Att äga eller vara ägd - det är frågan

 Lyxfällan och livet

Har ni sett tv-programmet Lyxfällan? Det börjar nästan alltid på samma sätt. Någon säger: "Jag förstår inte vart pengarna tar vägen." Sedan granskas kontoutdragen. Småköp efter småköp. Hämtmat, nätshopping, kreditkort och abonnemang. Varje köp verkar obetydligt, men tillsammans berättar de en historia om hur livet faktiskt levts.

Det som berör mig mest är inte skulderna, utan ögonblicket när deltagarna ser sanningen om sitt liv. Förändringen börjar först när de slutar förneka verkligheten.

Där möter dagens evangelium oss. Förvaltaren i Jesu liknelse har misskött sitt uppdrag och får beskedet: "Nu är det dags att lämna räkenskap." Han inser att allt inte kan fortsätta som förut. Han börjar tänka om och ändrar riktning. Det är inte hans ohederlighet Jesus berömmer, utan att han till slut vaknar upp och handlar.

Sedan säger Jesus: "Den som är trogen i smått är trogen också i stort." Våra liv formas av de små valen. Ingen blir generös, trofast eller kärleksfull över en natt. Precis som skulder växer fram steg för steg, gör också tron, tilliten och kärleken det.

Och så kommer Jesu allvarliga ord: "Ni kan inte tjäna både Gud och mammon." Mammon är mer än pengar. Det är allt det som börjar äga oss – status, prylar, bekräftelse eller jakten på mer. Pengar är en god tjänare, men en dålig herre.

Precis som i Lyxfällan börjar förändringen när man vågar se sanningen. Men där slutar likheten. I tv-programmet får man en ekonomisk nystart. Hos Jesus erbjuds en ny början för hela livet. Vi har en släkting som inte längre lever men som en gång ställde frågan till sin hustru: är det vi som äger huset eller är det sakerna som äger oss? När källaren började fyllas med kvarlåtenskap från generationer, inte för att man ville ha dem utan för att det inte gick att släppa taget om dem. Det handlade förvisso inte om förskingring, i stället för att slösa samlade man i stället på sig. Men det slutar ändå till sist med vad som har makten över vårt liv. Eller som Martin Luther sa, det du sätter din lit till, det är din Gud. Att vi behöver ställa oss frågan om vad vi sätter på vårt altare och håller för heligt. 

Men vad händer då om vi har slarvat bort vårt liv? Med vad har vi då att komma inför Gud? Det är då vi förstår, kanske först när vi kommer nakna och tomhänta, avskalade som vi inser att Gud är inte den stränge revisorn som bara letar fel. Han är den som säger: "Nu har du sett sanningen. Nu kan du börja om." Det är evangeliet. Ingen människa är körd. Hos Jesus finns alltid en väg tillbaka, alltid en ny början och alltid ett hem att komma till.

Krympflation

 

Häromdagen skulle jag köpa ett paket Bregott. Det var extrapris, så jag tänkte att det var ett bra köp. Men så upptäckte jag något. Paketet var inte längre 600 gram, utan 500. Samma känsla har nog många haft: "Var tog innehållet vägen?" Det kallas krympflation – förpackningen ser nästan likadan ut, men innehåller mindre.

När jag läser Amos kommer jag att tänka på det. Han säger: "Ni ska minska måtten och lägga på priserna." Han talar förstås om något allvarligare än storleken på ett smörpaket. Han avslöjar människor som medvetet fuskar för att tjäna mer och låter de svaga betala priset.

Men orden får mig också att tänka på något annat. Vi människor är ganska skickliga på att krympa sådant som inte borde krympas. Vi krymper våra felsteg. Vi tonar ner våra ord. Vi säger: "Det var väl inte så farligt." Vi gör våra överträdelser lite mindre än de egentligen är. Samtidigt förstorar vi gärna andras.

Inför Gud finns ingen anledning att vare sig förminska eller förstora. Vi får komma som vi är, med sanningen om våra liv. För Gud möter oss inte för att döma oss bort, utan för att förlåta, upprätta och ge oss ett nytt hjärta.

Tillbaka till verkligheten?

Nu hörs frågan överallt. "Hur var semestern?" Det är en av de vanligaste frågorna så här års när man kommer tillbaka till de vanliga rutinerna. När alla är tillbaka vid kaffebordet efter avslutade semestrar så delar vi berättelser om om resor, bad, husbilsutflykter, barnbarn, glassar, regniga dagar och vackra solnedgångar.  Men så slår det mig att vi nästan aldrig ställer den motsatta frågan: "Vad har du varit med om på jobbet idag?" Det är märkligt egentligen. Som om det riktiga livet bara händer under de där fyra semesterveckorna, medan resten av året mest är en transportsträcka.

Häromveckan berättade jag för min son hur min arbetsdag hade sett ut. Jag hade haft vigselsamtal med ett par som planerar sitt gemensamma liv. Jag hade lett en begravning där en familj tog farväl av någon de älskat. Jag mött en barnfamilj som ska döpa sitt barn. Och sedan suttit i ett sorgesamtal med människor vars liv plötsligt förändrats.

Han tittade på mig och sa: – Hur kan du göra allt det där på en och samma dag? Jag svarade: – För mig är det en ganska vanlig arbetsdag. Men det fick mig att tänka. För det som är vardag för den ene kan vara helt ofattbart för någon annan. Tänk då på den som arbetar på akuten. När arbetspasset börjar vet ingen om nästa timme kommer att innehålla ett brutet ben, ett nyfött barn eller en kamp för att rädda ett liv. Eller polisen som inte vet om nästa larm gäller en borttappad cykel eller en familj i djup kris. Läraren som möter en elev som äntligen vågar läsa högt. Hemtjänstpersonalen som kanske är den enda människan en äldre person träffar den dagen. 

Det verkliga livet pågår inte bara på semestern. Det pågår varje dag. Kanske är det just i vardagen de största berättelserna utspelar sig. Där människor möts, hjälper varandra, skrattar, gråter, älskar, förlåter och börjar om. Semestern ger oss tid att andas. Den behöver vi. Men vardagen är inte en väntsal mellan ledigheterna. Vardagen är själva livet.

Och kanske är det därför Gud så ofta möter människor mitt i deras arbete. Mose vaktade får. Petrus lagade nät. Maria utförde sina vardagssysslor när ängeln kom. Jesus kallade inte människor bort från livet – han mötte dem mitt i det.

Så nästa gång någon frågar hur semestern var hoppas jag att frågan följs av en annan: "Hur ser ditt vanliga liv ut?" För kanske är det där, mitt i det vanliga, i vardagen som vi finner de största berättelserna.

Trånga portar kan också leda till öppna rum

 Jesus säger: "Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den."

Det låter ju inte direkt som den bästa reklamen för kristen tro.
"Kom och följ mig! Vägen är smal och porten är trång." Det är ungefär som att sälja in en semesterresa och researrangören börjar med att berätta om alla problem: "Välkommen till hotellet! Sängarna är hårda, hissen fungerar ibland och några gäster har blivit sjuka av maten." Man hade kanske valt en annan vinkel.
Men Jesus är inte ute efter att skrämma oss utan vill få oss att tänka efter. Vill hjälpa oss att se skillnaden mellan det som verkar enkelt för stunden och det som verkligen leder till livet.

För flera år sedan var vi på en resa i USA och gjorde en utflykt
till Mammuth Cave i Kentucky, världens längsta grottsystem.
När vi kom dit samlade guiden gruppen och började berätta om turen. Det första hon gjorde var att prata om de trånga gångarna.
Hon berättade om människor som nästan hade fastnat.
Det kallas "Fat Man's Misery" – ”den tjocke mannens elände.” En smal och slingrande passage, besvärlig för personer med större kroppshydda. Man får gå hukad under låga tak och klämma sig genom mycket trånga utrymmen.  Och ju mer hon berättade, desto mer började vi titta på varandra och tänka:  
"Är det verkligen en så bra idé att gå in där?"

Jag började känna efter runt midjan och fundera på om jag verkligen skulle komma igenom. Men jag anade att det nog också var en del av guidens sätt att bygga upp spänningen. Så vi gick in. Och visst – på några ställen var det trångt. Man fick ta det försiktigt. Men efter ett tag öppnade sig grottan. De små gångarna ledde till stora salar, fantastiska formationer och en värld som vi aldrig hade fått se om vi hade vänt vid ingången.

Det får vara en bild av det Jesus vill säga. Ibland tänker vi att den breda vägen är den bästa vägen. Den enklaste vägen. Där man slipper anstränga sig utan bara flyter med.  Och visst kan den vägen verka lockande. Det är lätt att tänka: "Jag tar hand om mig själv först."  "Jag gör väl som alla andra gör."

Men efter ett tag kanske vi upptäcker att den vägen inte alltid leder dit man trodde. För livet handlar inte bara om att göra det som är enklast. Det finns många saker i livet som kräver en smalare väg.
Den som vill bygga något som håller i längden behöver ibland välja den smala vägen.

Den som vill ha relationer som håller behöver kunna lyssna,
även när man helst vill försvara sig. Att kunna säga förlåt, även när stoltheten säger något annat.

Den som vill vara en medmänniska behöver våga stanna kvar när det vore enklare att gå förbi. Att se den som behöver bli sedd och räcka ut en hand när någon annan behöver den.
Den som vill leva ett gott liv behöver ibland välja det som inte är enklast för stunden, men som leder till något djupare.

För den smala vägen handlar inte om att livet ska bli mindre.
Den handlar om att upptäcka det som verkligen bär. Kärleken är ofta en smal väg. Men den leder till livet. Jesus säger inte:  
"Hitta den smala vägen och kämpa dig fram ensam."
Han säger inte:   "Lyckas du tillräckligt bra så får du komma till Gud."
Nej. Jesus säger: "Följ mig." Han själv har gått vägen före oss. Han vet hur det är att bära det tunga. Han vet hur det är att möta motstånd. Han vet hur det är att gå genom mörker. Men han vet också att vägen inte slutar där.

För efter korset kommer uppståndelsen. Efter mörkret kommer ljuset. Efter den smala vägen öppnar sig det stora livet hos Gud.
Kanske är det också så med tron. Ibland kan steget in kännas lite trångt. Det kan kännas ovant att släppa taget om sin egen kontroll och lita på Gud. Men precis som i grottan: den trånga öppningen var inte målet. Den var vägen till något större. 

Så är det med Jesus. Han vill inte göra livet mindre. Han vill öppna livet. Ett liv där vi får upptäcka att kärleken är större än rädslan. Att förlåtelsen är starkare än våra misstag. Att hoppet är större än det som händer omkring oss. Den trånga porten är inte en port som stänger ute. Det är en port som leder in. In i livet. 

TV-kannan som vägrade ge upp

Jag hittade en liten lapp i församlingshemmet häromdagen. På ett skåp stod det med tydlig handstil: TV-kanna. Jag stod där en stund och log. Vem säger egentligen TV-kanna idag? För den yngre generationen låter det nästan som en kanna med inbyggd streamingtjänst. Eller en kaffebryggare som kan visa väderleksrapporten.

Precis som när min bonusddotter för några år sedan fick ett kassettband i handen och utbrast: Vad tusan är det här? Hon hade ingen aning. Visste förresten inte heller vilka GylleneTider är.

TV-kannan med kaffe ställde man ju fram när familjen samlades framför televisionen. Jaja, TVn då. Gemenskap, samvaro, med alla blickar åt ett håll, nästan som på bio. Själva ordet berättar om en tid när TV inte stod på dygnet runt, utan var en händelse. Man satte sig ner. Tittade tillsammans. Kaffet skulle hålla sig varmt genom Hylands hörna eller Tipsextra. Lilla huset på prärien, Macahan, Dynastin. SouthFork, Dallas osv... 

Sedan försvann TV-kannan. Eller gjorde den det? Nej, egentligen blev den bara... termos. Det är lite märkligt det där. Vissa ord blir mer allmänna medan andra fastnar för evigt. Termos är egentligen ett varumärke, ungefär som Jeep eller Plexiglas. Men till slut slutade vi tänka på det. Alla vakuumflaskor blev termosar.

Språket gör lite som det vill. För någon dag sedan sedan var vi på ett bilmuseum i Halland. Där fanns en skylt om automobiler. Ett fantastiskt ord egentligen. Auto – själv. Mobil – rörlig. Självgående fordon. Det viktiga var inte hur fort de gick, utan att de gick utan häst. Idag känns ordet nästan högtidligt. Ingen säger: "Jag parkerade automobilen utanför ICA." Fast i Amishland i Pennsylvania där vi var för några år sedan, stod det fler hästdroskor än bilar framför mataffärerna. Som spå och en påminnelse av en svunnen tid - här.   

Och på samma sätt pratade vi länge om biltelefoner. Det behövdes ett förtydligande. För den här telefonen satt ju i bilen, jämfört med den som stod på en bänk eller så småningom hamnade som en väggtelefon upphängd på väggen. Gärn med en extra lång sladd när man skull tala med kompisarna eller pojkvännen för att ingen skulle höra. När man kunde dra sig in på toaletten eller in i garderoben. Biltelefonen däremot vägde ungefär som ett mindre kylskåp och hade en antenn som kunde man kunde tro skulle användas för att fånga satelliter från Mars. Sedan flyttade telefonen ur bilen och ner i fickan. Blev mindre och mindre, då blev den bara... telefon.

Tills de plötsligt blev allt större modeller som min egen Pro. För nu behöver man den till så mycket mer. För den är ju inte särskilt mycket telefon längre. Den är kamera, karta, bankkontor, ficklampa, biljett, väckarklocka och ibland, när man känner sig riktigt gammaldags, även en telefon. Och TV. Fast utan termosfunktion. ;)

Språket avslöjar mer än vi tror. Orden bär med sig små tidskapslar. De berättar hur människor levde. Vad som var nytt. Vad som var märkvärdigt. Kanske kommer någon om femtio år att hitta en gammal lapp där det står "laddare". Då undrar de vad vi menade. Laddare till vad? Glasögonen? Bilen? Klockan? Hörlurarna? Tandborsten? Kaffekoppen? man kommer att skaka på huvudet åt våra märkliga ord, precis som vi ler åt TV-kannan. Och någonstans i ett skåp i ett gammalt församlingshem står den kanske fortfarande kvar. TV-kannan. Ingen har vågat ta ner skylten för den.  Den står kvar som en liten påminnelse om att tider förändras, tekniken rusar vidare och orden springer efter så gott de kan. Men ibland blir de kvar lite längre än vi tror – och då får de oss att le.

Sudda, sudda, sudda bort...

 Jag har precis kommit tillbaka från semestern. En av de första sakerna jag gjorde var att sätta mig med alla bilder i telefonen. Förr satt man med fotoalbum och papperskopior. Idag redigerar man direkt i mobilen. Först rensade jag bort alla suddiga bilder. Sedan började jag fixa till dem. Lite rakare horisont, lite mer ljus, lite starkare färger. Jag brukade bli lite irriterad på Tomas när han tog bilder där horisonten lutade. Det behöver jag inte bli längre. Telefonen fixar det på några sekunder.

Men det mest fascinerande var en ny funktion som kommit efter en uppdatering. På en bild stod det några turister mitt framför det jag egentligen ville fotografera. Jag markerade dem med fingret – och vips var de borta. Kvar fanns den perfekta semesterbilden. Det kändes nästan lite fuskigt.

Tänk om livet fungerade likadant. Att man bara kunde markera det man ångrar, allt man sagt och gjort fel, och sedan trycka på "ta bort".

Det kan vi inte. Våra misstag finns där. Vi behöver ibland be människor om förlåtelse, och det är inte alltid relationer blir hela med en gång. Och vi själva har ofta svårt att glömma. Det vi skäms för kan vi bära med oss länge, fast det egentligen redan är uppklarat. Men hos Gud är det annorlunda.

När vi bekänner vår synd möts vi inte av en Gud som sparar den i ett arkiv för att ta fram den senare. Gud förlåter.

Gud suddar ut skulden och kastar den, som Bibeln säger, i glömskans hav. Det som är förlåtet är verkligen förlåtet.

Kanske är det också en kallelse till oss. Att inte ständigt plocka fram det Gud redan har tagit bort. Att inte leva fast i gårdagen när Gud öppnar en ny dag. Att unna oss att tro på förlåtelsen.

Det är försoningens hemlighet.

Hold on...

 Vi satt i ett gott samtal. Glasen stod halvtömda på bordet. Någon skrattar. I bakgrunden spelar musiken, mest som ett behagligt sorl mellan orden. Maten var utburen från bordet och jag skulle strax servera desserten. Och så händer det. De första tonerna. Everybody Hurts. REM Mitt favoritband. Men när tonerna och sången kommer sitter jag inte längre runt det där bordet. Jag är nu någon annanstans. I ett annat rum. I en annan tid. Ligger i en sjukhussäng, har nyss fått besked om att vårt efterlängtade barn inte längre lever, i 9e månaden. Så nära, efter så många missfall. Och sedan sitter jag vid min sons lilla kista. Vi spelar samma sång. When you feel like letting go... 

Lille Samuel som aldrig fick bli större än så här. Så är det dags att stänga locket på kistan i slutet av vår begravningsgudstjänst. Det är kanske svåraste ögonblicket i mitt liv. Jag inser att det är sista gången jag får se hans ansikte. Hans lilla kropp, klädd i min egen lilla babyskjorta som jag hade som liten, Det finns ögonblick som delar i livet i ett före och ett efter. Det här är ett sådant. Sedan är jag plötsligt tillbaka i rummet igen. Runt grillen. Bland människor som inte känner min historia. Som inte vet varför ögonen plötsligt fylls av tårar. Som frågar, och jag försöker förklara. För ett ögonblick blir sorgen synlig. Kanske blottar jag inte bara min sorg – utan också min kärlek och min saknad.

Det märkliga med sorg är att den aldrig riktigt försvinner. Den läker, ja. Den blir inte lika skarp. Man lär sig leva igen. Man skrattar, arbetar, älskar och hoppas. Men sorgen finns kvar, som ett ärr. Inte öppet och blödande, men invävt i den man blivit. Och ibland räcker det med några toner för att den ska ge sig till känna. Då kommer tårarna. Inte för att såret är nytt, utan för att kärleken fortfarande lever.

På min högra vrist står tre namn tatuerade. Samuel 97 . Ludvig 99. Sara 02. Två av namnen springer omkring för fullt i livet av sig själva, ut på egna äventyr. Ett av dem springer bara genom mitt hjärta.  Samuel kom först. Ibland tänker jag att det är märkligt att ett barn kan sätta så djupa spår, trots att tiden tillsammans blev så kort. Men kärlek mäts inte i antal dagar. Den mäts i hur djupt någon får bo i ens liv. Och Samuel har för alltid en plats i mitt liv och hjärta Så har jag även en fjäril tatuterad som barnen bad mig om, in som en symbol för mig själv, tillsammans med barnens namn. Stark men ändå skör, behöver tid att krypa upp ur sin puppa och våga sträcka ut sina vingar. Och nu gör jag det!

Så när Michael Stipe sjunger "Hold on" känns det nästan som om orden letar sig förbi öronen och rakt in i hjärtat. Håll ut. Håll ut! Livet väntar på dig där, du har bara ingen aning om hur det kommer att bli. Så därför  - Släpp inte taget. Det är på ett sätt enkla ord. Men de bär mer på mycket mer än man först anar. Livet då innehåller dagar när man vill ge upp. När sorgen känns större än framtiden. När mörkret lägger sig så tätt att man har svårt att tro att det någonsin ska ljusna. Då räcker det ibland att någon finns där och säger: Hold on. Det är också den ton som går som en stilla melodi genom Bibeln. Inte ett löfte om ett liv utan tårar eller förluster, utan ett löfte om sällskap. Om en Gud som inte går därifrån när livet brister, utan som säger: Jag är här. Jag håller dig. Släpp inte taget, för jag släpper inte dig.

Sedan Samuel dog har jag upptäckt något som jag aldrig skulle ha önskat att få lära mig. Det finns ingen mening med att ett barn dör. Ingen förklaring som gör det begripligt eller rättvist. Men det kan växa fram en mening ur det som hänt. I dag lever jag fullt ut, både i glädjen och i tårarna. Tårarna överväldigar mig ibland som den hör kvällen, men dom är varken främmande eller skrämmande, de får bara vara att vara tillåtna där de är och när de kommer. Sorgen har lärt mig att se människor har gjort mig mindre rädd för det sköra och mer tacksam över det vanliga. Samuel gav mig inte sorgen, utan gav mig en kärlek som fortfarande formar mitt liv. En kärlek som inte tog slut när hans liv tog slut. Sorgen blir en hand att hålla i. När Everybody Hurts tonar ut sitter jag kvar vid bordet. Samtalet fortsätter. Någon fyller på glasen. Någon skrattar igen. Jag torkar bort en tår. Inte därför att jag har glömt Samuel. Utan därför att jag fortfarande älskar honom. Och någonstans, mitt i livet, hör jag fortfarande de där enkla orden:Hold on. Ibland är det allt vi behöver höra.