Rit och ritual i valborgstider

 Det börjar nästan alltid likadant varje vår. Samma tid, samma plats. Vi samlas vid hembygdsgårdens valborgseld, lite som om vi långsamt kryper ut ur vinteridet tillsammans. Vi dyker upp ändå – trots blåst, trots regn – för det är liksom så man gör.

Och visst finns det något märkligt högtidligt över alltihop. Nästan som en slags friluftsgudstjänst. Vi rör oss mot elden i små klungor, som en lite oorganiserad procession. Någon håller tal – ibland fint, ibland lite för långt – och vi applåderar artigt oavsett. Sen kommer sångerna. Samma varje år. Sköna maj välkommen. Inte riktigt i rätt tonart, inte riktigt med rätt text, men ändå. Vi sjunger om att vintern är över, som om vi försöker övertyga både oss själva och vädret.

Och så röken. Den hittar alltid rakt in i ögonen, oavsett var man står. Men ändå står vi kvar. För mitt i det där lite småkaotiska finns något annat också. Något som faktiskt betyder något. Elden är ju inte bara där för att värma kalla fingrar i ett nyckfullt aprilväder. Den markerar ett skifte. Från mörker till ljus. Från vinter till vår. Och plötsligt blir vi alla lite mer… högtidliga än vi tänkt oss.

Vi behöver ritualer. Sådant vi gör tillsammans, år efter år, utan att riktigt ifrågasätta varför. För att det känns viktigt. För att det ÄR viktigt. För Valborg handlar ju inte bara om att våren är här – utan om hoppet att den faktiskt tänker stanna. Att vi snart slipper låtsas som att “det är rätt varmt i solen ändå” medan vi huttrar i vinden och försvarar något som knappt kommit än.

Och så, dagen efter: 1 maj. Samma människor, men en helt annan scen. Från eld till plakat. Från försiktiga körer till slagord i megafon. Det är nästan som att gå från stilla aftonbön till demonstrationståg med predikan i megafon.

Men egentligen handlar det om samma sak. Att samlas kring något större än oss själva. En idé. En längtan. En tro på att det vi gör tillsammans spelar roll. Oavsett vad man tror på eller ropar.

Det där känner vi igen. Hur livet rör sig mellan mörker och ljus, mellan stillhet och rop, mellan väntan och uppfyllelse. Hur små lågor – vare sig de brinner i en majbrasa eller i oss själva – kan bära något större.

Så vi står där. Lite frusna, ja. Men också burna av något annat. Av varandra. Av gemenskapen. Av hoppet. Av en försiktig känsla av att våren nog ändå är på väg.

Och kanske är det just det som är grejen. Att det aldrig riktigt är klart. Aldrig helt säkert. Att vi står där varje år, sjunger lite snett, kisar genom röken och hoppas igen.

Inte för att vi vet att våren har kommit.

Utan för att vi bestämmer oss för att tro det – tillsammans.

vägen till livet är vägen hem...

 Ännu en kort tid är jag hos er, mina barn. Ni kommer att söka efter mig, och jag säger nu till er vad jag sade till judarna: Dit jag går kan ni inte komma. Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra.  Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek."

Den här söndagen har rubriken Vägen till livet. Tidigare hette den Vägen hem. Jag kan inte riktigt släppa det där ordet — hem.

Att det är mer än en plats. Det är något man känner igen sig i. Som lukten av nybakade kanelbullar och ljudet av P4:ans skvalmusik på radion.

När jag var liten skrev jag min adress så här: Liselotte, Vitsippan, Prästgatan, Åstorp, Skåne, Sverige, Europa, Jorden, Universum. Känner ni igen det? Lite gulligt är det. Men också allvar: Jag finns. Jag hör hemma någonstans. Och ändå — så många gånger i livet man kan känna motsatsen. Att man är mitt i sitt eget liv… och ändå lite vilse.

Som Alice i Alice i Underlandet. Hon frågar vilken väg hon ska ta. “Det beror på vart du ska.” “Jag vet inte.” “Då spelar det ingen roll vilken väg du tar.” Men det gör det ju. För hon vill hem.

I evangeliet idag är det inte lugnt. Judas har gått. Någonting har brustit. Det börjar dra ihop sig. Och det är där Jesus talar.  Han säger: “Älska varandra så som jag har älskat er.”

Och lägg märke till ordningen. Han börjar inte med kravet.
Han börjar med gåvan. - Så som jag har älskat er.

Det är där allt tar sin början. Inte i vad vi ska prestera. Utan i att vi redan är burna av en kärlek som inte drar sig undan. Som inte räknar. som inte ger igen. En kärlek som stannar kvar.

Och ur det säger han: Älska varandra. Inte perfekt. Inte färdigt. Men verkligt. Vi kommer inte göra det fullt ut. Vi kommer tveka. Vi kommer dra oss undan ibland. Men det är inte det avgörande.
Det avgörande är riktningen. Att vi inte slutar gå. För han säger inte: bli som jag — och sedan älska.
Han säger: älska — mitt i det liv ni faktiskt lever. Börja där ni står. Och det betyder till exempel:

att lyssna lite längre än man orkar.
att inte ge upp om någon för snabbt.
att stanna kvar i ett samtal som skaver.
Små steg. Men i rätt riktning.

Vi vill gärna ha en karta. Tydliga besked. Raka vägar. Tänk om vi bara hade fått en checklista på goda gärningar som vi kan beta av. Men Jesus ger oss ingen karta. Inga listor. Han säger:

Älska varandra.

Och riktningen går inte bort från det svåra. Den går rakt in i det. Den andre människan är inte ett hinder. Den andre människan är vägen. 

Så när du undrar:
Var är jag på väg?
Var hör jag hemma?
svarar Jesus inte med en karta.

Han säger: Älska varandra.

Älska varandra.
Så som jag har älskat er. 

Då är du hemma.

Amen.

Det är inte lätt att va ödmjuk...

 I morse, på en trottoar där livet rörde sig i vanlig takt, sa jag till en bekant att det var dags att gå till jobbet. “Ska du möta syndarna?” svarade han med ett snett leende, innan han snabbt rättade sig: “Men i kyrkan finns det väl inga syndare.”

Jag svarade snabbt: “Det är ju där de finns.”  För var annars skulle vi samlas, om inte just där – vi som vet att vi inte räcker till?

Ordet “syndare” skaver i vår tid. Det låter som något ur en annan epok, något moraliserande och hårt, som om det pekar ut vissa och friar andra. Men det är just det som är poängen: det pekar inte ut några särskilda. Det omfattar oss alla. Inte som en etikett att bära med skam, utan som en insikt om vår gemensamma brustenhet.

Vi vill gärna tro att vi är bättre än så. Att vi är goda, rättvisa, genomtänkta. Och visst, ibland är vi det. Men lika ofta missar vi, sårar, väljer det bekväma framför det rätta. Vi dömer för snabbt, älskar för snålt, och håller hårdare i vår egen rätt än i andras värdighet.

Den som är utan synd, heter det. Men meningen stannar aldrig där. För vi vet hur den fortsätter – med en tystnad som avslöjar oss. Ingen kastar den första stenen, därför att ingen kan.

Och kanske är det just där något viktigt händer. Inte i förnekelsen av vår brist, utan i erkännandet av den. För i det ögonblicket öppnas också något annat: en längtan efter upprättelse. Inte som en abstrakt idé, utan som en djupt mänsklig drift. Att få börja om. Att bli förlåten. Att få vara mer än summan av sina misstag.

Kyrkan, eller vilket rum vi än väljer för våra mest sårbara tankar, är inte till för de felfria. Den är till för oss andra. För de som vet hur det känns att inte leva upp till sina egna ideal. För de som bär på skuld, men också på hopp.

Så ja, vi är alla syndare. Men det är inte slutpunkten. Det är början på något mer ärligt – och kanske också något mer hoppfullt. För där brustenheten erkänns, där kan också nåden få plats.

Några förslag på passande anslag på kyrkporten...

“Fullsatt i syndarnas väntrum”

“Här samlas de skyldiga (inklusive jag)”

“Ingen perfekt – välkommen in!”

“Syndare sökes (du är redan kvalificerad)”

“Vi ses i syndabänken”

“Fel och brister? Du är i gott sällskap”

“Kyrkan: där vi låtsas vara bättre än vi är (och erkänner det)”

“Syndarnas klubb – medlemskap garanterat”

“Perfekta människor undanbedes (lokalen blir för tom)”

Inte bara lite tandsten...

 Det började som en kallelse. Ett brev, ett sms, en liten påminnelse om något man helst inte tänker på i vardagen: tandläkarbesöket. Inte för att det gör ont – inte nödvändigtvis – utan för att det är en sådan där stund då man blir brutalt medveten om sin egen kropp på ett sätt som annars är lätt att ignorera.

jag fyllde i hälsodeklaronen riktigt noga, med uppgift om mediciner och hur ofta jag borstar tänderna, använder tandtråd etc. Utan att ljuga för mycket. Det kommer de ju upptäcka ändå. Sitter på jobbet och tänker att jag har god tid tills jag plkötsligt tittar på klockan och behöver rusa iväg. Adressen? Har aldrig varit hos denna tandläkare förut. Ringer maken. ge mig adressen så att jag kan programmera gps. Sen, hitta parkering, tre våningar upp. 2 minuter försenad och möts av go och härlig avslappnad personal. 

Sen är det dags att avslappnat luta sig bakåt, som om det vore den naturligaste saken i världen då någon annan granskar ens mun med kirurgisk precision. Dom mätte till och med hur stort jag kan gapa. Ja, den som gapar efter mycket... Och sedan det där skoningslösa ljuset som riktas rakt in i ens mest privata lilla grotta. Man gapar, lite för stort, lite för stelt, och försöker hitta en position där både käken och värdigheten kan överleva. Det var en fin tavla i taket med en himmel och ett vackert träd med sina lövade grenar. men trädgårdsmästaren tänkte genast, det är ett par grenar som måste beskäras eller tas bort. Kanske precis som tandstenen...

Sedan började det, Det där skrapandet. Inte smärtsamt, men obarmhärtigt. Tandsten som byggts upp i tysthet, lager för lager, under månader av kaffe, stress och slarviga kvällar, ska bort. Och det går inte att förhandla med tandsten. Den ger sig inte frivilligt.

Det är ett märkligt möte mellan skam och lättnad. Skam över att något så basalt som tandborstning inte alltid räckt till. Lättnad över att någon faktiskt tar hand om det nu, metodiskt, utan att döma.

Eller – visar det sig – inte ens i närheten av att döma. För mitt i allt detta händer något oväntat.

Man har liksom förberett sig på en liten utskällning. En diskret höjning av ett ögonbryn. Någon kommentar om hur det “kan bli så här om man…” Men istället kommer något helt annat:

“Vad roligt att få skrapa så mycket tandsten.” De menar det. Både tandläkaren oc tandsköterskan. jag som var beredd på en utskällning. eller i alla fall lite tillrättavisande. 

Men dom menade det, Inte ironiskt. Inte passivt aggressivt. Utan med en sorts yrkesglädje som nästan är smittsam. För dem är det här inte ett misslyckande – det är ett arbete med tydligt resultat. Något som går att förbättra, fixa, återställa. Ett före och ett efter.

Och plötsligt händer något i en själv. Hela den där inre rättegången ställs in. Det som kändes som något pinsamt blir istället… meningsfullt. Nästan tacksamt mottaget. Som att man omedvetet burit på något som någon annan faktiskt är glad att få ta hand om.

Och någonstans där, med munnen uppspärrad och tankarna fria att vandra, slår det en:

Det här är ju nästan religiöst. Jag hade faktiskt kragen på under besöket, och fick kommentaren, ni är nog den enda yrkesgruppen som verkligen får ta er i kragen ;) 

Och vad är tandsten, om inte små, förkalkade spår av sådant man inte riktigt tagit hand om? Små försummelser som lagts på hög tills de blivit något som måste bort med kraft. Och vad är tandläkarstolen, om inte en modern biktstol – bara med bättre belysning och sämre möjlighet att prata sig ur situationen? Eller ingen alls, man pratar inte med en massa instrument i munnen... 

Ligger bara där och blir genomgången. Här är det som behöver åtgärdas. Här har det samlats på.

Och ändå: ingen vrede. Ingen moralpredikan. Bara ett stilla konstaterande – och, visar det sig, ibland till och med entusiasm. Det finns något djupt trösterikt i det.

För när skrapandet är klart, när man sköljer och sätter sig upp igen, händer något som är större än bara känslan av rena tänder. Det är som om något också lossnat inombords. Som om det som varit lite fel, lite skavande, nu är… åtgärdat.

Inte för att man blivit en bättre människa. Men för att man fått en chans att börja om på en liten punkt.
Nu ska jag borsta tänderna!

Syndernas förlåtelse, i sin mest vardagliga form, är kanske inte ett dramatiskt ljus från ovan. 

En röst som säger: “Så där, nu ser det fint ut” – eller till och med: “Vad roligt att få göra det här.”

Och man tror på det. Och lämnar mottagningen med en märklig blandning av ömhet och lättnad. Tungan vandrar över de släta ytorna, nästan förundrat. Allt känns nytt, eller åtminstone nollställt.

Och precis som efter en bekännelse lovar man sig själv: nu ska det bli annorlunda.

Nu ska man ta hand om det här. och samtidigt vet hur det brukar gå.

Men just då – med rena tänder, ett lättare bröst och en oväntad vänlighet i ryggen – känns det faktiskt möjligt.

Under regnbågens alla färger - är vi alla barn till Gud!

 

Det var en gång en liten färg som bodde i regnbågen 🌈
Den lilla färgen visste inte riktigt vem den var.

Ibland kände den sig gul – varm och glad.
Ibland blå – tyst och lugn.
Och ibland röd – full av energi.

“Vilken färg är jag egentligen?” undrade den lilla färgen.

Den tittade på de andra färgerna.
De verkade så säkra.
“Jag är grön!” sa en.
“Jag är blå!” sa en annan.

Men den lilla färgen kände:
“Jag är ju lite av allt…”

Så en dag gick den lilla färgen till Gud och frågade:
“Har jag en egen färg? Eller är jag fel som ändras?”

Och Gud log och sa:
“Du är inte fel. Du är underbar.
Du är som regnbågen själv.”

“Regnbågen?” sa den lilla färgen.

“Ja,” sa Gud.
“Regnbågen har många färger.
Och alla behövs.
Och ibland skiftar färgerna lite – men den är alltid lika vacker.”

Den lilla färgen blev tyst en stund.
Och så kände den något varmt inuti.

“Så jag får vara olika?” frågade den.

“Ja,” sa Gud.
“Du får vara den färg du är idag.
Och en annan imorgon.
Och jag älskar dig alltid – precis som du är.”

Då log den lilla färgen stort 🌈
För nu visste den:

Den hade alltid haft en plats.

Och kanske är det så för oss också…
att vi får vara olika färger olika dagar…
men alltid hör hemma i samma vackra regnbåge.

Bön
Kära Gud,
tack för att vi får vara som vi är.
Tack för alla våra färger.
Hjälp oss att komma ihåg
att vi alltid har en plats hos dig.
Amen.

Var är du, Gud?

 Predikan Långfredag

Var är Gud i all den djävulskap vi ser i världen?
Var är du Gud? Har du övergivit oss?

Vi behöver ge plats också åt vår vanmakt. Vår totala hjälplöshet och uppgivenhet. Ge uttryck för vårt och världens Kyrie:  
Herre, förbarma dig. Kyrie eleison.

Bibeln berättar gång på gång om människor som ropar ut sin uppgivenhet och vanmakt. Jesus gör det själv på korset:
Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?

Kanske är det just där – i ångesten och övergivenheten
– som Jesus går hela vägen in i vår mänsklighet.
Delar vårt tvivel. Vår uppgivenhet.

Det är ingen stiliserad bild av Jesus på korset som beskrivs idag på Långfredagen.  Det är smärta, det är hammarslag.  Som teologen Jurgen Moltman uttrycker i sin bok The cruzified God:
Jesus korsfästes inte mellan två stearinljus på ett altare utan mellan två rövare på de förlorades plats utanför stadsporten.

Det är en Långfredagstro som tar på allvar och speglar smärtan och tvivlet i tillvaron. Det är också en tro som vågar ställa frågan: Var är du Gud?   För om Gud har all makt över himmel och jord, varför ställer Gud då inte allting till rätta? Stoppar krigen, våldet, och terrorn i världen?

 

Det står faktiskt inte alls mycket om Guds allmakt i evangelierna.  Inte heller så mycket om riket, makten och härligheten som vi ber i Herrens bön. Det har andra redigerat dit efteråt. När Jesus lär oss att be så avslutar han bönen med orden: Rädda oss från det onda.

Att vi talar om Guds makt och härlighet beror kanske på att vår mänskliga impuls ofta är att vända oss till en makt, för att vi alltid har gjort det. För att maktens ränder sitter så djupt.

Men Långfredagen visar oss på att Guds makt handlar om något helt annat. För vilken fasa det skulle vara att tro på en Gud som har möjlighet att ingripa men som väljer bort att göra det. Vilken Gud vore det – som kan ingripa men låter bli?
Det är inte min Gud.

Jesus visar i stället på en annan sorts makt. En makt som inte bygger på kontroll – utan på kärlek.  Korset ser ut som ett nederlag. Men det är kärlekens seger.

Jesus dör – men:
Mörkret kan inte släcka honom.
Hatet kan inte böja honom.
Makten kan inte vinna över honom.
Kärleken segrar. Inte genom våld – utan genom att ge sig själv.

Det är Långfredagens budskap: Inte tro på en allsmäktig superkraft, utan på en Gud som delar våra liv. Och när Jesus säger: Det är fullbordat – då har Guds verk bara börjat.

När skämten börjar bli skämda... i en värld av fejk news

 Det brukade vara så enkelt.

Den första april vaknade man med en lätt misstänksamhet i kroppen, men också med ett leende. Man visste att något var på gång. Kanske hade en tidning planterat en absurd nyhet om fyrkantiga ägg eller ett nytt förbud mot att gå baklänges i offentlig miljö. Kanske hade en kompis tejpat fast en plastspindel under kaffekoppen. Man gick på det ibland, absolut – men det var liksom poängen. Att bli lurad var en del av leken.

Nu är det annorlunda.

Inte för att vi slutat skämta. Utan för att verkligheten själv börjat låta som ett dåligt aprilskämt.

Vi lever i en tid där rubriker kan vara så orimliga att man instinktivt tänker: “Det där måste vara ett skämt.” Men så är det inte det. Eller så är det det – fast någon vill att det ska se sant ut. Eller tvärtom. Det är just det som är problemet. Gränsen har blivit suddig. Inte lite suddig, utan nästan helt utsuddad.

Förr kunde man läsa något absurt och känna tryggheten i att “det här är för dumt för att vara sant”. Idag är det snarare en varningssignal. För ofta är det just det orimliga som visar sig vara verklighet.

Så vad händer då med första april?

Den dagen som byggde på ett kontrakt: vi luras, men vi gör det med glimten i ögat, och alla är med på det till slut. Ett kollektivt “gotcha” som avslutas med skratt, inte med misstro.

Men i en värld där desinformation sprids medvetet, där människor faktiskt försöker lura varandra på riktigt – politiskt, ekonomiskt, ideologiskt – blir aprilskämtet något helt annat. Plötsligt är det inte längre oskyldigt. Plötsligt finns där en tvekan:

Är det här ett skämt… eller försöker någon manipulera mig?

Och när den frågan väl dyker upp, så dör lite av magin.

För ett bra skämt kräver tillit. Det kräver att vi i grunden litar på varandra tillräckligt mycket för att kunna bli lurade – och sedan skratta åt det. När tilliten försvinner, blir varje skämt potentiellt ett hot, varje skratt en risk.

Kanske är det därför första april känns lite… trött idag. Inte för att vi blivit humorlösa, utan för att vi blivit försiktiga. Cyniska, till och med. Vi dubbelkollar, googlar, kollar källor. Inte för att vara duktiga, utan för att vi måste.

Och någonstans där, bland alla faktagranskningar försvinner utrymmet för det där lilla, harmlösa lurendrejeriet.

Det är svårt att dra ett aprilskämt i en värld där verkligheten redan känns som ett.

Så kanske är den största ironin att vi inte längre behöver första april.

Vi lever i den – året runt.