Öppet mål?

Vi sitter i soffan och tittar på fotbolls-VM. Plötsligt utbrister vi: Men det är ju öppet mål! Försvararna är borta. Planen ligger fri. Allt känns avgjort redan innan bollen lämnar foten. Den kommer ju att gå rakt in. Men den gör inte det. För där står målvakten. Så liten han ser ut i jämförelse med målet, stolparna och det väldiga nätet. Ändå är det han som fyller hela bilden när bollen kommer. Skottet går rakt på honom. Han fångar den lugnt och spelet börjar om. Jag sitter kvar med en tanke. Hur många gånger i mitt eget liv har jag också trott att målet legat rakt framför mig?

Jag har haft drömmar, ambitioner och platser jag velat nå. Jag har tänkt: Bara jag kommer dit … bara jag får uppleva det … bara det här blir verklighet … bara jag får resa till just den platsen, beta av den där upplevelsen på min bucket list – då har livet nog blivit som det ska. Men när jag ser tillbaka är det sällan de stora målen som har burit mitt liv.

I stället hittar jag livet någon annanstans. I ett samtal som blev längre än planerat. I en kopp kaffe med en vän – eller med någon jag just mött. I ett oväntat skratt . I de där små ögonblick som aldrig hamnar på någon lista över saker att uppnå, men som ändå visar sig vara själva livet. Kanske är det därför bilden av målvakten stannar kvar hos mig. Tänk om Jesus ibland står där som den som stoppar de skott jag själv är övertygad om måste slå i mål. Jesus som inte vill hindra mig från att leva, utan för att rädda mig från att jaga fel mål.

Jag kan bli besviken när dörrar stängs eller planer inte blir som jag tänkt. När det känns som att något eller kanske allt gick förlorat. Men först senare har jag ibland förstått att det också fanns en större tanke bakom det som inte blev. Ibland har livet själv fått göra en passning i en annan riktning. 

Ibland har jag misslyckats. På riktigt. Det som jag inte klarar av att förklara bort eller ens kan vända till något vackert eller meningsfullt. Men som i längden ändå blivit det. Där jag har anat att Gud ändå funnits kvar, i bakgrunden, liksom för att vänta in vilka steg jag själv är redo att ta. I min egen takt, i min egen insikt. Inte för att sudda ut mina misstag, utan för att hjälpa mig att resa mig och fortsätta spela.

För det finns ett mål som är större än alla de mål jag själv sätter upp. Det handlar inte om framgång, prestation eller att kunna bocka av ännu en dröm. Det handlar om att bli lite mer den människa jag är tänkt att vara. Att lära mig mer kärlek, mer förlåtelse och tacksamhet och kanske allt fördragsamhet. Kanske finns därför det största målet inte långt borta, utan mitt i den här helt vanliga dagen.

När Jesus säger: "Jag har kommit för att de ska ha liv, och liv i överflöd", talar han inte om ett liv som börjar den dag alla våra drömmar är uppfyllda. Han talar om livet som redan finns framför oss. Här och nu. Och kanske är det också här fotbollen kan lära oss något. Ingen vinner en match ensam. Någon passar bollen. Någon springer bredvid. Någon hjälper den som fallit att resa sig igen. Det är så ett lag fungerar.

I kyrkan använder vi ett annat uttryck: att vi är Kristi kropp. Händer, fötter, ögon och öron. Vi hör ihop. Vi bär varandra. Vi delar både glädjen när bollen går i mål och besvikelsen när den inte gör det.

Jag har många gånger i mitt eget liv försökt spela ensam. Som om jag tänkte att jag skulle klara allt själv. Och att det skulle vara särskilt beundransvärt. Som om jag trodde att det skulle imponera – inte bara på människor utan också på Gud. Så fåfäng var jag. Är jag? Kanske fortfarande, även om det är svårt att erkänna.

Men Gud verkar inte vara särskilt imponerad av starka solospel. Trots att vi ofta imponeras av de stora spelarna som kommer in på planen. Som vi förlitar oss på. När vi inser att Gud gläds mer åt människor som vågar ta emot hjälp, dela livet med andra och fortsätta gå, också när vägen inte blev som de tänkt.

Därför hoppas jag att nästa gång någon ropar: "Men det är ju öppet mål!", ska jag också minnas målvakten. Som inte alltid låter bollen gå dit jag själv vill. Som ibland stoppar mina planer, mina ambitioner och mina försök att själv avgöra matchen. Inte för att ta ifrån mig livet – utan för att hjälpa mig att hitta det liv jag nästan höll på att missa.

För kanske är det så att jag hela tiden har letat efter målet långt där borta, medan Gud har funnits mitt på planen hela tiden. I människorna omkring mig. I de oväntade mötena. I de små stunderna som aldrig hamnar på någon lista, men som ändå visar sig vara de viktigaste.

Och kanske är det just därför vi inte går den här vägen ensamma. Livet är ingen straffläggning där bara en får ta på sig äran av att ha lyckats och tagit hem segern. Vi är ett lag, som har spelat hela vägen fram. När vi får passa bollen, hjälpa varandra upp när någon faller och glädjas när någon annan gör mål. Till slut handlar det kanske inte om hur många mål jag själv lyckades göra. Utan om att jag fick vara med i matchen. Att jag fick spela tillsammans med andra. Att jag fick lära mig att ta emot den kärlek som Gud hela tiden försökt ge mig. Även om jag inte alltid förstått att jag behövde den coachen. Så när den sista signalen en dag ljuder hoppas jag inte att jag står där och räknar mina segrar och förluster. Utan att jag får upptäcka att det största målet aldrig var något jag skulle erövra. Att det var vad som hände på vägen...

Att resa är också att komma hem

Vi säger ibland att vi reser för att komma bort. Bort från vardagen, rutinerna och det invanda. Det ligger mycket i det. Men ju mer jag reser, desto mer tänker jag att det också finns en annan rörelse i resandet. Man kommer faktiskt hem.

Inte nödvändigtvis till sitt hus eller sin hemstad. Utan till insikten om hur märkligt nära vi människor egentligen lever varandra.

Det händer gång på gång. Och vi utbrister "vad världen är liten ändå". Jag sitter vid ett middagsbord någonstans i Europa och samtalet börjar trevande. Var kommer du ifrån? Vad arbetar du med? Sedan kommer de där oväntade frågorna.

“Känner du honom?”

“Vet du också vem hon är?”

“Men bodde inte du på den gatan? Där har ju jag bott.”

Plötsligt upptäcker vi att våra vägar inte riktigt har korsats, men ändå har gått bredvid varandra. Samma kvarter. Samma människor. Samma händelser. Ibland med flera års mellanrum, ibland bara några steg ifrån varandra utan att vi någonsin mötts. Det är som om livet lagt ett enormt pussel där bitarna först långt senare visar sig passa ihop.

Jag tycker om den känslan. Den gör världen mindre utan att göra den trängre. Tvärtom. Den fyller den med sammanhang.

Vi tror gärna att våra liv är unika berättelser, men kanske är de snarare kapitel i samma bok. Vi går in och ut ur varandras historier utan att veta om det. En människa vi möter på en bussresa i Alperna visar sig ha arbetat tillsammans med någon vi växte upp med.. Någon har gått på samma skola eller konfirmerats i samma kyrka.

Och just där händer något. Främlingen blir inte längre riktigt främmande. Resor handlar därför inte bara om nya landskap eller länder. De handlar om att upptäcka de osynliga trådar som binder oss samman. Att inse att världen är full av sammanträffanden som egentligen kanske inte är några sammanträffanden alls.

Kanske är det därför jag tycker så mycket om att resa. Inte bara för bergen, kyrkorna eller de vackra vyerna. Utan för människorna. För de oväntade mötena som påminner mig om att våra liv ständigt rör vid varandra.

Man reser för att komma bort. Men ibland kommer man hem till något större än sitt eget hem.

Man kommer hem till den märkliga gemenskap som vi människor delar, även när vi ännu inte vet om det.

Hiss mot himlen - Örnnästet

Jag kom inte hit till Örnnästet för att beundra. Men jag är samtidigt fascinerad. Byggnaden högt uppe på berget är en makalös prestation. Arkitekturen, materialen, precisionen – allt vittnar om en mänsklig skaparkraft som nästan tar andan ur en. Mässingshissen för oss nästan ljudlöst mot toppen, högt upp på berget. Meter efter meter. Och glänser som guld.

Men jag kommer också hit för att begrunda. För det är omöjligt att stå här utan att tänka på människans ständiga längtan att nå högre. Inte bara högre byggnader, utan också högre status, större rikedom och större makt. Rekorden måste slås. Tornen måste bli högre. Världen ska häpna.

Det är svårt att inte tänka på Babels torn. Människorna som  ville göra sig ett namn. Ville bygga sig ända upp till himlen. Inte för att komma närmare Gud, utan för att de trodde att de kunde klara sig utan.

Har egentligen så mycket förändrats? Vi bygger fortfarande våra torn. De är bara annorlunda utformade. I glas och stål. I börskurser och miljardförmögenheter. I följare på sociala medier. Jag måste medge, jag kollar statistiken på besöken på min blogg. Så mäter vi framgång i höjd, synlighet och inflytande. Och ändå tycks människan inte bli lyckligare.

Tvärtom lever vi i en tid där ensamheten växer, oron breder ut sig och världen tycks bli allt mer våldsam. Vi kan konstruera hissar som skjuter oss hundratals meter upp i luften, men vi verkar ha betydligt svårare att bygga fred mellan människor på jorden.

Mässingshissen går rakt upp mot toppen. Men den leder inte till himmelriket. För himlen nås inte med teknik. Inte med pengar. Inte med rekord. Inte med högmod. Jesus pekade på en annan väg. Inte uppåt, utan nedåt. Inte mot självförhärligande, utan mot tjänande. Inte mot den högsta platsen och positionen utan mot den lägsta. Därför tvättade han sina lärjungars fötter. Därför red han in i Jerusalem på en åsna och inte på en stridshäst. Därför bars hans krona inte av guld utan av törnen. Det är den paradoxen som vår tid har så svårt att förstå: att den verkliga storheten inte mäts i hur högt vi kan bygga, utan i hur djupt vi kan älska.

När hissen stannar högst upp breder utsikten ut sig. Bergen. Horisonten. Korset längst upp på toppen. Allt är hisnande vackert. Men den viktigaste resan återstår fortfarande. Den börjar inte när dörrarna öppnas högst upp. Den börjar när människan böjer knä. För mässingshissen kan ta mig till byggnadens topp. Men bara Gud kan leda mig hem.

Gruss gott - ett hej med himlen i fickan

Det finns hälsningar som vi ibland bara slänger ur oss. Ett snabbt “hej”, ett “tjena”, ett “hallå”. Ord vi kastar iväg utan att egentligen tänka på dem.

Och så finns det hälsningar som bär på en berättelse.

Här i Österrike där vi är på semester möter vi dem överallt. När liftdörrarna öppnas och någon kliver in i linbanan. När expediten räcker över brödet i den lilla bybutiken. När vi passerar en vandrare på stigen. Samma ord, om och om igen.

Grüss Gott.

Två små ord som betyder så mycket mer än “hej”. Ungefär: “Må Gud hälsa dig.” Eller: “Gud vare med dig.”

Det låter varken högtidligt eller högtravande. Kanske man inte ens tänker på att man uttalar Guds namn. Hälsningen bara finns där, invävd i vardagen. Jag tycker om det. Inte för att jag tror att alla som säger det här nödvändigtvis är djupt troende. Men kanske är tron lite mer en del av vardagen här än hemma.  Orden påminner om att den människan som syår framför mig är värd en välsignelse. Att vårt möte är något mer än ett snabbt passerande. För ett ögonblick blir vi medmänniskor. I ett möte, under en och samma himmel.

Det får mig att tänka på ett annat gammalt uttryck som vi nästan tappat bort i svenskan. Adjö. Vi använder det sällan numera. Kanske känns det högtidligt eller gammaldags. Men ordet kommer från franskans À Dieu. "Gå med Gud.”

Det är egentligen en fantastisk avskedshälsning. Inte bara ett “vi ses”, utan en bön och en önskan om att Gud ska följa den andre på vägen. Jag använder ofta de orden när jag avslutar en begravning.

“À Dieu.” Gå med Gud.

Då känns orden fyllda av hopp. Som en sista välsignelse innan människor skiljs åt. Och plötsligt ser jag nu hur de två hälsningarna hör ihop.

Den ena möter människan när hon kommer.

Grüss Gott.

Den andra följer henne när hon går.

À Dieu.

Mellan dem ryms hela livet. Ett välkomnande och ett avsked. Ett möte och en välsignelse. Som om Gud får vara med både när våra vägar korsas och när de skiljs åt.

Kanske är det just sådana ord vi behöver lite mer av i vår tid. Ord som inte bara fyller tystnaden utan också fyller mötet med innehåll.

Vi behöver kanske inte börja säga Grüss Gott på ICA eller ropa À Dieu över parkeringen. Men vi skulle kunna återerövra tanken bakom orden.

Att varje människa jag möter får vara någon jag önskar Guds närhet.

Och varje människa jag lämnar får gå vidare med en välsignelse.

Det är en fin livshållning. Och ett förhållningssätt till varandra.

Ett hej som ber. Ett adjö som välsignar.

Och däremellan – ett liv levt inför Gud och tillsammans med varandra.

Den sjunde dagen vilade Gud. Det gjorde inte människan...

 "I denna ljuva sommartid..." Orden klingar så självklart i våra öron. De doftar syrén, nyklippt gräs och jordgubbar. De påminner om skolavslutningar, fågelsång och långa kvällar när solen dröjer sig kvar lite längre än vanligt. Men samtidigt skaver de. För medan vi njuter av sommaren brinner skogar, människor flyr från översvämningar och värmeböljor slår nya rekord. För många är tillvaron allt annat än ljuv. Den är glödhet. Jorden har feber.

Det är svårt att förstå hur någon fortfarande kan avfärda det vi ser med egna ögon. Visst, någon invänder att jorden alltid har förändrats. Den har haft istider, torrperioder och till och med syndafloder. Det stämmer. Klimatet har alltid varierat. Men då var det jorden själv som styrde förändringarna. Nu är det vi.

Bibeln berättar att Gud skapade världen och såg att den var god. På den sjätte dagen skapades människan, inte som ägare utan som förvaltare. Det är ett vackert ord. Förvaltare. Någon som vårdar det som egentligen tillhör någon annan.

På den sjunde dagen vilade Gud. Det gjorde inte människan.

"Because then we took over".

Vi började gräva djupare, hugga snabbare, konsumera mer och kasta bort lättare. Vi tog för givet att skapelsen alltid skulle orka lite till. Att naturen alltid skulle städa upp efter oss.

Men skapelsen protesterar nu. Och kanske är den största frestelsen inte att förneka klimatförändringarna. Kanske är den att tro att någon annan ska lösa dem. Att min flygresa, min bil, min konsumtion eller mina val ändå inte spelar någon roll. Fast förvaltarskap börjar aldrig med "alla andra". Det börjar med mig. Den kristna tron handlar inte bara om att hoppas på en ny himmel och en ny jord en gång. Den handlar också om att älska den jord vi redan fått. Att vårda det vi har medan vi har det. Att plantera ett träd även om vi själva kanske aldrig får sitta i dess skugga. För vi ska bruka jorden, inte förbruka den.

"I denna ljuva sommartid" är inte bara en psalm om tacksamhet. Den kan också bli en bön.

Gud, hjälp oss att inte älska bekvämligheten mer än skapelsen. Hjälp oss att vara de förvaltare du tänkte dig från början.

Så att också kommande generationer får sjunga samma psalm – och mena vartenda ord.

Ju fler händer - desto snabbare det händer

Vi var på soptippen idag. Eller ja, numera heter det väl återvinningsanläggning. Det låter betydligt finare än vad innehållet i släpkärran gjorde. Vi hade lastat fullt med sådant som samlats genom åren i hörn, bakom uthus och längs staket. Gamla plankor. Presenningar som sett sina bästa dagar för länge sedan. En rostig kätting. En soptunna i plåt. Lastpallar. Ved som ruttnat till oigenkännlighet.

Sådant som ingen egentligen vill ha kvar. Och ändå hade det blivit kvar. Det slog mig att det är märkligt hur ofta vi människor gör så. Vi sparar på saker som vi redan när vi stuvar undan dem vet att vi aldrig kommer att använda igen. Men kanske kan de vara bra att ha. Kanske någon gång. Kanske i framtiden. Den där framtiden kommer sällan. Så sällan vi faktiskt plockar fram det där som vi tänkte skulle kunna komma till användning.

Och som tur var fick vi hjälp av våra tyska grannar på landet. Vi tackade dem efteråt och konstaterade att arbetet gått mer än dubbelt så fort tack vare deras insats. Då fick jag höra ett tyskt uttryck: "Viele Hände, schnelle Hände." Flera händer, snabbare händer. Och så är det ju. Inte bara på en återvinningsanläggning utan i livet. När vi hjälper varandra blir bördorna lättare att bära. Det som känns övermäktigt ensam blir möjligt tillsammans.

När sista lasset var tömt och gårdsplanen plötsligt såg större ut än på många år kände jag nästan en sorts lättnad i kroppen. Kanske till och med något som liknade katharsis – en rening. Jag försökte förklara känslan för grannarna. Jag vet inte hur kyrkligt bevandrade de är, men jag sa att det nästan kändes som syndernas förlåtelse att bli av med allt skräp. Inte för att gamla lastpallar är syndiga. Men därför att vi ibland bär på sådant vi inte längre behöver. Saker, bekymmer, gamla oförrätter, misslyckanden och sådant som för länge sedan tjänat ut sitt syfte. Ändå sparar vi det. Flyttar runt det. Ställer det i ett nytt hörn och tänker att det kanske kan vara bra att ha. Kanske är försoning ofta mindre komplicerad än vi tror. Kanske börjar den när någon hjälper oss att rensa. När någon kommer med en extra hand, en kärra, ett vänligt ord eller bara sin närvaro. När vi tillsammans vågar släppa taget om det som inte längre ger liv.

Att odla sin trädgård handlar inte bara om att plantera nytt. Det handlar också om att rensa bort det som kväver växtkraften. Och det gör vi sällan ensamma. Med Guds hjälp, men också med människors. Med vänners. Med familjens. Och ibland med goda grannar från Tyskland som påminner oss om en enkel sanning:  Flera händer, blir snabbare händer. Och kanske också lite lättare hjärtan.

Att scanna ett liv

En del av semestern har jag ägnat åt något som först verkade ganska praktiskt: att scanna gamla fotografier ur familjealbumen. Men det visade sig snabbt vara mycket mer än ett tekniskt projekt. Det blev en resa genom livet.

Bild efter bild har passerat förbi. Här finns sorgen över dem som inte längre är kvar. De stora ögonblicken som fortfarande får hjärtat att slå lite snabbare – barnens födelse, de första stegen, de där dagarna man visste var speciella redan när de hände. Och så alla de andra bilderna. Vardagen. Kalasen. Utflykterna. Skratten som nästan går att höra fortfarande.

Och hunden. För övrigt en fråga som väcktes flera gånger under arbetets gång: Hur många bilder kan man egentligen ta på en hund? Svaret verkar vara: väldigt många. Sedan kommer barnen och tar över kamerarullens alla motiv, ja, det här var ju på den tiden vi satte in en rulle i kameran, tog ut den och skickade iväg dem för framkallning. Utan att ha en aning om motiven blev bra eller inte. Men betala för dem fick man ju göra ändå. Och sedan väntade man ivrigt på när de skulle komma hem i brevlådan. Och nu är det dags att digitalisera dem. 

Sedan kommer bilder från alla födelsedagar, semesterresor, julfiranden och en helt vanlig tisdagar, minnen av stunder som ingen då trodde skulle bli minnen värda att spara.

När man bläddrar genom ett liv på det här sättet ser man också hur berättelsen förändras. Bilderna gick från att handla om ett "vi" till att sedan gå över till ett "jag och barnen". Sedan kommer nya kapitel. Nya människor. Nya konstellationer. Ny glädje. Ny kärlek. Livet står inte stilla, hur gärna vi än ibland skulle vilja hålla kvar vissa ögonblick.

Man kan inte radera sin livshistoria. Och kanske ska man inte ens försöka. Det som har varit har format oss. Det bär både glädje och sorg, vinster och förluster. Allt hör samman. Vår uppgift är inte att skriva om berättelsen, utan att ta emot den, bearbeta den, vårda den och så småningom lämna den vidare. Och jag gör det nu genom att ge den här gåvan på en sticka till barnen. Deras liv och historia. 

När jag ser tillbaka på alla dessa fotografier ser jag inte bara mitt eget liv. Jag anar spåren av en Gud som varit med genom allt. Inte som någon som skyddat från varje sorg eller undanröjt varje svårighet, utan som en trofast följeslagare genom livets alla årstider. På vissa bilder är det lätt att se välsignelsen. På andra får jag leta lite längre. Men när jag ser hela berättelsen växer en visshet fram: Jag har aldrig gått ensam. Också när livet inte har varit något vidare så har Någon hjälpt mig att gå vidare.  

Kanske är det något av tacksägelsens mysterium. Att tacksamhet inte bara handlar om det som blev som vi önskade. Den rymmer också det som gjorde ont, det som förändrades och det som vi tvingades släppa taget om. Att tacka är inte att förneka sorgen. Det är att se hela livet och ändå säga: Det var mitt. Jag fick vara med om det. Tack.

Den kristna tron talar om att våra liv vilar i Guds händer. Inte bara framtiden, utan också det som ligger bakom oss. Därför behöver vi inte kämpa för att hålla fast vid allt som varit. Vi får minnas med kärlek, lämna det i Guds omsorg och samtidigt gå vidare. Det som har varit är inte förlorat. Det är buret.

När jag ser på bilderna känner jag en så stor glädje över mycket som varit. Jag tar emot min historia med tacksamhet och ödmjukhet. Och jag tar emot det liv jag har idag på samma sätt. Det märkliga är att när man gör det blir inget hotat och inget förlorat. Minnena finns kvar. Människorna bärs med. Det som varit får sin plats, utan att hindra det som ännu väntar.

Så jag fortsätter att bläddra bland bilderna. Förundras över hur små barnen en gång var. Minns människor jag saknar. Och känner samtidigt en stilla glädje över nuet. Jag har fått det liv jag har fått. Och jag vill ta vara på det som kommer. Med tacksamhet för det som varit. Med kärlek till det som är. Och med vissheten att Gud också går med in i det som ännu väntar. För det var bortom bilderna Du kom... (Psalm 717 Ylva eggehorn)

Gud,

Tack för minnena som formar våra liv –
för glädjen och skratten,
för kärleken och gemenskapen,
och också för det som gjort ont.

Tack för att du har gått med genom livets alla årstider.
När vi ser tillbaka anar vi spåren av din trofasthet,
och vi får vila i vissheten att vi aldrig gått ensamma.

Hjälp oss att ta emot vår historia med tacksamhet,
leva i nuet med kärlek
och möta framtiden med förtröstan.

I Jesu namn.

Amen.

VM – en match med dubbel utgång

Vilken match som i skrivande stund ligger framför oss. Eller precis har haft när du läser det här. Fotbolls VM Sverige mot Tunisien. Här sitter vi i kyrkbänkarna på morgonkvisten. Kanske med en extra kudde bakom ryggen, både den som är här nästan varje söndag och den som är lite mer kyrkbänksovan. Och nej – det här är inte första gången det serveras popcorn i Harplinge kyrka. Vi som samlats okristligt tidigt (ja, trots att vi är i en kyrka) för VM-matchen har alla samma mål i sikte: svensk seger mot Tunisien. Och Luna har redan för en vecka sedan spått hur det går. Hon fick två tallrikar mat att välja mellan, och under varje tallrik låg en hemlig lapp med ett land. Luna valde förstås Sverige. Sedan gick hon raskt över till den andra tallriken också – med slukande aptit. Man får tolka det som man vill, men Tunisien kan alltså få det tufft.

Vi visar matchen i Harplinge kyrka för kyrkan är en plats där livet får ta plats. Nära livet – nära dig. Här ryms både det som går bra och det som går snett. Både jubel och sorg. Både vinnarkänsla och den där frågan “hur blev det egentligen så här?”-känslan.

Lunas val fick mig att tänka på det där med två möjliga utgångar. Vi brukar inte längre tala om en strikt “dubbel utgång” i evigheten. Men i fotbollens värld är det fortfarande så brutalt: det finns en vinnare och en förlorare. När domaren blåser av är allt avgjort. Resultatet står kvar.

Men Gud verkar, tack och lov, vara betydligt mindre intresserad av att sortera människor i färdiga lag än vi är. För i fotbollen måste vi delas upp i motståndarlag. Vi och dom. Mål och miss. Vinster och förluster. Och vi dras in i det varje gång – känslan, hoppet, spänningen. Hur snabbt vi börjar heja, hoppas och identifiera oss.

Det är något väldigt mänskligt i det där. Hur en boll som rullar över planen kan få hela hjärtat att följa med. Hur sekunder kan kännas som en evighet. Just därför är det fint att se matchen i kyrkan. För här påminns vi om något annat: gemenskapen. Att få vara tillsammans i glädje, spänning, besvikelse och skratt. Att dela ögonblick vi inte kan kontrollera. Här behöver vi inte prestera för att få vara med. Vi behöver inte vinna för att höra till. Vi får bara vara.

För mitt i allt detta finns också en djupare bild, som smyger sig in vare sig vi vill eller inte: Jesus där framme i koret, med törnekronan. Han som i mänskliga ögon såg ut att förlora allt. Men som vände nederlag till seger – inte genom makt, utan genom kärlek som inte ger upp. Där det som till det yttre eller ytliga ser ut som förlust inte får sista ordet. Törnekronan förvandlas till segerkrans.

Och mitt i detta himmelska hus får vi vara så jordnära. Det är helt okej att det prasslar i bänkarna, att någon tappar ett popcorn precis i fel ögonblick när hela rummet håller andan samtidigt. Så ser gemenskap ibland ut: lite rörig, lite skrattig – men väldigt levande.

Efteråt fortsätter morgonen, bara i annan form. Vi samlas runt frukosten. Kaffet, smörgåsarna och samtalen som glider mellan matchen och livet i stort. Som om kvällen inte tar slut, bara byter ton. Så oavsett hur det slutar finns en trygghet som inte beror på resultatet. Ingen av oss behöver stå kvar som förlorare.

Och när slutsignalen kommer kan det kanske låta så här:

Om Sverige vinner:
Då exploderar glädjen. Vi jublar, någon kramar någon de knappt känner, och kyrkan fylls av ett “vi gjorde det tillsammans”-humör. Vi vann!

Om Sverige förlorar:
Suckarna vandrar uppför altargången. Vi skakar på huvudet, hur kunde det gå så här? Men sedan kommer samtalet i gång igen, leendena kommer tillbaka. Popcornen smakar fortfarande salt, och frukosten smakar ändå hopp.

För kanske är det just där kyrkan är som mest Kyrka: inte i resultatet, att vi får vara tillsammans, oavsett hur det går. Och du läser detta vet du hur det gick.

Och vad gäller tron – så vet vi vem som segrar.

När du behöver luft - körandas!

På sommarkonserten igår hände något som egentligen händer varje gång en kör sjunger tillsammans, men som plötsligt blev väldigt tydligt för mig.

Vi stod där med den sista tonen. Den där riktigt långa sluttonen som dirigenten vill att man ska hålla kvar lite till. Och lite till. Och lite till. Ingen människa kan hålla hur länge som helst. Förr eller senare måste man andas. Men det märkliga är att tonen ändå fortsätter.

När jag behöver fylla mina lungor finns det någon annan som fortfarande sjunger. När den personen sedan behöver andas tar någon tredje över. Ingen bär tonen ensam, men tillsammans bär vi den längre än någon av oss skulle kunna göra själv.

Det kallas ibland för körandas. Jag tycker om det ordet. För egentligen handlar det om något mycket större än sång. Det handlar om livet.

Vi människor är skapade för gemenskap. Ändå lever många av oss som om allt hängde på oss själva. Vi ska orka, prestera, bära ansvar, hålla ihop vardagen och helst också vara starka när livet skaver. Men ingen människa kan hålla tonen hela tiden. Förr eller senare behöver vi andas. Då behöver det finnas någon annan som bär en stund. Någon som lyssnar när orden tar slut. Någon som tror när vår egen tro känns tunn. Någon som hoppas när vi själva tappat riktningen. Någon som orkar sjunga vidare när vi behöver hämta luft. Och det vackra är att rollerna ständigt växlar.

Ibland är det du som bär mig.

Ibland är det jag som bär dig.

Ingen av oss klarar hela sången ensam, men tillsammans kan melodin fortsätta.

Kanske är det just så en god gemenskap ser ut. Inte att alla är starka hela tiden. Inte att ingen någonsin behöver hjälp. Utan att vi turas om att hålla tonen. Så att den som behöver andas får göra det. Och sedan, när lungorna fyllts igen, kan stämman komma tillbaka och bära någon annan. Kanske är vi människor egentligen ett enda stort andetag. Ett nät av liv som hör samman mer än vi anar. Där min styrka ibland blir din vila, och din styrka ibland blir min.

Som i en kör.

En ton som aldrig hade kunnat leva så länge om vi inte sjöng den tillsammans.

Svensk sommar

 

Det finns nog få saker som förenar svenskar så mycket som längtan efter sommaren. Vi drömmer om sol, värme och blå himmel. Och så kommer juni – och regnet. Ibland undrar man om berättelsen om syndafloden egentligen utspelar sig någonstans i Sverige. Noa byggde en ark. Vi bygger altaner, köper grillar och hoppas på bättre väder nästa vecka.

Men mitt i allt detta finns något fint att stanna upp inför. För Guds skapelse är inte bara de perfekta sommardagarna. Den finns i regndropparna på fönstret, i fågelsången tidigt på morgonen, i doften av nyklippt gräs och i den där första kaffekoppen ute på trappan.

Sommaren påminner oss om att livet inte bara handlar om att hinna och prestera. Naturen har sin rytm. Träden stressar inte fram sina löv. Blommorna jämför sig inte med varandra. De får helt enkelt vara det Gud har skapat dem till.

Kanske är det också en påminnelse till oss. Att vi får vila lite mer i att vara de människor Gud har skapat oss till. Inte perfekta, men älskade. Och oavsett om sommaren bjuder på solsken eller något som liknar ännu en syndaflod, så bärs vi av samma Gud som har skapat himmel och jord och som varje dag låter sin kärlek växa fram mitt i livet. 

Bön

Gud, tack för sommaren som ligger framför oss.
Tack för solen när den skiner och för regnet
som får jorden att leva.
Hjälp oss att se din skapelse med öppna ögon
och tacksamma hjärtan.
Ge oss vila när vi behöver vila,
glädje när vi behöver glädje
och hopp när vi behöver hopp.
Låt oss känna att vi är en del av din stora och vackra värld.
I Jesu namn. Amen.

Välsignelse

Må Gud välsigna dig i sommarens dagar.
Må solen värma dig när den tittar fram,
och må regnet påminna dig om att allt som lever behöver växa.
Må du få tid att stanna upp, att njuta av det som är nära,
och att upptäcka glädjen i det enkla.
Må Gud gå med dig på skogsstigen,
sitta bredvid dig på bryggan
och finnas hos dig i vardagens alla stunder.
Må du få vila, kraft och hopp.

I Faderns och Sonens och den heliga Andens namn. Amen.

Minnen i all ära – men kaffet är varmt nu - apropå Facebook

Det är något lite märkligt med oss människor och Facebook-minnen. Plötsligt dyker det upp en bild från 2014 där någon står med en räkmacka på en färja i ösregn och skriver: “Vilka tider!” Och man tänker lite tyst för sig själv: Ja… fast du såg mest frusen ut.

Det är som att Facebook blivit ett stort digitalt fotoalbum där vi sitter och myser över gamla vardagsbilder. Och ändå fortsätter vi. Eller ja, jag gör det faktiskt inte så ofta själv. Ibland kan jag ta en skärmdump och skicka till den det berör. Men inte lägga ut det till hela världen. För ärligt talat – hur många är egentligen intresserade av min campingsemester i Jämtland 2012?

Kanske gör vi det för att nuet känns lite för vanligt ibland. För livet består ju mest av tvätt, matlådor och att leta efter glasögon som redan sitter på huvudet.

Men minnen är förstås också trygga. Det som varit vet man ju hur det slutade. Nuet däremot är mer osäkert. Lite som att bygga IKEA-möbler ihop utan instruktion. Man hoppas på ett fint skåp men det kan lika gärna sluta i dålig stämning och att någon går iväg och muttrar. Vi har faktiskt slutat montera ihop hemma… Och det är definitivt inget man delar på Facebook. Snarare en tillrättalagd verklighet där vi båda står och ler vid vår nya fina bokhylla. 

Samtidigt undrar jag ibland om vi missar livet medan vi håller på att återberätta det. Medan vi lägger upp “för åtta år sedan…” så händer ju livet nu. Kaffet är varmt nu. Solen skiner nu. Barnbarnet skrattar nu. Någon man tycker om sitter kanske mitt emot och vill prata medan man själv letar fram gamla bilder från en regnig husvagnssemester.

Kanske borde vi ibland byta “Facebook Memories” mot “Face life”.

Inte för att minnen är oviktiga. Tvärtom. De är fina att ha med sig. Men man kan inte bo där hela tiden.

För livet händer ju inte för nio år sedan.

Det händer mitt i en helt vanlig onsdag.

Tre enig Gud - vilken soppa ;)

Vi sitter här tillsammans runt en sopplunch. Det är något fint i det enkla måltidsögonblicket – skålar som fylls, samtal som börjar, och en värme som sprider sig, inte bara från maten utan från gemenskapen.

På söndag firar vi treenigheten, Heliga Trefaldighets dag som handlar om Gud som Fader, Son och Ande. Tre sätt att tala om Gud – men ändå en och samma kärlek som bär allt liv.

Med den är det lite som med soppan vi äter.
En god soppa består av olika smaker som behöver varandra.
Lite syra som ger liv och friskhet – som när livet väcker oss och bryter igenom det stelnade.
Lite sälta som framhäver smaken och påminner oss om det som är viktigt och sant.
Lite styrka – värme, kraft, något som mättar och bär oss genom dagen.
Och så balansen, som gör att allt hänger ihop och blir mer än sina enskilda delar.

På samma sätt kan vi ana Gud.
Som den som ger oss livets syra – som väcker och förnyar.
Som den som ger sälta – riktning, mening, det som håller livet på plats.
Som den som ger styrka – när vi behöver bäras genom det tunga.
Och som den som håller allt i balans – den helhet vi ibland bara anar men lever i.

Fadern som skaparen och bäraren.
Sonen som går in i vår vardag och delar allt med oss.
Anden som smakar av liv och närvaro här och nu.

Och kanske är det just så Gud ofta möter oss – inte som något avlägset, utan som något som redan är blandat in i livet vi lever, som smaken i soppan vi äter.

Så låt oss ta emot både maten och stunden som en påminnelse om att vi är burna, sedda och del av något större.

Bön:
Gud, tack för denna måltid och denna gemenskap.
Tack för livet som bär smak, djup och värme.
Hjälp oss att leva i din balans, din närvaro och din kärlek.
Amen.

 

I morgon är en annan dag

Ja, det är måndag morgon, och mitt huvud känns så tungt… Plötsligt dyker Povel Ramel upp i bakhuvudet: “Gräsänklingsblues”. Den där känslan av att världen har snurrat lite för fort, eller att något stort just har hänt – och man själv står kvar och försöker förstå vad som egentligen blev kvar i köket efter festen.

Lite så kan det faktiskt kännas med pingsten också. Som om lärjungarna står där, inte med kaffekopp och sömniga måndagsögon, men ändå med samma typ av efterklang i kroppen: det har hänt något alldeles stort. Vind, eld, språk som öppnas, mod som plötsligt finns där det inte fanns igår. Allt har förändrats – och ändå ser allt ut som vanligt runt omkring dem. Och ändå inte.

Och så kommer den där måndagsfrågan, så mänsklig och så igenkännbar: Vad händer nu? För det är ju ofta där det svåra börjar. Inte i undret, inte i höjdpunkten, utan efteråt. När högtiden, festen byts ut till den vanliga vardan igen. Inte längre så märkvärdig. När disken ska diskas, människor ska mötas, beslut ska fattas, och ingen längre står och talar i tungor i rummet för att ge oss en riktning.

Och kanske är det just därför annandag pingst – eller känslan av den – är så viktig, trots att den försvunnit ur almanackan. Den påminner oss om att tron inte bara är eld och vind, utan också fortsättning. Utan blixtar och dunder och magiska under. När himlen öppnade sig…

Jesus säger: “Jag är ljuset som har kommit hit i världen…” Inte bara för ögonblicket när allt känns tydligt, utan för tiden efteråt också. När det som hände ska bli liv. När undret ska bli vardag.

Och kanske är det där vi känner igen oss mest i lärjungarna: inte i själva pingstdagen, utan i måndagen efter. När vi har gått igenom någon omtumlande. Himmelskt eller jordiskt men förfarande lite osäkra på vad som har hänt. Med en stark upplevelse bakom oss – och en ganska vanlig dag framför oss. Vad händer nu? Och svaret, åtminstone så som evangeliet fortsätter viska det, är kanske inte så dramatiskt som man skulle tro.

 

Nu händer livet. Nu, en vanlig måndag, tisdag, onsdag…

För om pingsten säger något, så är det kanske just detta: att Gud inte bara kommer i undret – utan blir kvar i vardagen.

Annandag pingst – en annan dag…

Ja. En annan dag som i grunden betyder: alla dagar.

 

Gud,
Tack för din Ande som inte bara hör till högtiden
utan till vardagen.

När vi vaknar till ännu en måndag
med tankar som dröjer sig kvar och frågor som inte fått svar,
påminn oss om att du är där ändå.

I det vanliga, i det ofärdiga, i det som bara rullar på –
där vill du vara ljus.

Ge oss mod att leva denna dag
med det vi har fått,
och med förtröstan på att du går med.

Amen.

Spelar regnet någon roll? Egentligen?

 “Rain is just a matter of mind. If you don’t mind it, it doesn’t matter.”

Jag fastnade direkt när en vän sa de orden till mig häromdagen. Först skrattade jag åt det där finurliga engelska ordleken. Men sedan stannade det kvar. Som vissa meningar gör. De lägger sig inte bara i huvudet utan någonstans djupare, där livet pågår på riktigt. För är det inte ganska ofta så vi lever våra liv? Som om allt hänger på vädret. Inte bara det som faller från himlen, utan livets alla sorters regn. Förseningarna. Oro. Besvikelserna. Det som inte blev som vi tänkt oss. Människor som sviker. Kroppen som inte orkar. Planer som rasar. De där dagarna när allt känns lite grått utan att man riktigt kan förklara varför.

Vi lägger enorm energi på att försöka undvika regn. Vill gardera oss mot sorg, kontrollera framtiden, slippa osäkerhet och helst få livet serverat i lagom temperatur och medvind. Och visst, det är mänskligt. Ingen tycker egentligen om att frysa. Men kanske blir livet tyngre när vi börjar tro att lycka betyder frånvaro av regn. För sanningen är ju att regnet kommer ändå. Det gör det i varje människas liv. Ingen slipper undan. Frågan är inte om det ska börja regna, utan hur vi lever när det väl gör det.

En del människor verkar bära ett slags inre paraply. Inte för att deras liv varit lättare än andras, utan för att de har lärt sig något viktigt: att allt inte behöver bekämpas. Att vissa dagar inte måste räddas. Att man faktiskt kan bli blöt utan att gå sönder. Kanske var det vad min vän ville förmedla när på den regniga stranden i maj. För vad spelar det för roll om det regnar om du ändå ska bada?

Jag tänker att mycket av vår samtid också handlar om motstånd. Hur vi hanterar det. Vi ska optimera oss själva, tänka rätt, känna rätt, prestera rätt. Nästan som om livet vore ett projekt där allt obehag är ett misslyckande. 

Men kanske är mognad något helt annat. Kanske handlar det mindre om att kontrollera livet och mer om att kunna gå genom det. Att kunna stå kvar när himlen mörknar. Att kunna skratta lite åt det ofrånkomliga. Att kunna säga: ”Jaha. Idag regnar det. Då får jag väl gå ändå.”

Det finns människor som alltid väntar på bättre väder innan de börjar leva. När jobbet lugnat sig. När barnen blivit större. När ekonomin ordnat upp sig. När oron släppt. När kroppen känns starkare. När allt fallit på plats. Men livet står sällan helt färdigt och solsäkert framför oss. Det verkliga livet händer mitt i det ofärdiga. Mitt i osäkerheten. Mitt i regnskurarna.

Och kanske är det där de klokaste människorna skiljer sig från oss andra. Inte genom att de har mindre bekymmer, utan genom att de inte låter varje moln definiera dagen.

De vet att man fortfarande kan dricka kaffe i regn.
Fortfarande skratta.
Fortfarande älska människor.
Fortfarande leva.

Fortfarande bada.

Kanske är det just det uttrycket försöker säga: Att frihet inte alltid handlar om att förändra vädret — utan om att inte låta vädret styra hela ens sinne. Och det är något märkligt hoppfullt i det. För om regnet inte alltid går att stoppa, kanske livet ändå går att bära. Och att det är okej att bli lite blöt ibland. 

I livets mellanrum, väntan på hjälparen

 Det finns märkliga mellanrum i livet. Tider då vi inte riktigt vet vart vi är på väg. När det gamla är borta men det nya ännu inte har kommit. Vi lever ofta som lärjungarna gjorde efter långfredagen och före påskdagens morgon – i väntan, i ovisshet, i längtan efter ett tecken på att vi inte är ensamma.

Och just denna söndags tema är: Hjälparen kommer. Livets ande. Den helige Ande som Jesus lovar ska följa oss genom allt det där vi själva inte orkar bära. Den ande som påminner oss om att vi aldrig behöver färdas genom livet ensamma.

I evangeliet säger Jesus: ”Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu.” Det är nästan tröstande att höra. Till och med lärjungarna fick leva med frågor som ännu inte hade svar. De fick stå ut med mellanrummet.

Men Jesus lämnar dem inte åt sig själva. Han säger: Vänta. Stanna kvar. Hjälparen kommer.

Kanske är det också därför Jesus ibland ber oss att stanna upp. För att vi inte ska rusa iväg ensamma i vår egen kraft. För att vi inte ska leva som om allt hängde på oss själva. Livets ande vill hinna ifatt oss.

Jag minns när barnen var små och väntade på att mamma eller pappa skulle komma hem från jobbet. De stod ofta i hallfönstret och tittade ut i kvällsmörkret mot den långa uppfarten där bilen skulle dyka upp. Detta var före mobiltelefonernas tid. Ingen kunde ringa och säga: ”Nu är jag på väg.” Ändå väntade de. De visste vem de längtade efter.

Och jag minns också den där andra tiden i småbarnsåren, när barnen ännu inte förstått att man kommer tillbaka bara för att man lämnar rummet några minuter. Hur gråten kunde komma direkt. Den där nästan bottenlösa känslan: Har du övergett mig nu?

Kanske var det så lärjungarna kände det mellan korsfästelsen och uppståndelsen. Det totala vakuumet. Rädslan. Tystnaden från Gud. Allt det som tidigare varit självklart hade slitits undan.

Och ändå var Jesus redan på väg mot dem.

Det är kanske just där tron föds på djupet – inte när allt är klart och tydligt, utan i mellanrummet. I väntan. I längtan. I hoppet som håller sig kvar trots att mörkret ännu ligger över uppfarten.

Men det finns något mer. Vi talar ofta om människans längtan efter Gud. Men kanske längtar Gud ännu mer efter oss.

Det påminner mig om ett barndomsminne. De långa bilresorna från Skåne till Stockholm för att hälsa på mormor. Ofta reste vi på natten för att vi barn skulle sova i bilen. Och kanske minns jag fel, men varje gång jag tänker tillbaka ser jag henne där bakom gardinen i fönstret när vi kom fram. Vaken. Väntande.

Som om kärleken inte riktigt kunnat somna och komma till ro innan vi var hemma.

Kanske är det en bild av Gud.

Gud som står där vid grinden varje afton och varje morgon och väntar på sina barn. Inte med förebråelser utan med öppna armar. Inte för att döma vår vilsenhet utan för att möta vår blick.

Vad är ditt mellanrum just nu? Var finns din längtan? Finns det stunder då du känner dig vilse eller övergiven?

Om så är – ta en titt ut genom fönstret. Eller lyft blicken mot himlens fönsterkarm.

Kanske upptäcker du att någon redan står där och väntar på dig.

Och att Hjälparen redan är på väg dig till mötes.

För du är aldrig ensam.
Alltid väntad.
Alltid älskad.

Varför går du till jobbet när du är ledig?

 “Varför går du till jobbet när du är ledig?” Frågan kom en söndag, när jag satt i kyrkbänken utan att vara i tjänst. Jag hade inga uppgifter den dagen, inget schema, inga ord att förbereda eller handlingar att leda. Jag var där som alla andra. Eller… åtminstone var det tanken. För jag hann knappt sätta mig förrän frågan landade, lite skämtsamt men ändå nyfiket: varför går du till jobbet när du är ledig?

Jag blev faktiskt ställd. Inte för att frågan var orimlig – tvärtom. Min tjänst som präst är ju också ett arbete, ett lönearbete, med ansvar och uppdrag. Men samtidigt är kyrkan inte bara min arbetsplats. Den är också min plats för stillhet, min tro, min längtan, min glädje. Den plats där jag, precis som alla andra, får slå mig ner i bänken och ta emot.

Jag kom mig för att svara något enkelt där och då, men frågan har stannat kvar. För tänk om vi skulle säga samma sak till en kock: “Varför går du till jobbet när du är ledig och går ut och äter?” Skulle vi mena att kocken då inte borde få njuta av mat? Att den som tillagar en måltid inte också får längta efter att själv bli serverad, överraskas, mättas? Att yrkesrollen på något sätt skulle stänga dörren till upplevelsen? Det känns orimligt när man säger det högt.

Och ändå är det kanske så vi ibland tänker om vissa yrken som bärs av något mer än bara arbete. Som om den som tjänar i kyrkan skulle bli mindre fri i sin egen tro, mindre mottagare i sin egen gudstjänst. Men jag är fortfarande jag. Även när jag inte har tjänst. Även när jag inte leder. Även när jag bara sitter där i bänken, lite trött, lite splittrad, lite mänsklig. Samtidigt ska jag vara ärlig med något som också är sant: jag kan vara lite kräsen. När man står i det där ofta, när orden och rummen är vardag, kan det ibland bli svårare att bara vara närvarande utan att analysera, utan att notera, utan att “hålla lite koll”. Yrket smyger sig in i blicken. Det är inte alltid en gåva. Ibland är det mer som ett filter.

Och just där ligger kanske den största utmaningen: att få vara både och. Både den som bär orden och den som tar emot dem. Både den som leder och den som leds in i stillheten. För mitt i allt detta finns något som är större än våra roller.

När kyrkan firar nattvard talar vi om den himmelska måltiden. Den måltid som redan nu bryter in i vår vardag, men som också pekar framåt – mot det vi ännu inte fullt ser, men ändå anar. Där vi inte längre är präster och åhörare, ledare och deltagare, utan bara gäster vid samma bord. Och kanske är det just där svaret på frågan gömmer sig. För även när jag sitter i kyrkbänken utan tjänst, är jag inte där som “jobbande”. Jag är där som inbjuden. Som mottagare. Som någon som får sätta sig vid samma bord som alla andra, där Kristus själv är värden. Den himmelska måltiden börjar inte först i framtiden. Den smyger sig in redan nu – i brödet som delas, i orden som viskas och ropas, i stillheten som bär oss när vi själva inte orkar bära. Och i den måltiden finns ingen skillnad mellan den som förbereder och den som äter. Bara gemenskap. Bara nåd.

Gud,
du som bjuder oss till ditt bord utan att fråga vem vi är eller vad vi gör.

Hjälp oss att vila i det,
att få vara mottagare snarare än prestation.

Låt oss ana den himmelska måltiden redan här och nu,
mitt i vardagen och stillheten,
där bröd bryts och nåd delas.

Gör oss öppna för din närvaro,
både när vi tjänar och när vi får ta emot.

Amen.

Att lyfta blicken – och stå kvar

Det är Kristi himmelsfärd. Lärjungarna står kvar, nästan som fastfrusna, med blicken upp mot himlen efter att Jesus lyfts ur deras synfält. Då kommer orden: ”Galileer, varför står ni och ser mot himlen?”

Kanske kan vi känna igen oss i det där. Hur vi tittar uppåt efter svar. Efter riktning. Efter att något ska falla på plats. Sen ska livet börja. Sen ska det bli rätt. Sen ska vi känna att vi har koll. Under tiden rullar vardagen på – disken, jobbet, samtalen som går på autopilot, regnet som envisas. Ännu en tisdag som inte gör något väsen av sig.

Kristi himmelsfärd bär på en märklig vändning. Budskapet är inte att blicken uppåt är fel. Snarare en påminnelse om att den inte får bli hela livet. Vi kan inte stå kvar fastfrusna i väntan på att något ovanifrån ska reda ut allt. Det är nästan som i Don't Look Up med Meryl Streep, filmen där man förnekar att jorden faktiskt är på väg att gå under. Där handlar allt om att människor vägrar lyfta blicken, trots att något avgörande faktiskt är på väg.

”Galileer, varför står ni och ser mot himlen?” Här är risken den andra: att vi stirrar så mycket uppåt att vi missar det som redan pågår rakt framför oss. För livet händer här. I det vi nästan missar för att det är så vardagligt. I kaffet som kallnar. I stegen mellan måsten. I det lilla som faktiskt är livet självt.

Samtidigt behöver vi lyfta blicken. Om vi bara stirrar ner i marken blir allt tungt och trångt. Vi behöver hoppet – det som drar oss framåt, som påminner oss om att det finns mer än det vi ser just nu. Men kanske handlar det inte om att välja mellan himmel och jord. Utan om att leva med båda. Att våga se uppåt utan att tappa marken under fötterna. Att drömma stort, men leva nära. Att tro på något större, och samtidigt ta ansvar för det lilla som ligger precis framför oss. Det är där spänningen finns – i att stå stadigt på jorden samtidigt som hjärtat sträcker sig mot himlen.

Så ja, lyft blicken. Våga hoppas. Våga tro att det finns mer än det du just nu har i händerna eller ser framför dig. Men glöm inte var du står.

För det är där livet händer. Och kanske är det just i den balansen som något viktigt blir tydligt: att det stora inte alltid är långt borta. Ibland märks det i det lilla. I ett samtal som landar rätt. I en vanlig dag som bär något gott i sig. I att orka en dag till, även när allt inte känns klart. Kanske är himlen inte bara en plats vi tittar mot, utan något som får färga hur vi lever här nere. Som hopp i ryggen när vardagen känns tung. Som riktning när vi tvekar. Som en påminnelse om att det vi gör här faktiskt spelar roll.

Då blir inte fötterna på jorden något begränsande. De blir det som gör att drömmar kan få fäste.

Så vi går vidare så;

Med blicken lyft nog för att inte fastna –
och fötterna stadigt nog för att inte gå vilse.

 

Att be är inte att begära

 Apropå bönsöndagen, hittade den här dikten i ett arkiv.

Skriven av "Janne"

 

Jag bad om styrka,
och Gud gav mig svårigheter att göra mig stark.

Jag bad om visdom
och Gud gav mig problem att lösa.

Jag bad om mod
och Gud gav mig faror att övervinna.

Jag bad om kärlek
och Gud gav mig människor i nöd att hjälpa.

Jag bad om välgång
och Gud gav mig muskler och hjärna att arbeta med.

Jag bad om tjänster
och Gud gav mig möjligheter.

Jag fick inget jag ville ha.
Jag fick allt jag behövde.

Rit och ritual i valborgstider

 Det börjar nästan alltid likadant varje vår. Samma tid, samma plats. Vi samlas vid hembygdsgårdens valborgseld, lite som om vi långsamt kryper ut ur vinteridet tillsammans. Vi dyker upp ändå – trots blåst, trots regn – för det är liksom så man gör.

Och visst finns det något märkligt högtidligt över alltihop. Nästan som en slags friluftsgudstjänst. Vi rör oss mot elden i små klungor, som en lite oorganiserad procession. Någon håller tal – ibland fint, ibland lite för långt – och vi applåderar artigt oavsett. Sen kommer sångerna. Samma varje år. Sköna maj välkommen. Inte riktigt i rätt tonart, inte riktigt med rätt text, men ändå. Vi sjunger om att vintern är över, som om vi försöker övertyga både oss själva och vädret.

Och så röken. Den hittar alltid rakt in i ögonen, oavsett var man står. Men ändå står vi kvar. För mitt i det där lite småkaotiska finns något annat också. Något som faktiskt betyder något. Elden är ju inte bara där för att värma kalla fingrar i ett nyckfullt aprilväder. Den markerar ett skifte. Från mörker till ljus. Från vinter till vår. Och plötsligt blir vi alla lite mer… högtidliga än vi tänkt oss.

Vi behöver ritualer. Sådant vi gör tillsammans, år efter år, utan att riktigt ifrågasätta varför. För att det känns viktigt. För att det ÄR viktigt. För Valborg handlar ju inte bara om att våren är här – utan om hoppet att den faktiskt tänker stanna. Att vi snart slipper låtsas som att “det är rätt varmt i solen ändå” medan vi huttrar i vinden och försvarar något som knappt kommit än.

Och så, dagen efter: 1 maj. Samma människor, men en helt annan scen. Från eld till plakat. Från försiktiga körer till slagord i megafon. Det är nästan som att gå från stilla aftonbön till demonstrationståg med predikan i megafon.

Men egentligen handlar det om samma sak. Att samlas kring något större än oss själva. En idé. En längtan. En tro på att det vi gör tillsammans spelar roll. Oavsett vad man tror på eller ropar.

Det där känner vi igen. Hur livet rör sig mellan mörker och ljus, mellan stillhet och rop, mellan väntan och uppfyllelse. Hur små lågor – vare sig de brinner i en majbrasa eller i oss själva – kan bära något större.

Så vi står där. Lite frusna, ja. Men också burna av något annat. Av varandra. Av gemenskapen. Av hoppet. Av en försiktig känsla av att våren nog ändå är på väg.

Och kanske är det just det som är grejen. Att det aldrig riktigt är klart. Aldrig helt säkert. Att vi står där varje år, sjunger lite snett, kisar genom röken och hoppas igen.

Inte för att vi vet att våren har kommit.

Utan för att vi bestämmer oss för att tro det – tillsammans.

vägen till livet är vägen hem...

 Ännu en kort tid är jag hos er, mina barn. Ni kommer att söka efter mig, och jag säger nu till er vad jag sade till judarna: Dit jag går kan ni inte komma. Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra.  Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek."

Den här söndagen har rubriken Vägen till livet. Tidigare hette den Vägen hem. Jag kan inte riktigt släppa det där ordet — hem.

Att det är mer än en plats. Det är något man känner igen sig i. Som lukten av nybakade kanelbullar och ljudet av P4:ans skvalmusik på radion.

När jag var liten skrev jag min adress så här: Liselotte, Vitsippan, Prästgatan, Åstorp, Skåne, Sverige, Europa, Jorden, Universum. Känner ni igen det? Lite gulligt är det. Men också allvar: Jag finns. Jag hör hemma någonstans. Och ändå — så många gånger i livet man kan känna motsatsen. Att man är mitt i sitt eget liv… och ändå lite vilse.

Som Alice i Alice i Underlandet. Hon frågar vilken väg hon ska ta. “Det beror på vart du ska.” “Jag vet inte.” “Då spelar det ingen roll vilken väg du tar.” Men det gör det ju. För hon vill hem.

I evangeliet idag är det inte lugnt. Judas har gått. Någonting har brustit. Det börjar dra ihop sig. Och det är där Jesus talar.  Han säger: “Älska varandra så som jag har älskat er.”

Och lägg märke till ordningen. Han börjar inte med kravet.
Han börjar med gåvan. - Så som jag har älskat er.

Det är där allt tar sin början. Inte i vad vi ska prestera. Utan i att vi redan är burna av en kärlek som inte drar sig undan. Som inte räknar. som inte ger igen. En kärlek som stannar kvar.

Och ur det säger han: Älska varandra. Inte perfekt. Inte färdigt. Men verkligt. Vi kommer inte göra det fullt ut. Vi kommer tveka. Vi kommer dra oss undan ibland. Men det är inte det avgörande.
Det avgörande är riktningen. Att vi inte slutar gå. För han säger inte: bli som jag — och sedan älska.
Han säger: älska — mitt i det liv ni faktiskt lever. Börja där ni står. Och det betyder till exempel:

att lyssna lite längre än man orkar.
att inte ge upp om någon för snabbt.
att stanna kvar i ett samtal som skaver.
Små steg. Men i rätt riktning.

Vi vill gärna ha en karta. Tydliga besked. Raka vägar. Tänk om vi bara hade fått en checklista på goda gärningar som vi kan beta av. Men Jesus ger oss ingen karta. Inga listor. Han säger:

Älska varandra.

Och riktningen går inte bort från det svåra. Den går rakt in i det. Den andre människan är inte ett hinder. Den andre människan är vägen. 

Så när du undrar:
Var är jag på väg?
Var hör jag hemma?
svarar Jesus inte med en karta.

Han säger: Älska varandra.

Älska varandra.
Så som jag har älskat er. 

Då är du hemma.

Amen.