I livets mellanrum, väntan på hjälparen

 Det finns märkliga mellanrum i livet. Tider då vi inte riktigt vet vart vi är på väg. När det gamla är borta men det nya ännu inte har kommit. Vi lever ofta som lärjungarna gjorde efter långfredagen och före påskdagens morgon – i väntan, i ovisshet, i längtan efter ett tecken på att vi inte är ensamma.

Och just denna söndags tema är: Hjälparen kommer. Livets ande. Den helige Ande som Jesus lovar ska följa oss genom allt det där vi själva inte orkar bära. Den ande som påminner oss om att vi aldrig behöver färdas genom livet ensamma.

I evangeliet säger Jesus: ”Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu.” Det är nästan tröstande att höra. Till och med lärjungarna fick leva med frågor som ännu inte hade svar. De fick stå ut med mellanrummet.

Men Jesus lämnar dem inte åt sig själva. Han säger: Vänta. Stanna kvar. Hjälparen kommer.

Kanske är det också därför Jesus ibland ber oss att stanna upp. För att vi inte ska rusa iväg ensamma i vår egen kraft. För att vi inte ska leva som om allt hängde på oss själva. Livets ande vill hinna ifatt oss.

Jag minns när barnen var små och väntade på att mamma eller pappa skulle komma hem från jobbet. De stod ofta i hallfönstret och tittade ut i kvällsmörkret mot den långa uppfarten där bilen skulle dyka upp. Detta var före mobiltelefonernas tid. Ingen kunde ringa och säga: ”Nu är jag på väg.” Ändå väntade de. De visste vem de längtade efter.

Och jag minns också den där andra tiden i småbarnsåren, när barnen ännu inte förstått att man kommer tillbaka bara för att man lämnar rummet några minuter. Hur gråten kunde komma direkt. Den där nästan bottenlösa känslan: Har du övergett mig nu?

Kanske var det så lärjungarna kände det mellan korsfästelsen och uppståndelsen. Det totala vakuumet. Rädslan. Tystnaden från Gud. Allt det som tidigare varit självklart hade slitits undan.

Och ändå var Jesus redan på väg mot dem.

Det är kanske just där tron föds på djupet – inte när allt är klart och tydligt, utan i mellanrummet. I väntan. I längtan. I hoppet som håller sig kvar trots att mörkret ännu ligger över uppfarten.

Men det finns något mer. Vi talar ofta om människans längtan efter Gud. Men kanske längtar Gud ännu mer efter oss.

Det påminner mig om ett barndomsminne. De långa bilresorna från Skåne till Stockholm för att hälsa på mormor. Ofta reste vi på natten för att vi barn skulle sova i bilen. Och kanske minns jag fel, men varje gång jag tänker tillbaka ser jag henne där bakom gardinen i fönstret när vi kom fram. Vaken. Väntande.

Som om kärleken inte riktigt kunnat somna och komma till ro innan vi var hemma.

Kanske är det en bild av Gud.

Gud som står där vid grinden varje afton och varje morgon och väntar på sina barn. Inte med förebråelser utan med öppna armar. Inte för att döma vår vilsenhet utan för att möta vår blick.

Vad är ditt mellanrum just nu? Var finns din längtan? Finns det stunder då du känner dig vilse eller övergiven?

Om så är – ta en titt ut genom fönstret. Eller lyft blicken mot himlens fönsterkarm.

Kanske upptäcker du att någon redan står där och väntar på dig.

Och att Hjälparen redan är på väg dig till mötes.

För du är aldrig ensam.
Alltid väntad.
Alltid älskad.

Varför går du till jobbet när du är ledig?

 “Varför går du till jobbet när du är ledig?” Frågan kom en söndag, när jag satt i kyrkbänken utan att vara i tjänst. Jag hade inga uppgifter den dagen, inget schema, inga ord att förbereda eller handlingar att leda. Jag var där som alla andra. Eller… åtminstone var det tanken. För jag hann knappt sätta mig förrän frågan landade, lite skämtsamt men ändå nyfiket: varför går du till jobbet när du är ledig?

Jag blev faktiskt ställd. Inte för att frågan var orimlig – tvärtom. Min tjänst som präst är ju också ett arbete, ett lönearbete, med ansvar och uppdrag. Men samtidigt är kyrkan inte bara min arbetsplats. Den är också min plats för stillhet, min tro, min längtan, min glädje. Den plats där jag, precis som alla andra, får slå mig ner i bänken och ta emot.

Jag kom mig för att svara något enkelt där och då, men frågan har stannat kvar. För tänk om vi skulle säga samma sak till en kock: “Varför går du till jobbet när du är ledig och går ut och äter?” Skulle vi mena att kocken då inte borde få njuta av mat? Att den som tillagar en måltid inte också får längta efter att själv bli serverad, överraskas, mättas? Att yrkesrollen på något sätt skulle stänga dörren till upplevelsen? Det känns orimligt när man säger det högt.

Och ändå är det kanske så vi ibland tänker om vissa yrken som bärs av något mer än bara arbete. Som om den som tjänar i kyrkan skulle bli mindre fri i sin egen tro, mindre mottagare i sin egen gudstjänst. Men jag är fortfarande jag. Även när jag inte har tjänst. Även när jag inte leder. Även när jag bara sitter där i bänken, lite trött, lite splittrad, lite mänsklig. Samtidigt ska jag vara ärlig med något som också är sant: jag kan vara lite kräsen. När man står i det där ofta, när orden och rummen är vardag, kan det ibland bli svårare att bara vara närvarande utan att analysera, utan att notera, utan att “hålla lite koll”. Yrket smyger sig in i blicken. Det är inte alltid en gåva. Ibland är det mer som ett filter.

Och just där ligger kanske den största utmaningen: att få vara både och. Både den som bär orden och den som tar emot dem. Både den som leder och den som leds in i stillheten. För mitt i allt detta finns något som är större än våra roller.

När kyrkan firar nattvard talar vi om den himmelska måltiden. Den måltid som redan nu bryter in i vår vardag, men som också pekar framåt – mot det vi ännu inte fullt ser, men ändå anar. Där vi inte längre är präster och åhörare, ledare och deltagare, utan bara gäster vid samma bord. Och kanske är det just där svaret på frågan gömmer sig. För även när jag sitter i kyrkbänken utan tjänst, är jag inte där som “jobbande”. Jag är där som inbjuden. Som mottagare. Som någon som får sätta sig vid samma bord som alla andra, där Kristus själv är värden. Den himmelska måltiden börjar inte först i framtiden. Den smyger sig in redan nu – i brödet som delas, i orden som viskas och ropas, i stillheten som bär oss när vi själva inte orkar bära. Och i den måltiden finns ingen skillnad mellan den som förbereder och den som äter. Bara gemenskap. Bara nåd.

Gud,
du som bjuder oss till ditt bord utan att fråga vem vi är eller vad vi gör.

Hjälp oss att vila i det,
att få vara mottagare snarare än prestation.

Låt oss ana den himmelska måltiden redan här och nu,
mitt i vardagen och stillheten,
där bröd bryts och nåd delas.

Gör oss öppna för din närvaro,
både när vi tjänar och när vi får ta emot.

Amen.

Att lyfta blicken – och stå kvar

Det är Kristi himmelsfärd. Lärjungarna står kvar, nästan som fastfrusna, med blicken upp mot himlen efter att Jesus lyfts ur deras synfält. Då kommer orden: ”Galileer, varför står ni och ser mot himlen?”

Kanske kan vi känna igen oss i det där. Hur vi tittar uppåt efter svar. Efter riktning. Efter att något ska falla på plats. Sen ska livet börja. Sen ska det bli rätt. Sen ska vi känna att vi har koll. Under tiden rullar vardagen på – disken, jobbet, samtalen som går på autopilot, regnet som envisas. Ännu en tisdag som inte gör något väsen av sig.

Kristi himmelsfärd bär på en märklig vändning. Budskapet är inte att blicken uppåt är fel. Snarare en påminnelse om att den inte får bli hela livet. Vi kan inte stå kvar fastfrusna i väntan på att något ovanifrån ska reda ut allt. Det är nästan som i Don't Look Up med Meryl Streep, filmen där man förnekar att jorden faktiskt är på väg att gå under. Där handlar allt om att människor vägrar lyfta blicken, trots att något avgörande faktiskt är på väg.

”Galileer, varför står ni och ser mot himlen?” Här är risken den andra: att vi stirrar så mycket uppåt att vi missar det som redan pågår rakt framför oss. För livet händer här. I det vi nästan missar för att det är så vardagligt. I kaffet som kallnar. I stegen mellan måsten. I det lilla som faktiskt är livet självt.

Samtidigt behöver vi lyfta blicken. Om vi bara stirrar ner i marken blir allt tungt och trångt. Vi behöver hoppet – det som drar oss framåt, som påminner oss om att det finns mer än det vi ser just nu. Men kanske handlar det inte om att välja mellan himmel och jord. Utan om att leva med båda. Att våga se uppåt utan att tappa marken under fötterna. Att drömma stort, men leva nära. Att tro på något större, och samtidigt ta ansvar för det lilla som ligger precis framför oss. Det är där spänningen finns – i att stå stadigt på jorden samtidigt som hjärtat sträcker sig mot himlen.

Så ja, lyft blicken. Våga hoppas. Våga tro att det finns mer än det du just nu har i händerna eller ser framför dig. Men glöm inte var du står.

För det är där livet händer. Och kanske är det just i den balansen som något viktigt blir tydligt: att det stora inte alltid är långt borta. Ibland märks det i det lilla. I ett samtal som landar rätt. I en vanlig dag som bär något gott i sig. I att orka en dag till, även när allt inte känns klart. Kanske är himlen inte bara en plats vi tittar mot, utan något som får färga hur vi lever här nere. Som hopp i ryggen när vardagen känns tung. Som riktning när vi tvekar. Som en påminnelse om att det vi gör här faktiskt spelar roll.

Då blir inte fötterna på jorden något begränsande. De blir det som gör att drömmar kan få fäste.

Så vi går vidare så;

Med blicken lyft nog för att inte fastna –
och fötterna stadigt nog för att inte gå vilse.

 

Att be är inte att begära

 Apropå bönsöndagen, hittade den här dikten i ett arkiv.

Skriven av "Janne"

 

Jag bad om styrka,
och Gud gav mig svårigheter att göra mig stark.

Jag bad om visdom
och Gud gav mig problem att lösa.

Jag bad om mod
och Gud gav mig faror att övervinna.

Jag bad om kärlek
och Gud gav mig människor i nöd att hjälpa.

Jag bad om välgång
och Gud gav mig muskler och hjärna att arbeta med.

Jag bad om tjänster
och Gud gav mig möjligheter.

Jag fick inget jag ville ha.
Jag fick allt jag behövde.

Rit och ritual i valborgstider

 Det börjar nästan alltid likadant varje vår. Samma tid, samma plats. Vi samlas vid hembygdsgårdens valborgseld, lite som om vi långsamt kryper ut ur vinteridet tillsammans. Vi dyker upp ändå – trots blåst, trots regn – för det är liksom så man gör.

Och visst finns det något märkligt högtidligt över alltihop. Nästan som en slags friluftsgudstjänst. Vi rör oss mot elden i små klungor, som en lite oorganiserad procession. Någon håller tal – ibland fint, ibland lite för långt – och vi applåderar artigt oavsett. Sen kommer sångerna. Samma varje år. Sköna maj välkommen. Inte riktigt i rätt tonart, inte riktigt med rätt text, men ändå. Vi sjunger om att vintern är över, som om vi försöker övertyga både oss själva och vädret.

Och så röken. Den hittar alltid rakt in i ögonen, oavsett var man står. Men ändå står vi kvar. För mitt i det där lite småkaotiska finns något annat också. Något som faktiskt betyder något. Elden är ju inte bara där för att värma kalla fingrar i ett nyckfullt aprilväder. Den markerar ett skifte. Från mörker till ljus. Från vinter till vår. Och plötsligt blir vi alla lite mer… högtidliga än vi tänkt oss.

Vi behöver ritualer. Sådant vi gör tillsammans, år efter år, utan att riktigt ifrågasätta varför. För att det känns viktigt. För att det ÄR viktigt. För Valborg handlar ju inte bara om att våren är här – utan om hoppet att den faktiskt tänker stanna. Att vi snart slipper låtsas som att “det är rätt varmt i solen ändå” medan vi huttrar i vinden och försvarar något som knappt kommit än.

Och så, dagen efter: 1 maj. Samma människor, men en helt annan scen. Från eld till plakat. Från försiktiga körer till slagord i megafon. Det är nästan som att gå från stilla aftonbön till demonstrationståg med predikan i megafon.

Men egentligen handlar det om samma sak. Att samlas kring något större än oss själva. En idé. En längtan. En tro på att det vi gör tillsammans spelar roll. Oavsett vad man tror på eller ropar.

Det där känner vi igen. Hur livet rör sig mellan mörker och ljus, mellan stillhet och rop, mellan väntan och uppfyllelse. Hur små lågor – vare sig de brinner i en majbrasa eller i oss själva – kan bära något större.

Så vi står där. Lite frusna, ja. Men också burna av något annat. Av varandra. Av gemenskapen. Av hoppet. Av en försiktig känsla av att våren nog ändå är på väg.

Och kanske är det just det som är grejen. Att det aldrig riktigt är klart. Aldrig helt säkert. Att vi står där varje år, sjunger lite snett, kisar genom röken och hoppas igen.

Inte för att vi vet att våren har kommit.

Utan för att vi bestämmer oss för att tro det – tillsammans.

vägen till livet är vägen hem...

 Ännu en kort tid är jag hos er, mina barn. Ni kommer att söka efter mig, och jag säger nu till er vad jag sade till judarna: Dit jag går kan ni inte komma. Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra.  Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek."

Den här söndagen har rubriken Vägen till livet. Tidigare hette den Vägen hem. Jag kan inte riktigt släppa det där ordet — hem.

Att det är mer än en plats. Det är något man känner igen sig i. Som lukten av nybakade kanelbullar och ljudet av P4:ans skvalmusik på radion.

När jag var liten skrev jag min adress så här: Liselotte, Vitsippan, Prästgatan, Åstorp, Skåne, Sverige, Europa, Jorden, Universum. Känner ni igen det? Lite gulligt är det. Men också allvar: Jag finns. Jag hör hemma någonstans. Och ändå — så många gånger i livet man kan känna motsatsen. Att man är mitt i sitt eget liv… och ändå lite vilse.

Som Alice i Alice i Underlandet. Hon frågar vilken väg hon ska ta. “Det beror på vart du ska.” “Jag vet inte.” “Då spelar det ingen roll vilken väg du tar.” Men det gör det ju. För hon vill hem.

I evangeliet idag är det inte lugnt. Judas har gått. Någonting har brustit. Det börjar dra ihop sig. Och det är där Jesus talar.  Han säger: “Älska varandra så som jag har älskat er.”

Och lägg märke till ordningen. Han börjar inte med kravet.
Han börjar med gåvan. - Så som jag har älskat er.

Det är där allt tar sin början. Inte i vad vi ska prestera. Utan i att vi redan är burna av en kärlek som inte drar sig undan. Som inte räknar. som inte ger igen. En kärlek som stannar kvar.

Och ur det säger han: Älska varandra. Inte perfekt. Inte färdigt. Men verkligt. Vi kommer inte göra det fullt ut. Vi kommer tveka. Vi kommer dra oss undan ibland. Men det är inte det avgörande.
Det avgörande är riktningen. Att vi inte slutar gå. För han säger inte: bli som jag — och sedan älska.
Han säger: älska — mitt i det liv ni faktiskt lever. Börja där ni står. Och det betyder till exempel:

att lyssna lite längre än man orkar.
att inte ge upp om någon för snabbt.
att stanna kvar i ett samtal som skaver.
Små steg. Men i rätt riktning.

Vi vill gärna ha en karta. Tydliga besked. Raka vägar. Tänk om vi bara hade fått en checklista på goda gärningar som vi kan beta av. Men Jesus ger oss ingen karta. Inga listor. Han säger:

Älska varandra.

Och riktningen går inte bort från det svåra. Den går rakt in i det. Den andre människan är inte ett hinder. Den andre människan är vägen. 

Så när du undrar:
Var är jag på väg?
Var hör jag hemma?
svarar Jesus inte med en karta.

Han säger: Älska varandra.

Älska varandra.
Så som jag har älskat er. 

Då är du hemma.

Amen.

Det är inte lätt att va ödmjuk...

 I morse, på en trottoar där livet rörde sig i vanlig takt, sa jag till en bekant att det var dags att gå till jobbet. “Ska du möta syndarna?” svarade han med ett snett leende, innan han snabbt rättade sig: “Men i kyrkan finns det väl inga syndare.”

Jag svarade snabbt: “Det är ju där de finns.”  För var annars skulle vi samlas, om inte just där – vi som vet att vi inte räcker till?

Ordet “syndare” skaver i vår tid. Det låter som något ur en annan epok, något moraliserande och hårt, som om det pekar ut vissa och friar andra. Men det är just det som är poängen: det pekar inte ut några särskilda. Det omfattar oss alla. Inte som en etikett att bära med skam, utan som en insikt om vår gemensamma brustenhet.

Vi vill gärna tro att vi är bättre än så. Att vi är goda, rättvisa, genomtänkta. Och visst, ibland är vi det. Men lika ofta missar vi, sårar, väljer det bekväma framför det rätta. Vi dömer för snabbt, älskar för snålt, och håller hårdare i vår egen rätt än i andras värdighet.

Den som är utan synd, heter det. Men meningen stannar aldrig där. För vi vet hur den fortsätter – med en tystnad som avslöjar oss. Ingen kastar den första stenen, därför att ingen kan.

Och kanske är det just där något viktigt händer. Inte i förnekelsen av vår brist, utan i erkännandet av den. För i det ögonblicket öppnas också något annat: en längtan efter upprättelse. Inte som en abstrakt idé, utan som en djupt mänsklig drift. Att få börja om. Att bli förlåten. Att få vara mer än summan av sina misstag.

Kyrkan, eller vilket rum vi än väljer för våra mest sårbara tankar, är inte till för de felfria. Den är till för oss andra. För de som vet hur det känns att inte leva upp till sina egna ideal. För de som bär på skuld, men också på hopp.

Så ja, vi är alla syndare. Men det är inte slutpunkten. Det är början på något mer ärligt – och kanske också något mer hoppfullt. För där brustenheten erkänns, där kan också nåden få plats.

Några förslag på passande anslag på kyrkporten...

“Fullsatt i syndarnas väntrum”

“Här samlas de skyldiga (inklusive jag)”

“Ingen perfekt – välkommen in!”

“Syndare sökes (du är redan kvalificerad)”

“Vi ses i syndabänken”

“Fel och brister? Du är i gott sällskap”

“Kyrkan: där vi låtsas vara bättre än vi är (och erkänner det)”

“Syndarnas klubb – medlemskap garanterat”

“Perfekta människor undanbedes (lokalen blir för tom)”