Det är då som det stora vemodet rullar in

 

Just nu spelas Sången Vintersaga ofta på radion. Inte bara för att vi befinner oss just i den tiden, utan också för att Ted Ström har gått ur den. 

Det är något särskilt med november. Det är som om hela landet drar efter andan och sakta går in i vila. Luften blir tunn och stilla, höstfärgerna som förut var så sprakande röda har bleknat bort, och kvar finns bara det nakna landskapet – ärligt, avklätt, tyst. Ljuset räcker inte riktigt till, men vi tänder våra egna lågor – i fönster, i kyrkor, i hjärtan. Och någonstans, i bilen på väg hem på eftermiddagen och mörkret redan har hunnit lägga sig börjar Radion spela Ted Ströms Vintersaga: “Det är då som det stora vemodet rullar in, och från havet blåser en isande, grå vind…”

Vi känner det direkt. Inte bara som en sång, utan känner igen oss själva, någonstans i texten, var vi än befinner oss i vårt avlånga land, från Österlen till Torneträsk. Det där vemodet – det är både sorg och trygghet på samma gång. Det påminner oss om att vi lever i ett land där årstiderna växlar, där ljuset försvinner för att återvända, där stillheten ibland känns som ensamhet men också som vila.

När han sjunger om “när staden sveper in sig i novemberdis” ser man det framför sig: gatlyktorna som speglas i blöta gator, människor som drar kapporna tätare omkring sig. Och ändå finns där något vackert. Ett lugn. En känsla av att man inte behöver vara glad jämt, inte stark jämt, inte lysa hela tiden. Det är okej att bara vara.

Vi kallar det kanske “det svenska vemodet” – men kanske är det något mer än så. Kanske är det ett slags andlig tonart vi alla bär på. En tyst bön om mening. För i mörkret, när naturen saktar in och dagarna krymper, då tystnar också bruset i oss själva. Det är då Gud kan komma till tals.

Vi kurar skymning, tänder ett ljus, kanske ett till för någon vi saknar. I Allhelgonatid står vi bland ljusens flämtande lågor och minns dem som gått före oss. Vemodet får en kropp – men också ett hopp. För även där, i saknaden, hör vi löftet: “Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.”

Det stora vemodet rullar in – ja. Men det rullar inte över oss. Det sveper in oss, stilla, nästan ömt. Som en påminnelse om att Gud också finns i mellanrummen, i tystnaden, i de dagar som inte glimmar. Han kallar oss inte bara till sommaren och jublet, utan också till november. Till det som är. Och kanske är det just där, mitt i allt det grå, som tron blir som störst. För den som vågar se mörkret kan också se ljuset när det tänds.

Bön

Gud,
du som är ljuset i mörkret,
du som vakar när vi sover
och håller fast när vi tappar taget.

När vemodet rullar in över våra liv,
hjälp oss att inte fly, utan vila i din närvaro.
Lär oss att se din stilla glöd i det grå,
att ana din värme även när dagarna blir kalla.

Ge oss mod att vara i det som är –
att ta emot stillheten som en gåva,
och låta ditt ljus sakta växa inom oss.

När skymningen faller,
påminn oss om att din kärlek aldrig tar slut,
utan bär oss, natt som dag.

I Jesu namn,
Amen.

 

Handtaget sitter på insidan

 Ibland står jag framför en dörr och undrar varför jag inte går igenom. Möjligheten till förändring finns där, men rädslan får handen att stanna halvvägs på handtaget. Det är så lätt att drömma om ett annat liv, att längta efter något nytt, men låta dagen rulla på och hitta förklaringar till varför det inte går.

Men sanningen är enkel: jag kan inte skylla på någon annan. Jag kan inte säga att det är omständigheterna, människor runt mig eller ”oturen” som håller mig tillbaka. Handtaget sitter alltid på insidan, och först när jag själv vill, när jag själv tar steget, öppnas dörren på riktigt.

Jag har väntat, tvekat, låtit livet rulla på medan jag drömde om något annat. Det var först när jag vågade erkänna för mig själv att jag faktiskt ville förändras som små, försiktiga steg blev möjliga. Steg som kanske inte var stora eller dramatiska, men som tog mig närmare det liv jag längtade efter.

Att vilja förändra sitt liv är mod, men också kärlek till sig själv. Det är att säga: ”Jag vill något annat. Jag vill leva det liv jag längtar efter.” Och det är inte alltid lätt. Osäkerheten och rädslan för att misslyckas kan kännas överväldigande. Men varje gång vi vågar ta ett steg, varje gång vi trycker på handtaget, påminner vi oss om något viktigt: vi har makten, vi har ansvaret – och ingen annan kan göra det åt oss.

I slutändan sitter makten alltid hos oss själva. Handtaget sitter där. Vi måste bara våga ta tag – och våga gå igenom dörren.

Bön om mod och vilja

Gud, hjälp mig att se sanningen i mitt hjärta.
Låt mig inse att dörren till förändring alltid står framför mig,
och att handtaget sitter i mina egna händer.

Ge mig mod att inte längre skylla på andra,
att inte låta förklaringar eller rädslor hålla mig tillbaka.
Hjälp mig att våga ta det första steget,
och det nästa, även när vägen är osäker.

Fyll mig med kärlek till mig själv,
så att jag vill leva det liv jag längtar efter,
och låt mig förstå att varje beslut, varje handling,
är min egen möjlighet till frihet och förändring.

Amen.

 

Att leva i tro – mellan belief och faith

Jag läser just nu “7 steg i kristen tro”, och jag fastnar redan i bokens inledande kapitel vid skillnaden mellan belief och faith. På svenska har vi bara ett ord – tro – men i engelskan rymmer de två olika sidor av något som jag inser blivit allt viktigare för mig.

Belief handlar om vad jag håller för sant, det jag kan tänka kring, förstå och kanske också förklara. Det är den del av tron som hör till intellektet, till läran. Det är den som vi samlas kring tillsammans i gemenskap, i vår kyrka, i våra gudstjänster. Kanske skulle vi kunna kalla det för den yttre tron, det vi tillsammans kollektivt håller för sant. Men faith handlar om tillit – om att våga luta sig mot något eller någon, även när jag inte kan förstå hur allt hänger ihop. Det är tron som vilar snarare än strävar, som bär även när tanken inte räcker till. Den inre tron, min egen relation med Gud. 

Och därför tycker jag så mycket om att boken heter “7 steg i kristen tro” – inte “sju steg till tro”.
Det lilla ordet i gör skillnad. Det handlar inte om att nå fram till tron, utan att få leva i den. Att röra sig i något som redan omsluter mig. Jag kan inte lära mig om Gud på samma sätt som jag lär mig om ett ämne – men jag kan leva med Gud, dela liv, steg för steg.

Tron blir då inte en prestation eller ett system av rätta svar, utan en erfarenhet. En rörelse mellan tanke och tillit, mellan kunskap och förtroende. Att tro är att vila i en relation som ibland känns självklar och ibland dunkel – men där Gud ändå är närvarande.

Precis som i evangelietexten i söndags, om den blinde mannen som blir seende igen genom mötet med Jesus. Han kan inte förklara hur det hände. Han har inga teologiska termer, ingen förklaring att ge de som frågar. Men han vet att det hände. Han vet att hans liv har förändrats. Och när han står ansikte mot ansikte med Jesus, kan han bara säga de enkla, sanna orden:

“Jag tror.”

Det är faith.
Inte en teori, utan ett svar på ett möte.
En tro som föds ur erfarenheten av att bli sedd, helad, älskad.

För mig blir det en påminnelse om att tro inte alltid handlar om att förstå Gud, utan om att känna igen Guds närvaro i mitt eget liv – i ljuset, i mörkret, i tilliten. Att få vila i att tron inte kräver att jag ser allt klart, men att jag får tro ändå. Och att det ibland räcker att bara säga:

“Jag vet inte hur – men jag vet att Gud var där.”

Ingen människa är något måndagsexemplar

 Jag hörde någon säga det i förbifarten.

Kanske var det ett försök till tröst, eller ett sätt att hitta ord när orden egentligen inte räcker till:
”Det var nog ett måndagsexemplar.”

Det är ett ord som skaver. Ett uttryck som egentligen hör hemma bland maskiner, bilar och varor — inte bland människor, och allra minst bland de allra minsta.

För vad säger det om hur vi ser på livet, om vi börjar mäta dess värde i kvalitet, funktion och felprocent?
Vi är så vana vid att reklamen lovar ”felfria exemplar” och att garantin ska täcka våra brister. Men människor kommer inte med garanti. Och tur är väl det.

Ingen människa är ett måndagsexemplar. Varken levande eller döda, stora eller små, födda eller ofödda.
Alla bär vi samma oersättliga värde — inte för att vi presterar, inte för att vi fungerar ”som vi ska”, utan för att vi är.

Psalmisten skriver:

”Du såg mig redan i moderlivet. Dina ögon såg mig när jag ännu var ett outvecklat foster, alla mina dagar blev skrivna i din bok.”
(Psaltaren 139:16)

De orden bär på något djupt och trösterikt och sant. De säger att ingen enda människa är en slump eller en miss. Gud ser, känner och älskar långt innan någon annan ens vet att vi finns. Det gäller barnet som aldrig fick födas, det gäller den som kämpar med sin plats i världen, det gäller dig och mig.

När vi kallar någon – eller något – ett ”måndagsexemplar” omvandlar vi det heliga till något mätbart. Vi förminskar mysteriet som är livet. Och kanske är det just där vi behöver stanna upp. Våga låta oss beröras av den ömtåliga, heliga sanningen: att varje liv är unikt, älskat och sett.

Vi är inte produkter på ett löpande band.
Vi är berättelser, drömmar, andetag och nåd.
Och i Guds ögon finns inga måndagsexemplar.

Vik hädan! med min välsignelse...

 Det kom ett provokativt mejl häromdagen på jobbets epostadress, till mig personligen och flera andra. Det var från Missionsprovinsen. De är oroade och bekymrade över hur det står till med Svenska kyrkan. Över att kvinnliga präster finns, över att jag finns. Över att vi viger samkönade. Över att jag viger samkönade - om någon frågar efter det. Över regnbågsmässor och regnbågsnyckeln. Över att vi i Harplinge Steninge församling är regnbågscertifierade...  Min första tanke var, att svara, varför skickar ni detta till mig? Just bara för att provocera? Eller att jag ska gå i polemik? i svaromål? Först ville jag göra det, men jag insåg ju det, att de ville att jag skulle gå igång på det. Och ärligt talat, det gjorde jag också. Till jag helt enkelt behövde tänka efter. Och lägga brevet där det hörde hemma. I papperskorgen. Men jag erkänner, jag läste det, OCH blev provocerad av det. Förmodligen precis som det var tänkt. För inte tänkte man väl att jag skulle ställa mig en allvarlig fråga om min egen kallelse om den var riktig och sann? Sedan försökte jag se det ur en helt annan vinkel. Någon liten som ropar ut, se mig jag finns!

Och detta händer ju hela tiden. Det blinkar. Det piper. Det flimrar. Ett meddelande, en kommentar, en nyhet, ett snedsteg, en åsikt, ett ansiktsuttryck, en mikrohändelse på din skärm eller i verkligheten. Och du märker hur kroppen vill agera. Svara. Korrigera. Förklara. Försvara. Trycka tillbaka. Vara smart. Vara först. Vara rätt.

Men vad händer om vi inte gör något? Jag menar inte apati. Jag menar närvaro. Jag menar att se det som kommer, och inte automatiskt gå i svaromål. Att låta det få existera – kanske till och med med en inre välsignelse – innan vi bestämmer om det är värt vår energi, vår röst, vår reaktion. Det krävs mod för att inte agera. Att inte gå igång.

Vi lever i en tid där reaktion premieras. Snabba repliker. Snabba känslor. Snabba "likes". Att “ha en åsikt” är närmast en samhällsplikt. Vi är ständigt inbjudna att ta ställning, helst offentligt. I realtid. Det är kanske därför vi bloggar. ;) Och gärna med lite hetta. Men varje gång vi agerar på impuls, gör vi oss lite mer till en del av stormen.

Jag har börjat öva på att inte svara. Inte genast, i alla fall. När något tränger sig in – en orättvisa, en ton, en provocerande mening – så försöker jag i stället se det som ett moln. Jag tittar på det. Jag erkänner att det finns. Och sen, om det inte är mitt att bära, skickar jag iväg det. Med välsignelse. men jag medger att det är svårt. 

“Jag ser dig. Men jag behöver inte behålla dig.”

Det är inte en form av svaghet, utan en form av inre styrka. För den som är trygg i sig själv, behöver inte ständigt reagera på världen. Den kan välja. Sortera. Agera medvetet snarare än reflexmässigt. Missförstå mig rätt – det finns stunder när vi måste stå upp, sätta gränser, säga ifrån. Men om vi gör det hela tiden, på allt, bränner vi ut vår egen kraft. Och vi förlorar förmågan att känna vad som faktiskt är viktigt.

Kanske är det just där vår frihet finns. I mellanrummet mellan det som sker och hur vi svarar på det. I pausen. I andetaget. Så nästa gång något vill dra igång dig – stanna. Andas. Titta på det. Och fråga dig själv: Måste jag bära det här? Eller kan jag låta det passera?

Och om svaret är det senare – skicka iväg det med en inre nickning och en tyst välsignelse.

Inte allt förtjänar din reaktion. Men du förtjänar din frid.

Klä dig rätt eller? Annars!

 Det finns partier som vill förbjuda burka och niqab. (Och andra uttryck för olika former av identitet också förresten, kippa, turban, etc...) Argumenten i det här fallet varierar: det handlar om jämställdhet, om säkerhet, om integration, om kvinnoförtryck. Själv känner jag mig inte särskilt bekväm med de plaggen. Jag hade inte velat bära dem. Men jag känner mig faktiskt lika obekväm när män går omkring på stan med bar överkropp. På uteserveringar, i affären, i kollektivtrafiken — som om det vore helt normalt att klä av sig när det blir varmt.

Och det är ju faktiskt helt tillåtet. Att gå runt på stan i bar överkropp. I alla fall om man är man. Samtidigt är det ett brott om jag som kvinna gör samma sak. Om jag promenerar i Slottsskogen en varm sommardag och tar av mig tröja och BH blir jag plötsligt en brottsling. Topless är okej på stranden — ibland, men inte i badhuset, på vissa platser — men absolut inte i stadsbilden. Där går gränsen.

Så vi är snabba med att vilja förbjuda vissa plagg, som burka och niqab, men blundar för att det redan finns regler och normer kring vad man får — eller inte får — ha på sig. Skillnaden är bara att vissa regler anses naturliga, andra provocerande. Vissa klädkoder handlar om “anständighet”, andra om “frihet”. Men vem bestämmer vad som är vad?

Om vi ska vara konsekventa kan vi inte både vilja förbjuda för mycket kläder och samtidigt blunda för att andra går omkring med för lite. Frihet måste gälla åt båda håll. Att välja hur man klär sig är inte bara en fråga om tyg – det handlar om identitet, tillhörighet, bekvämlighet, ibland tro. Det är en del av vårt sätt att uttrycka oss.

Sedan finns det såklart sammanhang där klädkoder är rimliga. Ett barn på förskolan eller en elev i skolan ska ha rätt att se sin lärares ansikte. Det är en annan fråga, där det handlar om pedagogik, om trygghet, om relationen mellan människor. Men i det offentliga rummet? På gator, torg och parker? Där borde vi vara försiktiga med att lagstifta om vad folk får och inte får ha på sig. Det är en farlig väg att börja gå — särskilt när måttstocken ofta bygger mer på känsla än på logik.

Att känna obehag inför något är inte samma sak som att det borde förbjudas. Och det gäller både burkan och bar överkropp.

Låt din tro bära mig...

 

Tacksägelsedagen 2025 Steninge

Matt 15:29-31
Jesus gick därifrån utmed Galileiska sjön och sedan upp på berget. Där satte han sig ner. Mycket folk kom till honom, och de hade med sig lama, blinda, lytta, stumma och många andra och lade ner dem framför honom. Han botade dem, och folket häpnade: stumma talade, lytta blev friska, lama gick och blinda såg. Och de prisade Israels Gud.

Predikan

Vårt lilla barnbarn Bo har precis lärt sig gå. Ett stort ögonblick – men han föll, gång på gång. Tröskeln mellan hallen och köket blev som ett berg för hans små fötter. Men han gav aldrig upp. Han grät ibland, satt där på rumpan, men reste sig och försökte igen. Ibland själv, ibland med hjälp.

Vi vuxna faller inte lika ofta fysiskt – men vi snubblar över andra slags trösklar:

sorg,
sjukdom,
besvikelser,
svek,
arbetslöshet,
brustna relationer.

Och ibland orkar vi inte resa oss. Inte för att vi inte vill – utan för att vi inte vet hur. I dagens evangelium kom mycket folk till Jesus – och de bar med sig dem som inte kunde komma själva. Det vackra är just detta: de som inte kunde ta sig till Jesus, bars dit av andra.

Det påminner oss om något viktigt:
- Vi behöver inte alltid klara tron själva.
- Ibland är vi den som bär.
- Ibland är vi den som blir buren.

När du inte orkar tro – då får du vila i någon annans tro. Låta någon annans tro bära dig. När du inte vet vad du ska be – då får du vila i andras böner. Det är inte ett misslyckande. Det är nåd.

Men vad händer då när vi ber – och inget händer? När vi fortfarande har ont, är trötta, när tvivlet biter sig fast?
Många bär på den tysta frågan:
"Var det något fel på min tro? Hörde Gud inte min bön?"

Men evangeliet säger inte: "De blev helade för att de bad rätt."
Det står: "Jesus botade dem." Inte för att deras tro var perfekt – utan för att Jesus var där. Han satt på berget, han väntade, han tog emot dem. Och han tog emot alla – både de som gick själva, och de som blev burna. Och det är samma idag. Jesus säger fortfarande:
"Kom till mig."
Kom du som är liten.
Kom du som är trött.
Kom du som inte orkar mer.
Det viktigaste är inte hur stark din tro är – utan att Jesus aldrig slutar sträcka sig efter dig.

Tillbaka till lille Bo. Tänk om han haft vuxna tankar?
”Jag har redan ramlat hundra gånger – det är ingen idé.”
Då kanske han aldrig hade lärt sig gå. Men barn räknar inte misslyckanden. De försöker igen. Samma sak när de lär sig prata. De vet att de måste försöka. Vi vuxna ger ofta upp snabbare – vi tänker för mycket, räknar våra fall. Samma sak är det med när barnet lär sig prata. Det går mycket fortare än för en vuxen att lära sig ett nytt språk.

Men jag vill också säga något viktigt till dig som har svårt att gå – när benen inte bär, när vi ber om helande för trötta ryggar. Men ingenting händer - hur mycket man än ber. Då kan en sådan här text kännas svår. Som om helandet skulle vara beviset på Guds närvaro. Men evangeliet är större än så.

Att bli "upprest" handlar inte bara om ben. Det handlar om att få livskraft tillbaka. Att bli sedd. Att få känna: "Jag är inte bortglömd. Jag har ett värde – inte trots mina begränsningar, utan mitt i dem."

Jesus botade människor – ja. Men viktigare än det fysiska var detta: Han såg dem.
Han rörde vid dem.
Han kallade dem till sig.
Och gör det fortfarande.

Jesus reser oss kanske inte alltid upp på utsidan – men han reser oss på insidan. Han ger oss kraft där vi bara såg svaghet.
Han ger oss liv där något känts dött. Han ger oss tro, när vi inte orkar tro själva. Och kanske är det just därför Jesus ställer ett barn framför oss och säger: "Guds rike tillhör sådana som dem." För att barnet har något att berätta för oss.

Så nästa gång du faller – tänk på Bo.
Tänk på tröskeln som blev ett berg – och hur han reste sig.
Och tänk på de människor som bars fram till Jesus.

Gud tröttnar inte, även om du gör det
Gud släpper dig inte även om du släpper taget om Gud
Gud tappar dig inte, även om du känner dig borttappad
Gud reser dig upp, du behöver aldrig göra det ensam

Vi ber:
Herre Jesus,
tack för att du ser oss när vi faller
och aldrig slutar sträcka dig efter oss.

Hjälp oss att tro när vi tvivlar,
att bära varandra,
och att ta emot din nåd när vi inte orkar själva.

Ge oss livskraft, tröst och hopp –
mitt i det som känns tungt.
Lär oss att tro som ett barn,
och att aldrig glömma att vi är burna av dig. Amen.