Fyra slickepottar och lite självransakan

 Nyss hemkommen från en semestervecka utomlands unnade jag mig en extra ledig dag. Inte för att göra något särskilt. Bara för att landa. Inte bara på jorden efter en vecka på resande fot, utan också lite i själen. När kläderna hade hamnat i tvättmaskinen och sedan på torkställningen började jag se på vårt hem med lite nya ögon. Det var nästan som om tröskeln till varje rum låg där och blinkade åt mig. Kom igen. Ge mig lite kärlek. Och kanske lite höststädning. Det var egentligen inte särskilt stökigt. Men det var… för mycket.

Så jag började med garderoben. Sommarkläderna fick flytta upp på vinden några månader och sandalerna gjorde dem sällskap. Ner kom höstjackan. Sedan grillen. Och därefter kökslådorna. Det var då frågorna började. Varför har jag fyra slickepottar? Tre vispar? Och varför finns det en massa andra saker som jag inte ens kan minnas när jag senast använde? Inte minst i garderoben. kan inte det där plagget var till större glädje för någon annan? Som de tre prästunikorna som jag hade växt ur. Åt rätt håll i alla fall. De såldes för en liten peng på nolltid. Det är ju inget plagg som man skänker till Erikshjälpen precis.  

Det märkliga med att börja röja hemma är att man ganska snart upptäcker att man inte bara röjer bland saker. Man börjar också röja bland sina egna föreställningar. Varför har jag sparat det här? Varför köpte jag det där? Och framför allt: varför trodde jag att jag behövde fyra slickepottar? De där dubbletterna hamnade i en låda. Kanske får de ett nytt liv hos någon annan. Det är trots allt en ganska vacker tanke – att något man själv inte längre behöver kan vara precis det någon annan saknar.

Efter några timmar började jag förstå att en ordentlig röjning hemma kan vara nästan lika arbetsam som att gå i terapi. Ju längre in man rotar, desto mer hittar man. Och någonstans mellan kökslådorna och garderoben börjar man tänka. På saker man samlat på sig. På sådant man borde ha släppt för länge sedan. På sådant man håller fast vid bara för att det en gång hade betydelse.

Kanske är det därför höststädning kan kännas så befriande. Det handlar inte bara om att få ordning på utsidan. Det blir också en liten resa inåt. Man hinner vända och vrida på saker. Rannsaka sig själv en smula. Vad behöver jag egentligen? Vad kan jag vara utan? Vad är det som bara tar plats? Och vad vill jag faktiskt behålla? Precis som Jesus säger: Akta er för allt habegär. Där er skatt är ska också ert hjärta vara.   

När jag till sist behövde ny energi åkte jag ner till havet. Tog ett riktigt långt dopp i det avsvalkande vattnet. Femton grader. Det var ungefär som att trycka på kroppens stora reset-knapp. På stranden började jag prata med en annan badare och berättade om mitt lilla röjningsprojekt. Hon tittade på mig och sa: ”Det där borde jag också göra.”  Det var verkligen inte meningen att ge någon annan dåligt samvete.  För det handlar ju inte om att någon annan borde städa mer. Vi har alla våra högar, våra överfulla lådor och våra små samlingar av sådant vi en gång trodde att vi behövde.

Det viktiga är kanske inte att ha ett perfekt hem. Utan att ibland våga fråga sig vad som faktiskt hör hemma där. Och kanske gäller detsamma oss själva. Vad ska få vara kvar? Vad kan få flytta vidare? Vad har gjort sitt? Och vad vill vi ge lite mer plats? I dag vaknade jag till en ny arbetsdag. Kläderna är rena. Sommarkläderna är på vinden. Grillen har fått gå i ide. Kökslådorna går faktiskt att öppna utan att något ramlar ut. Det är ordning och reda. Och vilken känsla!

Det är märkligt hur lite mindre röra omkring oss ibland kan skapa lite mer luft inuti. Och jag? Jag har fortfarande två slickepottar. En vit. Och en rosa. Någon måtta på självutplåningen får det ändå vara. 

Man måste ju ha lite att jobba med nästa höst.

Jom Kippur i Kazimierz

Det är något märkligt med att befinna sig i Kazimierz i Kraków just i dag. För oss var det bara den första dagen på en veckas semester. Men det visade sig vara en alldeles särskild dag. Jom Kippur. Inte minst med tanke på att vi bor längst in i de judiska kvarteren, på hotell Rubinstein – förmodligen uppkallat efter Helena Rubinstein, en av kosmetikens drottningar. Jag hade inte koll på den här dagen, som vi inte heller har om vi inte är berörda, koll på långfredag, ramadan, eller exempelvis jom kippur. 

Jag gick idag genom Krakóws gamla judiska kvarter. Samma gator som varje dag fylls av turister, restauranger och sorl ligger i dag nästan stilla. Men det är också Jom Kippur – den judiska försoningsdagen,  för det judiska folket en av årets heligaste dag.

Synagogorna är stängda för turister idag. Vi får komma tillbaka i morgon. Heligheten ska man inte betrakta utifrån. Den ska man delta i. Därför är dörrarna som annars står öppna för nyfikna besökare i dag till för dem som kommer för att be. Det känns på något sätt rätt. Här finns en gräns som inte är till för att fotograferas eller passeras av en turist.

Jom Kippur handlar om försoning. Om att stanna upp och se sitt liv som det blev. Om det man gjorde och det man inte gjorde. Om människor man sårat och människor man själv behöver förlåta. Men också om möjligheten att börja om. Det är en stark tanke att befinna sig just här en sådan dag – med tanke på det som händer i världen, men också i våra egna liv. När vi längtar efter helande, fred och försoning.

Samtidigt går det inte att tala om försoning som om den vore en genväg förbi ansvar. Försoning får aldrig betyda att övergrepp förminskas, att offer tystas eller att förövare slipper stå till svars. Judarnas lidande är inte en symbol bland andra, och Förintelsen är inte en allmän metafor för mänsklig ondska. Den var ett historiskt brott mot Europas judar – genomfört av människor, stater och institutioner – och dess konsekvenser lever fortfarande. Det märker vi hela tiden.

Kazimierz är också en stadsdel som bär på så mycket historia. Här levde en gång ett stort judiskt samhälle: omkring 65 000 människor. Nu finns här cirka 1 000–1 500 judar. Här fanns hem, skolor, affärer, synagogor och ett vardagsliv som på många sätt inte skilde sig från någon annans. Sedan kom Förintelsen och bröt sönder allt.

Och ändå finns platserna kvar. Szeroka ligger där. Remuhsynagogan. Den gamla synagogan. Kyrkogården. Husen. Väggarna. Stenarna.

Jom Kippur är också en dag då de döda minns. I gudstjänsten finns Yizkor – minnesbönen. Och kanske blir den bönen särskilt stark just här, på en plats där så många människor som en gång hade namn, familjer och ett vardagsliv inte längre finns.

I dag läses också berättelsen om Jona. Den motvillige profeten som försöker fly undan Gud. Men Gud ger inte upp om honom. Inte heller om människorna i Nineve. De får möjlighet att vända om. Tänk om det kunde bli en uppmaning i dag – till alla parter: att sluta fly undan sanningen, att erkänna lidandet och att förstå att ingen fred kan byggas på förnekelse, kollektiv bestraffning eller på att civila liv görs förhandlingsbara.

Världen är inte färdig, inte på långa vägar. Vi måste stanna upp. Erkänna. Sörja. Förlåta – men inte utan ansvar. Be om förlåtelse. Och försöka gå vidare på en annan väg. En väg där judars säkerhet och liv tas på allvar, där palestiniers frihet och värdighet tas på allvar, och där ingen människas lidande används för att rättfärdiga nya övergrepp.

Framåt kvällen kommer Neilah, den avslutande gudstjänsten. Namnet betyder ungefär ”stängningen”, när portarna håller på att stängas. Till slut ljuder shofaren och fastan bryts.

Jag kommer troligtvis inte att höra den. Men att få gå här i dag, genom Kazimierz, räcker långt. För ibland behöver man inte kliva in i en gudstjänst för att förstå att något heligt pågår.

Ibland räcker det att gå långsamt genom en gammal stadsdel och låta tystnaden tala.

I dag är Kazimierz en sådan plats. Och kanske är det just det Jom Kippur påminner om: att historien aldrig bara handlar om det som har varit. Den handlar också om vad vi gör med det som finns kvar.

Och om möjligheten att börja om – utan att glömma, utan att förneka och utan att förminska någon annans lidande. För hela världen.

Bloggen tar semester en vecka!

 

Ge inte upp!

 ”Din dotter är död. Du skall inte besvära Mästaren längre.” Det är kanske de mest uppgivna orden i hela berättelsen. En pappa har kommit till Jesus för sin svårt sjuka dotters skull. Och så kommer beskedet: ”Din dotter är död. Du skall inte besvära Jesus längre.” Det finns inget mer att göra. Gå hem.

Och det är här berättelsen börjar handla om oss. För det är inte bara människor som kan dö. Också annat kan dö – eller åtminstone kännas som om det har gjort det. En relation som en gång var självklar. En dröm som aldrig blev verklighet. En livsglädje som långsamt försvann. En tro som en gång var levande men tystnat. Där kan rösten komma: Det är ingen idé längre. Släpp det. Besvära inte Jesus med det där. Det går ändå inte att förändra. Men Jesus säger bara: ”Var inte rädd. Tro bara.”

Det verkar lite för enkelt, men kanske handlar det främst om att inte stänga dörren helt. Att säga: Jag vet inte vad som är möjligt. Jag vet inte om det kan bli annorlunda. Men jag vill inte ge upp riktigt än.

Jesus följer med mannen hem. Där inne är det fullt av människor som gråter. Alla vet redan hur berättelsen slutar. Flickan är död. Det finns inget mer att göra. När Jesus säger: ”Hon är inte död, hon sover” börjar de skratta åt honom. Och jag kan faktiskt förstå dem. För hopp kan vara provocerande, särskilt när man själv har slutat hoppas. Människorna i rummet ser döden. Jesus ser flickan. Det är en viktig skillnad.  Han sedan går fram till henne, tar hennes hand och säger: ”Stig upp.” Inte: Skärp dig.
Ta dig samman. Han tar hennes hand. Som om han säger: Jag är här. Du är inte ensam. Det finns fortfarande liv.

Och sedan händer något nästan komiskt vardagligt. När flickan har rest sig säger Jesus: ”Ge henne något att äta.” Efter det stora undret kommer det alldeles vanliga. En smörgås. En tallrik mat. Någon som bryr sig. Som om Jesus säger: Nu börjar livet.

Och Jesus lämnar inte människorna runt flickan som åskådare. Han ger dem något att göra: Ge henne något att äta. Det är väldigt konkret. Och kanske är det också där berättelsen blir aktuell för oss. För vilka människor har vi gett upp om? Vi sätter etiketter och stoppar människor i fack. Och efter ett tag är det lätt att se etiketten i stället för människan. Jesus gör tvärtom. Han ser människan bakom allt det där. Han ser flickan. Kanske är det en av kyrkans viktigaste uppgifter i vår tid: att se den som andra har slutat se. Att hålla fast vid en människa också när andra har börjat räkna bort henne. Att våga säga:
Du är mer än det som har hänt dig.
Du är mer än din sjukdom.
Du är mer än dina misslyckanden.
Du är mer än den etikett som andra har satt på dig.
Och kanske framför allt:
Din berättelse är inte färdigskriven.

”Ge henne något att äta.” Det är en konkret handling som säger: Du hör fortfarande till livet. Och det är kyrkans uppdrag.
Att hjälpa människor tillbaka till livet.

Kanske finns det också någon här idag som själv har börjat tänka att det är för sent.  Då kommer Jesus inte med en föreläsning. Han tar din hand och säger: ”Stig upp.” Inte som en order.
Inte som ett krav på att du ska vara stark. Utan som en inbjudan. Till liv. För Gud ser inte bara det som är. Gud ser också det som kan bli. Det vill evangeliet vill säga till oss idag: Ge inte upp. Inte om dig själv. Inte om människan bredvid dig. Inte om den som samhället redan har räknat bort.

För det som ser dött ut behöver inte vara slutet på berättelsen. Ibland är det där en ny berättelse börjar.

För livet är inte bara något vi ska hoppas på.

Det är också något vi får hjälpa varandra att leva.

I väntan på målfotot - om att höra till

Vi befinner oss i en mellantid. Vi väntar på resultat. Det handlar förstås om valet. Någon kommer att bli glad när det slutliga resultatet står klart. Någon annan kommer att bli besviken. Så är det i en demokrati. De senaste veckorna har vi också påmints om vårt starka behov av att höra till en grupp, hitta en åsiktsgemenskap.

Apropå det så börjar det den här veckan en TV-serie där psykiatrikern Anders Hansen talar om människans flockbetende. Genom hela vår historia har flocken varit avgörande för vår överlevnad. För att hitta mat, skydda oss och ta hand om varandra. Ensam har människan varit utsatt. Men det behovet handlar inte bara om att överleva rent fysiskt. Vi behöver andra människor. Ensamheten gör ont, att inte vara sedd, att inte känna att man har en plats någonstans kan vara förödande. Men det finns också en baksida. Det har historien visat oss. När den får människan att göra sådant vi annars aldrig skulle ha gjort.

Kyrkan också på ett sätt en flock. Jesus talar gång på gång om gemenskapen, att vi hör samman. Om att vi ska vara ett. Paulus beskriver oss som en enda kropp och att vi är ett i Kristus. Men redan de första lärjungarna hade svårt med det där. De kunde träta om vem som var störst. Vem som skulle få den främsta platsen. När vi delar upp oss i rätt och fel, innanför och utanför, de som förstår och de som inte tycker som vi.

Men kyrkan grundar sig inte på åsiktsgemenskap, utan på att vi hör samman i tron. Ändå får kyrkan ibland kritik för att vara politisk, när hon talar om rättvisa, solidaritet, människovärde och omsorgen om de minsta. Men evangeliet är inget partiprogram. Samtidigt som det aldrig vara likgiltigt inför människans nöd. När någon står utanför kan kyrkan inte bara rycka på axlarna. När någon är hungrig kan kyrkan inte nöja sig med att tala om himmelska ting. När den svage trängs undan måste kyrkan våga ställa sig bredvid. Det är inte att vara politisk. Det är att vara kyrka. Kyrkan har alltid varit radikal. Kyrkan har alltid varit obekväm. För mitt bland alla våra dogmer, teologiska diskussioner bland guld och mässingsornament i våra kyrkor och ibland ganska komplicerade resonemang anar vi fortfarande mannen som står där i sina sandaler. Som går fram till människan. Som inte börjar med att fråga:
Vilken grupp tillhör du?
Har du rätt åsikter?
Är du en av oss?
Utan i stället: Vad kan jag göra för dig?

Kristen tro handlar ytterst inte om att hitta den perfekta flocken. Den handlar om att upptäcka att Gud redan har sökt upp oss. Det finns en berättelse från första världskriget om en präst som hörde ropen från en döende soldat, övergiven mellan skyttegravarna. Prästen kröp ut till honom på slagfältet, tog den sårade soldaten i sina armar och viskade några tröstande ord. Den unge soldaten öppnade ögonen och tittade förvånat på prästen. ”Fader, jag tillhör inte din kyrka.” Prästen svarade: ”Det är möjligt. Men du tillhör min Gud.”

Kanske behöver vi höra de orden just nu. När vi väntar på målfotot. När någon kommer att känna sig som vinnare och någon annan som förlorare. När vi återigen riskerar att hamna i våra olika flockar. Då behöver kyrkan påminna om något större. Att det finns en gemenskap som är större än våra gränser, våra partier, våra åsikter och våra flockar.

Vi kanske inte tillhör samma flock.

Men vi tillhör samma Gud.

Född till kung – men vald av ingen

 

Jag har ingenting emot kungafamiljen som personer. Det är kanske bäst att börja där. De verkar vara trevliga människor. De representerar Sverige, håller tal, klipper band och försöker leva med den märkliga uppmärksamhet som följer med att födas in i en av landets mest offentliga familjer. Jag kan mycket väl förstå att människor tycker om dem.

Jag vet att jag provocerar många med detta. Men det är inte personerna det handlar om, det är ämbetet. Monarkin.  Och frågan om monarkin är en rimlig samhällsordning i en demokrati. Det är lätt att betrakta dagens kung som en vänlig symbolisk figur och tänka att så har det alltid varit. Men historiskt var kungen något helt annat. Kungen var makten. Kungamakten stärktes genom krig, maktövertaganden och statskupper. Gustav III statskupp 1772 är ett tydligt exempel. Den stärkte kungens makt och minskade riksdagens inflytande.

Men kanske fick man nog.1809 avsattes Gustav IV Adolf efter en statskupp. Han hade kastat in Sverige i ett krig med Frankrike och sen förlorade vi Finland och Österbotten. Och ja, lika bra är det. För inte vill vi väl göra en Putin och hänvisa till att "det en gång var vårt". Sverige befann sig i en djup politisk kris. Gustav IV Adolf försvann utomlands och dog fattig och alkoholiserad. Den nya regeringsformen begränsade kungens makt och stärkte riksdagens ställning.

Men sen skulle man skulle absolut fortfarande ha en kung! Men vem? Farbror Karl XIII var gammal och barnlös. Först utsågs en dansk prins till tronföljare, men han dog. Då gjorde Sverige något som med dagens ögon känns nästan märkligt.

Man vände sig till Frankrike – det land Sverige nyligen hade varit i krig med – och hämtade en fransk marskalk. Jean Baptiste Bernadotte. I augusti 1810 valde riksdagen i Örebro honom till svensk tronföljare. Han adopterades sedan av Karl XIII och blev 1818 kung Karl XIV Johan. Den svenska kungadynasti som fortfarande sitter på tronen började alltså med ett politiskt val i en någorlunda demokratisk ordning. De kunde tillsätta, men går det att avsätta? Det gick uppenbarligen bättre att göra det förr än det går nu. 

Sedan dess har det fortsatt. Kungens politiska makt har steg för steg förflyttats till riksdagen och regeringen. Demokratin har alltså inte vuxit fram ur monarkin. Demokratin har vuxit fram genom att kungamakten successivt har begränsats. Tack och lov.  År 1974 slog regeringsformen fast den demokratiska grundprincipen:

”All offentlig makt i Sverige utgår från folket.”

Kungen blev statschef, men utan politisk makt. Och där är vi i dag. Den moderna monarkin behöver därför inte stå i motsats till demokratin. Eller hota den. Frågan är om den är förenlig med den. En kung kan vara opartisk, representativ och respektera de demokratiska spelreglerna. Det blir tydligt när den nytillträdde kung Haakon VIII talar om ambitionen att leda en monarki som är ”närvarande och lyssnande”, för att förstå hur människor har det i olika delar av samhället. Det är fina ord. Och jag har egentligen inget emot dem.
Men här finns en viktig skillnad:

Att monarkin fungerar demokratiskt är inte samma sak som att monarkin i sig är demokratisk.
Det är demokratin som har förändrat kungens roll. Inte tvärtom. Kungen (eller drottningen för den delen) regerar inte. Stiftar inte lagar. Bestämmer inte över regeringen. Är enbart en  symbolisk statschef. Och det är alldeles utmärkt.

Men då återstår frågan: Varför ska själva ämbetet fortfarande gå i arv?

Det är då historien om Bernadotte blir nästan lite ironisk. För en gång i tiden kunde Sverige faktiskt välja en kung. En fransk marskalk kunde bli svensk tronföljare genom ett beslut av riksdagen. I dag har vi vänt på principen. Nu behöver den som ska bli kung inte väljas alls. Det räcker att födas.

Vår kung blev inte kung därför att svenska folket valde honom. Han blev kung därför att han föddes i rätt familj. Det är själva kärnan i min invändning. Vi har i nästan alla andra delar av samhället lämnat tanken på privilegier som bygger på börd. Vi har sagt att människor ska ha samma värde och samma rättigheter. Men just när det gäller statschefen accepterar vi fortfarande principen att vissa föds till sitt ämbete. 

Förr kunde man välja och välja bort, tillsätta och avsätta. men inte nu längre. 

Jag önskar kungafamiljen allt gott. Jag kan uppskatta deras arbete och förstå människor som tycker om dem.  Men jag tycker ändå att själva ämbetet bör försvinna. Inte för att kungen är dålig. Inte för att kungafamiljen är osympatisk. Inte ens för att monarkin i dag hotar demokratin. Utan för att demokratins princip är större än traditionen. Vi kan behålla högtidligheten. Vi kan fira historien. Vi kan uppskatta människor som representerar Sverige.
Men låt oss utse dem på demokratiska grunder. För det är kanske den stora paradoxen med den svenska monarkin:

Den har överlevt genom att demokratin har tagit ifrån kungen den makt som en gång gjorde honom till kung.

Och det är kanske dags att låta demokratin ta det sista steget. Att säga tack och hej till monarkin. Att skilja på människorna och principen.

För i ett demokratiskt samhälle borde ingen människa födas till ett offentligt ämbete.
Ingen ska bli statschef för att han eller hon föddes i rätt familj.
Det borde räcka att vara född i Sverige för att ha möjligheten.
Och kanske är det den vackraste formen av kontinuitet vi kan ge vårt land:

Att låta demokratin gå i arv – inte makten. 

”All offentlig makt i Sverige utgår från folket.”

Enhet och Mångfald

Vi är inne i valtider. Det märks. Vi får löften om bättre ekonomi, större trygghet och – förhoppningsvis – ett bättre liv. Men Jesus kommer inte med några vallöften i dagens evangelium. Han säger något både enklare och svårare: ”Jag ber att de alla skall bli ett.” Och vad betyder det? Att vi ska tycka lika? Tänka lika? Nej. Tack och lov för det! Jesus ber inte om likriktning, utan om enhet. Det betyder inte att vi ska tycka, tänka eller vara lika. Enhet betyder att vi hör ihop – också när vi är olika.

Här utmanar oss Jesus. För frågan är inte bara vad jag tycker. Frågan är också hur jag ser på den som tycker annorlunda än jag. Är den andre någon jag måste besegra? Någon jag måste övertyga? Eller är den andre en människa som, trots våra olikheter, fortfarande hör ihop med mig? Det är en viktig fråga – inte minst i valtider, när det är så lätt att hamna i ett vi och dom.

Men kyrkan säger något annat. Vi säger inte bara: Jag tror.
Vi säger: Vi tror. Att vi får vara en del av kyrkans tro. Ibland är min tro stark och då kan jag kanske bära någon annan. Ibland är min tro svag och då behöver jag luta mig mot någon annans tro.

När någon inte orkar hoppas, kan någon annan hoppas åt dem. När någon inte hittar orden, kan någon annan be. Det är kyrkans stora VI. Ett vi där vi inte behöver vara lika för att höra ihop. För tänk om mångfalden inte är ett problem som måste lösas, utan en gåva som måste tas emot?

Tänk om Gud inte har skapat oss som kopior av varandra, utan för att vi tillsammans ska spegla något av Guds oändliga rikedom och variation? Här finns plats för den som tror. För den som tvivlar. För den som söker. För den som är säker – och för den som inte är säker på någonting alls. Vi behöver inte vara lika. Men vi behöver höra ihop.

Det finns en berättelse från första världskriget om en präst som kröp ut ur skyttegravarna till en sårad soldat. Prästen tog honom i sina armar och försökte trösta honom. Soldaten öppnade ögonen och sa: ”Fader, jag tillhör inte din kyrka.” Prästen svarade: ”Det är möjligt. Men du tillhör min Gud.”

Den säger något viktigt kyrkan. Om vårt uppdrag som kyrka.
Inte: Du måste tycka som jag.
Inte: Du måste tro som jag.
Utan: Du hör till. Vi hör ihop. Du är en del av vårt vi.

Det är en enhet som inte kräver likriktighet. En gemenskap där mångfalden får finnas. Ett vi som är större än våra olikheter. För

Jesus ber inte:   ”Gör dem lika.” Han ber: ”Gör dem till ett.”
Det är inget vallöfte. Det är något mycket större. Det är Guds löfte. Amen.

 

 

 

Bön

Gud, tack för att vi inte behöver tro ensamma.

När vår tro är stark – låt oss bära andra.

När vår tro är svag – låt oss våga luta oss mot andra.

När vi tvivlar – håll oss kvar.

När vi möter någon som tänker annorlunda än vi,
hjälp oss att se människan före åsikten.

Lär oss att inte söka enfald, utan enhet.

Tänd ditt ljus i oss igen
när det nästan har slocknat.

Och gör oss till ett stort vi,
ett vi där olikheter får finnas,
ett vi där ingen behöver stå ensam
och där varje människa får höra:

Du hör till. Amen.