111111 när vi två blev ett

I dag är det singeldagen. Den 11 november, 11/11, då alla singlar uppmärksammas. Men för mig är det precis tvärtom. I dag firar vi tvåsamheten. För den 11 november 2011 sa vi ja till varandra. Vi gifte oss på ett datum som knappast gick att glömma: 11/11/11. Och tänk, nu har det gått femton år! Femton år av kärlek, vänskap, gemenskap och allt det där som ryms i ett liv tillsammans. Av skratt, samtal, äventyr och vardagsbestyr. Av medgångar och motgångar. Av dagar när livet känns alldeles självklart och andra när man får påminna sig om att det faktiskt är tillsammans man ska ta sig igenom det.

Jag har alltid tänkt att det finaste med kärleken är att hitta någon som inte bara är ens livskamrat utan också någon att dela de stora drömmarna med, men också de små och ibland ganska banala händelserna i vardagen. Någon som förstår ett tonfall, en blick eller ett skratt. Någon som vet hur man är, också de dagar man kanske inte är sitt allra bästa jag.

Tänk hur märkligt livet är. Att det var just dig jag mötte. När vi kommer från olika håll med våra erfarenheter, längtor och drömmar. Vi möter människor, skiljs åt, börjar om och fortsätter framåt. Och så händer det. Man möter någon som får en att känna: Här vill jag vara. Här hör jag hemma.

Det finns en sång som beskriver just den känslan. Cohens Halleluja med den svenska bröllopstexten. Den sjöngs på vårt bröllop. 

Ett ensamt hjärta längtar hem
Jag drömde om en bästa vän
Min väg var inte alltid lätt att vandra
Men här står jag nu med som jag
Har önskat, bett om, velat ha
Mitt hjärta sjunger när vi rör varandra

Du är mitt stöd i allt jag gör
Du värmer, väcker och berör
Du ger mig mer än vad jag kan begära
Och ingen annan kan förstå
Det magiska som är vi två
Mitt hjärta sjunger när jag har dig nära

Den kärlek som jag har i mig
Ger inte vika, brister ej
Om dagarna blir svåra eller tunga
Tillsammans står vi hand i hand
Tills ljuset åter bryter fram
Mitt hjärta kommer aldrig sluta sjunga

Den börjar med ett ensamt hjärta som längtar hem och drömmer om en bästa vän. Om att äntligen finna någon som man har önskat sig, bett om och velat ha. Och om ett hjärta som sjunger när två människor rör vid varandra. Jag tycker om den bilden. Att kärleken får hjärtat att sjunga. Men kanske ännu mer tycker jag om sångens löfte om att hålla ihop också när dagarna blir svåra. Att stå sida vid sida tills ljuset återvänder. För kärlek är inte att slippa motgångar. Det är att inte behöva möta dem ensam.

Efter femton år vet jag att tvåsamhet inte betyder att alltid vara överens, att alltid förstå varandra eller att livet ska vara som en romantisk film. Tack och lov! Det handlar snarare om att fortsätta välja varandra. Att kunna skratta åt eländet ibland, att förlåta, att ge utrymme och att finnas kvar. Att både få vara stark och få vara den som behöver stöd.

Så medan singeldagen kanske får andra att fira friheten i att leva på egen hand, får jag fira lyckan i att ha någon vid min sida. Och kanske är det just det jag vill säga efter femton år med dig Tomas. Att få dela livet med dig. Inte för att den andra gör livet perfekt, utan för att livet blir något vi får uppleva tillsammans.

I dag firar jag vårt 11/11/11. Femton år sedan vi sa ja. Och jag hoppas på många fler år av vardag, äventyr, skratt, utmaningar och kärlek.

Mitt hjärta sjunger fortfarande.

Halleluja. ❤️

Jag går inte så ofta i kyrkan - men...

 Det är en mening jag hör ganska ofta. Ibland kommer den som en ursäkt, nästan som om man behöver förklara sig. Som om det finns en outtalad förväntan på att den som vill höra till kyrkan också regelbundet måste sitta i en kyrkbänk. Men ibland tänker jag att orden rymmer något mycket större. Nästan som en liten trosbekännelse. Ett credo, ett ”jag tror” med små bokstäver. Ett försiktigt uttryck för en längtan efter att få höra till.

För kanske är det just där som något viktigt börjar. Inte i den färdiga tron, inte i alla svar eller i övertygelsen om att veta hur allting hänger ihop. Utan i känslan av att vilja vara en del av något. Att känna samhörighet med kyrkan, dess berättelser, dess traditioner och dess gemenskap.

Idag hörde jag orden belong och believe i ett samtal om kyrkan och om oss som församling i Harplinge Steninge. Att höra till och att tro. Vilket kommer egentligen först? Måste man tro för att få höra till, eller kan det vara så att det är genom tillhörigheten som tron långsamt får växa? Jag tror på det senare. Vi lever i en tid där mycket handlar om att välja, prestera och definiera sig själv. Vi förväntas veta vad vi tycker, vad vi tror och vilka vi är. Men tron är inte alltid så enkel. Den kan vara en långsam rörelse, en vandring där frågorna ibland är fler än svaren. Ibland kanske vi inte ens vet vad vi söker, bara att det finns något mer. Därför kan jag reagera mot när någon använder ordet, bekännande kristen. Vad är då motsatsen? Lata ljumma sökare? Som det står i en psalm i våra psalmböcker.

Jag tror på en kyrka för de ofärdiga. Man behöver inte ha en genomtänkt bekännande tro, kunna alla psalmer eller förstå varje ord i trosbekännelsen. Man får komma med sin längtan, sin nyfikenhet, sin tvekan och sina frågor. Man får sitta med i gudstjänsten, dricka kyrkkaffe, sjunga med eller bara lyssna. Jag får komma med mitt - men... För i det där lilla ordet men, kan någonting börja hända.

Det är en inre resa. Inte nödvändigtvis en resa med en tydlig destination eller en karta att följa. Snarare en upptäcktsfärd där vi steg för steg kan komma närmare både oss själva och den Gud som kanske hela tiden har funnits närmare än vi anat. Jag tänker att kyrkan ska vara en plats där just den resan får ta sin tid. Där det finns utrymme för både den självklara tron och den trevande. Där den som tvivlar inte behöver känna sig mindre hemma än den som är säker. Där vi får låna varandras tro när vår egen inte riktigt räcker till.

Belong before you believe. Tillhörigheten före tron. Eller kanske ännu hellre: tillhörigheten som en väg till tron. För ibland börjar det inte med att vi tror på Gud. Ibland börjar det med att någon ser oss, hälsar på oss, frågar hur vi mår och gör plats för oss i gemenskapen. Och någonstans där, mitt i det mänskliga mötet, kan också något gudomligt få ta plats. Det finns en särskild glädje i att få vara en del av kyrkan. Att få dela livets stora och små ögonblick, glädje och sorg, frågor och förhoppningar. Att få upptäcka att vi inte behöver bära allting själva.

Och kanske är det just detta som är trons stora gåva: att vi får höra till innan vi ens vet vad vi tror på. Att vi får vara en del av en gemenskap som pekar bortom sig själv, mot något större, djupare och mer bärande. Vi behöver inte ha kommit fram. Det räcker att vi är på väg.

FOMO – eller konsten att vara uppkopplad

FOMO. Fear of missing out. Rädslan för att missa något. Ett uttryck som blivit allt vanligare i vår tid, när vi ständigt förväntas vara uppkopplade, nåbara och uppdaterade. Vi vill inte missa något. Inte ett mejl, inte ett meddelande, inte en nyhet eller en händelse.

För några dagar sedan fick jag själv en ganska handfast lektion i vad FOMO kan innebära. Plötsligt kunde jag varken ta emot eller skicka mejl. Jag hade blivit utloggad från mitt konto. Och naturligtvis hade jag just den här gången, när jag bytte lösenord, glömt att spara det nya. Varken i lösenordsappen eller på någon av de andra platser där jag brukar skriva upp sådant. Men det är väl ingen fara, tänkte jag. Det finns ju tvåfaktorsautentisering!

Jodå, halvvägs gick det bra. Jag fick en kod till min reservmejl. Men sedan ville systemet ha ytterligare en säkerhetskontroll – ett sms till min telefon. Och visst ja, det tänkte jag inte på, att jag för en månad sedan hade bytt telefonnummer. Utan att tänka på att det också behövde uppdateras här.

Systemet föreslog WhatsApp som en annan möjlighet. Sagt och gjort. Jag gick in i appen och registrerade mitt gamla telefonnummer. Men eftersom jag hade försökt alldeles för många gånger så blev systemet misstänksamt och sa att kontot inte kunde nås. Det var då jag fick öva mig i tålamod. Att helt enkelt vänta med att försöka på ett dygn. Då jag till slut tvingade mig själv att vila från alla inloggningsförsök blev jag plötsligt insläppt igen.

Det här kan tyckas vara en bagatell. Och visst, det var det egentligen. Men under de där dygnen växte stressen. Alla ställen där jag använder mejlen för att logga in. Räkningar, bokningar och andra viktiga uppgifter som kommer dit. Och som om inte det vore nog kom jag inte ens in på Netflix! Två dygn av digital FOMO. Tänk om jag missade något? Tänk om någon försökte nå mig? Tänk om det fanns något viktigt där i inkorgen som jag inte kunde komma åt?

Nyfiket kollade jag mejlen om vad jag kunde ha missat? En festinbjudan? En obetald räkning? Ett brev från en gammal vän? Nä, ingenting. Utom 63 brev som handlade om osäkra försök att logga in. Dvs hälsningar från mig själv - till mig själv... Nu är ordningen återställd. Mejlen fungerar, Netflix är tillbaka och livet kan fortsätta som vanligt.

Men händelsen fick mig att fundera över vad det egentligen innebär att vara uppkopplad. Vi lägger så mycket energi på att vara tillgängliga för varandra och för världen. Vi vill inte missa något. Vi vill vara med, och ha full koll. Men tänk om det finns en annan uppkoppling som är ännu viktigare? Jag tänker på GPS – Guds Personliga Sändare. En slags inre mottagare som hjälper oss att hitta riktningen när vi gått vilse. Som påminner oss om att vi inte behöver ha kontroll över allting. Att vi inte måste vara uppdaterade på varje händelse eller finnas tillgängliga för alla, hela tiden. För att ta emot Guds signaler behöver vi kanske göra precis tvärtom mot vad den digitala världen kräver. Stänga av en stund. Våga vara onåbara. Ge plats åt tystnaden och stillheten. Lyssna efter den där rösten som inte alltid hörs så högt, men som ändå finns där.

Guds GPS har inga lösenord som vi behöver komma ihåg, inga telefonnummer som måste uppdateras och ingen tvåfaktorsautentisering som kan krångla. Guds närvaro är inte beroende av att vi lyckas logga in.

Och kanske är det just det som är evangeliets goda nyhet: Vi behöver aldrig vara rädda för att bli utloggade från Gud. Gud söker fortfarande kontakt med oss, också när vi själva tappat kontakten. För utan den uppkopplingen vore jag faktiskt ingenting alls.

Förlåt - ordet som gör skillnad

När jag kör längs vägen utanför Halmstad passerar jag det stora ordet FÖRLÅT ute på åkern . Ett enda ord, lysande och tydligt mitt i det halländska landskapet. Jag blir glad varje gång jag ser det. Och jag hoppas att det är fler än jag som stannar upp en stund och funderar över vad det egentligen betyder.

På söndag är temat i kyrkan Förlåtelse utan gräns. Det är stora ord. Kanske nästan provocerande stora. För visst finns det sådant som är svårt att förlåta. Ibland sådant som vi kanske aldrig riktigt förmår att förlåta. Det finns svek, oförrätter och handlingar som lämnar djupa sår. Att tala om förlåtelse får aldrig bli ett sätt att förminska det som hänt eller lägga ansvaret på den som blivit utsatt. Förlåtelse är inte detsamma som att ursäkta, glömma eller låtsas som ingenting.

Men jag tror att vi behöver påminna oss om förlåtelsens möjlighet. Inte minst i en tid då tonen i samhällsdebatten ofta är hård och fördömande. I kommentarsfält och på sociala medier tycks det ibland finnas en obeveklig domstol där människor snabbt döms ut. Där ingen människa tillåts att förändras eller försonas. Där ett misstag blir något som för alltid definierar en människa. Som om vi vore våra sämsta handlingar. Som om det inte fanns någon väg tillbaka.

Men tänk om vi skulle försöka se på varandra med lite större generositet? Tänk om vi kunde lämna utrymme för att människor faktiskt kan ångra sig, förändras och börja om? Och kanske är det inte bara andra vi behöver förlåta. Kanske är det minst lika viktigt att kunna förlåta oss själva. Att inte för evigt bära på skuld över sådant vi gjort, sagt eller underlåtit att göra. Att våga inse att vi inte alltid blev de människor vi önskade vara, men att det ändå finns en morgondag. Att vi får gå vidare.

Ett exempel är Saulus, som förföljde de första kristna, blev Paulus – en av kristendomens viktigaste apostlar. Hans historia rymmer både förföljelse och förvandling. Han blev inte definierad för all framtid av det han tidigare hade gjort. Han fick en ny riktning, ett nytt uppdrag och ett nytt liv.

Och det är kanske inte så märkligt att det är just Paulus som senare skriver de fantastiska orden i Kärlekens lov: ”Kärleken söker inte sitt.” Han som själv hade fått erfara att det finns en väg från fördömande till nåd, från skuld till upprättelse.

Jag tror att det är en av de viktigaste skillnaderna mellan ett samhälle som bara dömer och en kristen människosyn. Att vi tror på en Gud som inte reducerar människan till hennes misstag. En Gud som ser hela människan, också det som gått sönder, det som blev fel och det som ännu kan bli annorlunda. En Gud som tror på upprättelse.

Förlåtelse är kanske en av de svåraste sakerna vi människor har att lära oss. Den går inte alltid att kommendera fram. Ibland är den en lång process, ibland ett försiktigt första steg. Men den öppnar en möjlighet som fördömandet aldrig kan erbjuda: möjligheten att något nytt kan börja.

Och mitt i ett landskap som skiftar med årstiderna står där ett ord som vi aldrig tycks bli färdiga med. Ett ord som påminner oss om att vi behöver varandra, att vi behöver nåden och att ingen människa ska behöva vara fast för alltid i sitt förflutna. Förlåt. Två stavelser som rymmer både vår mänsklighet och vårt hopp.

Puss kram vink, vi ses i morrn

När min dotter var liten och skulle gå och lägga sig hade vi alltid en liten dialog på tröskeln till hennes sovrum.

Puss puss. Kram kram. Vink vink. Natti natti. Ses i morgon. Det var vårt sätt att säga god natt. Och vi fortsätter att säga det ibland, trots att hon är vuxen nu. Och när vi säger: Vi ses i morgon, så finns där en självklar förväntan. Att vi ska vakna till en ny dag. Att livet ska fortsätta. Att vi får mötas igen. Men vi vet ju inte när det sista god natt blir sagt, när den sista kramen ges eller när vi för sista gången vinkar någon, farväl. Och kanske skulle livet bli svårt att leva om vi hela tiden tänkte att varje avsked kan vara det sista.

Men i dag får vi stanna upp på den där tröskeln. Tänka på dem som inte längre finns här hos oss. På rösterna vi saknar, händer vi inte längre kan hålla och de där alldeles vanliga stunderna. Då vi saknar den som brukade sitta mitt emot oss vid frukostbordet. Någon som alltid ringde. Som vi kunde säga god natt till och räkna med att få träffa nästa morgon.

Ibland kan ett minne vara så levande att det nästan känns som om den vi saknar finns alldeles intill oss. Vi kan höra skrattet, minnas blicken och nästan känna närvaron. Men kan inte längre sträcka ut handen och röra vid den vi längtar efter. Men kärleken upphör inte för att en människa dör. Sorgen är som en kärlek som inte riktigt vet var den ska ta vägen.

Därför behöver vi den här dagen. En dag då vi får minnas, tända ljus och nämna namnen på dem som fattas oss. En dag då vi inte behöver låtsas att allt är som vanligt. Men Allhelgona handlar inte bara om döden och om det som vi har förlorat. Den handlar också om hoppet. Om att döden inte får sista ordet.

I Johannesevangeliet säger Jesus: ”Jag är uppståndelsen och livet. Det är stora ord. Kanske nästan för stora när sorgen är ny och saknaden gör som mest ont. Vi vet inte hur livet hos Gud ser ut. Vi kan inte beskriva himlen eller förklara vad som händer när vi dör. Men vi får hålla fast vid Jesu löfte: att livet är buret av Gud, också när det liv vi känner tar slut.

Här kan orden från min dotters sovrumsdörr får en annan betydelse. Vi ses i morgon. Idag kan de orden få bära på något mer. En längtan som går bortom den morgondag vi själva kan se. Ett hopp om att det finns en morgondag också bortom döden.
Ett hopp om att avskedet inte är det sista. Att Gud, som har burit oss genom livet, också bär oss genom döden. Och att vi en dag får mötas igen, inte därför att vi kan förklara hur det ska gå till, utan därför att vi litar på Guds kärlek.

Det är vårt kristna hopp. Inte att vi slipper sorgen. Inte att vi alltid måste vara starka eller förstå allt som händer. Utan att vi mitt i sorgen får tro att vi och våra döda är omslutna av en kärlek som är större än döden. Vi får lämna dem vi älskar i Guds händer. Att våga säga de där orden som ibland kan låta så självklara: Puss puss, kram, kram, vink, vink.

Vi vet inte hur många morgnar vi har kvar. Men vi vet att just den här dagen är en gåva. Och när vi i dag tänder våra ljus för dem som har dött, får ljusen påminna oss om både kärleken och hoppet. Ljuset kan inte ta bort mörkret helt, men det lyser i det. Och vi behöver inte bära mörkret ensamma. För Gud är med oss i sorgen. Gud är med oss i minnena. Och Gud är med dem som har gått före oss.

Därför får vi, också när avskedet gör ont, våga hoppas på en morgon vi ännu inte sett. På ett möte vi ännu inte känner. På en kärlek som inte tar slut. Och kanske får vi en dag, när vår egen vandring är över, åter höra orden som vi så många gånger har sagt till någon vi älskar:

Puss puss. Kram kram. Vink vink. Vi ses igen. Amen.

Samla inte på synder - förlåt dem

Ett av de allra bästa citaten jag har hört är: ”Samla inte på synder – förlåt dem.” 

Tänk så ofta vi fokuserar på våra svaga sidor. I så gott som alla arbetsintervjuer jag har varit på så har jag fått samma fråga. Nämn tre svaga och tre starka sidor hos dig själv. Och jag själv precis som jag tror många andra gör, börjar lite ödmjukt att prata om sin svaga sida, eller flera av dem. Och vi kan ibland räkna upp betydligt fler än tre. Men sedan blir vi lite blygsamma när vi ska prata om våra starka sidor. 

För visst är det märkligt hur bra vi är på att samla på våra misstag, våra tillkortakommanden, våra misslyckanden. Och inte minst det som andra har gjort mot oss där vi också kan ha svårt att släppa taget. Jag kan själv älta oförrätter länge, eller snarare fundera över varför jag inte stått upp mer för mig själv. Vi bär ibland med oss sådant i åratal. Vi plockar fram det, vänder och vrider på det och funderar över vad vi borde ha gjort annorlunda. Eller varför någon annan gjorde som den gjorde.

Nämn tre starka och tre svaga sidor hos dig själv.

Jag försöker identifiera mina styrkor och svagheter, rannsaka mig själv och fundera över vad jag behöver utveckla. Det är självklart både nyttigt och nödvändigt att kunna se sina egna brister. Men tänk om min svagaste sida faktiskt är att jag fokuserar så mycket på dem? Att vi inte får glömma bort våra goda gåvor och inte alltid jämför oss med andra?

För när jag går lite djupare upptäcker jag något annat. Att mina misstag, mina sorger och mina misslyckanden är inte bara sådant jag önskar att jag kunde göra ogjort. De är också en del av min berättelse. En del av det som har format mig till den människa jag är i dag. Och det gäller inte bara sådant jag själv har gjort. Det finns saker som har hänt mig, sådant jag har fått bära utan att själv ha valt det. Erfarenheter som gjort ont, men som också gett mig insikter jag kanske aldrig annars hade fått. Att förlora ett barn, att ofrivilligt gå igenom en skilsmässa, att förlora en nära vän. Att byta tjänst för att kunna stå upp för min värdegrund. Men allt detta har lärt mig mer om medmänsklighet, sårbarhet och förmågan att möta andra människor utan att så snabbt döma.

Vi vill alla bli sedda för våra bästa sidor. Det är djupt mänskligt. Vi vill att andra ska se vår omtanke, vår styrka, vår förmåga och allt det goda vi försöker göra. Men då behöver vi också påminna oss om att också det vi skäms för, det vi sörjer och det vi helst vill gömma undan kan ha bidragit till att göra oss till de människor vi är. Gjort dig till den fantastiska människa du är! 

Det betyder förstås inte att allt som händer oss är gott. Ett svek blir inte mindre smärtsamt för att vi lär oss något av det. Ett misstag upphör inte att vara ett misstag bara för att vi växer av konsekvenserna. Men det som har hänt behöver inte få definiera oss för alltid.

Vi säger ibland: "Frågan är inte hur vi har det, utan hur vi tar det." Tänk om vi skulle vända på det ordspråket en aning? Frågan är kanske inte bara vad vi har misslyckats med, utan snarare vad erfarenheten har gjort med oss. Hur vi har hanterat det. Vad du har lärt dig. Hur du har hanterat livet. Att det som en gång fick dig att känna dig otillräcklig i dag är det som faktiskt kan hjälpa dig att förstå en annan människa lite bättre. Kanske är det just där förlåtelsen och försoningen börjar. Inte i att förneka det som blev fel, utan i att sluta låta det vara hela sanningen om oss själva eller någon annan.

Så samla inte på synder. Varken dina egna eller andras. Bär med dig lärdomarna, men försök att släppa skulden, bitterheten och det ständiga ältandet. Förlåt när du kan. Be om förlåtelse när det behövs. Och kom ihåg att du är mer än dina sämsta dagar och dina svåraste erfarenheter. Det är inte det som definierar dig. Den kan också ha lärt dig något om livet som gör att du i dag kan möta en annan människa med större djup, större ömhet och större förståelse. Det är väl ändå en betydligt bättre sak att samla på?

Skäms inte för att du är människa - Var stolt!

Inom dig öppnar sig valv bakom valv oändligt!

Skyd ente - Här är fôlk

 

Krig rasar, människor tvingas fly och barn växer upp med bomber i stället för framtidsdrömmar. Vi ser bilderna på nyheterna, förfäras och känner vanmakt. Sedan går livet vidare. Vi lagar middag, går till jobbet och planerar för morgondagen. Men någonstans finns en människa som inte vet om det finns någon morgondag. På mitt kontor hänger en broderad tavla som jag fått av min vän Ingela. Där står, på kärv och träffsäker Tjörndialekt: ”Ä i garna som skyder ser i ente att här är fôlk, sa tjörnbun som va ude i kriget.”

Den 24 oktober är det FN-dagen. FN bildades för att världens länder skulle samarbeta för fred, mänskliga rättigheter och människors värdighet. Ändå ser vi hur krig fortsätter, städer förstörs och familjer slits sönder. Det är lätt att fråga sig vad en broderad tavla eller en FN-dag egentligen kan göra när bomberna faller. Men kanske hjälper orden oss att minnas det allra viktigaste: Bakom varje konflikt finns människor. I Bibeln finns en vision om en annan värld. Profeten Mika skriver: ”Då skall de smida om sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar.” Vilken bild! Vapen som använts för att döda blir redskap som hjälper livet att växa. Det som förstörde får i stället bygga upp. Det kan kännas långt borta när vi ser dagens krig. Men vi behöver visionen om en annan värld. En värld där vi använder vår kraft och våra resurser till att skapa liv i stället för att förstöra det.

Fred handlar inte om att blunda för motsättningar. Det handlar om att stå upp för den som hotas, skydda den som är utsatt och aldrig sluta se en medmänniska i den vi uppfattar som vår fiende. FN kan samla länder, förhandla och försvara mänskliga rättigheter. Men ansvaret för människors värdighet finns också hos oss. I hur vi talar om andra, hur vi bemöter varandra och hur vi reagerar när någon behandlas illa. Vi kan inte stoppa alla krig. Men vi kan hjälpa människor på flykt, trösta den som sörjer och vägra vänja oss vid andras lidande. Vi kan välja medmänsklighet framför förakt och hopp framför uppgivenhet.

Inför FN-dagen tänker jag på min broderade tavla. Jag önskar att orden hängde på väggarna i världens parlament, förhandlingsrum och militära högkvarter. Men kanske behöver de framför allt finnas inom oss själva. För våldet börjar när vi slutar se den andre som en människa. När vi bara ser en fiende och glömmer att också där finns någon som älskar, sörjer och längtar efter trygghet. Fred börjar inte bara när vapnen tystnar. Den börjar också när vi ser varandra, lyssnar och vägrar göra någon människa osynlig. Kanske är det just där vi måste börja. Med de enklaste och viktigaste orden:

Här är fôlk.

 

 

Bön inför FN-dagen

Gud, du som har skapat varje människa till din avbild,

Vi ber för alla som lever i krig och rädsla,
för dem som sörjer, flyr och längtar efter fred.
Ge världens ledare mod att söka fred
och vishet att värna människors liv.

Hjälp oss att se människan
bakom varje gräns och konflikt.
Låt oss inte vänja oss vid andras lidande.

Ge oss mod att välja medmänsklighet
framför förakt och hopp framför uppgivenhet.

Påminn oss om det allra viktigaste:

Här är fôlk.

Amen.