Thats how the light gets in...

Ur Helgens psaltarpsalm

”Ty hos dig är livets källa, i ditt ljus ser vi ljus.”

Det är en kort mening, men den rymmer så mycket.

Precis som när Leonard Cohen sjunger:
“There is a crack in everything, that’s how the light gets in.”

Orden fångar något djupt mänskligt. Våra liv är inte hela, inte täta, inte perfekta. Det finns sprickor – sår, misslyckanden, förluster, tvivel. Ofta försöker vi dölja dem, laga dem snabbt, eller låtsas som om de inte finns. Men kanske är det just där, i sprickorna, som ljuset hittar sin väg in.

Psaltarens ord talar inte om ett bländande ljus som suddar ut allt mörker. Det talar om ett ljus som gör det möjligt att se.

I ditt ljus ser vi ljus. Som om Guds ljus inte först och främst tar bort sprickorna, utan lyser igenom dem.

Livets källa finns inte i vår egen styrka eller helhet, utan hos Gud. Och ljuset kommer inte för att visa hur perfekta vi är, utan för att vi – mitt i vår bräcklighet – ska kunna ana riktning, hopp och liv.

Så får vi komma som vi är. Med våra sprickor. Med vår längtan. Och lita på att ljuset inte kräver fullkomlighet för att tränga igenom. Det räcker att vi vänder oss mot källan.

Bön

Gud,
hos dig är livets källa.
När våra liv känns torra, spruckna och ofullständiga,
påminn oss om att det är hos dig livet har sitt ursprung.

Du ser våra sprickor –
det vi bär av sår, tvivel och förluster.
Det vi helst döljer för andra
och ibland också för oss själva.

Tack för att ditt ljus inte kräver helhet,
inte perfektion,
utan söker sig fram just där vi är bräckliga.
I ditt ljus får vi se ljus –
en glimt av mening,
en riktning att gå,
ett hopp som bär även när allt inte faller på plats.

Hjälp oss att våga komma som vi är.
Att vända oss mot källan
med vår längtan, vår trötthet och vår tro.
Låt ditt ljus lysa genom våra sprickor
och göra oss levande.

Amen.

Allt kommer från Egypten, eller?

Det finns resor och så finns det resor. Sådana där man inte bara förflyttar sig i världen, utan också i olika perspektiv. En sådan har vi nyss kommit hemifrån, Egypten, från Luxor och Konungarnas dal, där solen ligger tung och historien sitter fastkilad uthuggen ur berget. Där stod vi tillsammans, vi som kom från alla olika håll utan att ha setts någon gång. Fast det visade sig att världen är bra liten och det är alltid någon som känner någon, i detta fall någon som väl kände min son på Tjörn. Dessutom blev jag väldigt stolt som mamma om det fantastiskt fina omdöme som han fick som ansvarig för bilverkstaden i Svanvik. KB- bil, by the way – den verkstán rekommenderas!  

Och så fanns där på bussen humoristerna med ett skämt redo i fickan, de autistiska med svar på allt, funktionalisterna med pannlampor – och framför allt världens bästa reseledare, som höll ihop allt med en nästan osannolik fördragsamhet. Plus en inhemsk guide som envist, vänligt och helt orubbligt hävdade att allt kommer från Egypten. Oavsett.

Humoristerna tog tillfället i akt direkt.
– Så alltså… även kaffepausen?
– Egypten, svarade guiden utan att blinka.
Det gick inte att argumentera mot. Det gick bara att acceptera. Och le.

De autistiska i gruppen tog platsen på största allvar. De visste exakt vilken farao som låg var, vilken dynasti som ersatte vilken och hur lång tid det tog att gå mellan varje grav. När reseledaren råkade kalla platsen i öknen som vi besökte för en oas uppstod ett ögonblick av spänning då en resenär rättade: – Detta är inte en oas. Det är en vacker plats. Därför heter den så. För här är det salt vatten och inte sött. Rätt ska vara rätt. Men helt säkert är, att platsen var vacker. Och under allt salt finns det alltid något sött! I det här fallet med, om man bara gräver lite ovanför ytan. 

Funktionalisten hade allt man eventuellt skulle behöva, pannlampa för toabesök i den svarta ökennatten, papper som behövs efteråt, kameror som kunde följa solnedgången. Reseledaren var lika skicklig, vattenflaskor delades ut innan någon ens hunnit bli törstig, och någon hade redan räknat ut exakt när solen skulle gå ner så att vi inte skulle missa den. Och när maken i stod i kön till grillen i restaurangen på hotellet blev han överraskad av den ljudlösa autisten som smög sig på bakifrån och plötsligt från ingenstans sa: - kyckling! Som om vi inte visste vad som låg på grillen. eller när han såg märket på min schal - Lindex! Jo, jag minns var jag köpte den ;)

Vilken lyx sa någon annan på lunchen på båten på Nilen, att det är nötkött. Jag försökte försiktigt säga, nja, gris blir det knappast, här, i ett muslimskt land. Men väldigt mycket kyckling! Som däckade oss totalt när vi sedan insåg hur man hanterade den. Handskar hade man fått lära sig att man ska ha, men att hantera tillaga rå kyckling och färdiggrillad med samma hand, då hjälper inga handskar, den kunskapen hade gått förbi. Det löste reseledaren. Vilka fina piller vi fick! Ett dygn senare var vi på benen igen. Och undvek – kyckling…

Mitt i detta myller av personligheter på vår resa fanns reseledaren. Som tog emot skämt, faktarättelser och praktiska ingripanden utan att tappa riktning. Som höll ihop gruppen inte genom att styra, utan genom att förstå. Som visste när guiden skulle få sista ordet – även när det löd:
– Demokrati? Egypten.
– Astronomi? Egypten.
– Bussresor? Egypten.

Det var där, bland gravkammare och envisa sanningar, som insikten slog mig: varje chef borde vara med på en sådan här resa. Inte för att lära sig historia, utan för att uppleva ledarskap i verkligheten. Där fördragsamhet och tålamod är den viktigaste kompetensen av alla. Att inse att inte alla är stöpta i samma form.

En chef som klarar Konungarnas dal – med humorister, funktionalister, faktabärare, en obeveklig lokal guide och allt däremellan – kommer hem förändrad. Mindre fixerad vid att ha rätt. Mer fokuserad på att hålla ihop.

När vi lämnade dalen låg historien kvar, orörd. Skämten var färre. Pannlamporna nedpackade. Fakta fortfarande exakta. Guiden fortfarande övertygad.

Allt kom från Egypten.

Och på något sätt gjorde även vi det.

Kyrkan – psalm, pixel och paradox

Kyrkan ska vara traditionell. Men också progressiv. Den ska bevara psalmerna som vi kan både melodi och melodin på, och samtidigt locka unga med digitala andakter med lo-fi-musik – alltså lugna låtar med lite brus, som om regnet smattrar mot kyrkfönstret medan någon viskar “här kan du andas”.

Problemet? Alla vill olika saker. Präster vill ha orgel, ungdomar vill ha Spotify, äldre vill ha psalmhäften, och kyrkopolitiker vill ha poäng och väljare. 

Kyrkan ska vara högtidlig men rolig, strikt men öppen, traditionell men nytänkande. Man kan nästan höra kyrkan sucka: “Jag kan inte vara alla saker på en gång. Jag blir… en vindflöjel.”

Och ändå försöker vi. Vi tänder ljus, startar digitala böneforum och testar lofi-andakter. Vi sjunger psalmer och poplåtar om vartannat. Vi tar emot generationer som vill ha det gamla, och generationer som vill ha det nya. Kyrkan blir en plats där paradoxen är poängen – där motsatser möts och ibland krockar, men alltid överlever.

Så kyrkan är inte bara kyrkan längre. Den är psalmen på Spotify, predikanten med en emoji, och vindflöjeln på taket – snurrande med vinden, men ändå stående still. ;)

Jesus behöver inga CV - han känner oss ändå

 

Joh 2:23-25

Många kom till tro på hans namn när de såg de tecken han gjorde. Men själv anförtrodde sig Jesus inte åt dem, eftersom han kände dem alla och inte behövde höra någon vittna om människan. Han visste av sig själv vad som fanns i människan.

Predikan Nyårsdagen

Varje dag presenterar vi oss för varandra. I möten, i jobbansökningar, på sociala medier. Vi visar det vi vill att andra ska se och försöker framstå som kompetenta, lyckade och pålitliga. Ofta bygger vi fasader – ibland omedvetet, ibland av ren vana.

Men det är sällan fasaderna som avgör. Det är mötet. När titlarna faller och något äkta får ta plats. När det inte handlar om hur vi framstår, utan om vilka vi är. Minns ni det nu bevingade talesättet: ”Det sa bara klick”. När kungen och Silvia möttes. Det handlar alltså inte bara om kemi eller slump, utan om att genuint mötas som människor. För det är ofta först i det där personliga mötet som någonting kanske händer på riktigt, när det klickar.

Jesus behöver inga presentationer. Han vet redan vad som finns i oss. Våra rädslor, tvivel, drömmar och brister är inget nytt för honom. Inget behöver döljas, inget putsas till.

Själv höll jag på att totalt bryta samman på annandag jul när jag skulle skära upp julskinkan som jag lovat min pappa till lunch. Den var så fint griljerad – men rå. Jag såg inte på förpackningen att den inte var färdigkokt. Men till slut blev det okokta fläsket stekt, och lunchen räddad.

Det är ett litet exempel på hur våra problem ofta ser mycket värre ut i stunden än de egentligen är. Precis som Jesus ser oss bakom våra stressiga, misslyckade eller pinsamma ögonblick, kan vi också påminna oss själva om att allt inte behöver vara perfekt – livet fortsätter ändå, och vi blir sedda precis som vi är.

Ibland tar vi våra egna misstag och problem så himla allvarligt, och dömer oss själva hårdare än någon annan skulle göra. Men precis som med julskinkan: Jesus ser oss inte för våra små misslyckanden eller våra perfekta presentationer. Han ser oss som vi är, med all vår stress, våra brister och våra försök att göra rätt. Och det räcker.

Därför behöver vi inte berätta om vårt liv för Jesus. Han ser redan våra möjligheter och potentialer långt innan vi själva gör det. Jesus hjälper oss att byta perspektiv.

Tänk om vi kunde möta varandra på samma sätt – utan att hela tiden behöva visa upp det som vi tror är det bästa vi har. Om vi vågar vara ärliga med varandra, med våra brister och våra frågor, och ändå bli sedda och accepterade. Vi behöver inte vara perfekta för att vara värda uppmärksamhet eller kärlek.
Vi kan komma precis som vi är.

Och kanske kan vi lära oss något av barnen här. Barn ser ofta saker med en helt annan blick än vi vuxna. De blir sällan så upprörda när något är annorlunda, när någon inte passar in,
eller när det inte är perfekt. De ser oftare det som är här och nu, det som är äkta, och de möter människor med nyfikenhet snarare än kritik.

Om det är sådan som Jesus är och vill att vi ska vara så kan jag inte tänka mig något bättre sällskap in på det nya året. Men om det är så att du förblindar dig av hindren, inte riktigt vågar tro att det är för dig, så var då viss om att Gud alltid är närvarande, även om det inte alltid känns så. För hans närvaro är inte knuten till vår känsla, utan till hans löfte.

Om hopp trots allt - ett nytt år

 När året tar slut gör vi bokslut, inte bara i almanackan utan i oss själva. Världen känns ibland trasig, högljudd, motsägelsefull. Vi ser sprickorna tydligare än ljuspunkterna. Frågan smyger sig på: vart är vi på väg?

Kanske är det just nu som det brustna hallelujat behövs. Inte den perfekta lovsången, inte orden som låter starka och säkra, utan den som bär både tvivel och tro. Ett halleluja som rymmer sorg, trötthet och hopp på samma gång. För ibland är det enda ärliga lovordet just det som kommer ur sprickorna.
There is a crack in everything, thats how the light gets in.

Att hoppas trots allt är ingen flykt från verkligheten. Det är ett val. Att fortsätta tro på människans förmåga till godhet, även när bevisen känns få. Att våga säga ja till framtiden utan att förneka det som gör ont.

När vi går in i ett nytt år kanske vi inte gör det bara med ett jubel. Kanske också med ett brustet halleluja. Och kanske är det tillräckligt.

Nyårsbön

Gud,
när ett år slutar och ett nytt tar sin början
stannar vi upp och ser på världen.
Vi frågar oss: vart är vi på väg?

Vi ser krig och splittring,
människor som lider,
jord som såras,
och röster som höjs i rädsla mer än i förståelse.
Ibland känns framtiden oviss,
och hoppet skört.

Men trots allt, Gud,
tack för att hoppet inte är borta.
Tack för varje människa som väljer godhet,
för varje handling av mod,
för varje ljus som tänds i mörkret.

Ge oss tro
när vi tvivlar,
hopp när vägen känns oklar,
och kärlek att dela – även när det kostar.

Hjälp oss att inte bli likgiltiga,
utan att fortsätta tro på fred,
på rättvisa,
på en framtid där människan tar ansvar
för varandra och för skapelsen.

När vi går in i ett nytt år,
lägg framtiden i dina händer.
Lär oss att gå varsamt,
att lyssna mer än vi talar,
att bygga där något har gått sönder.

Trots allt –
låt oss våga hoppas.
Amen.

Hoppet - ett stillsamt halleluja

 

Ibland går livet i moll. Det är inget dramatiskt ackord, inget som får världen att rasa samman, utan mer som en dov klang som ligger kvar i bakgrunden. Som när en melodi är vacker men sorgsen, och man inte riktigt kan sätta fingret på varför den berör. Den gör inte ont utan har snarare en förmåga att fånga livet mer än en ”Happy Klappysång”.

Vi lever i en tid som gärna vill vara dur. Allt ska vara ljust, snabbt och framåtriktat. Lyckan ska helst vara tydlig, mätbar och delbar. Men vissa dagar bär på en tyngd som inte kan skakas av. Och kanske är det just då som molltonerna behövs. Jag är en grubblare och jag är nog en sådan person som inte alltid vill ha klar himmel och ett liv på solsidan. För det är ibland under himlens regntunga skyar som mina funderingar får sitt luftrum.

För det märkliga med musiken är att moll inte bara är sorg. Det är också djup, värme och igenkänning. I en mollmelodi finns plats för det som inte fick ord, för det som gör lite ont men ändå känns sant. När vi lyssnar känner vi oss mindre ensamma. Någon annan har varit här före oss. Någon har satt ton på det vi bär.

Så är det också med livet. De perioder som går i moll lär oss att lyssna långsammare. Att stanna upp. Att förstå att mening inte alltid skriker mest – utan snarare viskar. Och precis som i musiken är det ofta kontrasten som gör helheten vacker.

Hoppet finns där, även när det inte låter högt. Det kan ligga i en enkel gest, ett samtal, en melodi som råkar spelas i rätt ögonblick. Hoppet är inte alltid ett halleluja, ibland är det bara vetskapen om att detta också är en del av stycket – inte slutet.

Livet är ingen rak poplåt. Det är mer som ett stycke som rör sig mellan tonarter, där moll och dur får avlösa varandra. Och kanske är det just därför det är värt att lyssna hela vägen till slutet.

Inte bara en behållare

 Adventsandakter 2025 - Svenska kyrkan i Harplinge Steninge

Maria är bara en behållare för Guds verk…

Så inleddes en predikan om Maria som jag hörde för flera år sedan.
Maria är bara en behållare.

Något gjorde revolt inom mig, som är både kvinna, mamma och präst.
Jag reagerade både på ordet, bara och ordet behållare.
Det är så främmande för min tro.

Ingen människa – kvinna eller man – är något tomt kärl.
Vi är alltid mer än så.

Gång på gång berättar både Bibeln och historien om att det kan kosta
att gå sin egen väg. Och att det behövs mod för att göra det.
Precis som vi firade Lucia för en vecka sedan. Hon sa NEJ till att vara en passiv mottagare eller behållare för en mans vilja och makt över hennes liv.

Maria vågar säga JA där andra kanske skulle sagt NEJ.

Och vår Gud är en Gud som inte ser på oss människor
som motvilliga viljelösa verktyg eller tomma behållare.

Gud frågar efter oss, efter vårt hjärta. Och frågan är på ett sätt en förutsättning för att vårt eget JA verkligen blir vårt eget.

Och när jag funderar på Marias valfrihet så kan jag inte låta bli
att tänka på en replik från den klassiska filmen Gudfadern
där Al Pacino säger ungefär så här.  

”I will make you an offer you cant refuse”.

När Gudfadern talar så går det inte att säga emot.

Men det är en väsentlig skillnad mellan Gudfadern på Sicilien och Gud Fader i himmelen. Vår Gud är ingen maffiaboss som hotar
för att få oss att säga JA.  

I stället vinner Ängeln Gabriel Marias förtroende, inte genom att skrämma utan genom att visa att hon inte är ensam.

Var inte rädd Maria. Här finns varken utpressning eller maktfasoner.

För kom ihåg: att relationen mellan Gud och människa inte är ensidig
utan just ömsesidig. Vi får ha tillit till Gud, liksom Gud har tillit till oss.

Därför vänder sig Gud till Maria inte med tvång utan i tillit.

Maria är mycket mer än ”bara en behållare”.
Hon är ingen surrogatmamma åt Gud.

En gång kommer det fram en man till Jesus och säger om Maria, Jesus mamma, saliga de bröst som du har diat. Men det Jesus gör är att i stället för att förminska

Kyrkans uppdrag, ja, ditt och mitt, är på sätt och vis också ett Maria-uppdrag. Att ta emot och ge Jesus vidare till världen.
Att vara både modig och mänsklig, på en och samma gång.

Vi får vara en del av en lång, lång tradition av människor som både
har vågat säga Ja och även behövt stå upp för ett nej när det har krävts.

Maria anade vilka konsekvenser hennes JA skulle få, men vågade ändå.

Det var ett Guds under, det som skedde med Maria
- och det är ett Guds under varje gång någon säger Ja till att låta Jesus ta plats i sitt liv.

Även om vi inte behöver bära det hon bar, eller känna det hon kände.
Även om det om oss inte kommer att stå i några heliga skrifter. Underskatta inte Gud och framför allt underskatta inte dig själv, för du är så mycket mer än ”bara en behållare”.

Gud, tack för Maria
som med mod och tillit tog emot ditt ord.

Hjälp oss att se
att vi aldrig är ”bara behållare”,
utan människor burna av din kärlek
och kallade att göra skillnad.

Ge oss mod att säga vårt ja
och kraft att stå upp när vi måste säga nej.

Låt oss höra dina ord i vårt eget hjärta:
”Var inte rädd, jag är med dig.”

Tänd ditt ljus i oss
så att vi kan bära det vidare
till den värld som behöver hopp.

Amen.