Enhet och Mångfald

Vi är inne i valtider. Det märks. Vi får löften om bättre ekonomi, större trygghet och – förhoppningsvis – ett bättre liv. Men Jesus kommer inte med några vallöften i dagens evangelium. Han säger något både enklare och svårare: ”Jag ber att de alla skall bli ett.” Och vad betyder det? Att vi ska tycka lika? Tänka lika? Nej. Tack och lov för det! Jesus ber inte om likriktning, utan om enhet. Det betyder inte att vi ska tycka, tänka eller vara lika. Enhet betyder att vi hör ihop – också när vi är olika.

Här utmanar oss Jesus. För frågan är inte bara vad jag tycker. Frågan är också hur jag ser på den som tycker annorlunda än jag. Är den andre någon jag måste besegra? Någon jag måste övertyga? Eller är den andre en människa som, trots våra olikheter, fortfarande hör ihop med mig? Det är en viktig fråga – inte minst i valtider, när det är så lätt att hamna i ett vi och dom.

Men kyrkan säger något annat. Vi säger inte bara: Jag tror.
Vi säger: Vi tror. Att vi får vara en del av kyrkans tro. Ibland är min tro stark och då kan jag kanske bära någon annan. Ibland är min tro svag och då behöver jag luta mig mot någon annans tro.

När någon inte orkar hoppas, kan någon annan hoppas åt dem. När någon inte hittar orden, kan någon annan be. Det är kyrkans stora VI. Ett vi där vi inte behöver vara lika för att höra ihop. För tänk om mångfalden inte är ett problem som måste lösas, utan en gåva som måste tas emot?

Tänk om Gud inte har skapat oss som kopior av varandra, utan för att vi tillsammans ska spegla något av Guds oändliga rikedom och variation? Här finns plats för den som tror. För den som tvivlar. För den som söker. För den som är säker – och för den som inte är säker på någonting alls. Vi behöver inte vara lika. Men vi behöver höra ihop.

Det finns en berättelse från första världskriget om en präst som kröp ut ur skyttegravarna till en sårad soldat. Prästen tog honom i sina armar och försökte trösta honom. Soldaten öppnade ögonen och sa: ”Fader, jag tillhör inte din kyrka.” Prästen svarade: ”Det är möjligt. Men du tillhör min Gud.”

Den säger något viktigt kyrkan. Om vårt uppdrag som kyrka.
Inte: Du måste tycka som jag.
Inte: Du måste tro som jag.
Utan: Du hör till. Vi hör ihop. Du är en del av vårt vi.

Det är en enhet som inte kräver likriktighet. En gemenskap där mångfalden får finnas. Ett vi som är större än våra olikheter. För

Jesus ber inte:   ”Gör dem lika.” Han ber: ”Gör dem till ett.”
Det är inget vallöfte. Det är något mycket större. Det är Guds löfte. Amen.

 

 

 

Bön

Gud, tack för att vi inte behöver tro ensamma.

När vår tro är stark – låt oss bära andra.

När vår tro är svag – låt oss våga luta oss mot andra.

När vi tvivlar – håll oss kvar.

När vi möter någon som tänker annorlunda än vi,
hjälp oss att se människan före åsikten.

Lär oss att inte söka enfald, utan enhet.

Tänd ditt ljus i oss igen
när det nästan har slocknat.

Och gör oss till ett stort vi,
ett vi där olikheter får finnas,
ett vi där ingen behöver stå ensam
och där varje människa får höra:

Du hör till. Amen.

Harplinge kyrkogård - en plats där himmel och jord möts

I söndags var det Kyrkogårdens dag på Harplinge kyrkogård. Det regnade lite. Det blåste lite. Det var, om vi ska vara ärliga, kanske inte det där perfekta vädret som man beställer till en utomhusdag. Men människor kom ändå. Och plötsligt fylldes kyrkogården av ovanligt mycket liv. Det blev vandringar mellan gravarna. Vi stannade vid gravstenar och berättade om människor som levt här, arbetat här, älskat, kämpat, skrattat och gråtit. Livsöden – stora som små. För bakom varje namn finns en människa. Och varje människa bär på sin historia.

Det är något alldeles särskilt med att gå runt på en kyrkogård och låta blicken fastna vid ett namn. Någon man känner igen. Någon man aldrig hört talas om. Ett födelsedatum. Och ibland ligger årtalen mellan födelse och död alldeles för nära varandra och stenen vittnar om en stor sorg. På andra stenar står platsen där man bott, kanske hela sitt liv. Eller en titel eller symbol för vad livet har fått handla om och hela stenen blir som en levande QR kod och berättar ett livs historia. Plötsligt blir historien inte bara historia. Den blir personlig.

Och så var det korvgrillning och kaffe. Den här gången fick kaffet flytta in i kyrkan på grund av vädret. Men det gjorde egentligen ingenting. För en kyrkogård är inte bara en plats för de döda. Här finns så mycket liv. Träden växer. Blommorna blommar. Humlorna arbetar på som om de hade väldigt bråttom någonstans. Fjärilarna fladdrar mellan blommorna. Fåglarna bryr sig inte särskilt mycket om våra gränser mellan liv och död. De sjunger ändå. Och vår katt Luna spatserar runt som om hon vore drottning av Harplinge, vilket hon är.  Och människor kommer hit . Inte bara för att besöka en grav. Jag tror att många kommer hit för något mer. Kanske för att få vara stilla en stund. Kanske för att tänka. Kanske för att minnas någon man saknar. Eller kanske bara för att få andas lite långsammare.

Här finns Tankehuset, en plats för meditation och eftertanke. En plats där man inte behöver prestera någonting. Man kan bara sitta ner. Det finns något vackert i det. För mitt i en tid där så mycket handlar om att hinna, göra, välja och prestera finns det platser där vi får göra precis tvärtom. Här behöver ingen vara effektiv. Ingen behöver lyckas. Här får man bara finnas. Och kanske är det därför Harplinge kyrkogård betyder så mycket för så många. Den påminner oss om att livet är större än det vi just nu kan se. Här finns det som varit. Här finns det som är. Och för den som tror – också det som ännu ligger bortom vår horisont.

Kyrkogården blir på så sätt en plats för både avsked och närvaro. För sorg och skönhet. För minnen och framtid. En plats där himmel och jord får mötas. Kanske var det just det vi fick uppleva i söndags. Trots regn och rusk var kyrkogården full av liv. Och kanske är det precis så det ska vara.

Det bästa med jobbet? Att få gå dit!

 Det händer ganska ofta. Jag möter någon som nyligen blivit pensionär och säger att jag ska gå till jobbet. Svaret kommer nästan alltid med en blandning av förvåning och medlidande: 
– Oj! Ska du jobba? Vilket slit. Det är mycket bättre att vara pensionär.

Jag brukar le. För jag tänker precis tvärtom. Skulle vilja svara, stackars dig, vilket jobb har du haft? För jag älskar mitt arbete. Jag ser faktiskt fram emot att arbeta i åtminstone tio år till. Och om jag ska vara riktigt ärlig tror jag att jag skulle bli alldeles odräglig om jag bara skulle gå hemma. Inte få skriva. Inte få predika. Inte få möta människor. Inte få finnas med i de där märkliga, vackra och ibland svåra skiftena i livet – dop, konfirmation, vigslar, begravningar, gudstjänster och alla de samtal som uppstår däremellan.

För mig är det inte bara ett arbete. Det är ett sammanhang. Det är människor. Det är mening. Jag har aldrig haft någon särskilt utpräglad luthersk syn på arbete. Jo, visst finns det en plikt i att arbeta om man kan. Det bidrar till ett rikt samhälle. Det hör vi också i valdebatterna just nu: kan du arbeta, så ska du arbeta. Men för min egen del handlar det om något mycket mer än plikt. Arbetet bidrar till ett rikt liv. Eller som Karl-Bertil Jonsson säger på julafton: Kanske är jag lite som Karl-Bertil Jonsson. På julafton får han höra av sin mamma att det är synd om honom som måste arbeta. Då svarar han: ”Man måste göra sin plikt här i livet. Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar.”

Jag håller kanske inte riktigt med Karl-Bertil om att arbetet först och främst är en plikt. Men resten av hans resonemang tycker jag faktiskt om. För ett arbete kan ge något mer än lön. Det kan ge sammanhang, gemenskap och känslan av att behövas. Det ger mig en plats där jag hör hemma, arbetskamrater att skratta och prata med, människor att möta och en möjlighet att faktiskt göra skillnad där jag befinner mig. Jag tycker om känslan av att ha en uppgift. Att det finns människor som väntar på mig och saker som behöver göras.

Jag tycker om en vilodag. Verkligen. Jag kan njuta av att vara ledig, ta det lugnt och göra precis ingenting. Men jag trivs precis lika bra med en arbetsdag. Och märkligt nog är en av de saker jag uppskattar mest efter semestern att få komma tillbaka. Att träffa arbetskamraterna igen. Höra vad som hänt. Få in rutinerna. Känna att vardagen börjar rulla. Kanske är det därför jag ibland blir lite fundersam när jag hör människor säga att det bästa med pensionen är att de äntligen slipper arbeta. Vad har man egentligen haft för arbete om det bästa med livet är att slippa det?

Nu menar jag inte den som har slitit ut sin kropp efter ett långt arbetsliv. Den som har haft ett tungt arbete, kanske med kroppen, och som verkligen behöver få vila. Där är pensionen något fantastiskt. Att få vakna på morgonen utan att ryggen värker av tanken på dagens arbetspass. Att få rå om sin tid. Det unnar jag verkligen människor. Och det finns också arbeten som människor vantrivs med. Arbeten där man känner sig felplacerad, stressad eller aldrig riktigt får vara den man är. Då kan pensionen naturligtvis kännas som en befrielse.

Men jag tänker att det måste vara en gåva att få ha ett arbete som man faktiskt tycker om. Ett arbete där man känner: Här hör jag hemma. Här behövs jag. För mig är mitt arbete som präst ett sådant arbete. Det betyder inte att varje arbetsdag är fantastisk. Det finns möten som är tröga, administration som borde kunna försvinna från jordens yta och dagar när man hellre hade velat dra täcket över huvudet. Så är det väl med allt. Och jag vill inte heller arbeta jämt. Jag behöver ledighet. Jag behöver luft. Jag behöver kunna lägga ifrån mig jobbet och vara något annat än präst. Balans är viktigt. Men just därför blir jag lite provocerad när arbete och liv ställs mot varandra, som om det ena vore ett nödvändigt ont och det andra det riktiga livet.

Tänk om arbetet faktiskt kan vara en del av det goda livet?

Tänk om det är en rikedom att ha något att gå till?

Någonstans där man behövs. Någonstans där man möter människor. Någonstans där man får använda det man kan och samtidigt fortsätta lära sig. Jag hoppas att jag får fortsätta gå till jobbet länge än. Och den dag jag verkligen går i pension hoppas jag att jag kan se tillbaka och känna tacksamhet – inte över att jag äntligen slipper arbeta, utan över att jag fick arbeta med något jag älskade.

För det är en väldig skillnad.

Att längta efter ledighet är mänskligt.

Men att längta till jobbet är faktiskt också en sorts rikedom.

När tar vi helg?

Förra helgen var jag ledig efter att ha arbetat många helger i rad. Och fick höra: ”Det är du värd.” Och ja… det var jag faktiskt. Men när jag tänkte på det, så insåg jag att vila egentligen inte är något man ska få när man varit duktig. Vila är inte en belöning. Vila är också en skyldighet – mot oss själva och mot livet. När jag bodde på Tjörn hörde jag en gång en berättelse från den ganska fromma ön Klädesholmen. Här bor knappt 400 människor och det finns tre kyrkor, för 20 år sedan fanns det 5. Och där hade man synpunkter på sommargäster som klippte gräset på söndagen. Då gick man över till grannen och sa: ”Så gör vi inte här, inte på en söndag.” Gräset fick vänta.

Och jag började fundera: Vad är det egentligen vi försöker skydda när vi säger: ”Så gör man inte på söndagen”? Är det Gud? Söndagen? Eller våra egna regler? Jag tog upp frågan i vårt badgäng på Båtabacken. Då kom den självklara kommentaren: ”Men om man jobbar hela veckan – när ska man annars klippa gräset? Mitt svar är, skaffa en robot som gör jobbet. Dessutom tyst utan att störa, och du behöver inte lyfta ett handtag. 

Sen kom jag att tänka på Astrid Lindgrens Fattig bonddräng.

Prästen får ju sova hela måndagen men,
för en fattig bonddräng börjar knoget igen.

Och för sjuksköterskan, vårdbiträdet, brandmannen, busschauffören eller den som arbetar i äldreomsorgen kan söndagen vara vilken arbetsdag som helst.

Jesus säger: ”Sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten.”  Och det finns fortfarande människor som gärna skriver oss på näsan med regler. Som kan vara väldigt noga med formen och samtidigt missa människan. Men Jesus vänder på hela perspektivet, som vanligt. Reglerna är till för livet – inte livet för reglerna. Och vi behöver fråga oss själva: Är vår tro något som hjälper människor att leva, eller har vi blivit så upptagna av att göra rätt att vi glömmer människan som står framför oss? Jesus säger: ”Hallå – ni har missat poängen!”

Sabbaten finns inte för att Gud behöver en ledig dag i kalendern. Den finns för vår skull. För att vi ska få vila, andas och slippa leva hela livet som ett enda prestationsprojekt. Men vilan får inte bli ännu en prestation. Att vi ska vila på rätt dag, på rätt sätt och absolut inte klippa gräset.

Men tänk om Jesus vill befria oss också från det sättet att tänka. Gud ser inte först till kalendern. Gud ser människan. Så kanske är frågan inte: ”Vilken dag ska jag vila?” 

Utan: ”Var finns min sabbat?” Den kan finnas i en kyrkbänk, vid havet, över en kopp kaffe eller på en promenad. Eller i ett kallbad. En stund där telefonen får ligga kvar och där man inte behöver vara nyttig. Själv rensade jag ogräs hela förra helgen. Det var inte särskilt vilsamt för ryggen – men väldigt vilsamt för själen. Det var min sabbat. Inte för att jag låg stilla. Inte för att jag följde någon regel. Utan för att få göra något helt annat en stund.

Så kanske behöver vi inte alltid leta efter vilan där vi tänker att den borde finnas.

Så kanske är frågan vi får ta med oss idag:
”Vad får min själ att andas?”
När vi hittar det, har vi kanske hittat vår sabbat.
Även om det skulle handla om att rensa ogräs. Eller klippa gräset.

Mörkret får inte övervinna ljuset

 Det finns händelser som gör att orden tar slut. Händelser som skakar om ett helt samhälle och som får oss att stanna upp och fråga: Hur kunde det hända? Händelserna i Fagersta och skolskjutningen har lämnat sorg, rädsla och många frågor efter sig. Mitt i allt detta finns en särskild oro för barn och ungdomar. Skolan ska vara en plats där man får lära sig, växa och vara den man är. En plats där vuxna finns nära och där man ska kunna känna sig trygg. Ingen ung människa ska behöva gå till skolan med rädsla för att något fruktansvärt ska hända. Alla barn och ungdomar har rätt till en trygg barndom och en trygg skolgång. Därför behöver vi vuxna stå upp för det goda. Inte bara när det onda redan har hänt, utan varje dag. Vi behöver se barnen omkring oss. Våga fråga hur någon mår. Våga reagera när någon far illa. Våga säga ifrån när hat, hot och våld får ta plats. Och framför allt behöver vi visa att det finns något annat.

 

Jesus säger: ”Ni är världens ljus.”

Det är stora ord. Men kanske är de viktigare än någonsin. Att vara ljus betyder inte att vi kan lösa allt eller att vi kan ta bort all världens ondska. Men vi kan vara det ljus som gör mörkret mindre kompakt. Ett vänligt ord kan vara ett ljus. En vuxen som ser ett barn kan vara ett ljus. En hand som sträcks ut kan vara ett ljus. En människa som vågar säga ifrån mot hat och våld kan vara ett ljus. Det är lätt att känna sig maktlös inför det som hänt. Men just därför behöver vi påminna varandra om att mörkret aldrig får bli det enda vi ser.

Vi får sörja. Vi får vara rädda och arga. Vi får ställa de svåra frågorna. Men vi får inte ge upp hoppet om varandra.

 

Som kyrka har vi ett särskilt uppdrag att bära hoppet, att stå nära människor när livet gör ont och att påminna om att varje människa är oändligt värdefull. Ingen människa är bara en elev, en siffra eller en del av en nyhetsrapport. Bakom varje liv finns en familj, vänner, drömmar och en framtid. Därför behöver vi tillsammans bygga ett samhälle där barn får vara barn, där ungdomar får växa upp utan rädsla och där trygghet inte är ett privilegium utan en självklarhet. Mörkret får inte övervinna ljuset. Det är inte ett löfte om att mörkret aldrig kommer. Det är ett löfte om att vi inte behöver möta det ensamma. Och kanske är det just där vårt uppdrag börjar: att vara människor som tänder ljus för varandra.

”Ni är världens ljus.” 

Låt oss ta de orden på allvar.

Förbön för skolan 

Gud, vi tackar dig för alla som just har börjat
ett nytt skolår efter sitt sommarlov.

Tack för att barn och unga i vårt land får gå i skolan,
lära, växa och utvecklas.

Låt dem känna glädje i att upptäcka och lära sig nya saker.
Hjälp oss att se till att ingen blir ensam eller lämnad utanför.

Efter den tragiska händelsen i Fagersta ber vi
för alla barn och unga som känner oro, rädsla eller otrygghet.
Var nära dem som är rädda och dem som har fått
sin känsla av trygghet rubbad.

Vi ber för dem som drabbats av det som hänt,
för deras familjer och vänner.
Bär dem som är i sorg, chock och förtvivlan.
Låt ingen behöva bära sin rädsla eller sorg ensam.

Gud, låt våra skolor få vara platser där barn och unga
kan känna sig trygga, sedda och välkomna.
Hjälp oss vuxna att vara uppmärksamma på den
som behöver en hand att hålla i,
ett ord av tröst eller någon som vågar stanna kvar.

Vi ber för alla lärare och all skolpersonal, skolledare
och andra som har ansvar för våra skolor.
Ge dem vishet, kraft, tålamod och mod att skapa
trygghet och gemenskap.

Välsigna detta skolår och alla som finns i skolans värld.

Amen

Förbön för skolan

 Gud, vi tackar dig för alla som just har börjat ett nytt skolår

efter sitt sommarlov.

Tack för att barn och unga i vårt land får gå i skolan, lära,
växa och utvecklas.

Låt dem känna glädje i att upptäcka och lära sig nya saker.
Hjälp oss att se till att ingen blir ensam eller lämnad utanför.

Efter den tragiska händelsen i Fagersta ber vi
för alla barn och unga som känner oro, rädsla eller otrygghet.
Var nära dem som är rädda och dem som har fått sin känsla
av trygghet rubbad.

Vi ber för dem som drabbats av det som hänt,
för deras familjer och vänner.
Bär dem som är i sorg, chock och förtvivlan.
Låt ingen behöva bära sin rädsla eller sorg ensam.

Gud, låt våra skolor få vara platser där barn och unga
kan känna sig trygga, sedda och välkomna.
Hjälp oss vuxna att vara uppmärksamma på den som behöver
en hand att hålla i, ett ord av tröst eller någon som vågar
stanna kvar.

Vi ber för alla lärare och all skolpersonal, skolledare
och andra som har ansvar för våra skolor.
Ge dem vishet, kraft, tålamod och mod att skapa trygghet
och gemenskap.

Välsigna detta skolår och alla som finns i skolans värld.
Amen

Vad är ett ogräs när du ser på det?

Jag var ute hela helgen och rensade ogräs på gården utanför vårt hus i Bohuslän. Vi hade bara varit borta några veckor, men under tiden hade de små gröna växterna verkligen jobbat på. De hade tagit varje chans att breda ut sig, klättra, slingra och slå rot.

Och jag rensade. Jag drog och slet, böjde ryggen och fyllde den ena skottkärran efter den andra. Efteråt var ryggen stel, men jag var märkligt nöjd. Det blev ju så fint! Men medan jag stod där och betraktade resultatet började jag fundera på det där med ogräs. För vad är egentligen ett ogräs?

Någonstans har vi bestämt oss för vad som hör hemma och vad som inte gör det. Den ena växten får växa, blomma och breda ut sig. Den andra ska bort. Lupinen kan vara fantastisk när den blommar, men betraktas samtidigt som invasiv och ska bekämpas. Parkslide kan vara imponerande i sin växtkraft, men får oss snarare att ta fram spaden än kameran. Samma växt kan alltså vara vacker – och oönskad.

Jag tänker att det ibland kan finnas en frestelse att göra något liknande också när vi betraktar människor. Utan alltför extrema jämförelser och utan att dra några långdragna politiska slutsatser. Men visst har vindarna förändrats. Jag minns bilderna från 2015, när människor stod vid våra gränser med nallar, filtar och mat. Vi talade om att öppna våra hjärtan. Några år senare hade orden blivit annorlunda. Vindarna kallare. Löften dragits tillbaka och gränserna hårdare.

Jag tror att det behövs balans. Ett samhälle måste kunna sätta gränser. Vi måste kunna diskutera vad som fungerar, vad som inte fungerar och hur vi tillsammans ska bygga ett gott samhälle. Men vi behöver veta varför vi gör det vi gör. Och kanske är det just där ordet invasiv blir problematiskt. Det kan vara ett alldeles utmärkt ord när vi talar om växter eller djur som hotar biologisk mångfald. Men det är ett ord som aldrig får användas om människor.

Människor är inte ogräs. Ingen människa är en växt som råkat hamna på fel plats. Därför måste vi, hur vi än väljer att agera, göra det med varsamhet, kärlek och eftertanke. För vem vill bli betraktad som ett ogräs? Vem vill höra att man egentligen inte hör hemma här?

Och så tänker jag på maskrosen. Den som vi så envist försöker få bort ur gräsmattan. Den som tränger upp där vi minst av allt vill ha den. Men låt den stå en stund på rätt plats, i rätt ljus, och den är faktiskt oerhört vacker. Gul och lysande, nästan trotsig. Kanske behöver vi ibland se lite längre än till det som stör vår ordning.

För det finns något hoppfullt i en växt som vägrar ge upp. Som tränger genom sprickorna i asfalten, söker sig mot ljuset och slår ut i blom. 

Jag vill som en blomma stark växa uppigenom
asfaltvägens hårda mark och slå ut i blom.

Det är kanske en ganska god bild också för människan. Inte ett ogräs. En människa som vill växa, slå rot, söka ljuset – och en dag få slå ut i blom.

Skapelsens predikan

Martin Luther lär ha sagt att Gud inte bara skriver sitt evangelium i Bibeln, utan också i träden, blommorna, molnen och stjärnorna. Jag tycker om den tanken. För kanske är det så att Gud har skrivit sitt stora manifest över hela skapelsen. Inte med bläck på papper, utan med knoppar, fågelsång, höstlöv, hav och stjärnljus. Och budskapet återkommer gång på gång: Det finns liv efter det som ser ut som slutet. Titta på ett träd om våren. För några månader sedan såg det dött ut. Grenarna var kala och marken kall. Men så händer något. Nästan omärkligt först. En liten knopp. Ett ljusgrönt blad. Sedan ännu ett. Trädet predikar utan ord: Det är inte slut bara för att det ser dött ut. Det gör också löken som legat gömd under jorden hela vintern. Fröet som först måste falla ner i mörkret. Blomman som vissnar och försvinner, men lämnar efter sig nya frön.

Hela skapelsen tycks känna till något som vi människor så ofta glömmer: Livet är större än det vi kan se just nu. Kanske är det därför naturen berör oss så starkt. Den är inte bara vacker. Den är också ett evangelium i sig. Och samma sak händer varje höst. Löven faller. Det som varit grönt blir gult, rött och brunt och till slut ligger det på marken. Det ser ut som förlust.

Men under jorden pågår något annat. Det som vissnar blir näring för det som ska växa. Skapelsen predikar att döden inte får sista ordet. Det är också kyrkans tro. Vi tror inte på en Gud som bara hjälper oss att stå ut med döden. Vi tror på en Gud som uppväcker. På Jesus som går genom döden och kommer ut på andra sidan. På stenen som rullas undan. På graven som inte längre kan hålla kvar livet.

Gud lämnar små påminnelser om detta överallt omkring oss.

I fågeln som återvänder.
I ljuset som bryter igenom molnen.
I havet som aldrig upphör att röra sig.
I fröet som spricker.
I människan som efter en svår tid plötsligt vågar börja om.

Det är därför jag tycker så mycket om Psalm 712: O Gud, som skapat vind och hav. Den börjar i själva skapelsen – vinden och havet – men låter skapelsen leda vidare till sången, till glädjebudet och till det nya livet. Och där finns också en viktig rörelse: från det Gud har skapat till det Gud fortfarande gör.

Vi ser vind och hav. Vi ser frön och blommor. Vi ser död och nytt liv. Och vi sjunger. För tron är inte bara att förstå. Den är också att våga sjunga en sång som ännu inte riktigt syns. Psalm 712 talar om hoppets nya sånger. Det tycker jag är en stark bild. För ibland måste vi sjunga hoppet innan vi känner det. Ibland måste vi sjunga om nytt liv medan vi fortfarande står mitt i det gamla. Ibland måste vi sjunga om morgonen medan det ännu är natt.

Vi vill gärna ha bevis innan vi vågar hoppas. Gud tycks göra tvärtom. Han låter hoppet ligga gömt i skapelsen långt innan vi kan förstå det. Så när du går ut i den underbara sommaren, stanna upp en stund. Kanske är det inte bara en blomma eller ett träd du ser. Kanske är det en predikan. En liten bit av Guds stora manifest. Kanske är fågelsången en lovsång. Kanske är vinden en påminnelse. Kanske är havets rörelse en bild av Guds ständiga skapande. Och kanske säger skapelsen, alldeles utan ord:

Det som ser ut att vara slut behöver inte vara slut. Det finns liv i det som ännu inte syns. Det finns en morgon efter natten. Det finns uppståndelse. Det finns nytt liv. Och därför får vi göra som psalmen säger: sjunga de nya sångerna.

Inte för att livet alltid är enkelt.
Utan för att Gud fortfarande skapar.
Gud har skrivit sitt evangelium i skapelsen.
Och kanske är det största underverket av alla att Gud fortfarande skriver.

I världen.
I skapelsen.
Och i våra liv.

Kanske det?

 När jag häromdagen satt och korrekturläste en krönika som jag skrivit till höstens församlingsfolder upptäckte jag något märkligt. Jag hade använt ordet kanske tio gånger. Tio gånger! Det fick mig att fundera. Varför skriver jag kanske så ofta? Ibland för att jag faktiskt inte vet. Ibland för att det inte finns något enkelt svar. Och ibland för att livet helt enkelt inte låter sig sammanfattas i ett bestämt ja eller nej. Kanske är egentligen inget dåligt ord. Tvärtom. Det kan vara ett ord för ödmjukhet. Ett sätt att säga: Jag vet inte riktigt. Jag vill tänka ett varv till. Jag vill lämna lite utrymme för dig att tänka själv. Ibland är det faktiskt inte tid för snabba svar. Det finns frågor där det vore ganska arrogant att komma med ett tvärsäkert svar. 

Men när jag såg alla mina kanske på rad började jag också ana något annat. Ibland använder jag nog ordet för att gardera mig. För att jag "nästan" har sagt vad jag tänker – men inte riktigt vågar stå för det. Då blir kanske en liten säkerhetsväst. Jag säger något, men lämnar samtidigt en öppning för att snabbt kunna backa. Och där går någonstans gränsen. För det finns en skillnad mellan att vara ödmjuk och att vara velig. Jag vill inte låta som en politiker som svarar så försiktigt på en enkel fråga att ingen efteråt vet vad han eller hon egentligen sa. Och jag vill inte heller vara en präst som vänder kappan efter vinden. Kyrkan behöver inte ha svar på allt. Men kyrkan behöver våga säga något.

Vi får säga: Jag tror. Jag hoppas. Jag menar. Jag tycker. Och ibland - Jag vet inte. Och ibland får vi säga: Kanske. Men tänk om jag får frågan från den jag älskar: Älskar du mig? Då skulle jag aldrig svara: Kanske. Där måste ett ja få vara ett ja. Inte för att jag med det kan lova hur alla morgondagar kommer att se ut. Inte för att kärleken aldrig kommer att prövas. Utan för att vissa saker behöver sägas utan gardering. Så också med tron. Vi behöver inte låtsas att vi vet allt. Vi får leva med frågor, tvivel och sådant vi inte kan förklara. Men det finns också ett ögonblick när vi behöver våga säga vad vi faktiskt håller fast vid.

Jag tror. Inte kanske. Jag tror. Och kanske är det just där kanske har sin rätta plats: inte som en flykt från det vi egentligen vill säga, utan som ett ärligt erkännande av det vi ännu inte vet. Så jag tänker inte stryka ordet kanske ur mitt språk. Men jag ska nog vara lite försiktigare med var jag sätter det. Ibland behöver vi lämna frågan öppen. Och ibland behöver vi säga:

Ja!

Sommaren är kort...

 "Sommaren är kort, det mesta blåste bort." Men nu är den här, terminen börjar igen. Efter att ha suttit nästan ensam på kontoret i flera veckor kommer jag till jobbet och plötsligt kryllar det av bilar på parkeringen. Kontoren är bemannade, skrivaren kör igång igen och arbetskamrater möts för planeringar, korrigeringar och korrekturläsningar. Datum ska bestämmas, kalendrar fyllas i och vid förmiddagskaffet kommer de där självklara frågorna:

– Hur har du haft det på semestern?
– Vad pigg och utvilad du ser ut!

Och visst är det skönt att vara igång igen. Men semester handlar egentligen inte om att längta bort från jobbet. För mig handlar den mer om glädjen i att få möta något annat. Nya platser, nya människor, nya smaker, nya vyer. Att få se sådant man inte sett förut och göra sådant man inte brukar göra. Att låta dagarna öppna sig lite mer än vanligt. Och kanske är det just därför det är så gott att komma tillbaka. För också vardagen har sin tjusning.

Det finns något härligt i det där välbekanta surret på förmiddagskaffet. I kalendern som fylls, frågorna som dyker upp och människorna man möter igen. I arbetet som väntar och i känslan av att vara en del av något tillsammans med andra. Det ena behöver inte stå emot det andra. Vi behöver både vardagen och det oväntade. Både arbetet och ledigheten. Både det välbekanta och det som bryter av. Kanske är det där balansen finns. Att kunna glädjas åt att vara ledig – inte för att slippa vardagen, utan för att få upptäcka något nytt.

Och att sedan kunna glädjas åt att komma tillbaka – inte för att semestern var dålig, utan för att också vardagen är värd att längta till. Så nu börjar terminen igen. Och jag ser faktiskt fram emot det.
Men jag kan redan nu börja längta lite efter den där bonusveckan i september. Inte för att komma bort från jobbet. Utan för att få se vad som finns runt nästa hörn.

Liten blir stor

Det finns en märklig sak med oss människor. När vi är små vill vi så gärna bli stora. En sexåring säger stolt:– Jag fyller faktiskt snart sju! En trettonåring vill gärna bli tagen för femton. Och när man väl blivit femton vill man gärna vara sjutton. Sedan kommer körkortet, första jobbet, den första egna lägenheten. Man ska vidare. Bli lite mer vuxen. Lite mer erfaren. Lite mer framgångsrik. Det verkar finnas en inbyggd längtan i oss efter att bli större.

Och så, någonstans på vägen, händer något. man står där på Systembolaget och den unga kassören säger: – Jag behöver se legitimation. Och man blir alldeles varm inombords. Äntligen! Någon tycker att man ser ung ut. Det är samma människa som trettio år tidigare kunde ha blivit förolämpad av exakt samma fråga. Livet är märkligt. Först vill vi inget hellre än att bli äldre. Sedan gör vi allt vi kan för att åtminstone se ut som om vi fortfarande är det vi en gång längtade efter att lämna. Men det är inte bara ålder vi vill växa i.

Vi vill bli större också på andra sätt. Lite viktigare. Lite mer behövda. Lite mer framgångsrika. Lite mer uppskattade. Och det där är inte något nytt. Det verkar ha följt människan genom alla tider. Och så sitter  lärjungarna där och diskuterar en fråga som känns väldigt mänsklig: Vem av oss är egentligen störst? Man kan nästan höra samtalet. Petrus kanske lutar sig tillbaka och tänker att han nog ligger ganska bra till. Han har trots allt gått på vattnet. Johannes kanske inte behöver säga så mycket. Han vet ju att Jesus kallar honom den lärjunge som Jesus älskar. Jakob funderar kanske på om hans namn borde nämnas lite oftare.

Det är nästan som ett personalmöte där alla försöker låtsas att de inte bryr sig om vem som får mest ansvar, mest uppskattning eller det största rummet.

Vi känner igen det.
Vem har gjort mest?
Vem betyder mest?
Vem är mest lyckad?
Vem har kommit längst?

Och då gör Jesus något som måste ha förvånat dem. Han hämtar ett barn och ställer det mitt ibland dem. Och plötsligt förändras hela samtalet. För på Jesu tid var ett barn inte den självklara medelpunkt som det ofta är för oss. Ett barn hade ingen titel. Ingen makt. Inga meriter. Inga pengar. Ingen position. Ett barn kunde inte imponera på någon.

Och just därför ställer Jesus barnet mitt ibland dem. Som om han säger:

Ni tittar åt fel håll.
Ni frågar vem som är störst.
Jag frågar vem ni ser.
Det är en ganska stor skillnad.

För Jesus verkar inte vara särskilt intresserad av vår rangordning.

Han säger inte att erfarenhet är oviktig. Han säger inte att det är fel att lyckas, utvecklas eller ta ansvar. Men han påminner oss om något som vi människor så lätt glömmer:

Ditt värde är inte detsamma som dina meriter. Du är inte värd mer för att du har lyckats. Och du är inte värd mindre för att du har misslyckats. Du är inte mer älskad för att du är stark. Och du är inte mindre älskad för att du behöver hjälp. Det är kanske där barnet kommer in.

Ett barn behöver inte först prestera för att få kärlek. Barnet behöver inte komma med ett CV.
Det behöver inte säga: "Se vad jag har åstadkommit." Det får helt enkelt vara. Och kanske är det precis det Jesus vill lära oss. Att inför Gud får vi vara människor innan vi är någonting annat.

Jag tänker ibland på Ronja Rövardotter. Ronja rymmer hemifrån. Hon går sin egen väg. Hon gör det hon måste göra, även när det innebär att hon måste lämna det trygga och välbekanta. Och Mattis letar efter henne. Han ger inte upp. Till slut möts de igen vid den lilla skogstjärnen. Och då är det inte längre frågan om vem som hade rätt. Inte vem som vann. Inte vem som var starkast. Där finns bara kärleken. En pappa som aldrig slutat söka efter sitt barn. Och ett barn som vågar komma hem. Jag tycker om den bilden. För den säger något om Gud. Vi tänker så lätt att vi måste hitta tillbaka till Gud. Att vi måste skärpa oss. Be lite mer. Göra ifrån oss lite bättre. leverera lite mer. Bli lite bättre människor. Som om Gud sitter någonstans och väntar på att vi äntligen ska få ordning på oss själva. Men tänk om det är tvärtom? Tänk om Gud hela tiden söker efter oss? Tänk om Gud står kvar när vi går vår egen väg? När vi tappar bort oss själva. När livet blir annorlunda än vi tänkt. När vi känner oss långt borta. Gud ger inte upp. Och kanske är det därför bilden av barnet är så viktig. För inför Gud behöver vi inte vara stora. Vi behöver inte vara duktiga. Vi behöver inte vinna. Vi behöver inte jämföra oss. Vi behöver inte ens ha alla svar. Vi får komma som vi är. Det är en ganska radikal tanke i en värld där nästan allt går att mäta. 

Hur gammal är du?
Hur mycket tjänar du?
Hur många följare har du?
Hur många har läst det du skrev?

Jag får erkänna att jag själv har en liten svaghet där. Jag kan mycket väl gå in och kolla statistiken på min blogg varje dag för att se hur många som läst. Man vill ju gärna veta. Man vill gärna vara lite större än man var igår. Men Jesus säger något annat. Han säger: Du behöver inte bli större för att vara värdefull. Och kanske är det just där den verkliga storheten finns. För när jag inte längre behöver vara störst, kan jag se den som är liten. När jag inte längre måste hävda mig, kan jag lyssna. När jag inte längre behöver bevisa mitt värde, kan jag älska någon annan utan att fråga vad jag får tillbaka. Och när jag själv vågar vara liten inför Gud, då blir det kanske möjligt att göra något stort för en annan människa.

Ett vänligt ord.
En hand på en axel.
Ett telefonsamtal.
Att sitta kvar en stund när någon annan helst vill att tiden ska gå fortare.

Det är kanske så Jesus vänder upp och ner på våra föreställningar om storhet. Den störste är inte den som står högst upp. Den störste är den som ser den som står längst ner. Den som kan böja sig ner.

Den som kan lyssna.
Den som kan älska.

Så kanske behöver vi inte vara så rädda för att bli små.

För inför Gud är det inte storleken som räknas.
Inte prestationen.
Inte titeln.
Inte åldern.
Inte hur långt vi har kommit.

Gud ser något annat. Gud ser sitt barn. Och Gud säger: Du är min. Du är älskad. Du är värdefull. Du behöver inte bevisa det. Kanske är det först när vi vågar tro på det som vi verkligen börjar växa. Inte uppåt. Utan inåt. Inte för att bli större än någon annan. Utan för att bli mer människa. Och kanske är det den märkligaste paradoxen av alla:

Det är först när vi slutar försöka vara stora som vi kan bli riktigt stora. Kanske är det därför Jesus säger att den minste är den störste. Inte för att göra världen upp och ner. Utan för att ställa den rätt igen.

Carpe Diem

Var dag är en sällsam gåva. Så står det i psalm 180. "En skimrande möjlighet". En enkel mening, men kanske också en ganska stor utmaning. För vi säger gärna Carpe diem – fånga dagen. Vi slänger oss med de latinska orden och låter dem nästan bli en livsvisdom. Men landar orden verkligen i våra liv? För ofta är det ju så att vi går omkring med gårdagen hängande över axlarna. Vi fastnar i det som blev fel, i det vi önskar att vi hade sagt eller gjort annorlunda. Vi bär på besvikelser, oro och sådant som fortfarande skaver. Och då är det inte så lätt att fånga dagen. Händerna är redan fulla.

Det finns en märklig och ganska hård formulering av Jesus: ”Låt de döda begrava sina döda. Men gå du och förkunna Guds rike.” Det låter nästan brutalt. Ska man bara lämna sina nära och kära? Men kanske handlar det egentligen inte om det uta nom något betydligt mer befriande. Att Jesus i stället säger: Låt det som hör gårdagen till få vara gårdag. Låt det döda få vara dött. Du behöver inte leva om det som redan har hänt. Du behöver inte bära med dig allt in i den nya dagen.

Följ mig. Det är som om Jesus säger: Titta upp. Här är livet. Här är dagen. Här finns fortfarande människor att möta, kärlek att ge och ta emot, och en framtid som ännu inte är skriven. För det är kanske det Carpe diem egentligen handlar om. Inte om att leva utan eftertanke, utan om att våga vara närvarande i det liv som faktiskt finns framför oss.

Var dag är en sällsam gåva.

Också den här dagen.

Så låt oss lägga det som varit i Guds händer. Det vi ångrar, det vi saknar, det vi inte kan förändra. Och låt oss istället öppna händerna för det Gud vill ge oss idag.

Här.
Nu.
Den här dagen.

Låt oss stå upp!

 

Jag skulle precis säga de ord jag säger vid nästan varje begravning: Låt oss stå upp. Men orden fastnade. Jag hann tänka efter – och ändrade mig. Framför mig satt tio personer. Fem av de 10 som satt i församlingen var rörelsehindrade. Vi skulle ta avsked av en äldre man som under större delen av sitt liv bott på olika boenden. Nu satt hans vänner från den lilla enheten där tillsammans med den personal som följt honom genom vardagen. De hade kommit för att göra det sista de kunde göra för honom – vara med när han fick sitt avsked.

Plötsligt blev de invanda orden fel. Så lätt det är att använda uttryck utan att tänka på vad de betyder för den som hör dem. Jag försöker därför allt oftare säga i gudstjänsten: Låt oss som har möjlighet stå upp. Ett litet tillägg, men för någon kan det betyda att känna sig inkluderad i stället för utpekad. Just den här dagen kändes inte ens det rätt. Ingen behövde resa sig för att visa respekt. Respekten fanns redan där. Den fyllde hela rummet. "Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du."

Jag har sjungit den psalmen många gånger. Men den här dagen landade orden på ett nytt sätt. Hans liv gjorde kanske inga stora rubriker. Han blev aldrig känd eller berömd. Men måste ett liv synas för att vara betydelsefullt? Jag tror inte det.

Vi människor har en märklig förmåga att mäta värde i prestation, självständighet och framgång. Gud verkar mäta med ett helt annat mått. I Guds ögon är varje människa oersättlig. Ingen är en kopia av någon annan. Inte ens enäggstvillingar. Ingen annan som kan fylla just den platsen.

Vi var många som blev berörda idag. Inte bara de som kommit till begravningen, utan också vi som tjänstgjorde. När allt var över tittade begravningsentreprenören på mig och sa med tårar i ögonen: – Får man gråta nu? Den frågan säger kanske mer än många långa tal. För ibland möter vi människor som samhället lätt placerar i skymundan. Människor som inte gjort stora avtryck i historieböckerna, som sällan hamnat i rampljuset. Men deras liv är inte mindre betydelsefulla.

Därför är psalmen så viktig, uttjatad för många men bär på ett djup vi behöver. Att se på oss själva och på varandra så som Gud ser på oss.

"Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu. *Accepterad för din egen skull, för ingen annan är som du." För det är inte bara en vacker sång. Det är en påminnelse om hur Gud ser på oss. Varje människa har en plats i skapelsen. Varje människa bär ett okränkbart värde. Ingen är för obetydlig för att älskas.

Låt oss stå upp. Ja, det är kanske just där vi andra har vår uppgift. Att stå upp för dem som inte alltid blir sedda. Att använda ord som inkluderar i stället för att utestänga. Att påminna varandra om att människovärdet aldrig sitter i vad vi kan prestera, hur starka vi är eller om vi kan resa oss upp.

För ibland är det viktigaste inte att stå upp.

Det viktigaste är att stå upp för varandra.

Guds kärlek är som stranden...

Jag älskar att bada. Det finns något särskilt med att gå ner till stranden tidigt på morgonen, innan dagen riktigt vaknat. I morse gick vågorna ganska höga. Jag stod där med fötterna i sandbotten och lät havet komma emot mig. Våg efter våg sköljde in. Jag behövde inte kämpa emot. Jag bara stod kvar och lät havets kraft omsluta mig.

Då kom psalmen till mig: "Guds kärlek är som stranden och som gräset." Här på vår halländska kust kallas den ofta Steningepsalmen. Egentligen heter den Guds kärlek är som stranden och som gräset, men den har fått sitt smeknamn därför att det sägs att Anders Frostensson fick inspirationen till psalmen när han gick längs stranden i Steninge. Och kanske är det inte så märkligt. Det är svårt att stå vid havet här utan att orden kommer tillbaka. Stranden, vinden, vågorna och den vida horisonten gör psalmen levande.

När jag står i vattenbrynet känns det nästan fysiskt. Som om Guds kärlek sköljer över mig, precis som vågorna. Den frågar inte om jag varit tillräckligt duktig. Den mäter inte min tro eller min fromhet. Den bara kommer. Om och om igen.

Visst kan vågorna vara kraftiga. Ibland får man ta ett steg bakåt för att inte tappa balansen. Livet är sådant också. Men sanden under fötterna finns kvar, även när vattnet drar sig tillbaka. Och havet kommer alltid tillbaka med en ny våg.

Kanske är det därför psalmen, 289, Guds kärlek är som stranden, som vind och vidd och ett oändligt hem, berör så många. Den talar om en kärlek som inte tar slut, en kärlek som inte stänger någon ute. En kärlek som är större än våra misslyckanden och djupare än våra tvivel. Guds kärlek är inte något vi ska förtjäna eller prestera oss fram till. Den finns redan där – lika självklar som stranden under våra fötter och havet som aldrig upphör att röra sig.

Jag lämnade stranden i morse med saltstänk på benen och en känsla av att ha blivit påmind om något jag egentligen redan visste: Guds kärlek behöver inte jag skapa. Jag behöver bara stiga ut i den.

Precis som i havet.

Att äga eller vara ägd - det är frågan

 Lyxfällan och livet

Har ni sett tv-programmet Lyxfällan? Det börjar nästan alltid på samma sätt. Någon säger: "Jag förstår inte vart pengarna tar vägen." Sedan granskas kontoutdragen. Småköp efter småköp. Hämtmat, nätshopping, kreditkort och abonnemang. Varje köp verkar obetydligt, men tillsammans berättar de en historia om hur livet faktiskt levts.

Det som berör mig mest är inte skulderna, utan ögonblicket när deltagarna ser sanningen om sitt liv. Förändringen börjar först när de slutar förneka verkligheten.

Där möter dagens evangelium oss. Förvaltaren i Jesu liknelse har misskött sitt uppdrag och får beskedet: "Nu är det dags att lämna räkenskap." Han inser att allt inte kan fortsätta som förut. Han börjar tänka om och ändrar riktning. Det är inte hans ohederlighet Jesus berömmer, utan att han till slut vaknar upp och handlar.

Sedan säger Jesus: "Den som är trogen i smått är trogen också i stort." Våra liv formas av de små valen. Ingen blir generös, trofast eller kärleksfull över en natt. Precis som skulder växer fram steg för steg, gör också tron, tilliten och kärleken det.

Och så kommer Jesu allvarliga ord: "Ni kan inte tjäna både Gud och mammon." Mammon är mer än pengar. Det är allt det som börjar äga oss – status, prylar, bekräftelse eller jakten på mer. Pengar är en god tjänare, men en dålig herre.

Precis som i Lyxfällan börjar förändringen när man vågar se sanningen. Men där slutar likheten. I tv-programmet får man en ekonomisk nystart. Hos Jesus erbjuds en ny början för hela livet. Vi har en släkting som inte längre lever men som en gång ställde frågan till sin hustru: är det vi som äger huset eller är det sakerna som äger oss? När källaren började fyllas med kvarlåtenskap från generationer, inte för att man ville ha dem utan för att det inte gick att släppa taget om dem. Det handlade förvisso inte om förskingring, i stället för att slösa samlade man i stället på sig. Men det slutar ändå till sist med vad som har makten över vårt liv. Eller som Martin Luther sa, det du sätter din lit till, det är din Gud. Att vi behöver ställa oss frågan om vad vi sätter på vårt altare och håller för heligt. 

Men vad händer då om vi har slarvat bort vårt liv? Med vad har vi då att komma inför Gud? Det är då vi förstår, kanske först när vi kommer nakna och tomhänta, avskalade som vi inser att Gud är inte den stränge revisorn som bara letar fel. Han är den som säger: "Nu har du sett sanningen. Nu kan du börja om." Det är evangeliet. Ingen människa är körd. Hos Jesus finns alltid en väg tillbaka, alltid en ny början och alltid ett hem att komma till.

Krympflation

 

Häromdagen skulle jag köpa ett paket Bregott. Det var extrapris, så jag tänkte att det var ett bra köp. Men så upptäckte jag något. Paketet var inte längre 600 gram, utan 500. Samma känsla har nog många haft: "Var tog innehållet vägen?" Det kallas krympflation – förpackningen ser nästan likadan ut, men innehåller mindre.

När jag läser Amos kommer jag att tänka på det. Han säger: "Ni ska minska måtten och lägga på priserna." Han talar förstås om något allvarligare än storleken på ett smörpaket. Han avslöjar människor som medvetet fuskar för att tjäna mer och låter de svaga betala priset.

Men orden får mig också att tänka på något annat. Vi människor är ganska skickliga på att krympa sådant som inte borde krympas. Vi krymper våra felsteg. Vi tonar ner våra ord. Vi säger: "Det var väl inte så farligt." Vi gör våra överträdelser lite mindre än de egentligen är. Samtidigt förstorar vi gärna andras.

Inför Gud finns ingen anledning att vare sig förminska eller förstora. Vi får komma som vi är, med sanningen om våra liv. För Gud möter oss inte för att döma oss bort, utan för att förlåta, upprätta och ge oss ett nytt hjärta.

Tillbaka till verkligheten?

Nu hörs frågan överallt. "Hur var semestern?" Det är en av de vanligaste frågorna så här års när man kommer tillbaka till de vanliga rutinerna. När alla är tillbaka vid kaffebordet efter avslutade semestrar så delar vi berättelser om om resor, bad, husbilsutflykter, barnbarn, glassar, regniga dagar och vackra solnedgångar.  Men så slår det mig att vi nästan aldrig ställer den motsatta frågan: "Vad har du varit med om på jobbet idag?" Det är märkligt egentligen. Som om det riktiga livet bara händer under de där fyra semesterveckorna, medan resten av året mest är en transportsträcka.

Häromveckan berättade jag för min son hur min arbetsdag hade sett ut. Jag hade haft vigselsamtal med ett par som planerar sitt gemensamma liv. Jag hade lett en begravning där en familj tog farväl av någon de älskat. Jag mött en barnfamilj som ska döpa sitt barn. Och sedan suttit i ett sorgesamtal med människor vars liv plötsligt förändrats.

Han tittade på mig och sa: – Hur kan du göra allt det där på en och samma dag? Jag svarade: – För mig är det en ganska vanlig arbetsdag. Men det fick mig att tänka. För det som är vardag för den ene kan vara helt ofattbart för någon annan. Tänk då på den som arbetar på akuten. När arbetspasset börjar vet ingen om nästa timme kommer att innehålla ett brutet ben, ett nyfött barn eller en kamp för att rädda ett liv. Eller polisen som inte vet om nästa larm gäller en borttappad cykel eller en familj i djup kris. Läraren som möter en elev som äntligen vågar läsa högt. Hemtjänstpersonalen som kanske är den enda människan en äldre person träffar den dagen. 

Det verkliga livet pågår inte bara på semestern. Det pågår varje dag. Kanske är det just i vardagen de största berättelserna utspelar sig. Där människor möts, hjälper varandra, skrattar, gråter, älskar, förlåter och börjar om. Semestern ger oss tid att andas. Den behöver vi. Men vardagen är inte en väntsal mellan ledigheterna. Vardagen är själva livet.

Och kanske är det därför Gud så ofta möter människor mitt i deras arbete. Mose vaktade får. Petrus lagade nät. Maria utförde sina vardagssysslor när ängeln kom. Jesus kallade inte människor bort från livet – han mötte dem mitt i det.

Så nästa gång någon frågar hur semestern var hoppas jag att frågan följs av en annan: "Hur ser ditt vanliga liv ut?" För kanske är det där, mitt i det vanliga, i vardagen som vi finner de största berättelserna.

Trånga portar kan också leda till öppna rum

 Jesus säger: "Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den."

Det låter ju inte direkt som den bästa reklamen för kristen tro.
"Kom och följ mig! Vägen är smal och porten är trång." Det är ungefär som att sälja in en semesterresa och researrangören börjar med att berätta om alla problem: "Välkommen till hotellet! Sängarna är hårda, hissen fungerar ibland och några gäster har blivit sjuka av maten." Man hade kanske valt en annan vinkel.
Men Jesus är inte ute efter att skrämma oss utan vill få oss att tänka efter. Vill hjälpa oss att se skillnaden mellan det som verkar enkelt för stunden och det som verkligen leder till livet.

För flera år sedan var vi på en resa i USA och gjorde en utflykt
till Mammuth Cave i Kentucky, världens längsta grottsystem.
När vi kom dit samlade guiden gruppen och började berätta om turen. Det första hon gjorde var att prata om de trånga gångarna.
Hon berättade om människor som nästan hade fastnat.
Det kallas "Fat Man's Misery" – ”den tjocke mannens elände.” En smal och slingrande passage, besvärlig för personer med större kroppshydda. Man får gå hukad under låga tak och klämma sig genom mycket trånga utrymmen.  Och ju mer hon berättade, desto mer började vi titta på varandra och tänka:  
"Är det verkligen en så bra idé att gå in där?"

Jag började känna efter runt midjan och fundera på om jag verkligen skulle komma igenom. Men jag anade att det nog också var en del av guidens sätt att bygga upp spänningen. Så vi gick in. Och visst – på några ställen var det trångt. Man fick ta det försiktigt. Men efter ett tag öppnade sig grottan. De små gångarna ledde till stora salar, fantastiska formationer och en värld som vi aldrig hade fått se om vi hade vänt vid ingången.

Det får vara en bild av det Jesus vill säga. Ibland tänker vi att den breda vägen är den bästa vägen. Den enklaste vägen. Där man slipper anstränga sig utan bara flyter med.  Och visst kan den vägen verka lockande. Det är lätt att tänka: "Jag tar hand om mig själv först."  "Jag gör väl som alla andra gör."

Men efter ett tag kanske vi upptäcker att den vägen inte alltid leder dit man trodde. För livet handlar inte bara om att göra det som är enklast. Det finns många saker i livet som kräver en smalare väg.
Den som vill bygga något som håller i längden behöver ibland välja den smala vägen.

Den som vill ha relationer som håller behöver kunna lyssna,
även när man helst vill försvara sig. Att kunna säga förlåt, även när stoltheten säger något annat.

Den som vill vara en medmänniska behöver våga stanna kvar när det vore enklare att gå förbi. Att se den som behöver bli sedd och räcka ut en hand när någon annan behöver den.
Den som vill leva ett gott liv behöver ibland välja det som inte är enklast för stunden, men som leder till något djupare.

För den smala vägen handlar inte om att livet ska bli mindre.
Den handlar om att upptäcka det som verkligen bär. Kärleken är ofta en smal väg. Men den leder till livet. Jesus säger inte:  
"Hitta den smala vägen och kämpa dig fram ensam."
Han säger inte:   "Lyckas du tillräckligt bra så får du komma till Gud."
Nej. Jesus säger: "Följ mig." Han själv har gått vägen före oss. Han vet hur det är att bära det tunga. Han vet hur det är att möta motstånd. Han vet hur det är att gå genom mörker. Men han vet också att vägen inte slutar där.

För efter korset kommer uppståndelsen. Efter mörkret kommer ljuset. Efter den smala vägen öppnar sig det stora livet hos Gud.
Kanske är det också så med tron. Ibland kan steget in kännas lite trångt. Det kan kännas ovant att släppa taget om sin egen kontroll och lita på Gud. Men precis som i grottan: den trånga öppningen var inte målet. Den var vägen till något större. Så är det med Jesus. Han vill inte göra livet mindre. Han vill öppna livet. Ett liv där vi får upptäcka att kärleken är större än rädslan. Att förlåtelsen är starkare än våra misstag. Att hoppet är större än det som händer omkring oss. Den trånga porten är inte en port som stänger ute. Det är en port som leder in. In i livet. 

TV-kannan som vägrade ge upp

Jag hittade en liten lapp i församlingshemmet häromdagen. På ett skåp stod det med tydlig handstil: TV-kanna. Jag stod där en stund och log. Vem säger egentligen TV-kanna idag? För den yngre generationen låter det nästan som en kanna med inbyggd streamingtjänst. Eller en kaffebryggare som kan visa väderleksrapporten.

Precis som när min bonusddotter för några år sedan fick ett kassettband i handen och utbrast: Vad tusan är det här? Hon hade ingen aning. Visste förresten inte heller vilka GylleneTider är.

TV-kannan med kaffe ställde man ju fram när familjen samlades framför televisionen. Jaja, TVn då. Gemenskap, samvaro, med alla blickar åt ett håll, nästan som på bio. Själva ordet berättar om en tid när TV inte stod på dygnet runt, utan var en händelse. Man satte sig ner. Tittade tillsammans. Kaffet skulle hålla sig varmt genom Hylands hörna eller Tipsextra. Lilla huset på prärien, Macahan, Dynastin. SouthFork, Dallas osv... 

Sedan försvann TV-kannan. Eller gjorde den det? Nej, egentligen blev den bara... termos. Det är lite märkligt det där. Vissa ord blir mer allmänna medan andra fastnar för evigt. Termos är egentligen ett varumärke, ungefär som Jeep eller Plexiglas. Men till slut slutade vi tänka på det. Alla vakuumflaskor blev termosar.

Språket gör lite som det vill. För någon dag sedan sedan var vi på ett bilmuseum i Halland. Där fanns en skylt om automobiler. Ett fantastiskt ord egentligen. Auto – själv. Mobil – rörlig. Självgående fordon. Det viktiga var inte hur fort de gick, utan att de gick utan häst. Idag känns ordet nästan högtidligt. Ingen säger: "Jag parkerade automobilen utanför ICA." Fast i Amishland i Pennsylvania där vi var för några år sedan, stod det fler hästdroskor än bilar framför mataffärerna. Som spå och en påminnelse av en svunnen tid - här.   

Och på samma sätt pratade vi länge om biltelefoner. Det behövdes ett förtydligande. För den här telefonen satt ju i bilen, jämfört med den som stod på en bänk eller så småningom hamnade som en väggtelefon upphängd på väggen. Gärn med en extra lång sladd när man skull tala med kompisarna eller pojkvännen för att ingen skulle höra. När man kunde dra sig in på toaletten eller in i garderoben. Biltelefonen däremot vägde ungefär som ett mindre kylskåp och hade en antenn som kunde man kunde tro skulle användas för att fånga satelliter från Mars. Sedan flyttade telefonen ur bilen och ner i fickan. Blev mindre och mindre, då blev den bara... telefon.

Tills de plötsligt blev allt större modeller som min egen Pro. För nu behöver man den till så mycket mer. För den är ju inte särskilt mycket telefon längre. Den är kamera, karta, bankkontor, ficklampa, biljett, väckarklocka och ibland, när man känner sig riktigt gammaldags, även en telefon. Och TV. Fast utan termosfunktion. ;)

Språket avslöjar mer än vi tror. Orden bär med sig små tidskapslar. De berättar hur människor levde. Vad som var nytt. Vad som var märkvärdigt. Kanske kommer någon om femtio år att hitta en gammal lapp där det står "laddare". Då undrar de vad vi menade. Laddare till vad? Glasögonen? Bilen? Klockan? Hörlurarna? Tandborsten? Kaffekoppen? man kommer att skaka på huvudet åt våra märkliga ord, precis som vi ler åt TV-kannan. Och någonstans i ett skåp i ett gammalt församlingshem står den kanske fortfarande kvar. TV-kannan. Ingen har vågat ta ner skylten för den.  Den står kvar som en liten påminnelse om att tider förändras, tekniken rusar vidare och orden springer efter så gott de kan. Men ibland blir de kvar lite längre än vi tror – och då får de oss att le.

Sudda, sudda, sudda bort...

 Jag har precis kommit tillbaka från semestern. En av de första sakerna jag gjorde var att sätta mig med alla bilder i telefonen. Förr satt man med fotoalbum och papperskopior. Idag redigerar man direkt i mobilen. Först rensade jag bort alla suddiga bilder. Sedan började jag fixa till dem. Lite rakare horisont, lite mer ljus, lite starkare färger. Jag brukade bli lite irriterad på Tomas när han tog bilder där horisonten lutade. Det behöver jag inte bli längre. Telefonen fixar det på några sekunder.

Men det mest fascinerande var en ny funktion som kommit efter en uppdatering. På en bild stod det några turister mitt framför det jag egentligen ville fotografera. Jag markerade dem med fingret – och vips var de borta. Kvar fanns den perfekta semesterbilden. Det kändes nästan lite fuskigt.

Tänk om livet fungerade likadant. Att man bara kunde markera det man ångrar, allt man sagt och gjort fel, och sedan trycka på "ta bort".

Det kan vi inte. Våra misstag finns där. Vi behöver ibland be människor om förlåtelse, och det är inte alltid relationer blir hela med en gång. Och vi själva har ofta svårt att glömma. Det vi skäms för kan vi bära med oss länge, fast det egentligen redan är uppklarat. Men hos Gud är det annorlunda.

När vi bekänner vår synd möts vi inte av en Gud som sparar den i ett arkiv för att ta fram den senare. Gud förlåter.

Gud suddar ut skulden och kastar den, som Bibeln säger, i glömskans hav. Det som är förlåtet är verkligen förlåtet.

Kanske är det också en kallelse till oss. Att inte ständigt plocka fram det Gud redan har tagit bort. Att inte leva fast i gårdagen när Gud öppnar en ny dag. Att unna oss att tro på förlåtelsen.

Det är försoningens hemlighet.