Mitt kontor – en liten helig plats mitt i smeten

Mitt kontor ligger mitt i smeten, precis vid entrén till pastorsexpeditionen. Här kommer människor och går, dörrar öppnas och stängs, röster hörs i korridoren, telefoner ringer. Det är en plats full av liv, rörelse och vardag. Just nu är det extra mycket folk, med alla som vill förtidsrösta i kyrkovalet.

(Förresten – glöm inte att lägga din röst!)

Och ändå, mitt i all rörelse – eller kanske just därför – vill jag att mitt kontor ska vara något mer. En plats för inspiration och påfyllning. Ett rum där det inre också får ta plats.

Därför hänger mina ikoner här på väggen. Jag behöver bara vända blicken från skärmen och se till vänster – där finns min egen lilla sakristia. Ikonerna påminner mig om något större, om att det mitt i det världsliga också finns rum för det heliga. De hjälper mig att inte glömma mitt uppdrag. De ser på mig när jag arbetar, som om de viskar: "Kom ihåg varför du gör det här – och hur."

Mitt i sorlet, mitt bland möten och samtal, får både mitt hjärta och min hjärna vila en stund. Jag andas. Jag låter blicken vila på en ikon och känner den djupare rytmen under arbetsdagens yta.

Jag trivs här – inte trots att den är mitt i allt, utan just därför. För det är här, mitt i vardagens mittpunkt, som jag får skapa min egen lilla oas. En helig punkt i det vanliga. Ett rum där jag får vara både professionell och andlig, både fokuserad och närvarande – mitt i världen, men förankrad i något tidlöst.

Här får hela jag plats.

Och kanske – ibland – smittar stillheten av sig på någon som kliver in.

För den som tittar lite närmare på bilden märks också en liten ankdamm. Den är där av en anledning. Den påminner mig om att lyfta blicken – att inte fastna i vår egen lilla damm. Det är lätt att göra det, inte minst i kyrkan. Men världen är större än vår lilla cirkel. Nya perspektiv, nya människor och nya idéer väntar där ute.

Våga simma utanför dammens kant. Det är där den verkliga utvecklingen sker.

Tänk större. Blicka vidare. 

Jag är stolt över att vara woke

Häromdagen hörde jag ett citat från Donald Trump. Han sa ungefär: "Vi behöver inte sådana som Tom Hanks. Han är woke. Vi behöver inte woke-folk."

Och då tänkte jag… Oj. Vänta lite nu.
Behöver vi inte Tom Hanks?
Forrest Gump?
Andrew Becket i filmen Philadelfia om en homosexuell advokat som får AIDS?
Chuck Noland, kämpen och överlevaren i Cast Away?
Kapten John H. Miller i Saving private Ryan?
A man called Otto?

Vad är det egentligen vi inte "behöver" här?

”Woke” blivit ett skällsord i vissa kretsar, men för mig betyder det något helt annat. Något jag faktiskt är stolt över. Vad betyder det att vara woke? Att vara woke – för mig – handlar inte om att gå runt och peka finger åt folk som inte använder rätt termer eller att leta fel i allt. Det handlar om att vara vaken, medveten, och villig att lyssna och lära sig. Att försöka förstå andras perspektiv, stå upp för det som är rätt, även när det är obekvämt. Inte perfekt. Bara medveten. Mänsklig.

Och om vi ser på det på det sättet – då var faktiskt Jesus också woke.Vad gjorde Jesus egentligen?

Han satt inte i palatset med makthavarna. Han gick till de utstötta. Lyssnade på dem. Hjälpte dem. Försvarade dem. Han vände sig mot girighet, maktmissbruk och orättvisor. Han sa saker som var obekväma för de rika och mäktiga – och han gjorde det med kärlek, inte hat. Det var så han förkunnade att han skulle göra Guds rike ”great again”.

Det finns nog med cynism i världen. Vi behöver människor som visar omtanke. Som försöker göra gott. Vi behöver folk som Tom Hanks. Det han representerar och förmedlar.  Både i sin person och i sin profession. Och vi behöver folk som inte är rädda för att öppna ögonen, tänka nytt och bry sig om andra – även om det råkar kallas "woke" i vissa tv-inslag.

Så ja – jag är stolt över att vara woke. Inte för att det är trendigt. Utan för att det känns rätt. Det betyder att jag tror på medmänsklighet, rättvisa och att alla människor har ett värde – oavsett bakgrund, tro, kön, identitet eller var man kommer ifrån. Och om det gör mig “woke” – då är det ett ord jag bär med stolthet. För vi behöver inte mindre av det.

Vi behöver mer. Och jag är ganska säker på att jag har Jesus med mig i det.

Jag har inte gått vidare, jag har landat!

 https://www.youtube.com/watch?v=aUXfEnMiX-k

"Ur led är tiden – eller bara vi?"

Tiden. Den eviga diskussionen. Sommartid hit, vintertid dit. Klockor ställs fram och tillbaka som om vi vore på ett evigt kosmiskt träningspass. Någon säger att vi borde slopa sommartiden. En annan hävdar att det är det enda som skiljer oss från kaos. Själv vaknar jag bara och tänker: "Vad är det för tid nu då?"

För är det egentligen tiden som är ur led – eller är det diskussionen?

Medan vi snurrar vidare på vårt lilla klot, ställer vi våra klockor, muttrar om mörka morgnar och jublar över ljusa kvällar. Men oavsett vad vi tycker om ljusets fördelning eller klockans position, är jag i alla fall glad över att vakna till varje ny dag. Ljus eller mörk. Med eller utan sommartid.

Så kanske är det inte tiden som behöver justeras. Kanske är det bara vår inställning.

Och visst – lite kaffe hjälper också.

"Ä i garna som skyder" sa tjörnbun

 

På väggen hemma hos mig hänger en broderad tavla jag fått av min goda vän Ingela.
Texten är enkel men är klockren!

"Ä i garna som skyder ser i ente att här är fôlk, sa tjörnbun som va ude i kriget."

Det är något i de orden – dialekten, smärtan, ironin – som stannar kvar. Man kan le åt formuleringen,
åt det burleska i "garna som skyder", men när leendet lagt sig är det som om något kallt rinner ner längs ryggraden.

För det är ju så: Vi skjuter, vi skriker, vi slår ifrån oss, ibland med vapen, ibland med ord, ibland med tystnad. Och vi ser inte – eller väljer att inte se – att "här är folk". Att bakom varje fiende, främling eller fras finns en människa. Någons barn. Någons mamma. Någon som nyss åt frukost och kanske drömde om en annan framtid.

Kanske är vi galna. Inte i klinisk mening, men i hur vi fortsätter bygga murar och vapen när det vi längtar efter är tillit och trygghet. Vi kallar det "realpolitik", men ibland känns det mer som ren rädsla i finkläder.

Och ändå – vi är inte bara galenskap. Vi är så mycket mer. Och det är något av det som bor i orden i broderiet. Ser i ente att här är fôlk! Vi är alla människor.

Vi är också de som broderar. Som bär historier genom generationer. Som skrattar åt absurda formuleringar, samtidigt som vi förstår allvaret bakom. Vi är de som bygger upp igen efter att bomberna fallit. De som sjunger, samlar in, hjälper, kramar. Vi är också hoppet.

Jag tror att hopp inte är något man bara känner. Det är något man väljer. Inte för att världen alltid förtjänar det, utan för att vi inte har råd att låta bli. Att välja hopp är att säga: "Jag ser att här är folk."

Så när världen skakar och galenskapen knackar på – i våra ledare, i våra kommentarsfält, i våra egna hjärtan –tänk då på tjörnbun. På någon som mitt i kriget fortfarande orkade se människan. Och som mitt i galenskapen ändå sa: "Här är fôlk." Det börjar där. Med att se varandra.

Och kanske med att brodera det viktigaste, så vi aldrig glömmer.

Behöver jag en labubudocka – eller bara vill jag ha en?

Jag hade aldrig hört om dockorna. Men plötsligt så tvingar de sig på från alla håll. Inte i affärernas hyllor för där handlar jag aldrig. Men i upprörda artiklar om hur någon får hem en docka som uppenbart är en kopia. Förr talade vi lite föraktfullt om Kinakopior. men nu har jag förstått att de äkta Labubu dockorna faktiskt tillverkas där - som original.  

Här följer en möjlig existentiell kris i tre delar. Precis som i en välskriven predikan.

För det första ;)  

Okej. Du står där. Framför hyllan. Den stirrar på dig. Med de där glittrande ögonen. Lätt sned lugg. Mössa fastsydd med kärlek och maskinsöm. Du vet redan vad det handlar om.

En labubudocka. En mjuk, mystisk varelse vars existens du knappt visste om för fem minuter sen, men som nu känns lika nödvändig som syre, sömn och semlor i februari. Det hela börjar oskyldigt. Du scrollar. En bild. En video. Någon som säger: "Min labubudocka räddade mitt liv (och mitt inre barn)."

Du fnissar. Men sen... börjar hjärnan: Tänk om jag också behöver en docka? Tänk om den hjälper mig fokusera? Tänk om det är därför jag inte får ihop livet – för att jag inte har en?!

Och där. BAM. Vi har förflyttat oss från: "Den där är gullig." till "Min själ kanske inte kan överleva utan den."

För det andra. ;)

Det konstruerade behovets mysterium

Här kommer en liten hemlighet: Det mesta vi vill ha är inte något vi måste ha.

Vi tror vi behöver saker – för att reklamen är snygg, för att influencers viskar söta lögner i våra öron, eller för att vi ser någon på TikTok gosa med sin labubudocka medan regnet smattrar utanför fönstret och en kopp te ryker i bakgrunden.

Men vet du vad?
Det är okej.
Vi är människor.
Vi är lite lättlurade.
Och ibland vill vi bara köpa något fluffigt och få känna att världen är lite snällare än den var nyss.

För det tredje ;)

Så… måste man ha en labubudocka?
Nej.
Men vill man ha en?
Kanske.
Och det är faktiskt skillnad på att köpa något för att man tror det kommer rädda en, och att köpa något för att det får en att le.

En labubudocka är inte en livsnödvändighet. Men den kan vara en tröst. Och ibland… behöver vi leka lite.

PS:

Nästa gång du får ett "måste ha"-sug – fråga dig själv:

• Vill jag ha det här för att det fyller ett tomrum, eller bara för att det är mysigt?
• Är det min inre 5-åring som ropar? Och i så fall – ska jag kanske bara lyssna?
• Kan jag gosa med en gammal kudde och känna samma sak?

(Och om svaret är nej, då kanske det är dags att adoptera en labubudocka. Jag dömer inte.;) 

Opp o hoppa din lade drul!

 Matteus 21:28–31

”En man hade två söner. Han vände sig till den ene och sade: ’Min son, gå ut och arbeta i vingården i dag.’ Han svarade: ’Nej, det vill jag inte’, men sedan ångrade han sig och gick. Mannen vände sig till den andre och sade samma sak. Han svarade: ’Jag skall gå, herre’, men han gick inte. Vilken av de båda gjorde som fadern ville? De svarade: Den förste.”

Predikan
"Opp och hoppa, dina late drummel – solen lyser och fåglarna kvittrar": Sjunger Hasse Andersson i Kvinnaböske band: Kaffet är kokt och frukosten klar, din gamla luggslitna säng står kvar..." Eller som vi säger i Skåne: ”Din lade drul”. Det är lätt att skratta åt – men visst finns det en sanning här? Hur ofta ligger vi kvar i sängen – bokstavligt eller bildligt – medan vi vet att det finns massor att göra som väntar. Känner vi igen oss i sonen som sa "nej", eller ännu värre – i den som sa "ja, herre" men aldrig lyckades komma upp ur sängen eller soffan?

Men solen lyser. Vingården väntar. Och Gud ropar:
"Opp och hoppa – livet är nu. Det gäller dig." Då går det inte att tänka att: Det är säkert någon annan som går först. Om jag bara väntar lite så slipper jag. När jag var lat och försökte muta, köpa, eller övertala min lillebror i att göra vad jag skulle gjort så sa han såklart nej. Då sa mamma: "Min dräng hade också en dräng – och båda var de lata".

Talesättet beskriver träffsäkert det här mänskliga undandragandet: Att försöka hitta nån som borde ta tag i det som jag drar mig för. Men det håller inte inför Gud. Gud kallar dig – inte din dräng. Inte din granne. Inte prästen heller för den delen.  Inte din partner. Utan Dig - med.

Jesus berättar inte om tre, fyra eller fem söner. Han berättar om två – och poängen är: Vem är du och jag? Eller är vi lite grand utav vart? "Jag ska bara ligga kvar en liten stund till..." Snooza lite. Men då fortsätter sången: "Jag ska bara ligga kvar en liten stund till
och sen ska jag gå upp och göra vad du vill..."
Det där "jag ska bara..." känner vi igen, eller hur?

Ska bara, sa Alfons Åberg. Ska bara… Men risken är att det där sen aldrig kommer. Den andra sonen i Jesu berättelse sa precis så: "Jag ska gå." - Sen. Men han gick aldrig.

Gud letar inte efter dina löften, efter dina fina ord. Gud vill ha mindre prat och mera verkstad. Det sa min mormor, det sa min mamma. Och det säger jag med- oftare till mig själv än till andra. Någon har sagt att det kallas självrannsakan och att det ska vara bra, men va jobbigt det kan va.

Hasse Andersson sjunger vidare
"Vad är det för mening att kliva upp så här tidigt?"
Det är ju lördag och regnet det bara vräker ner..."
Det är så mänskligt. Vi hittar alltid en anledning att inte ta ansvar.

Men sanningen är: det kommer sällan en perfekt dag för hårt arbete.

Och så till det här med att arbeta för Gudsrike. Det är väl ett söndags-arbete? Men nä, faktiskt precis tvärtom. Hit kommer vi idag för att få vila och påfyllning, få vara lite lata. Det är ju inte för inte som det kallas för vilodag.

Det är på vardagen som vi hugger i på riktigt. Mitt i regnet. Mitt i tröttheten. Mitt i livet. Och det är där den första sonen reser sig! Han som ångrar sig – och går ut i vingården. Han valde handling framför ursäkt. Det är den sonen vi ska efterlikna. Och i slutet i sången tappar den som ropar i Hasse Anderssons sång tålamodet: "Nu räcker det! Jag kommer in och drar dig ur sängen om du inte stiger upp nu!". Det låter som, när vi försöker få tonåringen upp ur sängen framåt 1 tiden på eftermiddagen.  

Kanske är det vad vi behöver: "Nu räcker det. Sluta skjuta upp. Sluta sova genom livet. Opp och hoppa – jag har en plats för dig i vingården." Vi får gärna ha börjat som en lat drul. Vi får ha varit som sonen som sa nej. Vi får till och med ha varit som den som säger ja men aldrig går. Men vet du vad? Det är aldrig för sent att ändra sig. Eller som det står på Fritjof Nilsson Piratens grav: "Här under är askan av en man som hade vanan att skjuta allt till morgondagen. Dock bättrade han sig på sitt yttersta och dog verkligen den 31 jan. 1972." Tala om att vänta in i det sista på att ändra sig. 😊

"Opp och hoppa, dina late drummel – vingården väntar!"