Var är du, Gud?

 Predikan Långfredag

Var är Gud i all den djävulskap vi ser i världen?
Var är du Gud? Har du övergivit oss?

Vi behöver ge plats också åt vår vanmakt. Vår totala hjälplöshet och uppgivenhet. Ge uttryck för vårt och världens Kyrie:  
Herre, förbarma dig. Kyrie eleison.

Bibeln berättar gång på gång om människor som ropar ut sin uppgivenhet och vanmakt. Jesus gör det själv på korset:
Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?

Kanske är det just där – i ångesten och övergivenheten
– som Jesus går hela vägen in i vår mänsklighet.
Delar vårt tvivel. Vår uppgivenhet.

Det är ingen stiliserad bild av Jesus på korset som beskrivs idag på Långfredagen.  Det är smärta, det är hammarslag.  Som teologen Jurgen Moltman uttrycker i sin bok The cruzified God:
Jesus korsfästes inte mellan två stearinljus på ett altare utan mellan två rövare på de förlorades plats utanför stadsporten.

Det är en Långfredagstro som tar på allvar och speglar smärtan och tvivlet i tillvaron. Det är också en tro som vågar ställa frågan: Var är du Gud?   För om Gud har all makt över himmel och jord, varför ställer Gud då inte allting till rätta? Stoppar krigen, våldet, och terrorn i världen?

 

Det står faktiskt inte alls mycket om Guds allmakt i evangelierna.  Inte heller så mycket om riket, makten och härligheten som vi ber i Herrens bön. Det har andra redigerat dit efteråt. När Jesus lär oss att be så avslutar han bönen med orden: Rädda oss från det onda.

Att vi talar om Guds makt och härlighet beror kanske på att vår mänskliga impuls ofta är att vända oss till en makt, för att vi alltid har gjort det. För att maktens ränder sitter så djupt.

Men Långfredagen visar oss på att Guds makt handlar om något helt annat. För vilken fasa det skulle vara att tro på en Gud som har möjlighet att ingripa men som väljer bort att göra det. Vilken Gud vore det – som kan ingripa men låter bli?
Det är inte min Gud.

Jesus visar i stället på en annan sorts makt. En makt som inte bygger på kontroll – utan på kärlek.  Korset ser ut som ett nederlag. Men det är kärlekens seger.

Jesus dör – men:
Mörkret kan inte släcka honom.
Hatet kan inte böja honom.
Makten kan inte vinna över honom.
Kärleken segrar. Inte genom våld – utan genom att ge sig själv.

Det är Långfredagens budskap: Inte tro på en allsmäktig superkraft, utan på en Gud som delar våra liv. Och när Jesus säger: Det är fullbordat – då har Guds verk bara börjat.

När skämten börjar bli skämda... i en värld av fejk news

 Det brukade vara så enkelt.

Den första april vaknade man med en lätt misstänksamhet i kroppen, men också med ett leende. Man visste att något var på gång. Kanske hade en tidning planterat en absurd nyhet om fyrkantiga ägg eller ett nytt förbud mot att gå baklänges i offentlig miljö. Kanske hade en kompis tejpat fast en plastspindel under kaffekoppen. Man gick på det ibland, absolut – men det var liksom poängen. Att bli lurad var en del av leken.

Nu är det annorlunda.

Inte för att vi slutat skämta. Utan för att verkligheten själv börjat låta som ett dåligt aprilskämt.

Vi lever i en tid där rubriker kan vara så orimliga att man instinktivt tänker: “Det där måste vara ett skämt.” Men så är det inte det. Eller så är det det – fast någon vill att det ska se sant ut. Eller tvärtom. Det är just det som är problemet. Gränsen har blivit suddig. Inte lite suddig, utan nästan helt utsuddad.

Förr kunde man läsa något absurt och känna tryggheten i att “det här är för dumt för att vara sant”. Idag är det snarare en varningssignal. För ofta är det just det orimliga som visar sig vara verklighet.

Så vad händer då med första april?

Den dagen som byggde på ett kontrakt: vi luras, men vi gör det med glimten i ögat, och alla är med på det till slut. Ett kollektivt “gotcha” som avslutas med skratt, inte med misstro.

Men i en värld där desinformation sprids medvetet, där människor faktiskt försöker lura varandra på riktigt – politiskt, ekonomiskt, ideologiskt – blir aprilskämtet något helt annat. Plötsligt är det inte längre oskyldigt. Plötsligt finns där en tvekan:

Är det här ett skämt… eller försöker någon manipulera mig?

Och när den frågan väl dyker upp, så dör lite av magin.

För ett bra skämt kräver tillit. Det kräver att vi i grunden litar på varandra tillräckligt mycket för att kunna bli lurade – och sedan skratta åt det. När tilliten försvinner, blir varje skämt potentiellt ett hot, varje skratt en risk.

Kanske är det därför första april känns lite… trött idag. Inte för att vi blivit humorlösa, utan för att vi blivit försiktiga. Cyniska, till och med. Vi dubbelkollar, googlar, kollar källor. Inte för att vara duktiga, utan för att vi måste.

Och någonstans där, bland alla faktagranskningar försvinner utrymmet för det där lilla, harmlösa lurendrejeriet.

Det är svårt att dra ett aprilskämt i en värld där verkligheten redan känns som ett.

Så kanske är den största ironin att vi inte längre behöver första april.

Vi lever i den – året runt.

Tro´t om du vill! Vi gör det!

 Ord på vägen - Svenska kyrkan i Harplinge Steninge

 

1 april kommer cirkusen till Haverdal. Kanske sneglar du ut genom fönstret eller bilrutan om du ska få se något exotiskt. Man vet ju aldrig. Jag läste en gång om en kvinna som fick uppleva just det där “man vet ju aldrig” – fast på riktigt. Hon tittade ut i sin trädgård en helt vanlig dag och där, mitt bland rabatterna, gick en elefant och betade. En elefant. I ett svenskt villasamhälle. Hon gjorde det enda rimliga: ringde SOS Alarm. “Det är en stor elefant i min trädgård”, sa hon. Hon blev inte trodd. För hur stor är sannolikheten, egentligen, att det går lösa elefanter bland syrenbuskar och studsmattor? Men det visade sig vara sant. Cirkusen hade kommit till stan, och elefanten hade tagit sig en liten promenad på egen hand.

Man kan tänka att folk skrattade åt historien efteråt. “Ja, den med elefanten, den var bra.” Men man undrar ju lite hur det gick för kvinnan. Där går hon, tänker man kanske, hon som ser elefanter mitt på ljusa dagen. Samtidigt visste hon ju vad hon hade sett.

Kanske var det så det var för kvinnorna vid graven den där första påskmorgonen. De kom med ett budskap som lät minst lika osannolikt: Jesus Kristus lever. De hade sett honom. De visste vad de hade upplevt. Men de blev inte trodda. Lärjungarna tänkte nog som vi ofta gör: “Det där låter… tveksamt.” Kanske trodde de att kvinnorna inbillade sig, att sorgen spelade dem ett spratt. Vi känner igen det där. Vi vill gärna ha bevis. Helst något vi kan ta på, mäta, väga och dubbelkolla. “Jag tror det först när jag ser det”, säger vi.

Men med tron är det lite tvärtom. Den vågar hålla fast vid något, även när omgivningen höjer på ögonbrynen. Fast ibland letar vi efter Gud på de mest spektakulära platser. Som när astronauten Christer Fuglesang fick frågan om han sett några spår av Gud i rymden – och svaret blev nej. Men kanske handlar det inte bara om var vi letar, utan hur vi ser.

För i berättelsen pekar Jesus inte upp mot stjärnorna. Han säger i stället: “Var inte rädda. Gå till Galiléen så ses vi där”. Det var en plats de kände till där de var trygga, kände sig hemma. Kanske har vi också ett sådant Galiléen. Inte som en avlägsen punkt på kartan, utan något mycket närmare.  Problemet är bara att vi ibland missar det. Vi letar så intensivt efter det extraordinära att vi blir blinda för det som redan står framför oss. Kanske finns vårt eget Galiléen redan mitt ibland oss, där vi redan lever och andas. Om vi bara vågar se med öppna ögon. Då kan vi behöva någon som pekar och säger: “Titta där.” 

För detta är påskdagens verkliga revolution: Jesus bryter in i våra liv, vänder upp och ner på det gamla och förvandlar det vanliga till något märkligt och nytt. 
Tro´t om du vill – vi gör det!

Och håll ögonen öppna, om du skulle du se en elefant i din trädgård så är det kanske sant. Trots att det är 1 april.

 

Av egen kraft lyckas ingen

 

På söndag läser vi i Första Samuelsboken : 

av egen kraft lyckas ingen. 

Och jag måste erkänna – jag känner igen mig. Så ofta försöker jag klara saker själv. 

Tänker att jag borde vara tillräckligt stark, tillräckligt klok, tillräckligt kapabel.

Kanske känner du igen dig också.

Men gång på gång märker jag att min egen kraft inte räcker hela vägen. 

Jag blir trött, osäker, eller tappar riktningen. 

Och det är kanske just där jag påminns om att jag inte är tänkt att bära allt själv.

Att luta sig mot Gud är för mig att våga säga: Gud, jag klarar inte det här utan dig. 

Inte bara i det svåra, utan också i det vanliga livet.

Det är en stilla tillit. En påminnelse om att jag får vara buren.

Så idag vill jag försöka släppa taget lite – och i stället luta mig mot Gud. 

Inte för att jag måste ge upp, utan för att jag får ta emot en styrka som är större än min egen.

Vill du?

Då får sällskap på vägen.

Skavmaxa - att inte välja den enklaste vägen

                                     

Det är något djupt mänskligt i att välja den enklaste vägen. Vi glider med, rundar det som skaver och skjuter det obekväma framför oss som om det vore ett diskberg som på något magiskt sätt ska försvinna av sig självt. Minsta motståndets lag är bekväm, har blivit något av vår livsfilosofi. Den är mjuk. Den är… lite förförisk. Att välja det som känns enklast i stunden.  Men någonstans där, i all bekvämlighet, tappar vi också något. Kanske modet. Kanske skärpan. Kanske själva livet.

Idag fick jag höra ett nytt ord: att skavmaxa. Att göra tvärtom, medvetet välja det som skaver lite, som känns obekvämt på ytan men som känns rätt någonstans djupare ner. Att vi inser att det är i friktionen vi växer, inte i friktionsfriheten.

Det kan vara små saker. Att kallprata med frisören, fast du egentligen helst vill sjunka ner i stolen och bara bli ompysslad i tystnad. Att ringa i stället för att skicka ett sms. Att ta det där samtalet du drar dig för – direkt – i stället för att låta det ligga och gnaga i bakhuvudet som ett lågintensivt brus.

Vi vet ju hur det fungerar. Ju längre vi väntar, desto större blir det obekväma. Det som hade kunnat vara en snabb kalldusch förvandlas till något betydligt kallare och mer utdraget. Och plötsligt går vi runt och fryser i onödan.

Kanske är det därför jag dras till vinterbadet. Den där brutala sekunden när kroppen skriker nej och hjärnan försöker förhandla fram en reträtt. Och så går man i ändå. Det är prövande, nästan chockartat. Men när man kommer upp – då händer något. Klarheten. Stoltheten. Lugnet. Som att kroppen viskar: “Du klarade det.”

Vi behöver fler sådana ögonblick. Fler situationer där vi går rakt in i det obekväma i stället för att smyga runt det. Att ta ett planerat kallbad direkt i stället för att få sig en kalldusch efteråt. För när vi undviker det som skaver, betalar vi ofta med något annat – energi, tid, eller en gnagande känsla av att vi inte riktigt tog tag i det vi borde. För när vi inte tar tag i det som skaver, då sipprar det ut över allt annat. Små irritationer, uppskjutna beslut, osagda ord. Det blir som en kall dusch som aldrig riktigt tar slut – en ständig, låggradig obehagskänsla.

Att skavmaxa är inte att göra livet svårare än det behöver vara. Det är att sluta göra det svårare i längden genom att alltid välja det enklaste nu. Då är vi troligen i förlängningen också snällare både mot oss själva eller andra.

Så nästa gång du står där och tvekar – stanna upp en sekund. Fråga dig själv: vad är det som skaver här? Väljer jag det enkla nu, eller det som faktiskt betyder något?

Och kanske är det precis där du ska börja.

Och vem vet. Kanske är det just i det där lilla motståndet som livet känns 

Fredag den 13:e – en dag mellan myt och mys

Det är något särskilt med fredagar. Redan när man vaknar känns det lite annorlunda. Kaffet smakar bättre, stegen är lite lättare och någonstans i bakhuvudet finns den där lilla tanken: snart helg. Om man har turen att vara ledig, vill säga. Och det har jag just den här gången. Fast jag tycker ju om att jobba på helgerna – med gudstjänster och förrättningar. Men ibland är det svårt att slå en stillsam helg i Bohuslän, med bubbelbad och bastu medan vinden tar i runt knuten och man bara får vara. Det finns en egen sorts magi i det.

Och just idag råkar det dessutom vara fredag den 13:e. Det är ju en dag som alltid väcker lite extra uppmärksamhet. Vissa ler åt det, andra skrockar lite halvt på skoj, och någon kanske tänker att det är bäst att ta det lite lugnt ändå. För trots att vi kanske inte direkt tror på otur längre, så lever de där gamla historierna kvar. Man märker det varje gång datumet dyker upp i kalendern. Fredagen är ju annars för många veckans kanske mest efterlängtade dag. Dagen när tempot sjunker, när helgen börjar skymta och när många av oss längtar hem till soffan. Ändå har just den här fredagen fått rykte om sig att vara otursförföljd. 

Men fredagar får i alla fall mig att få den där känslan, när man börjar tänka på vad man ska äta, vad man ska titta på, eller om man bara ska tända några ljus och låta veckan rinna av en. Fredagshandlingen som alla andra gör samtidigt som jag. Såklart. Tänk, vi har till och med gett det ett eget ord – fredagsmys. Tacos, chips, en serie i soffan och kanske en filt över benen, eller som för oss bubbelbad och bastu. 

Och så denna fredag, när kalendern råkar visa fredag den 13:e så händer något. På ena sidan gammal vidskepelse om otur. På andra sidan tacos, soffhörn och helgkänsla.  Då tänker jag att det finns värre saker än att möta en “otursdag” från ett varmt bubbelbad och bastu i Bohuslän.

Och skulle något oväntat ändå hända? Ja då gäller det bara att hålla sig inomhus. För det blåser och stormar för fullt. vilket påminner mig om orden från sången

när det stormar, när det stormar, runt omkring mig.

Gud är stark när jag är svag, hjälper mig ta nya tag, när det stormar runt omkring mig.

 Det känns tryggt, varje fredag , och varje dag...

Uppståndelsen - en ständig rörelse - egeiro

 

Ett barn kastas till marken av kramper. Pappan har kämpat i åratal för sin son. Lärjungar försökte hjälpa – men misslyckats. Folk stirrar. Skriftlärda diskuterar. Och mitt i allt ställer Jesus en stillsam fråga: "Hur länge har det varit så här med honom?"
Inte: Vad är felet?
Inte: Vems skuld är det?
Utan: Hur länge?
Jesus kliver som den gode läkaren rakt in i lidandets historia. Han vill höra berättelsen. Han ser inte bara ett problem som ska lösas – han ser en människa. En far. En son. Ett liv som varit sönderkastat länge.

"Jag tror. Hjälp min otro." Pappans rop är kanske en av de mest ärliga bönerna i hela Bibeln. Han är inte trosstark, inte säker, bara trött. Har sett sin son kastas i eld och vatten. Burit honom, hållit honom genom krampanfall. Han har säkert bett många gånger förut. Blivit besviken gång på gång. Och ändå står han där inför Jesus.  "Jag tror. Hjälp min otro."

Orden talar om att det inte är den perfekta tron som öppnar dörren. Det är i stället den ärliga tron. En naken, trasig tro. Kanske är det där många av oss känner igen oss. Vi tror – men samtidigt tvivlar. Hoppas – men är rädda att hoppas för mycket.

Vi ber – men vågar knappt tro att något ska förändras. Och Jesus backar inte för den sortens tro. Eller tvivel.  
”Jag tror, hjälp min otro.”

"Jesus tog hans hand och reste honom upp." Det är här allt händer. Pojken ligger livlös. Alla tror att det är slut. Men Jesus böjer sig ner, tar hans hand och reser honom upp. Det grekiska ordet som används här för att resa upp är: egeirō. Det är samma ord som används när Jesus uppstod från de döda. Och det som sker med pojken är inte bara ett mirakel. Det är uppståndelse. Mitt i kaoset.
Mitt i vardagen.
På en dammig väg.
För pojken reser sig inte själv. Han blir upprest. Det skillnad.
Vi lever i en tid där vi får höra:
“Du kan själv.”
“Ta dig samman.”
“Jobba hårdare.”
“Var stark.”
Men evangeliet säger något annat. När vi inte orkar – då tar Gud initiativet. Uppståndelse är inte något vi presterar. Det är något vi får ta emot. Där finns hoppet. Här blir uppståndelsen verklig. Inte bara Jesus uppståndelse från de döda på tredje dagen som vi varje söndag stämmer in i vår trosbekännelse. Utan den som börjar här.  I dammet. I kaoset. I det som ser hopplöst ut.

När Gud reser oss upp. Det som händer varje gång en människa som legat nertryckt får resa sig. Varje gång någon som känt sig dömd känner sig upprättad. Varje gång skammen mister sitt grepp. Varje gång hopplösheten får en spricka och ljuset lyser in. Det ÄR uppståndelse.

Det finns många idag som lever som om de redan är begravda. Inte fysiskt, men inombords. Nedtryckta av misslyckanden. Bundna av beroenden. Fast i gamla mönster. Märkta av ord som någon sa för länge sedan. Det ser kanske livlöst ut.
Men evangeliet säger:  Det är inte slut.  Jesus böjer sig fortfarande ner. Han tar fortfarande händer.  
Han reser fortfarande upp.

Kanske är det där vår upprättelse börjar. När vi slutar låtsas att vi kan fixa allt. När vi vågar stå där som pappan och säga: Jag tror. Hjälp min otro. Inte: Jag är stark. Utan: Jag behöver dig.

Är det något som är livlöst i ditt liv?
Något du har slutat hoppas på?

Tänk om Jesus just då står här och säger till dig:
Hur länge har det varit så här?
Inte för att döma. Utan för att lyfta.

Upprättelse. Vad Gud vill med varje människa.
Uppståndelsen inte bara är något vi väntar på.
Det är något som sker varje gång Jesus tar din hand och reser dig upp.  Det är egeirō i rörelse.