastu. 

Och så denna fredag, när kalendern råkar visa fredag den 13:e så händer något. På ena sidan gammal vidskepelse om otur. På andra sidan tacos, soffhörn och helgkänsla.  Då tänker jag att det finns värre saker än att möta en “otursdag” från ett varmt bubbelbad och bastu i Bohuslän.

Och skulle något oväntat ändå hända? Ja då gäller det bara att hålla sig inomhus. För det blåser och stormar för fullt. vilket påminner mig om orden från sången

när det stormar, när det stormar, runt omkring mig.

Gud är stark när jag är svag, hjälper mig ta nya tag, när det stormar runt omkring mig.

 Det känns tryggt, varje fredag , och varje dag...

Uppståndelsen - en ständig rörelse - egeiro

 

Ett barn kastas till marken av kramper. Pappan har kämpat i åratal för sin son. Lärjungar försökte hjälpa – men misslyckats. Folk stirrar. Skriftlärda diskuterar. Och mitt i allt ställer Jesus en stillsam fråga: "Hur länge har det varit så här med honom?"
Inte: Vad är felet?
Inte: Vems skuld är det?
Utan: Hur länge?
Jesus kliver som den gode läkaren rakt in i lidandets historia. Han vill höra berättelsen. Han ser inte bara ett problem som ska lösas – han ser en människa. En far. En son. Ett liv som varit sönderkastat länge.

"Jag tror. Hjälp min otro." Pappans rop är kanske en av de mest ärliga bönerna i hela Bibeln. Han är inte trosstark, inte säker, bara trött. Har sett sin son kastas i eld och vatten. Burit honom, hållit honom genom krampanfall. Han har säkert bett många gånger förut. Blivit besviken gång på gång. Och ändå står han där inför Jesus.  "Jag tror. Hjälp min otro."

Orden talar om att det inte är den perfekta tron som öppnar dörren. Det är i stället den ärliga tron. En naken, trasig tro. Kanske är det där många av oss känner igen oss. Vi tror – men samtidigt tvivlar. Hoppas – men är rädda att hoppas för mycket.

Vi ber – men vågar knappt tro att något ska förändras. Och Jesus backar inte för den sortens tro. Eller tvivel.  
”Jag tror, hjälp min otro.”

"Jesus tog hans hand och reste honom upp." Det är här allt händer. Pojken ligger livlös. Alla tror att det är slut. Men Jesus böjer sig ner, tar hans hand och reser honom upp. Det grekiska ordet som används här för att resa upp är: egeirō. Det är samma ord som används när Jesus uppstod från de döda. Och det som sker med pojken är inte bara ett mirakel. Det är uppståndelse. Mitt i kaoset.
Mitt i vardagen.
På en dammig väg.
För pojken reser sig inte själv. Han blir upprest. Det skillnad.
Vi lever i en tid där vi får höra:
“Du kan själv.”
“Ta dig samman.”
“Jobba hårdare.”
“Var stark.”
Men evangeliet säger något annat. När vi inte orkar – då tar Gud initiativet. Uppståndelse är inte något vi presterar. Det är något vi får ta emot. Där finns hoppet. Här blir uppståndelsen verklig. Inte bara Jesus uppståndelse från de döda på tredje dagen som vi varje söndag stämmer in i vår trosbekännelse. Utan den som börjar här.  I dammet. I kaoset. I det som ser hopplöst ut.

När Gud reser oss upp. Det som händer varje gång en människa som legat nertryckt får resa sig. Varje gång någon som känt sig dömd känner sig upprättad. Varje gång skammen mister sitt grepp. Varje gång hopplösheten får en spricka och ljuset lyser in. Det ÄR uppståndelse.

Det finns många idag som lever som om de redan är begravda. Inte fysiskt, men inombords. Nedtryckta av misslyckanden. Bundna av beroenden. Fast i gamla mönster. Märkta av ord som någon sa för länge sedan. Det ser kanske livlöst ut.
Men evangeliet säger:  Det är inte slut.  Jesus böjer sig fortfarande ner. Han tar fortfarande händer.  
Han reser fortfarande upp.

Kanske är det där vår upprättelse börjar. När vi slutar låtsas att vi kan fixa allt. När vi vågar stå där som pappan och säga: Jag tror. Hjälp min otro. Inte: Jag är stark. Utan: Jag behöver dig.

Är det något som är livlöst i ditt liv?
Något du har slutat hoppas på?

Tänk om Jesus just då står här och säger till dig:
Hur länge har det varit så här?
Inte för att döma. Utan för att lyfta.

Upprättelse. Vad Gud vill med varje människa.
Uppståndelsen inte bara är något vi väntar på.
Det är något som sker varje gång Jesus tar din hand och reser dig upp.  Det är egeirō i rörelse.

Att kunna det man vill – eller att vilja kunna det man kan.

Åh, det där skulle jag också kunna vilja göra…

Känner du igen den? Den där lilla men intensiva stickningen i magen när någon berättar om sitt nya projekt, sin resa, sitt maraton, sin sidokarriär som keramiker eller sin trettionde surdegsstart. Och man ler och säger “vad kul!”, men inuti viskar något: varför gör inte jag något sånt där? Vad gör jag ens med mitt liv?

Det börjar så oskyldigt. En jämförelse. Ett snabbt ögonkast över till någon annans bana. Och plötsligt står man där och mäter sitt eget värde med någon annans måttband. Det är nästan imponerande hur snabbt hjärnan kan förvandla inspiration till självkritik. Från “Åh, vad spännande!” till “Jag är nog lite… medioker ändå.”

Jag inser att det ibland händer när jag berättar att jag tycker om att vinterbada. Att det förvandlas i betraktarens ögon från något som jag tycker om att göra, till att det är en duktig bedrift. Jag skulle aldrig utsätta mig för det om jag inte tyckte om att bada. Det är inte något duktigt. På samma sätt som att jag aldrig skulle utsätta mig för fallskärmshopp. Jag är inte duktig för att jag avstår kakan till kaffet heller, och den som tar en kaka till är ingen syndare. Vi gör helt enkelt olika val. 

Ofta vill vi ha exakt det någon annan har – deras energi, deras driv, deras talang. Vi vill äga deras resurser, deras förutsättningar. Som om det gick att byta liv som man byter jacka med varann i hallen. Men tänk om det är så att vi redan har det? Fast vi inte upptäckt det själva? För att det inte tar sig exakt samma uttryck?

Jag hade en arbetskamrat för många år sedan. Hon hette Agneta. Hon levde med ett reumatiskt handikapp som begränsade henne fysiskt på ett sätt jag knappt kunde föreställa mig. Hon sa ofta något som fastnade hos mig: “Jag tänker inte, att jag vill kunna göra det och det. Jag tänker i stället att jag vill göra det jag kan.” Tack för det, Agneta.

Det är en så enkel förskjutning. Nästan löjligt enkel. Men den öppnar mer än den begränsar. För plötsligt flyttas fokus från bristen till möjligheten. Från det som inte är, till det som faktiskt är.

För det finns en särskild sorts rastlöshet som uppstår i glappet mellan “det där vill jag kunna” och “det där kan jag inte”. Ett glapp som lätt fylls med självtvivel. Men tänk om vi i stället fyllde det med nyfikenhet? Att: jag kan inte vara den där personen. Men jag kan vara mig – fullt ut.

Det låter kanske klyschigt, men det är något radikalt i att acceptera sina ramar och ändå vägra låta dem definiera hela spelplanen. Att säga: det här är mina förutsättningar. Okej. Vad gör jag med dem?

Vi pratar ofta om potential som något storslaget, nästan bländande. Men tänk om potential ibland bara är att våga använda det man redan har? Den där energin du inte ser hos dig själv – den finns ofta i det som känns självklart. I det du gör utan att tänka. I det som inte får applåder men som ändå bär.

Kanske handlar det inte om att sluta inspireras av andra. Inspiration är fint. Den kan vara en gnista. Men den behöver inte bli en dom. Vi får låna glöden utan att samtidigt döma vår egen låga som för liten.

Så nästa gång den där tanken dyker upp – “Å, det där skulle jag också kunna vilja göra…” – kanske vi kan lägga till en rad: “…och vad av det kan jag göra, på mitt sätt?”

Det är inte alltid lika glamoröst. Inte lika Instagramvänligt. Men det är verkligt. Och det är ditt.

Och kanske är det mer än nog.

Att stå med ett silver men mötas av hjärtan av guld

 

Det var inte guld. Inte den där glänsande medaljen som alla väntade sig. Publiken suckade, rubrikerna skrev om “nästan” och “missad chans”. De såg "oss" Sverige, som förlorare av guldet.

Men det där silvret runt halsen och hjärtat fortfarande bultande efter allt slit, handlar om något annat. Om någon som har kämpat, fallit och rest sig igen, steg för steg, och gått i mål. Att ta sig hela vägen hit, trots smärta, tvivel och trötthet – det var vår verkliga seger.

Det är vad vi behöver lära oss, och hjälpa varandra att se. Att inte döma ut misslyckanden som förlorade vinster utan att se när små mirakel sker. varje gång någon reser sig upp igen. På eller utanför spåret. 

Ibland glömmer världen att prestationer inte är absoluta, och inte kan intecknas i förväg. Vi ser oss själva, i spegeln och i hjärtat, och vet att vi har gjort mer än många kan förstå. Vi har visat mod, uthållighet, och förmågan att resa oss när det var som svårast. Det är inte medaljen som definierar oss, utan kraften att fortsätta trots motgångarna. Och framför allt laget, hur det tar det, står bakom varandra. 

Självmedkänsla är den tysta triumfen. Att säga till dig själv: “Jag gjorde mitt bästa. Jag duger.”, även när världen dömer oss som förlorare. Perspektivet är allt. Vi kan låta andras ögon avgöra vårt värde, eller vi kan hålla fast vid vår egen sanning: att resa sig efter ett fall och gå i mål är den största vinsten och den sanna bedriften.

Och kanske, precis kanske, är det just där guldet egentligen ligger – inte i prispallen, utan i modet att fortsätta, trots att ingen ser allt det slit som ledde hit. Där, mitt i silverglansen, finns hjärtat som vet: vi har vunnit mer än någon kan ta ifrån oss. Det handlar inte om OS, det handlar om dig och mig...