Tre enig Gud - vilken soppa ;)

Vi sitter här tillsammans runt en sopplunch. Det är något fint i det enkla måltidsögonblicket – skålar som fylls, samtal som börjar, och en värme som sprider sig, inte bara från maten utan från gemenskapen.

På söndag firar vi treenigheten, Heliga Trefaldighets dag som handlar om Gud som Fader, Son och Ande. Tre sätt att tala om Gud – men ändå en och samma kärlek som bär allt liv.

Med den är det lite som med soppan vi äter.
En god soppa består av olika smaker som behöver varandra.
Lite syra som ger liv och friskhet – som när livet väcker oss och bryter igenom det stelnade.
Lite sälta som framhäver smaken och påminner oss om det som är viktigt och sant.
Lite styrka – värme, kraft, något som mättar och bär oss genom dagen.
Och så balansen, som gör att allt hänger ihop och blir mer än sina enskilda delar.

På samma sätt kan vi ana Gud.
Som den som ger oss livets syra – som väcker och förnyar.
Som den som ger sälta – riktning, mening, det som håller livet på plats.
Som den som ger styrka – när vi behöver bäras genom det tunga.
Och som den som håller allt i balans – den helhet vi ibland bara anar men lever i.

Fadern som skaparen och bäraren.
Sonen som går in i vår vardag och delar allt med oss.
Anden som smakar av liv och närvaro här och nu.

Och kanske är det just så Gud ofta möter oss – inte som något avlägset, utan som något som redan är blandat in i livet vi lever, som smaken i soppan vi äter.

Så låt oss ta emot både maten och stunden som en påminnelse om att vi är burna, sedda och del av något större.

Bön:
Gud, tack för denna måltid och denna gemenskap.
Tack för livet som bär smak, djup och värme.
Hjälp oss att leva i din balans, din närvaro och din kärlek.
Amen.

 

I morgon är en annan dag

Ja, det är måndag morgon, och mitt huvud känns så tungt… Plötsligt dyker Povel Ramel upp i bakhuvudet: “Gräsänklingsblues”. Den där känslan av att världen har snurrat lite för fort, eller att något stort just har hänt – och man själv står kvar och försöker förstå vad som egentligen blev kvar i köket efter festen.

Lite så kan det faktiskt kännas med pingsten också. Som om lärjungarna står där, inte med kaffekopp och sömniga måndagsögon, men ändå med samma typ av efterklang i kroppen: det har hänt något alldeles stort. Vind, eld, språk som öppnas, mod som plötsligt finns där det inte fanns igår. Allt har förändrats – och ändå ser allt ut som vanligt runt omkring dem. Och ändå inte.

Och så kommer den där måndagsfrågan, så mänsklig och så igenkännbar: Vad händer nu? För det är ju ofta där det svåra börjar. Inte i undret, inte i höjdpunkten, utan efteråt. När högtiden, festen byts ut till den vanliga vardan igen. Inte längre så märkvärdig. När disken ska diskas, människor ska mötas, beslut ska fattas, och ingen längre står och talar i tungor i rummet för att ge oss en riktning.

Och kanske är det just därför annandag pingst – eller känslan av den – är så viktig, trots att den försvunnit ur almanackan. Den påminner oss om att tron inte bara är eld och vind, utan också fortsättning. Utan blixtar och dunder och magiska under. När himlen öppnade sig…

Jesus säger: “Jag är ljuset som har kommit hit i världen…” Inte bara för ögonblicket när allt känns tydligt, utan för tiden efteråt också. När det som hände ska bli liv. När undret ska bli vardag.

Och kanske är det där vi känner igen oss mest i lärjungarna: inte i själva pingstdagen, utan i måndagen efter. När vi har gått igenom någon omtumlande. Himmelskt eller jordiskt men förfarande lite osäkra på vad som har hänt. Med en stark upplevelse bakom oss – och en ganska vanlig dag framför oss. Vad händer nu? Och svaret, åtminstone så som evangeliet fortsätter viska det, är kanske inte så dramatiskt som man skulle tro.

 

Nu händer livet. Nu, en vanlig måndag, tisdag, onsdag…

För om pingsten säger något, så är det kanske just detta: att Gud inte bara kommer i undret – utan blir kvar i vardagen.

Annandag pingst – en annan dag…

Ja. En annan dag som i grunden betyder: alla dagar.

 

Gud,
Tack för din Ande som inte bara hör till högtiden
utan till vardagen.

När vi vaknar till ännu en måndag
med tankar som dröjer sig kvar och frågor som inte fått svar,
påminn oss om att du är där ändå.

I det vanliga, i det ofärdiga, i det som bara rullar på –
där vill du vara ljus.

Ge oss mod att leva denna dag
med det vi har fått,
och med förtröstan på att du går med.

Amen.

Spelar regnet någon roll? Egentligen?

 “Rain is just a matter of mind. If you don’t mind it, it doesn’t matter.”

Jag fastnade direkt när en vän sa de orden till mig häromdagen. Först skrattade jag åt det där finurliga engelska ordleken. Men sedan stannade det kvar. Som vissa meningar gör. De lägger sig inte bara i huvudet utan någonstans djupare, där livet pågår på riktigt. För är det inte ganska ofta så vi lever våra liv? Som om allt hänger på vädret. Inte bara det som faller från himlen, utan livets alla sorters regn. Förseningarna. Oro. Besvikelserna. Det som inte blev som vi tänkt oss. Människor som sviker. Kroppen som inte orkar. Planer som rasar. De där dagarna när allt känns lite grått utan att man riktigt kan förklara varför.

Vi lägger enorm energi på att försöka undvika regn. Vill gardera oss mot sorg, kontrollera framtiden, slippa osäkerhet och helst få livet serverat i lagom temperatur och medvind. Och visst, det är mänskligt. Ingen tycker egentligen om att frysa. Men kanske blir livet tyngre när vi börjar tro att lycka betyder frånvaro av regn. För sanningen är ju att regnet kommer ändå. Det gör det i varje människas liv. Ingen slipper undan. Frågan är inte om det ska börja regna, utan hur vi lever när det väl gör det.

En del människor verkar bära ett slags inre paraply. Inte för att deras liv varit lättare än andras, utan för att de har lärt sig något viktigt: att allt inte behöver bekämpas. Att vissa dagar inte måste räddas. Att man faktiskt kan bli blöt utan att gå sönder. Kanske var det vad min vän ville förmedla när på den regniga stranden i maj. För vad spelar det för roll om det regnar om du ändå ska bada?

Jag tänker att mycket av vår samtid också handlar om motstånd. Hur vi hanterar det. Vi ska optimera oss själva, tänka rätt, känna rätt, prestera rätt. Nästan som om livet vore ett projekt där allt obehag är ett misslyckande. 

Men kanske är mognad något helt annat. Kanske handlar det mindre om att kontrollera livet och mer om att kunna gå genom det. Att kunna stå kvar när himlen mörknar. Att kunna skratta lite åt det ofrånkomliga. Att kunna säga: ”Jaha. Idag regnar det. Då får jag väl gå ändå.”

Det finns människor som alltid väntar på bättre väder innan de börjar leva. När jobbet lugnat sig. När barnen blivit större. När ekonomin ordnat upp sig. När oron släppt. När kroppen känns starkare. När allt fallit på plats. Men livet står sällan helt färdigt och solsäkert framför oss. Det verkliga livet händer mitt i det ofärdiga. Mitt i osäkerheten. Mitt i regnskurarna.

Och kanske är det där de klokaste människorna skiljer sig från oss andra. Inte genom att de har mindre bekymmer, utan genom att de inte låter varje moln definiera dagen.

De vet att man fortfarande kan dricka kaffe i regn.
Fortfarande skratta.
Fortfarande älska människor.
Fortfarande leva.

Fortfarande bada.

Kanske är det just det uttrycket försöker säga: Att frihet inte alltid handlar om att förändra vädret — utan om att inte låta vädret styra hela ens sinne. Och det är något märkligt hoppfullt i det. För om regnet inte alltid går att stoppa, kanske livet ändå går att bära. Och att det är okej att bli lite blöt ibland. 

I livets mellanrum, väntan på hjälparen

 Det finns märkliga mellanrum i livet. Tider då vi inte riktigt vet vart vi är på väg. När det gamla är borta men det nya ännu inte har kommit. Vi lever ofta som lärjungarna gjorde efter långfredagen och före påskdagens morgon – i väntan, i ovisshet, i längtan efter ett tecken på att vi inte är ensamma.

Och just denna söndags tema är: Hjälparen kommer. Livets ande. Den helige Ande som Jesus lovar ska följa oss genom allt det där vi själva inte orkar bära. Den ande som påminner oss om att vi aldrig behöver färdas genom livet ensamma.

I evangeliet säger Jesus: ”Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu.” Det är nästan tröstande att höra. Till och med lärjungarna fick leva med frågor som ännu inte hade svar. De fick stå ut med mellanrummet.

Men Jesus lämnar dem inte åt sig själva. Han säger: Vänta. Stanna kvar. Hjälparen kommer.

Kanske är det också därför Jesus ibland ber oss att stanna upp. För att vi inte ska rusa iväg ensamma i vår egen kraft. För att vi inte ska leva som om allt hängde på oss själva. Livets ande vill hinna ifatt oss.

Jag minns när barnen var små och väntade på att mamma eller pappa skulle komma hem från jobbet. De stod ofta i hallfönstret och tittade ut i kvällsmörkret mot den långa uppfarten där bilen skulle dyka upp. Detta var före mobiltelefonernas tid. Ingen kunde ringa och säga: ”Nu är jag på väg.” Ändå väntade de. De visste vem de längtade efter.

Och jag minns också den där andra tiden i småbarnsåren, när barnen ännu inte förstått att man kommer tillbaka bara för att man lämnar rummet några minuter. Hur gråten kunde komma direkt. Den där nästan bottenlösa känslan: Har du övergett mig nu?

Kanske var det så lärjungarna kände det mellan korsfästelsen och uppståndelsen. Det totala vakuumet. Rädslan. Tystnaden från Gud. Allt det som tidigare varit självklart hade slitits undan.

Och ändå var Jesus redan på väg mot dem.

Det är kanske just där tron föds på djupet – inte när allt är klart och tydligt, utan i mellanrummet. I väntan. I längtan. I hoppet som håller sig kvar trots att mörkret ännu ligger över uppfarten.

Men det finns något mer. Vi talar ofta om människans längtan efter Gud. Men kanske längtar Gud ännu mer efter oss.

Det påminner mig om ett barndomsminne. De långa bilresorna från Skåne till Stockholm för att hälsa på mormor. Ofta reste vi på natten för att vi barn skulle sova i bilen. Och kanske minns jag fel, men varje gång jag tänker tillbaka ser jag henne där bakom gardinen i fönstret när vi kom fram. Vaken. Väntande.

Som om kärleken inte riktigt kunnat somna och komma till ro innan vi var hemma.

Kanske är det en bild av Gud.

Gud som står där vid grinden varje afton och varje morgon och väntar på sina barn. Inte med förebråelser utan med öppna armar. Inte för att döma vår vilsenhet utan för att möta vår blick.

Vad är ditt mellanrum just nu? Var finns din längtan? Finns det stunder då du känner dig vilse eller övergiven?

Om så är – ta en titt ut genom fönstret. Eller lyft blicken mot himlens fönsterkarm.

Kanske upptäcker du att någon redan står där och väntar på dig.

Och att Hjälparen redan är på väg dig till mötes.

För du är aldrig ensam.
Alltid väntad.
Alltid älskad.

Varför går du till jobbet när du är ledig?

 “Varför går du till jobbet när du är ledig?” Frågan kom en söndag, när jag satt i kyrkbänken utan att vara i tjänst. Jag hade inga uppgifter den dagen, inget schema, inga ord att förbereda eller handlingar att leda. Jag var där som alla andra. Eller… åtminstone var det tanken. För jag hann knappt sätta mig förrän frågan landade, lite skämtsamt men ändå nyfiket: varför går du till jobbet när du är ledig?

Jag blev faktiskt ställd. Inte för att frågan var orimlig – tvärtom. Min tjänst som präst är ju också ett arbete, ett lönearbete, med ansvar och uppdrag. Men samtidigt är kyrkan inte bara min arbetsplats. Den är också min plats för stillhet, min tro, min längtan, min glädje. Den plats där jag, precis som alla andra, får slå mig ner i bänken och ta emot.

Jag kom mig för att svara något enkelt där och då, men frågan har stannat kvar. För tänk om vi skulle säga samma sak till en kock: “Varför går du till jobbet när du är ledig och går ut och äter?” Skulle vi mena att kocken då inte borde få njuta av mat? Att den som tillagar en måltid inte också får längta efter att själv bli serverad, överraskas, mättas? Att yrkesrollen på något sätt skulle stänga dörren till upplevelsen? Det känns orimligt när man säger det högt.

Och ändå är det kanske så vi ibland tänker om vissa yrken som bärs av något mer än bara arbete. Som om den som tjänar i kyrkan skulle bli mindre fri i sin egen tro, mindre mottagare i sin egen gudstjänst. Men jag är fortfarande jag. Även när jag inte har tjänst. Även när jag inte leder. Även när jag bara sitter där i bänken, lite trött, lite splittrad, lite mänsklig. Samtidigt ska jag vara ärlig med något som också är sant: jag kan vara lite kräsen. När man står i det där ofta, när orden och rummen är vardag, kan det ibland bli svårare att bara vara närvarande utan att analysera, utan att notera, utan att “hålla lite koll”. Yrket smyger sig in i blicken. Det är inte alltid en gåva. Ibland är det mer som ett filter.

Och just där ligger kanske den största utmaningen: att få vara både och. Både den som bär orden och den som tar emot dem. Både den som leder och den som leds in i stillheten. För mitt i allt detta finns något som är större än våra roller.

När kyrkan firar nattvard talar vi om den himmelska måltiden. Den måltid som redan nu bryter in i vår vardag, men som också pekar framåt – mot det vi ännu inte fullt ser, men ändå anar. Där vi inte längre är präster och åhörare, ledare och deltagare, utan bara gäster vid samma bord. Och kanske är det just där svaret på frågan gömmer sig. För även när jag sitter i kyrkbänken utan tjänst, är jag inte där som “jobbande”. Jag är där som inbjuden. Som mottagare. Som någon som får sätta sig vid samma bord som alla andra, där Kristus själv är värden. Den himmelska måltiden börjar inte först i framtiden. Den smyger sig in redan nu – i brödet som delas, i orden som viskas och ropas, i stillheten som bär oss när vi själva inte orkar bära. Och i den måltiden finns ingen skillnad mellan den som förbereder och den som äter. Bara gemenskap. Bara nåd.

Gud,
du som bjuder oss till ditt bord utan att fråga vem vi är eller vad vi gör.

Hjälp oss att vila i det,
att få vara mottagare snarare än prestation.

Låt oss ana den himmelska måltiden redan här och nu,
mitt i vardagen och stillheten,
där bröd bryts och nåd delas.

Gör oss öppna för din närvaro,
både när vi tjänar och när vi får ta emot.

Amen.

Att lyfta blicken – och stå kvar

Det är Kristi himmelsfärd. Lärjungarna står kvar, nästan som fastfrusna, med blicken upp mot himlen efter att Jesus lyfts ur deras synfält. Då kommer orden: ”Galileer, varför står ni och ser mot himlen?”

Kanske kan vi känna igen oss i det där. Hur vi tittar uppåt efter svar. Efter riktning. Efter att något ska falla på plats. Sen ska livet börja. Sen ska det bli rätt. Sen ska vi känna att vi har koll. Under tiden rullar vardagen på – disken, jobbet, samtalen som går på autopilot, regnet som envisas. Ännu en tisdag som inte gör något väsen av sig.

Kristi himmelsfärd bär på en märklig vändning. Budskapet är inte att blicken uppåt är fel. Snarare en påminnelse om att den inte får bli hela livet. Vi kan inte stå kvar fastfrusna i väntan på att något ovanifrån ska reda ut allt. Det är nästan som i Don't Look Up med Meryl Streep, filmen där man förnekar att jorden faktiskt är på väg att gå under. Där handlar allt om att människor vägrar lyfta blicken, trots att något avgörande faktiskt är på väg.

”Galileer, varför står ni och ser mot himlen?” Här är risken den andra: att vi stirrar så mycket uppåt att vi missar det som redan pågår rakt framför oss. För livet händer här. I det vi nästan missar för att det är så vardagligt. I kaffet som kallnar. I stegen mellan måsten. I det lilla som faktiskt är livet självt.

Samtidigt behöver vi lyfta blicken. Om vi bara stirrar ner i marken blir allt tungt och trångt. Vi behöver hoppet – det som drar oss framåt, som påminner oss om att det finns mer än det vi ser just nu. Men kanske handlar det inte om att välja mellan himmel och jord. Utan om att leva med båda. Att våga se uppåt utan att tappa marken under fötterna. Att drömma stort, men leva nära. Att tro på något större, och samtidigt ta ansvar för det lilla som ligger precis framför oss. Det är där spänningen finns – i att stå stadigt på jorden samtidigt som hjärtat sträcker sig mot himlen.

Så ja, lyft blicken. Våga hoppas. Våga tro att det finns mer än det du just nu har i händerna eller ser framför dig. Men glöm inte var du står.

För det är där livet händer. Och kanske är det just i den balansen som något viktigt blir tydligt: att det stora inte alltid är långt borta. Ibland märks det i det lilla. I ett samtal som landar rätt. I en vanlig dag som bär något gott i sig. I att orka en dag till, även när allt inte känns klart. Kanske är himlen inte bara en plats vi tittar mot, utan något som får färga hur vi lever här nere. Som hopp i ryggen när vardagen känns tung. Som riktning när vi tvekar. Som en påminnelse om att det vi gör här faktiskt spelar roll.

Då blir inte fötterna på jorden något begränsande. De blir det som gör att drömmar kan få fäste.

Så vi går vidare så;

Med blicken lyft nog för att inte fastna –
och fötterna stadigt nog för att inte gå vilse.

 

Att be är inte att begära

 Apropå bönsöndagen, hittade den här dikten i ett arkiv.

Skriven av "Janne"

 

Jag bad om styrka,
och Gud gav mig svårigheter att göra mig stark.

Jag bad om visdom
och Gud gav mig problem att lösa.

Jag bad om mod
och Gud gav mig faror att övervinna.

Jag bad om kärlek
och Gud gav mig människor i nöd att hjälpa.

Jag bad om välgång
och Gud gav mig muskler och hjärna att arbeta med.

Jag bad om tjänster
och Gud gav mig möjligheter.

Jag fick inget jag ville ha.
Jag fick allt jag behövde.

Rit och ritual i valborgstider

 Det börjar nästan alltid likadant varje vår. Samma tid, samma plats. Vi samlas vid hembygdsgårdens valborgseld, lite som om vi långsamt kryper ut ur vinteridet tillsammans. Vi dyker upp ändå – trots blåst, trots regn – för det är liksom så man gör.

Och visst finns det något märkligt högtidligt över alltihop. Nästan som en slags friluftsgudstjänst. Vi rör oss mot elden i små klungor, som en lite oorganiserad procession. Någon håller tal – ibland fint, ibland lite för långt – och vi applåderar artigt oavsett. Sen kommer sångerna. Samma varje år. Sköna maj välkommen. Inte riktigt i rätt tonart, inte riktigt med rätt text, men ändå. Vi sjunger om att vintern är över, som om vi försöker övertyga både oss själva och vädret.

Och så röken. Den hittar alltid rakt in i ögonen, oavsett var man står. Men ändå står vi kvar. För mitt i det där lite småkaotiska finns något annat också. Något som faktiskt betyder något. Elden är ju inte bara där för att värma kalla fingrar i ett nyckfullt aprilväder. Den markerar ett skifte. Från mörker till ljus. Från vinter till vår. Och plötsligt blir vi alla lite mer… högtidliga än vi tänkt oss.

Vi behöver ritualer. Sådant vi gör tillsammans, år efter år, utan att riktigt ifrågasätta varför. För att det känns viktigt. För att det ÄR viktigt. För Valborg handlar ju inte bara om att våren är här – utan om hoppet att den faktiskt tänker stanna. Att vi snart slipper låtsas som att “det är rätt varmt i solen ändå” medan vi huttrar i vinden och försvarar något som knappt kommit än.

Och så, dagen efter: 1 maj. Samma människor, men en helt annan scen. Från eld till plakat. Från försiktiga körer till slagord i megafon. Det är nästan som att gå från stilla aftonbön till demonstrationståg med predikan i megafon.

Men egentligen handlar det om samma sak. Att samlas kring något större än oss själva. En idé. En längtan. En tro på att det vi gör tillsammans spelar roll. Oavsett vad man tror på eller ropar.

Det där känner vi igen. Hur livet rör sig mellan mörker och ljus, mellan stillhet och rop, mellan väntan och uppfyllelse. Hur små lågor – vare sig de brinner i en majbrasa eller i oss själva – kan bära något större.

Så vi står där. Lite frusna, ja. Men också burna av något annat. Av varandra. Av gemenskapen. Av hoppet. Av en försiktig känsla av att våren nog ändå är på väg.

Och kanske är det just det som är grejen. Att det aldrig riktigt är klart. Aldrig helt säkert. Att vi står där varje år, sjunger lite snett, kisar genom röken och hoppas igen.

Inte för att vi vet att våren har kommit.

Utan för att vi bestämmer oss för att tro det – tillsammans.

vägen till livet är vägen hem...

 Ännu en kort tid är jag hos er, mina barn. Ni kommer att söka efter mig, och jag säger nu till er vad jag sade till judarna: Dit jag går kan ni inte komma. Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra.  Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek."

Den här söndagen har rubriken Vägen till livet. Tidigare hette den Vägen hem. Jag kan inte riktigt släppa det där ordet — hem.

Att det är mer än en plats. Det är något man känner igen sig i. Som lukten av nybakade kanelbullar och ljudet av P4:ans skvalmusik på radion.

När jag var liten skrev jag min adress så här: Liselotte, Vitsippan, Prästgatan, Åstorp, Skåne, Sverige, Europa, Jorden, Universum. Känner ni igen det? Lite gulligt är det. Men också allvar: Jag finns. Jag hör hemma någonstans. Och ändå — så många gånger i livet man kan känna motsatsen. Att man är mitt i sitt eget liv… och ändå lite vilse.

Som Alice i Alice i Underlandet. Hon frågar vilken väg hon ska ta. “Det beror på vart du ska.” “Jag vet inte.” “Då spelar det ingen roll vilken väg du tar.” Men det gör det ju. För hon vill hem.

I evangeliet idag är det inte lugnt. Judas har gått. Någonting har brustit. Det börjar dra ihop sig. Och det är där Jesus talar.  Han säger: “Älska varandra så som jag har älskat er.”

Och lägg märke till ordningen. Han börjar inte med kravet.
Han börjar med gåvan. - Så som jag har älskat er.

Det är där allt tar sin början. Inte i vad vi ska prestera. Utan i att vi redan är burna av en kärlek som inte drar sig undan. Som inte räknar. som inte ger igen. En kärlek som stannar kvar.

Och ur det säger han: Älska varandra. Inte perfekt. Inte färdigt. Men verkligt. Vi kommer inte göra det fullt ut. Vi kommer tveka. Vi kommer dra oss undan ibland. Men det är inte det avgörande.
Det avgörande är riktningen. Att vi inte slutar gå. För han säger inte: bli som jag — och sedan älska.
Han säger: älska — mitt i det liv ni faktiskt lever. Börja där ni står. Och det betyder till exempel:

att lyssna lite längre än man orkar.
att inte ge upp om någon för snabbt.
att stanna kvar i ett samtal som skaver.
Små steg. Men i rätt riktning.

Vi vill gärna ha en karta. Tydliga besked. Raka vägar. Tänk om vi bara hade fått en checklista på goda gärningar som vi kan beta av. Men Jesus ger oss ingen karta. Inga listor. Han säger:

Älska varandra.

Och riktningen går inte bort från det svåra. Den går rakt in i det. Den andre människan är inte ett hinder. Den andre människan är vägen. 

Så när du undrar:
Var är jag på väg?
Var hör jag hemma?
svarar Jesus inte med en karta.

Han säger: Älska varandra.

Älska varandra.
Så som jag har älskat er. 

Då är du hemma.

Amen.

Det är inte lätt att va ödmjuk...

 I morse, på en trottoar där livet rörde sig i vanlig takt, sa jag till en bekant att det var dags att gå till jobbet. “Ska du möta syndarna?” svarade han med ett snett leende, innan han snabbt rättade sig: “Men i kyrkan finns det väl inga syndare.”

Jag svarade snabbt: “Det är ju där de finns.”  För var annars skulle vi samlas, om inte just där – vi som vet att vi inte räcker till?

Ordet “syndare” skaver i vår tid. Det låter som något ur en annan epok, något moraliserande och hårt, som om det pekar ut vissa och friar andra. Men det är just det som är poängen: det pekar inte ut några särskilda. Det omfattar oss alla. Inte som en etikett att bära med skam, utan som en insikt om vår gemensamma brustenhet.

Vi vill gärna tro att vi är bättre än så. Att vi är goda, rättvisa, genomtänkta. Och visst, ibland är vi det. Men lika ofta missar vi, sårar, väljer det bekväma framför det rätta. Vi dömer för snabbt, älskar för snålt, och håller hårdare i vår egen rätt än i andras värdighet.

Den som är utan synd, heter det. Men meningen stannar aldrig där. För vi vet hur den fortsätter – med en tystnad som avslöjar oss. Ingen kastar den första stenen, därför att ingen kan.

Och kanske är det just där något viktigt händer. Inte i förnekelsen av vår brist, utan i erkännandet av den. För i det ögonblicket öppnas också något annat: en längtan efter upprättelse. Inte som en abstrakt idé, utan som en djupt mänsklig drift. Att få börja om. Att bli förlåten. Att få vara mer än summan av sina misstag.

Kyrkan, eller vilket rum vi än väljer för våra mest sårbara tankar, är inte till för de felfria. Den är till för oss andra. För de som vet hur det känns att inte leva upp till sina egna ideal. För de som bär på skuld, men också på hopp.

Så ja, vi är alla syndare. Men det är inte slutpunkten. Det är början på något mer ärligt – och kanske också något mer hoppfullt. För där brustenheten erkänns, där kan också nåden få plats.

Några förslag på passande anslag på kyrkporten...

“Fullsatt i syndarnas väntrum”

“Här samlas de skyldiga (inklusive jag)”

“Ingen perfekt – välkommen in!”

“Syndare sökes (du är redan kvalificerad)”

“Vi ses i syndabänken”

“Fel och brister? Du är i gott sällskap”

“Kyrkan: där vi låtsas vara bättre än vi är (och erkänner det)”

“Syndarnas klubb – medlemskap garanterat”

“Perfekta människor undanbedes (lokalen blir för tom)”

Inte bara lite tandsten...

 Det började som en kallelse. Ett brev, ett sms, en liten påminnelse om något man helst inte tänker på i vardagen: tandläkarbesöket. Inte för att det gör ont – inte nödvändigtvis – utan för att det är en sådan där stund då man blir brutalt medveten om sin egen kropp på ett sätt som annars är lätt att ignorera.

jag fyllde i hälsodeklaronen riktigt noga, med uppgift om mediciner och hur ofta jag borstar tänderna, använder tandtråd etc. Utan att ljuga för mycket. Det kommer de ju upptäcka ändå. Sitter på jobbet och tänker att jag har god tid tills jag plkötsligt tittar på klockan och behöver rusa iväg. Adressen? Har aldrig varit hos denna tandläkare förut. Ringer maken. ge mig adressen så att jag kan programmera gps. Sen, hitta parkering, tre våningar upp. 2 minuter försenad och möts av go och härlig avslappnad personal. 

Sen är det dags att avslappnat luta sig bakåt, som om det vore den naturligaste saken i världen då någon annan granskar ens mun med kirurgisk precision. Dom mätte till och med hur stort jag kan gapa. Ja, den som gapar efter mycket... Och sedan det där skoningslösa ljuset som riktas rakt in i ens mest privata lilla grotta. Man gapar, lite för stort, lite för stelt, och försöker hitta en position där både käken och värdigheten kan överleva. Det var en fin tavla i taket med en himmel och ett vackert träd med sina lövade grenar. men trädgårdsmästaren tänkte genast, det är ett par grenar som måste beskäras eller tas bort. Kanske precis som tandstenen...

Sedan började det, Det där skrapandet. Inte smärtsamt, men obarmhärtigt. Tandsten som byggts upp i tysthet, lager för lager, under månader av kaffe, stress och slarviga kvällar, ska bort. Och det går inte att förhandla med tandsten. Den ger sig inte frivilligt.

Det är ett märkligt möte mellan skam och lättnad. Skam över att något så basalt som tandborstning inte alltid räckt till. Lättnad över att någon faktiskt tar hand om det nu, metodiskt, utan att döma.

Eller – visar det sig – inte ens i närheten av att döma. För mitt i allt detta händer något oväntat.

Man har liksom förberett sig på en liten utskällning. En diskret höjning av ett ögonbryn. Någon kommentar om hur det “kan bli så här om man…” Men istället kommer något helt annat:

“Vad roligt att få skrapa så mycket tandsten.” De menar det. Både tandläkaren oc tandsköterskan. jag som var beredd på en utskällning. eller i alla fall lite tillrättavisande. 

Men dom menade det, Inte ironiskt. Inte passivt aggressivt. Utan med en sorts yrkesglädje som nästan är smittsam. För dem är det här inte ett misslyckande – det är ett arbete med tydligt resultat. Något som går att förbättra, fixa, återställa. Ett före och ett efter.

Och plötsligt händer något i en själv. Hela den där inre rättegången ställs in. Det som kändes som något pinsamt blir istället… meningsfullt. Nästan tacksamt mottaget. Som att man omedvetet burit på något som någon annan faktiskt är glad att få ta hand om.

Och någonstans där, med munnen uppspärrad och tankarna fria att vandra, slår det en:

Det här är ju nästan religiöst. Jag hade faktiskt kragen på under besöket, och fick kommentaren, ni är nog den enda yrkesgruppen som verkligen får ta er i kragen ;) 

Och vad är tandsten, om inte små, förkalkade spår av sådant man inte riktigt tagit hand om? Små försummelser som lagts på hög tills de blivit något som måste bort med kraft. Och vad är tandläkarstolen, om inte en modern biktstol – bara med bättre belysning och sämre möjlighet att prata sig ur situationen? Eller ingen alls, man pratar inte med en massa instrument i munnen... 

Ligger bara där och blir genomgången. Här är det som behöver åtgärdas. Här har det samlats på.

Och ändå: ingen vrede. Ingen moralpredikan. Bara ett stilla konstaterande – och, visar det sig, ibland till och med entusiasm. Det finns något djupt trösterikt i det.

För när skrapandet är klart, när man sköljer och sätter sig upp igen, händer något som är större än bara känslan av rena tänder. Det är som om något också lossnat inombords. Som om det som varit lite fel, lite skavande, nu är… åtgärdat.

Inte för att man blivit en bättre människa. Men för att man fått en chans att börja om på en liten punkt.
Nu ska jag borsta tänderna!

Syndernas förlåtelse, i sin mest vardagliga form, är kanske inte ett dramatiskt ljus från ovan. 

En röst som säger: “Så där, nu ser det fint ut” – eller till och med: “Vad roligt att få göra det här.”

Och man tror på det. Och lämnar mottagningen med en märklig blandning av ömhet och lättnad. Tungan vandrar över de släta ytorna, nästan förundrat. Allt känns nytt, eller åtminstone nollställt.

Och precis som efter en bekännelse lovar man sig själv: nu ska det bli annorlunda.

Nu ska man ta hand om det här. och samtidigt vet hur det brukar gå.

Men just då – med rena tänder, ett lättare bröst och en oväntad vänlighet i ryggen – känns det faktiskt möjligt.

Under regnbågens alla färger - är vi alla barn till Gud!

 

Det var en gång en liten färg som bodde i regnbågen 🌈
Den lilla färgen visste inte riktigt vem den var.

Ibland kände den sig gul – varm och glad.
Ibland blå – tyst och lugn.
Och ibland röd – full av energi.

“Vilken färg är jag egentligen?” undrade den lilla färgen.

Den tittade på de andra färgerna.
De verkade så säkra.
“Jag är grön!” sa en.
“Jag är blå!” sa en annan.

Men den lilla färgen kände:
“Jag är ju lite av allt…”

Så en dag gick den lilla färgen till Gud och frågade:
“Har jag en egen färg? Eller är jag fel som ändras?”

Och Gud log och sa:
“Du är inte fel. Du är underbar.
Du är som regnbågen själv.”

“Regnbågen?” sa den lilla färgen.

“Ja,” sa Gud.
“Regnbågen har många färger.
Och alla behövs.
Och ibland skiftar färgerna lite – men den är alltid lika vacker.”

Den lilla färgen blev tyst en stund.
Och så kände den något varmt inuti.

“Så jag får vara olika?” frågade den.

“Ja,” sa Gud.
“Du får vara den färg du är idag.
Och en annan imorgon.
Och jag älskar dig alltid – precis som du är.”

Då log den lilla färgen stort 🌈
För nu visste den:

Den hade alltid haft en plats.

Och kanske är det så för oss också…
att vi får vara olika färger olika dagar…
men alltid hör hemma i samma vackra regnbåge.

Bön
Kära Gud,
tack för att vi får vara som vi är.
Tack för alla våra färger.
Hjälp oss att komma ihåg
att vi alltid har en plats hos dig.
Amen.

Var är du, Gud?

 Predikan Långfredag

Var är Gud i all den djävulskap vi ser i världen?
Var är du Gud? Har du övergivit oss?

Vi behöver ge plats också åt vår vanmakt. Vår totala hjälplöshet och uppgivenhet. Ge uttryck för vårt och världens Kyrie:  
Herre, förbarma dig. Kyrie eleison.

Bibeln berättar gång på gång om människor som ropar ut sin uppgivenhet och vanmakt. Jesus gör det själv på korset:
Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?

Kanske är det just där – i ångesten och övergivenheten
– som Jesus går hela vägen in i vår mänsklighet.
Delar vårt tvivel. Vår uppgivenhet.

Det är ingen stiliserad bild av Jesus på korset som beskrivs idag på Långfredagen.  Det är smärta, det är hammarslag.  Som teologen Jurgen Moltman uttrycker i sin bok The cruzified God:
Jesus korsfästes inte mellan två stearinljus på ett altare utan mellan två rövare på de förlorades plats utanför stadsporten.

Det är en Långfredagstro som tar på allvar och speglar smärtan och tvivlet i tillvaron. Det är också en tro som vågar ställa frågan: Var är du Gud?   För om Gud har all makt över himmel och jord, varför ställer Gud då inte allting till rätta? Stoppar krigen, våldet, och terrorn i världen?

 

Det står faktiskt inte alls mycket om Guds allmakt i evangelierna.  Inte heller så mycket om riket, makten och härligheten som vi ber i Herrens bön. Det har andra redigerat dit efteråt. När Jesus lär oss att be så avslutar han bönen med orden: Rädda oss från det onda.

Att vi talar om Guds makt och härlighet beror kanske på att vår mänskliga impuls ofta är att vända oss till en makt, för att vi alltid har gjort det. För att maktens ränder sitter så djupt.

Men Långfredagen visar oss på att Guds makt handlar om något helt annat. För vilken fasa det skulle vara att tro på en Gud som har möjlighet att ingripa men som väljer bort att göra det. Vilken Gud vore det – som kan ingripa men låter bli?
Det är inte min Gud.

Jesus visar i stället på en annan sorts makt. En makt som inte bygger på kontroll – utan på kärlek.  Korset ser ut som ett nederlag. Men det är kärlekens seger.

Jesus dör – men:
Mörkret kan inte släcka honom.
Hatet kan inte böja honom.
Makten kan inte vinna över honom.
Kärleken segrar. Inte genom våld – utan genom att ge sig själv.

Det är Långfredagens budskap: Inte tro på en allsmäktig superkraft, utan på en Gud som delar våra liv. Och när Jesus säger: Det är fullbordat – då har Guds verk bara börjat.

När skämten börjar bli skämda... i en värld av fejk news

 Det brukade vara så enkelt.

Den första april vaknade man med en lätt misstänksamhet i kroppen, men också med ett leende. Man visste att något var på gång. Kanske hade en tidning planterat en absurd nyhet om fyrkantiga ägg eller ett nytt förbud mot att gå baklänges i offentlig miljö. Kanske hade en kompis tejpat fast en plastspindel under kaffekoppen. Man gick på det ibland, absolut – men det var liksom poängen. Att bli lurad var en del av leken.

Nu är det annorlunda.

Inte för att vi slutat skämta. Utan för att verkligheten själv börjat låta som ett dåligt aprilskämt.

Vi lever i en tid där rubriker kan vara så orimliga att man instinktivt tänker: “Det där måste vara ett skämt.” Men så är det inte det. Eller så är det det – fast någon vill att det ska se sant ut. Eller tvärtom. Det är just det som är problemet. Gränsen har blivit suddig. Inte lite suddig, utan nästan helt utsuddad.

Förr kunde man läsa något absurt och känna tryggheten i att “det här är för dumt för att vara sant”. Idag är det snarare en varningssignal. För ofta är det just det orimliga som visar sig vara verklighet.

Så vad händer då med första april?

Den dagen som byggde på ett kontrakt: vi luras, men vi gör det med glimten i ögat, och alla är med på det till slut. Ett kollektivt “gotcha” som avslutas med skratt, inte med misstro.

Men i en värld där desinformation sprids medvetet, där människor faktiskt försöker lura varandra på riktigt – politiskt, ekonomiskt, ideologiskt – blir aprilskämtet något helt annat. Plötsligt är det inte längre oskyldigt. Plötsligt finns där en tvekan:

Är det här ett skämt… eller försöker någon manipulera mig?

Och när den frågan väl dyker upp, så dör lite av magin.

För ett bra skämt kräver tillit. Det kräver att vi i grunden litar på varandra tillräckligt mycket för att kunna bli lurade – och sedan skratta åt det. När tilliten försvinner, blir varje skämt potentiellt ett hot, varje skratt en risk.

Kanske är det därför första april känns lite… trött idag. Inte för att vi blivit humorlösa, utan för att vi blivit försiktiga. Cyniska, till och med. Vi dubbelkollar, googlar, kollar källor. Inte för att vara duktiga, utan för att vi måste.

Och någonstans där, bland alla faktagranskningar försvinner utrymmet för det där lilla, harmlösa lurendrejeriet.

Det är svårt att dra ett aprilskämt i en värld där verkligheten redan känns som ett.

Så kanske är den största ironin att vi inte längre behöver första april.

Vi lever i den – året runt.

Tro´t om du vill! Vi gör det!

 Ord på vägen - Svenska kyrkan i Harplinge Steninge

 

1 april kommer cirkusen till Haverdal. Kanske sneglar du ut genom fönstret eller bilrutan om du ska få se något exotiskt. Man vet ju aldrig. Jag läste en gång om en kvinna som fick uppleva just det där “man vet ju aldrig” – fast på riktigt. Hon tittade ut i sin trädgård en helt vanlig dag och där, mitt bland rabatterna, gick en elefant och betade. En elefant. I ett svenskt villasamhälle. Hon gjorde det enda rimliga: ringde SOS Alarm. “Det är en stor elefant i min trädgård”, sa hon. Hon blev inte trodd. För hur stor är sannolikheten, egentligen, att det går lösa elefanter bland syrenbuskar och studsmattor? Men det visade sig vara sant. Cirkusen hade kommit till stan, och elefanten hade tagit sig en liten promenad på egen hand.

Man kan tänka att folk skrattade åt historien efteråt. “Ja, den med elefanten, den var bra.” Men man undrar ju lite hur det gick för kvinnan. Där går hon, tänker man kanske, hon som ser elefanter mitt på ljusa dagen. Samtidigt visste hon ju vad hon hade sett.

Kanske var det så det var för kvinnorna vid graven den där första påskmorgonen. De kom med ett budskap som lät minst lika osannolikt: Jesus Kristus lever. De hade sett honom. De visste vad de hade upplevt. Men de blev inte trodda. Lärjungarna tänkte nog som vi ofta gör: “Det där låter… tveksamt.” Kanske trodde de att kvinnorna inbillade sig, att sorgen spelade dem ett spratt. Vi känner igen det där. Vi vill gärna ha bevis. Helst något vi kan ta på, mäta, väga och dubbelkolla. “Jag tror det först när jag ser det”, säger vi.

Men med tron är det lite tvärtom. Den vågar hålla fast vid något, även när omgivningen höjer på ögonbrynen. Fast ibland letar vi efter Gud på de mest spektakulära platser. Som när astronauten Christer Fuglesang fick frågan om han sett några spår av Gud i rymden – och svaret blev nej. Men kanske handlar det inte bara om var vi letar, utan hur vi ser.

För i berättelsen pekar Jesus inte upp mot stjärnorna. Han säger i stället: “Var inte rädda. Gå till Galiléen så ses vi där”. Det var en plats de kände till där de var trygga, kände sig hemma. Kanske har vi också ett sådant Galiléen. Inte som en avlägsen punkt på kartan, utan något mycket närmare.  Problemet är bara att vi ibland missar det. Vi letar så intensivt efter det extraordinära att vi blir blinda för det som redan står framför oss. Kanske finns vårt eget Galiléen redan mitt ibland oss, där vi redan lever och andas. Om vi bara vågar se med öppna ögon. Då kan vi behöva någon som pekar och säger: “Titta där.” 

För detta är påskdagens verkliga revolution: Jesus bryter in i våra liv, vänder upp och ner på det gamla och förvandlar det vanliga till något märkligt och nytt. 
Tro´t om du vill – vi gör det!

Och håll ögonen öppna, om du skulle du se en elefant i din trädgård så är det kanske sant. Trots att det är 1 april.

 

Av egen kraft lyckas ingen

 

På söndag läser vi i Första Samuelsboken : 

av egen kraft lyckas ingen. 

Och jag måste erkänna – jag känner igen mig. Så ofta försöker jag klara saker själv. 

Tänker att jag borde vara tillräckligt stark, tillräckligt klok, tillräckligt kapabel.

Kanske känner du igen dig också.

Men gång på gång märker jag att min egen kraft inte räcker hela vägen. 

Jag blir trött, osäker, eller tappar riktningen. 

Och det är kanske just där jag påminns om att jag inte är tänkt att bära allt själv.

Att luta sig mot Gud är för mig att våga säga: Gud, jag klarar inte det här utan dig. 

Inte bara i det svåra, utan också i det vanliga livet.

Det är en stilla tillit. En påminnelse om att jag får vara buren.

Så idag vill jag försöka släppa taget lite – och i stället luta mig mot Gud. 

Inte för att jag måste ge upp, utan för att jag får ta emot en styrka som är större än min egen.

Vill du?

Då får sällskap på vägen.

Skavmaxa - att inte välja den enklaste vägen

                                     

Det är något djupt mänskligt i att välja den enklaste vägen. Vi glider med, rundar det som skaver och skjuter det obekväma framför oss som om det vore ett diskberg som på något magiskt sätt ska försvinna av sig självt. Minsta motståndets lag är bekväm, har blivit något av vår livsfilosofi. Den är mjuk. Den är… lite förförisk. Att välja det som känns enklast i stunden.  Men någonstans där, i all bekvämlighet, tappar vi också något. Kanske modet. Kanske skärpan. Kanske själva livet.

Idag fick jag höra ett nytt ord: att skavmaxa. Att göra tvärtom, medvetet välja det som skaver lite, som känns obekvämt på ytan men som känns rätt någonstans djupare ner. Att vi inser att det är i friktionen vi växer, inte i friktionsfriheten.

Det kan vara små saker. Att kallprata med frisören, fast du egentligen helst vill sjunka ner i stolen och bara bli ompysslad i tystnad. Att ringa i stället för att skicka ett sms. Att ta det där samtalet du drar dig för – direkt – i stället för att låta det ligga och gnaga i bakhuvudet som ett lågintensivt brus.

Vi vet ju hur det fungerar. Ju längre vi väntar, desto större blir det obekväma. Det som hade kunnat vara en snabb kalldusch förvandlas till något betydligt kallare och mer utdraget. Och plötsligt går vi runt och fryser i onödan.

Kanske är det därför jag dras till vinterbadet. Den där brutala sekunden när kroppen skriker nej och hjärnan försöker förhandla fram en reträtt. Och så går man i ändå. Det är prövande, nästan chockartat. Men när man kommer upp – då händer något. Klarheten. Stoltheten. Lugnet. Som att kroppen viskar: “Du klarade det.”

Vi behöver fler sådana ögonblick. Fler situationer där vi går rakt in i det obekväma i stället för att smyga runt det. Att ta ett planerat kallbad direkt i stället för att få sig en kalldusch efteråt. För när vi undviker det som skaver, betalar vi ofta med något annat – energi, tid, eller en gnagande känsla av att vi inte riktigt tog tag i det vi borde. För när vi inte tar tag i det som skaver, då sipprar det ut över allt annat. Små irritationer, uppskjutna beslut, osagda ord. Det blir som en kall dusch som aldrig riktigt tar slut – en ständig, låggradig obehagskänsla.

Att skavmaxa är inte att göra livet svårare än det behöver vara. Det är att sluta göra det svårare i längden genom att alltid välja det enklaste nu. Då är vi troligen i förlängningen också snällare både mot oss själva eller andra.

Så nästa gång du står där och tvekar – stanna upp en sekund. Fråga dig själv: vad är det som skaver här? Väljer jag det enkla nu, eller det som faktiskt betyder något?

Och kanske är det precis där du ska börja.

Och vem vet. Kanske är det just i det där lilla motståndet som livet känns 

Fredag den 13:e – en dag mellan myt och mys

Det är något särskilt med fredagar. Redan när man vaknar känns det lite annorlunda. Kaffet smakar bättre, stegen är lite lättare och någonstans i bakhuvudet finns den där lilla tanken: snart helg. Om man har turen att vara ledig, vill säga. Och det har jag just den här gången. Fast jag tycker ju om att jobba på helgerna – med gudstjänster och förrättningar. Men ibland är det svårt att slå en stillsam helg i Bohuslän, med bubbelbad och bastu medan vinden tar i runt knuten och man bara får vara. Det finns en egen sorts magi i det.

Och just idag råkar det dessutom vara fredag den 13:e. Det är ju en dag som alltid väcker lite extra uppmärksamhet. Vissa ler åt det, andra skrockar lite halvt på skoj, och någon kanske tänker att det är bäst att ta det lite lugnt ändå. För trots att vi kanske inte direkt tror på otur längre, så lever de där gamla historierna kvar. Man märker det varje gång datumet dyker upp i kalendern. Fredagen är ju annars för många veckans kanske mest efterlängtade dag. Dagen när tempot sjunker, när helgen börjar skymta och när många av oss längtar hem till soffan. Ändå har just den här fredagen fått rykte om sig att vara otursförföljd. 

Men fredagar får i alla fall mig att få den där känslan, när man börjar tänka på vad man ska äta, vad man ska titta på, eller om man bara ska tända några ljus och låta veckan rinna av en. Fredagshandlingen som alla andra gör samtidigt som jag. Såklart. Tänk, vi har till och med gett det ett eget ord – fredagsmys. Tacos, chips, en serie i soffan och kanske en filt över benen, eller som för oss bubbelbad och bastu. 

Och så denna fredag, när kalendern råkar visa fredag den 13:e så händer något. På ena sidan gammal vidskepelse om otur. På andra sidan tacos, soffhörn och helgkänsla.  Då tänker jag att det finns värre saker än att möta en “otursdag” från ett varmt bubbelbad och bastu i Bohuslän.

Och skulle något oväntat ändå hända? Ja då gäller det bara att hålla sig inomhus. För det blåser och stormar för fullt. vilket påminner mig om orden från sången

när det stormar, när det stormar, runt omkring mig.

Gud är stark när jag är svag, hjälper mig ta nya tag, när det stormar runt omkring mig.

 Det känns tryggt, varje fredag , och varje dag...

Uppståndelsen - en ständig rörelse - egeiro

 

Ett barn kastas till marken av kramper. Pappan har kämpat i åratal för sin son. Lärjungar försökte hjälpa – men misslyckats. Folk stirrar. Skriftlärda diskuterar. Och mitt i allt ställer Jesus en stillsam fråga: "Hur länge har det varit så här med honom?"
Inte: Vad är felet?
Inte: Vems skuld är det?
Utan: Hur länge?
Jesus kliver som den gode läkaren rakt in i lidandets historia. Han vill höra berättelsen. Han ser inte bara ett problem som ska lösas – han ser en människa. En far. En son. Ett liv som varit sönderkastat länge.

"Jag tror. Hjälp min otro." Pappans rop är kanske en av de mest ärliga bönerna i hela Bibeln. Han är inte trosstark, inte säker, bara trött. Har sett sin son kastas i eld och vatten. Burit honom, hållit honom genom krampanfall. Han har säkert bett många gånger förut. Blivit besviken gång på gång. Och ändå står han där inför Jesus.  "Jag tror. Hjälp min otro."

Orden talar om att det inte är den perfekta tron som öppnar dörren. Det är i stället den ärliga tron. En naken, trasig tro. Kanske är det där många av oss känner igen oss. Vi tror – men samtidigt tvivlar. Hoppas – men är rädda att hoppas för mycket.

Vi ber – men vågar knappt tro att något ska förändras. Och Jesus backar inte för den sortens tro. Eller tvivel.  
”Jag tror, hjälp min otro.”

"Jesus tog hans hand och reste honom upp." Det är här allt händer. Pojken ligger livlös. Alla tror att det är slut. Men Jesus böjer sig ner, tar hans hand och reser honom upp. Det grekiska ordet som används här för att resa upp är: egeirō. Det är samma ord som används när Jesus uppstod från de döda. Och det som sker med pojken är inte bara ett mirakel. Det är uppståndelse. Mitt i kaoset.
Mitt i vardagen.
På en dammig väg.
För pojken reser sig inte själv. Han blir upprest. Det skillnad.
Vi lever i en tid där vi får höra:
“Du kan själv.”
“Ta dig samman.”
“Jobba hårdare.”
“Var stark.”
Men evangeliet säger något annat. När vi inte orkar – då tar Gud initiativet. Uppståndelse är inte något vi presterar. Det är något vi får ta emot. Där finns hoppet. Här blir uppståndelsen verklig. Inte bara Jesus uppståndelse från de döda på tredje dagen som vi varje söndag stämmer in i vår trosbekännelse. Utan den som börjar här.  I dammet. I kaoset. I det som ser hopplöst ut.

När Gud reser oss upp. Det som händer varje gång en människa som legat nertryckt får resa sig. Varje gång någon som känt sig dömd känner sig upprättad. Varje gång skammen mister sitt grepp. Varje gång hopplösheten får en spricka och ljuset lyser in. Det ÄR uppståndelse.

Det finns många idag som lever som om de redan är begravda. Inte fysiskt, men inombords. Nedtryckta av misslyckanden. Bundna av beroenden. Fast i gamla mönster. Märkta av ord som någon sa för länge sedan. Det ser kanske livlöst ut.
Men evangeliet säger:  Det är inte slut.  Jesus böjer sig fortfarande ner. Han tar fortfarande händer.  
Han reser fortfarande upp.

Kanske är det där vår upprättelse börjar. När vi slutar låtsas att vi kan fixa allt. När vi vågar stå där som pappan och säga: Jag tror. Hjälp min otro. Inte: Jag är stark. Utan: Jag behöver dig.

Är det något som är livlöst i ditt liv?
Något du har slutat hoppas på?

Tänk om Jesus just då står här och säger till dig:
Hur länge har det varit så här?
Inte för att döma. Utan för att lyfta.

Upprättelse. Vad Gud vill med varje människa.
Uppståndelsen inte bara är något vi väntar på.
Det är något som sker varje gång Jesus tar din hand och reser dig upp.  Det är egeirō i rörelse.

Att kunna det man vill – eller att vilja kunna det man kan.

Åh, det där skulle jag också kunna vilja göra…

Känner du igen den? Den där lilla men intensiva stickningen i magen när någon berättar om sitt nya projekt, sin resa, sitt maraton, sin sidokarriär som keramiker eller sin trettionde surdegsstart. Och man ler och säger “vad kul!”, men inuti viskar något: varför gör inte jag något sånt där? Vad gör jag ens med mitt liv?

Det börjar så oskyldigt. En jämförelse. Ett snabbt ögonkast över till någon annans bana. Och plötsligt står man där och mäter sitt eget värde med någon annans måttband. Det är nästan imponerande hur snabbt hjärnan kan förvandla inspiration till självkritik. Från “Åh, vad spännande!” till “Jag är nog lite… medioker ändå.”

Jag inser att det ibland händer när jag berättar att jag tycker om att vinterbada. Att det förvandlas i betraktarens ögon från något som jag tycker om att göra, till att det är en duktig bedrift. Jag skulle aldrig utsätta mig för det om jag inte tyckte om att bada. Det är inte något duktigt. På samma sätt som att jag aldrig skulle utsätta mig för fallskärmshopp. Jag är inte duktig för att jag avstår kakan till kaffet heller, och den som tar en kaka till är ingen syndare. Vi gör helt enkelt olika val. 

Ofta vill vi ha exakt det någon annan har – deras energi, deras driv, deras talang. Vi vill äga deras resurser, deras förutsättningar. Som om det gick att byta liv som man byter jacka med varann i hallen. Men tänk om det är så att vi redan har det? Fast vi inte upptäckt det själva? För att det inte tar sig exakt samma uttryck?

Jag hade en arbetskamrat för många år sedan. Hon hette Agneta. Hon levde med ett reumatiskt handikapp som begränsade henne fysiskt på ett sätt jag knappt kunde föreställa mig. Hon sa ofta något som fastnade hos mig: “Jag tänker inte, att jag vill kunna göra det och det. Jag tänker i stället att jag vill göra det jag kan.” Tack för det, Agneta.

Det är en så enkel förskjutning. Nästan löjligt enkel. Men den öppnar mer än den begränsar. För plötsligt flyttas fokus från bristen till möjligheten. Från det som inte är, till det som faktiskt är.

För det finns en särskild sorts rastlöshet som uppstår i glappet mellan “det där vill jag kunna” och “det där kan jag inte”. Ett glapp som lätt fylls med självtvivel. Men tänk om vi i stället fyllde det med nyfikenhet? Att: jag kan inte vara den där personen. Men jag kan vara mig – fullt ut.

Det låter kanske klyschigt, men det är något radikalt i att acceptera sina ramar och ändå vägra låta dem definiera hela spelplanen. Att säga: det här är mina förutsättningar. Okej. Vad gör jag med dem?

Vi pratar ofta om potential som något storslaget, nästan bländande. Men tänk om potential ibland bara är att våga använda det man redan har? Den där energin du inte ser hos dig själv – den finns ofta i det som känns självklart. I det du gör utan att tänka. I det som inte får applåder men som ändå bär.

Kanske handlar det inte om att sluta inspireras av andra. Inspiration är fint. Den kan vara en gnista. Men den behöver inte bli en dom. Vi får låna glöden utan att samtidigt döma vår egen låga som för liten.

Så nästa gång den där tanken dyker upp – “Å, det där skulle jag också kunna vilja göra…” – kanske vi kan lägga till en rad: “…och vad av det kan jag göra, på mitt sätt?”

Det är inte alltid lika glamoröst. Inte lika Instagramvänligt. Men det är verkligt. Och det är ditt.

Och kanske är det mer än nog.