VI tror - tillsammans

 Det finns en detalj i trosbekännelsen som ofta passerar obemärkt förbi, men som egentligen bär på en djup sanning om vad det betyder att vara kyrka. Vi säger “vi tror”. Inte “jag tror”. Inte “du tror”. Utan vi.

I ett samhälle där tron ofta beskrivs som något helt privat och individualistiskt – är detta vi både befriande och utmanande. Att Kyrkan inte i första hand är en samling individer var och en på sin egen andliga resa. Kyrkan är en gemenskap som bär, formas och förnyas tillsammans. Tron är aldrig helt min egen. Den är alltid ett delat språk, en delad berättelse, ett delat hopp. Min berättelse, mitt liv får speglas i den stora berättelsen.

När min tro bär din – och din tro bär min

Ibland är vår tro stark och självklar. Ibland är den skör som ett tunt ljus i vinden. Det är därför det betyder så mycket att vi inte behöver tro ensamma. Att få vila i någon annans tro när den egna sviktar, och att ibland få vara den som bär någon annan. Denna växelverkan är inget misslyckande, ingen brist. Det är själva hjärtat i kristen tro: att vi tillsammans får utgöra en kropp, där Jesus Kristus är huvudet och där varje del får liv av helheten.

Jag brukar ofta återkomma till detta i dopsamtal. När jag sitter där med föräldrar som kanske själva tvivlar, eller som inte riktigt vet vad de tror, påminner jag dem om att dopet inte bara handlar om deras egen tro. Det handlar om kyrkans tro. Det handlar om alla de röster som tillsammans säger “vi tror” när orden ibland inte ligger nära varje hjärta.

I lördags du vi hade dop, tände jag ett ljus, inte dopljuset då, utan först ett sådant litet ljus som man sätter i tårtan när någon fyller år. Sedan fick föräldrar och faddrar, mormor och farmor, försöka blåsa ut ljuset. Men varje gång så tändes det igen. Det lilla ljuset från Buttericks får predika om det stora ljuset. Men också om den flämtande låga som vår tro är ibland. När vi inte vågar tro att ljuset ska lysa igen, hoppet ska komma tillbaka. Men så sprakar det till och den lilla lågan återkommer med sitt bloss.

Tron som kollektiv gåva

Trosbekännelsen som vi stämmer in i, i varje gudstjänst, i varje dop, får påminna oss om att tron är personlig, men aldrig privat. Den föds och växer i relation – med Gud, men också med människor runt omkring oss. Detta ”vi”  påminner om att vi är en del av något större: en lång rad av människor genom tid och rum som burits av samma evangelium.

Vi är ett stort vi. Ett vi som rymmer tvivlare och övertygade, unga och gamla, nyfikna och förankrade. Ett vi där tron är både gåva och ansvar, både stöd och styrka.

Och kanske är detta en av kyrkans största skatter: att vi aldrig behöver gå vägen ensamma.

Jesus tar vägen om din gata, 1 advent

Predikan – Herren behöver DIG 1 advent

Jag kör samma väg till jobbet varje morgon. Ser viD samma tid samma människor vid busshållplatsen. Insvepta i halsdukar och mössor. Axlarna lite högre för varje vecka som går. Det blir kallare. Mörkare. Någon håller en kaffemugg eller tittar i mobilen. En annan försöker värma händerna i fickorna. Vi pratar aldrig, men vi vet ändå vilka vi är. En vinkning genom rutan. Eller ett par ord med grannen när vi skrapar rutorna på bilen för att vi glömt bort att sätta på värmen. På väg åt olika håll – men ändå delar vi samma morgon. Samma vardag. Och vet ni? Det är precis där advent börjar. Det är där Jesus kommer: mitt i det vanliga.

Vi ser det också i evangeliet när Jesus rider in i Jerusalem. Vanligt folk, mitt i sina vanliga liv. På väg till marknaden. På väg hem. Mitt i sina tankar och bekymmer. De hade fullt upp att förbereda påskhögtiden – köken skulle städas minutiöst rena från syrat bröd. Livet puttrade på i sin vardagsrytm.

Och så kommer Jesus. Plötsligt. Stilla. Utan buller och bång. På en åsna. Men innan han kommer till Jerusalem så stannar han till i den lilla byn Betfage. Den där byn långt bort från allfartsvägen och huvudgatan. Där står den som ska bära kungen till vår räddning. Gud använder det enkla. Det vanliga. Det vi knappt reflekterar över längre. En helt vanlig åsna, för det finns inga andliga åsnor, bara vanliga. Och ägaren släpper i väg den utan att protestera, litar på orden, Herren behöver den men ska snart skicka tillbaka den. Det får påminna oss om att det vi delar, det kommer också tillbaka. Och om vi också börjar se på oss själva och det vi har som ett lån – vårt liv, vår tid, våra gåvor – då gör det inte så mycket om någon gör anspråk på det. För våra tillgångar är inte bara till för våra egna liv, utan också att få finnas till för någon annan. Allt i våra liv kan få bära fram Kungen. I det bor en djup livsmening.

Det finns människor som går runt och känner sig osynliga, underanvända, eller i värsta går runt med mottot:
“Ingen behöver mig.” Jag är underkänd.
Punkterade drömmar. Ögon som slocknat.
Vardag som bara rullar på.

Man står vid busshållplatsen, vecka efter vecka, som om allt bara är en transportsträcka. Men i Guds ögon är ingen morgon, ingen gata, ingen människa oansenlig. Låt oss inte ägna oss åt undererkännande – varken av andra eller oss själva.

När Jesus stannar i Betfage visar han oss detta: Det han behöver finns redan i våra liv, på våra bakgårdar, i våra rutiner, i det som ser så vanligt ut. I det du tror att ingen ser. Som Gud vill ta vara på. Och han kommer inte bara i kyrkans högtidligheter; han kommer i våra kalldrag, våra bilrutor som måste skrapas, våra morgnar som börjar på samma sätt varje dag. Advent är Guds sätt att säga: “Jag kommer mitt i din vanliga vardag.”

Men vägen slutar inte i Betfage. Den bär vidare – till Jerusalem, till utlämnande, hån, slag och kors. Jesus vänder inte. Han rider rakt in i detta i blödande kärlek. Den rörelsen mot oss har inte avstannat. En dag ska han komma och göra slut på all ondska.

Men redan nu kommer han – igen och igen – rakt in i det trasiga och trassliga. Precis som min son sa när han var liten när det blev rörigt för honom i flytt mellan mamma och pappa. Mamma nu är det trassligt snöre. Och så är det med livet, lite trassligt ibland. Därför kommer Jesus:  
Till dig som sliter.
Till dig som håller på att tappa livsgnistan.
Till dig som har allt, men ändå känner att allt inte räcker.

Gud älskar sig in i världen. Som någon som kastar sig in i ett brinnande hus för att rädda sitt barn. Han möter oss i befintligt skick. Du behöver inte sopa din bakgård för att duga, det räcker med att du är.

Han frågar bara efter ditt hjärta. Och vi får säga till varandra: “Herren behöver det hjärtat.” Kanske handlar advent inte bara om att vi väntar på Gud – utan att Gud väntar på oss. På att vi ska se upp. Stanna till. Andas. Släppa in honom, inte i våra idealbilder av hur livet borde vara, utan i det som är just nu.

Advent är här.
Gud är på väg.
Inte långt bortifrån,
utan rakt in i ditt liv,
precis där du är.

Precis som bussen en kall morgon: Du vet inte exakt när den kommer, men du litar på att den gör det. Så får vi lita på att Gud också kommer. I rätt tid. På rätt sätt. Och tills dess får vi stå där en stund, andas, känna efter – och veta att ljuset är på väg.

Ropas vårt Hosianna. Herre hjälp. Herre fräls.
Det var därför han kom.
Det var därför han tog vägen om Betfage –
och vägen om din gata. Amen.

Villhöver jag?

 Villhöver – behovets bortskämda kusin

 

Det börjar alltid likadant. Precis som igår. Jag skulle bara hämta ut mina nya glasögon som var klara. Och på väg ut från butiken så tog jag en sväng runt köpcentret. Det är ju dessutom Black Week. Något fynd måste jag ju kunna göra. Med förklaringsmodellen att jag just rensat ut lite kläder i garderoben för att ge till behövande på nattcaféet i Halmstad så tog jag en sväng in i några butiker. Nästa förklaring är att eftersom jag gått ner 10 kilo så behöver jag ju kläder i en mindre storlek. Eller hur? ;)

Och de röda prislapparna gör att något händer inom mig. Ett litet knäpp. En röst som inte är helt ärlig, men som låter desto mer övertygande: “Den här… den behöver du faktiskt.” Fast gör jag det egentligen? Det är villhöver-maskinen som gått igång igen.

 Vilhöver är behovets bortskämda kusin. Den där släktingen som dyker upp på släktkalaset med den där handväskan för 6000 kronor och försöker övertyga alla om att de var ett absolut måste! Villhöver gömmer sig bakom praktiska argument och vuxna resonemang, men i grund och botten är det samma impulser som fick oss att peka på glänsande plastleksaker i affären när vi var fem. Skillnaden är att ingen håller oss i handen längre och säger “nej, du klarar dig utan”.

Och kanske är det därför vilhöver är så svårt att stå emot. Vi lever i en tid där allt kan levereras hem inom ett dygn och där marknadsföringens främsta uppdrag tycks vara att få våra önskningar att förväxlas med livsnödvändigheter. 

Nya träningskläder som ska ge motivation, en ergonomisk ryggskena från Temu som ska förbättra hållningen, en köksmaskin som ska revolutionera vardagen men mest samlar damm. För jag hade ju tänkt att börja baka... 

Samtidigt finns det något mänskligt i hela fenomenet. Villhöver handlar inte om girighet, utan om längtan – kanske efter förändring, efter bekvämlighet, efter känslan av att livet kan bli lite lättare eller lite roligare. Ibland är det just den sortens längtan som gör vardagen uthärdlig.

Men man får vara försiktig så att villhöver inte smyger sig på och låtsas vara dess betydligt mer ansvarsfulla släkting: det riktiga behovet. För då står man där med tre nästan likadana jackor och undrar varför garderoben ändå känns tom.

Så vad gör man? Kanske räcker det att ställa sig själv en enkel fråga nästa gång den där lilla rösten piper till: “Vill jag – eller villhöver jag?”

Det är förvånansvärt ofta svaret landar i det första. Och ibland är det helt okej. Vi behöver inte alltid vara rationella. Men det är bra att veta när vi är det – och när vi inte är det. För ärligt talat: vissa saker behöver man inte. Men man kan vilja dem väldigt, väldigt mycket.

Det som är förspillt är förspillt - eller?

 

Jesus berättar i texterna kring Domsöndagen: “Med himmelriket är det som när man lägger ut ett nät i sjön. Man får fisk av alla slag. Och när nätet är fullt sorterar man – den goda fisken samlar man, den dåliga kastas bort.”

Det är en allvarlig bild. En bild av att våra liv betyder något. Att det finns en dom, en gräns, en ordning. Jesus säger inte detta för att skrämma – utan för att påminna oss om att Gud tar oss på allvar.

Då kommer jag att tänka på Emil i Lönneberga och paltsmeten som råkade hamna i pappans ansikte. Pappa Anton fräser: “Det som är förspillt, det är förspillt!” Men mamma Alma säger:
“Nej då, lite av det här går nog att använda.”

Och där känner vi igen oss. Vi vet hur det är att ha gjort misstag. Att bära sånt som blivit fel. Sånt man tänker: “Det där var väl bara förspillt.” Och så hör vi Jesu ord om nätet och domens allvar. Det kan kännas tungt. Finns det plats för mig? Är jag en god nog fisk?

Men Bibeln ger fler bilder att hålla i. Som rövaren på korset som i sista stund säger: “Jesus, tänk på mig.” Och Jesus svarar: “Idag ska du vara med mig i paradiset.”

När Jesus talar om nätet är det inte för att få oss att ge upp. Det är för att vi ska förstå att våra liv – varje dag, varje stund – kan få färgas av hans kärlek. Tänk att det är som att Gud spiller sin kärlek över oss. Fast inte som med Emil och paltsmeten kanske.

Tänk så här: Det är inte fisken som avgör sig själv. Det är fiskarens hand. Och fiskaren, det är Jesus.

Han som såg människors hjärtan.
Han som tog emot den förlorade.
Han som aldrig räknade någon som hopplös.

Det är inte vi som ska avgöra vilka som är “goda fiskar” och vilka som inte är det. När vi människor försöker göra det hamnar vi fel. Det vi kan göra är att leva som Jesus lär oss: att älska, att förlåta, – också dem som är svåra att älska. För kanske kan just vår kärlek, våra små, vänliga handlingar, öppna en dörr i någon annans hjärta. Och kanske kan någon som idag säger “nej” till Gud en dag säga “ja”.

Så – tillbaka till frågan: Är det som är förspillt… förspillt?
Inte i Guds värld. Inte med Jesus som fiskare.

Hos honom finns alltid nytt hopp. Alltid en väg tillbaka.
Alltid en hand som sträcker sig, också i livets sista stund.

Låt oss vila i det. Och låt oss sprida den mildhet vi själva fått ta emot. Jesus, stärk vår tro, vårt hopp och vår förmåga att leva i din kärlek.

Bön

 Gud,
du som känner oss bättre än vi själva,
du som vet vad vi burit, vad vi tappat,
vad som blev bra och vad som blev svårt.

Vi ber: Ge oss ro i hjärtat.
Hjälp oss att lita på att du bär,
också när benen är svaga
och dagarna ibland känns tunga.

Låt oss få vila i att ingenting i våra liv
är förspillt i dina händer.
Allt får vi lägga hos dig –
sorgen och glädjen, misstagen och minnena.

Tack för att du ser till hela oss,
också det vi själva tycker är ofullkomligt.
Tack för att du aldrig ger upp om oss.

Låt din frid omsluta oss,
låt ditt ljus lysa i våra hjärtan,
och ge oss mod att lita på att framtiden
– även den som ligger bortom denna värld –
är trygg hos dig.

Jesus, håll oss nära dig
nu och alla dagar.

Amen.

Novent –längtan efter ljus

 Det är novent. Så säger vi ju nu för tiden. November – längtan efter ljuset i advent. Så blev det novent. Mörkret ligger tungt över städer och landskap, kvällarna är längre än dagarna, och allt känns lite stillsammare. Vi tänder ljus i fönstren, små stakar på bord och fönsterbrädor, och låter fladdrande lågor påminna oss om att ljus alltid hittar sin väg, även i det djupaste mörker. Precis som evangelisten Johannes skriver. ”Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det". (Joh 1:5)

Novent handlar om väntan och längtan efter ljus. Inte bara det fysiska ljuset som bryter nattens mörker, utan det ljus som fyller oss med hopp, tro och värme. Ett ljus som säger: det finns en morgondag, nya möjligheter, och även i det som känns tungt finns alltid en gnista som kan tändas.

Det är något nästan magiskt med ljuset nu. Att det lilla ljus som vi tänder kan fylla ett helt rum med närvaro. Det påminner oss om att vi vill se och bli sedda, att vi behöver värme, trygghet och att ljuset ger oss en hemkänsla. I mörkret blir det tydligt hur viktigt ljuset är, och hur hopp föds just i väntan och längtan.

Novent kan också få bli en tid för eftertanke. Året börjar gå mot sitt slut. Vi kanske redan planerar för vad som ska hända nästa år. När dagarna blir kortare kan vi vända blicken inåt, stanna upp och tänka på det som varit, på det vi hoppas på, och låta hjärtat fyllas med ljus. Det behöver inte bara handla om ljuset utanför oss, utan också om det vi tänder i varandra – med leenden, omtanke och små handlingar som värmer.

Och så går vi mot julen, mot vinterns mörkaste tid, men med ljusen tända i fönstren och i våra sinnen. Novent påminner oss om att ljus och hopp hör ihop, att tro och längtan ger styrka. Mörkret kan kännas stort, men ljuset är alltid närmare än vi tror.

I novent väntar vi inte bara på ljuset utanför – vi bär det inom oss.

 

Det är då som det stora vemodet rullar in

 

Just nu spelas Sången Vintersaga ofta på radion. Inte bara för att vi befinner oss just i den tiden, utan också för att Ted Ström har gått ur den. 

Det är något särskilt med november. Det är som om hela landet drar efter andan och sakta går in i vila. Luften blir tunn och stilla, höstfärgerna som förut var så sprakande röda har bleknat bort, och kvar finns bara det nakna landskapet – ärligt, avklätt, tyst. Ljuset räcker inte riktigt till, men vi tänder våra egna lågor – i fönster, i kyrkor, i hjärtan. Och någonstans, i bilen på väg hem på eftermiddagen och mörkret redan har hunnit lägga sig börjar Radion spela Ted Ströms Vintersaga: “Det är då som det stora vemodet rullar in, och från havet blåser en isande, grå vind…”

Vi känner det direkt. Inte bara som en sång, utan känner igen oss själva, någonstans i texten, var vi än befinner oss i vårt avlånga land, från Österlen till Torneträsk. Det där vemodet – det är både sorg och trygghet på samma gång. Det påminner oss om att vi lever i ett land där årstiderna växlar, där ljuset försvinner för att återvända, där stillheten ibland känns som ensamhet men också som vila.

När han sjunger om “när staden sveper in sig i novemberdis” ser man det framför sig: gatlyktorna som speglas i blöta gator, människor som drar kapporna tätare omkring sig. Och ändå finns där något vackert. Ett lugn. En känsla av att man inte behöver vara glad jämt, inte stark jämt, inte lysa hela tiden. Det är okej att bara vara.

Vi kallar det kanske “det svenska vemodet” – men kanske är det något mer än så. Kanske är det ett slags andlig tonart vi alla bär på. En tyst bön om mening. För i mörkret, när naturen saktar in och dagarna krymper, då tystnar också bruset i oss själva. Det är då Gud kan komma till tals.

Vi kurar skymning, tänder ett ljus, kanske ett till för någon vi saknar. I Allhelgonatid står vi bland ljusens flämtande lågor och minns dem som gått före oss. Vemodet får en kropp – men också ett hopp. För även där, i saknaden, hör vi löftet: “Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.”

Det stora vemodet rullar in – ja. Men det rullar inte över oss. Det sveper in oss, stilla, nästan ömt. Som en påminnelse om att Gud också finns i mellanrummen, i tystnaden, i de dagar som inte glimmar. Han kallar oss inte bara till sommaren och jublet, utan också till november. Till det som är. Och kanske är det just där, mitt i allt det grå, som tron blir som störst. För den som vågar se mörkret kan också se ljuset när det tänds.

Bön

Gud,
du som är ljuset i mörkret,
du som vakar när vi sover
och håller fast när vi tappar taget.

När vemodet rullar in över våra liv,
hjälp oss att inte fly, utan vila i din närvaro.
Lär oss att se din stilla glöd i det grå,
att ana din värme även när dagarna blir kalla.

Ge oss mod att vara i det som är –
att ta emot stillheten som en gåva,
och låta ditt ljus sakta växa inom oss.

När skymningen faller,
påminn oss om att din kärlek aldrig tar slut,
utan bär oss, natt som dag.

I Jesu namn,
Amen.

 

Handtaget sitter på insidan

 Ibland står jag framför en dörr och undrar varför jag inte går igenom. Möjligheten till förändring finns där, men rädslan får handen att stanna halvvägs på handtaget. Det är så lätt att drömma om ett annat liv, att längta efter något nytt, men låta dagen rulla på och hitta förklaringar till varför det inte går.

Men sanningen är enkel: jag kan inte skylla på någon annan. Jag kan inte säga att det är omständigheterna, människor runt mig eller ”oturen” som håller mig tillbaka. Handtaget sitter alltid på insidan, och först när jag själv vill, när jag själv tar steget, öppnas dörren på riktigt.

Jag har väntat, tvekat, låtit livet rulla på medan jag drömde om något annat. Det var först när jag vågade erkänna för mig själv att jag faktiskt ville förändras som små, försiktiga steg blev möjliga. Steg som kanske inte var stora eller dramatiska, men som tog mig närmare det liv jag längtade efter.

Att vilja förändra sitt liv är mod, men också kärlek till sig själv. Det är att säga: ”Jag vill något annat. Jag vill leva det liv jag längtar efter.” Och det är inte alltid lätt. Osäkerheten och rädslan för att misslyckas kan kännas överväldigande. Men varje gång vi vågar ta ett steg, varje gång vi trycker på handtaget, påminner vi oss om något viktigt: vi har makten, vi har ansvaret – och ingen annan kan göra det åt oss.

I slutändan sitter makten alltid hos oss själva. Handtaget sitter där. Vi måste bara våga ta tag – och våga gå igenom dörren.

Bön om mod och vilja

Gud, hjälp mig att se sanningen i mitt hjärta.
Låt mig inse att dörren till förändring alltid står framför mig,
och att handtaget sitter i mina egna händer.

Ge mig mod att inte längre skylla på andra,
att inte låta förklaringar eller rädslor hålla mig tillbaka.
Hjälp mig att våga ta det första steget,
och det nästa, även när vägen är osäker.

Fyll mig med kärlek till mig själv,
så att jag vill leva det liv jag längtar efter,
och låt mig förstå att varje beslut, varje handling,
är min egen möjlighet till frihet och förändring.

Amen.