Skapelsens predikan

Martin Luther lär ha sagt att Gud inte bara skriver sitt evangelium i Bibeln, utan också i träden, blommorna, molnen och stjärnorna. Jag tycker om den tanken. För kanske är det så att Gud har skrivit sitt stora manifest över hela skapelsen. Inte med bläck på papper, utan med knoppar, fågelsång, höstlöv, hav och stjärnljus. Och budskapet återkommer gång på gång: Det finns liv efter det som ser ut som slutet. Titta på ett träd om våren. För några månader sedan såg det dött ut. Grenarna var kala och marken kall. Men så händer något. Nästan omärkligt först. En liten knopp. Ett ljusgrönt blad. Sedan ännu ett. Trädet predikar utan ord: Det är inte slut bara för att det ser dött ut. Det gör också löken som legat gömd under jorden hela vintern. Fröet som först måste falla ner i mörkret. Blomman som vissnar och försvinner, men lämnar efter sig nya frön.

Hela skapelsen tycks känna till något som vi människor så ofta glömmer: Livet är större än det vi kan se just nu. Kanske är det därför naturen berör oss så starkt. Den är inte bara vacker. Den är också ett evangelium i sig. Och samma sak händer varje höst. Löven faller. Det som varit grönt blir gult, rött och brunt och till slut ligger det på marken. Det ser ut som förlust.

Men under jorden pågår något annat. Det som vissnar blir näring för det som ska växa. Skapelsen predikar att döden inte får sista ordet. Det är också kyrkans tro. Vi tror inte på en Gud som bara hjälper oss att stå ut med döden. Vi tror på en Gud som uppväcker. På Jesus som går genom döden och kommer ut på andra sidan. På stenen som rullas undan. På graven som inte längre kan hålla kvar livet.

Gud lämnar små påminnelser om detta överallt omkring oss.

I fågeln som återvänder.
I ljuset som bryter igenom molnen.
I havet som aldrig upphör att röra sig.
I fröet som spricker.
I människan som efter en svår tid plötsligt vågar börja om.

Det är därför jag tycker så mycket om Psalm 712: O Gud, som skapat vind och hav. Den börjar i själva skapelsen – vinden och havet – men låter skapelsen leda vidare till sången, till glädjebudet och till det nya livet. Och där finns också en viktig rörelse: från det Gud har skapat till det Gud fortfarande gör.

Vi ser vind och hav. Vi ser frön och blommor. Vi ser död och nytt liv. Och vi sjunger. För tron är inte bara att förstå. Den är också att våga sjunga en sång som ännu inte riktigt syns. Psalm 712 talar om hoppets nya sånger. Det tycker jag är en stark bild. För ibland måste vi sjunga hoppet innan vi känner det. Ibland måste vi sjunga om nytt liv medan vi fortfarande står mitt i det gamla. Ibland måste vi sjunga om morgonen medan det ännu är natt.

Vi vill gärna ha bevis innan vi vågar hoppas. Gud tycks göra tvärtom. Han låter hoppet ligga gömt i skapelsen långt innan vi kan förstå det. Så när du går ut i den underbara sommaren, stanna upp en stund. Kanske är det inte bara en blomma eller ett träd du ser. Kanske är det en predikan. En liten bit av Guds stora manifest. Kanske är fågelsången en lovsång. Kanske är vinden en påminnelse. Kanske är havets rörelse en bild av Guds ständiga skapande. Och kanske säger skapelsen, alldeles utan ord:

Det som ser ut att vara slut behöver inte vara slut. Det finns liv i det som ännu inte syns. Det finns en morgon efter natten. Det finns uppståndelse. Det finns nytt liv. Och därför får vi göra som psalmen säger: sjunga de nya sångerna.

Inte för att livet alltid är enkelt.
Utan för att Gud fortfarande skapar.
Gud har skrivit sitt evangelium i skapelsen.
Och kanske är det största underverket av alla att Gud fortfarande skriver.

I världen.
I skapelsen.
Och i våra liv.

Kanske det?

 När jag häromdagen satt och korrekturläste en krönika som jag skrivit till höstens församlingsfolder upptäckte jag något märkligt. Jag hade använt ordet kanske tio gånger. Tio gånger! Det fick mig att fundera. Varför skriver jag kanske så ofta? Ibland för att jag faktiskt inte vet. Ibland för att det inte finns något enkelt svar. Och ibland för att livet helt enkelt inte låter sig sammanfattas i ett bestämt ja eller nej. Kanske är egentligen inget dåligt ord. Tvärtom. Det kan vara ett ord för ödmjukhet. Ett sätt att säga: Jag vet inte riktigt. Jag vill tänka ett varv till. Jag vill lämna lite utrymme för dig att tänka själv. Ibland är det faktiskt inte tid för snabba svar. Det finns frågor där det vore ganska arrogant att komma med ett tvärsäkert svar. 

Men när jag såg alla mina kanske på rad började jag också ana något annat. Ibland använder jag nog ordet för att gardera mig. För att jag "nästan" har sagt vad jag tänker – men inte riktigt vågar stå för det. Då blir kanske en liten säkerhetsväst. Jag säger något, men lämnar samtidigt en öppning för att snabbt kunna backa. Och där går någonstans gränsen. För det finns en skillnad mellan att vara ödmjuk och att vara velig. Jag vill inte låta som en politiker som svarar så försiktigt på en enkel fråga att ingen efteråt vet vad han eller hon egentligen sa. Och jag vill inte heller vara en präst som vänder kappan efter vinden. Kyrkan behöver inte ha svar på allt. Men kyrkan behöver våga säga något.

Vi får säga: Jag tror. Jag hoppas. Jag menar. Jag tycker. Och ibland - Jag vet inte. Och ibland får vi säga: Kanske. Men tänk om jag får frågan från den jag älskar: Älskar du mig? Då skulle jag aldrig svara: Kanske. Där måste ett ja få vara ett ja. Inte för att jag med det kan lova hur alla morgondagar kommer att se ut. Inte för att kärleken aldrig kommer att prövas. Utan för att vissa saker behöver sägas utan gardering. Så också med tron. Vi behöver inte låtsas att vi vet allt. Vi får leva med frågor, tvivel och sådant vi inte kan förklara. Men det finns också ett ögonblick när vi behöver våga säga vad vi faktiskt håller fast vid.

Jag tror. Inte kanske. Jag tror. Och kanske är det just där kanske har sin rätta plats: inte som en flykt från det vi egentligen vill säga, utan som ett ärligt erkännande av det vi ännu inte vet. Så jag tänker inte stryka ordet kanske ur mitt språk. Men jag ska nog vara lite försiktigare med var jag sätter det. Ibland behöver vi lämna frågan öppen. Och ibland behöver vi säga:

Ja!

Sommaren är kort...

 "Sommaren är kort, det mesta blåste bort." Men nu är den här, terminen börjar igen. Efter att ha suttit nästan ensam på kontoret i flera veckor kommer jag till jobbet och plötsligt kryllar det av bilar på parkeringen. Kontoren är bemannade, skrivaren kör igång igen och arbetskamrater möts för planeringar, korrigeringar och korrekturläsningar. Datum ska bestämmas, kalendrar fyllas i och vid förmiddagskaffet kommer de där självklara frågorna:

– Hur har du haft det på semestern?
– Vad pigg och utvilad du ser ut!

Och visst är det skönt att vara igång igen. Men semester handlar egentligen inte om att längta bort från jobbet. För mig handlar den mer om glädjen i att få möta något annat. Nya platser, nya människor, nya smaker, nya vyer. Att få se sådant man inte sett förut och göra sådant man inte brukar göra. Att låta dagarna öppna sig lite mer än vanligt. Och kanske är det just därför det är så gott att komma tillbaka. För också vardagen har sin tjusning.

Det finns något härligt i det där välbekanta surret på förmiddagskaffet. I kalendern som fylls, frågorna som dyker upp och människorna man möter igen. I arbetet som väntar och i känslan av att vara en del av något tillsammans med andra. Det ena behöver inte stå emot det andra. Vi behöver både vardagen och det oväntade. Både arbetet och ledigheten. Både det välbekanta och det som bryter av. Kanske är det där balansen finns. Att kunna glädjas åt att vara ledig – inte för att slippa vardagen, utan för att få upptäcka något nytt.

Och att sedan kunna glädjas åt att komma tillbaka – inte för att semestern var dålig, utan för att också vardagen är värd att längta till. Så nu börjar terminen igen. Och jag ser faktiskt fram emot det.
Men jag kan redan nu börja längta lite efter den där bonusveckan i september. Inte för att komma bort från jobbet. Utan för att få se vad som finns runt nästa hörn.

Liten blir stor

Det finns en märklig sak med oss människor. När vi är små vill vi så gärna bli stora. En sexåring säger stolt:– Jag fyller faktiskt snart sju! En trettonåring vill gärna bli tagen för femton. Och när man väl blivit femton vill man gärna vara sjutton. Sedan kommer körkortet, första jobbet, den första egna lägenheten. Man ska vidare. Bli lite mer vuxen. Lite mer erfaren. Lite mer framgångsrik. Det verkar finnas en inbyggd längtan i oss efter att bli större.

Och så, någonstans på vägen, händer något. man står där på Systembolaget och den unga kassören säger: – Jag behöver se legitimation. Och man blir alldeles varm inombords. Äntligen! Någon tycker att man ser ung ut. Det är samma människa som trettio år tidigare kunde ha blivit förolämpad av exakt samma fråga. Livet är märkligt. Först vill vi inget hellre än att bli äldre. Sedan gör vi allt vi kan för att åtminstone se ut som om vi fortfarande är det vi en gång längtade efter att lämna. Men det är inte bara ålder vi vill växa i.

Vi vill bli större också på andra sätt. Lite viktigare. Lite mer behövda. Lite mer framgångsrika. Lite mer uppskattade. Och det där är inte något nytt. Det verkar ha följt människan genom alla tider. Och så sitter  lärjungarna där och diskuterar en fråga som känns väldigt mänsklig: Vem av oss är egentligen störst? Man kan nästan höra samtalet. Petrus kanske lutar sig tillbaka och tänker att han nog ligger ganska bra till. Han har trots allt gått på vattnet. Johannes kanske inte behöver säga så mycket. Han vet ju att Jesus kallar honom den lärjunge som Jesus älskar. Jakob funderar kanske på om hans namn borde nämnas lite oftare.

Det är nästan som ett personalmöte där alla försöker låtsas att de inte bryr sig om vem som får mest ansvar, mest uppskattning eller det största rummet.

Vi känner igen det.
Vem har gjort mest?
Vem betyder mest?
Vem är mest lyckad?
Vem har kommit längst?

Och då gör Jesus något som måste ha förvånat dem. Han hämtar ett barn och ställer det mitt ibland dem. Och plötsligt förändras hela samtalet. För på Jesu tid var ett barn inte den självklara medelpunkt som det ofta är för oss. Ett barn hade ingen titel. Ingen makt. Inga meriter. Inga pengar. Ingen position. Ett barn kunde inte imponera på någon.

Och just därför ställer Jesus barnet mitt ibland dem. Som om han säger:

Ni tittar åt fel håll.
Ni frågar vem som är störst.
Jag frågar vem ni ser.
Det är en ganska stor skillnad.

För Jesus verkar inte vara särskilt intresserad av vår rangordning.

Han säger inte att erfarenhet är oviktig. Han säger inte att det är fel att lyckas, utvecklas eller ta ansvar. Men han påminner oss om något som vi människor så lätt glömmer:

Ditt värde är inte detsamma som dina meriter. Du är inte värd mer för att du har lyckats. Och du är inte värd mindre för att du har misslyckats. Du är inte mer älskad för att du är stark. Och du är inte mindre älskad för att du behöver hjälp. Det är kanske där barnet kommer in.

Ett barn behöver inte först prestera för att få kärlek. Barnet behöver inte komma med ett CV.
Det behöver inte säga: "Se vad jag har åstadkommit." Det får helt enkelt vara. Och kanske är det precis det Jesus vill lära oss. Att inför Gud får vi vara människor innan vi är någonting annat.

Jag tänker ibland på Ronja Rövardotter. Ronja rymmer hemifrån. Hon går sin egen väg. Hon gör det hon måste göra, även när det innebär att hon måste lämna det trygga och välbekanta. Och Mattis letar efter henne. Han ger inte upp. Till slut möts de igen vid den lilla skogstjärnen. Och då är det inte längre frågan om vem som hade rätt. Inte vem som vann. Inte vem som var starkast. Där finns bara kärleken. En pappa som aldrig slutat söka efter sitt barn. Och ett barn som vågar komma hem. Jag tycker om den bilden. För den säger något om Gud. Vi tänker så lätt att vi måste hitta tillbaka till Gud. Att vi måste skärpa oss. Be lite mer. Göra ifrån oss lite bättre. leverera lite mer. Bli lite bättre människor. Som om Gud sitter någonstans och väntar på att vi äntligen ska få ordning på oss själva. Men tänk om det är tvärtom? Tänk om Gud hela tiden söker efter oss? Tänk om Gud står kvar när vi går vår egen väg? När vi tappar bort oss själva. När livet blir annorlunda än vi tänkt. När vi känner oss långt borta. Gud ger inte upp. Och kanske är det därför bilden av barnet är så viktig. För inför Gud behöver vi inte vara stora. Vi behöver inte vara duktiga. Vi behöver inte vinna. Vi behöver inte jämföra oss. Vi behöver inte ens ha alla svar. Vi får komma som vi är. Det är en ganska radikal tanke i en värld där nästan allt går att mäta. 

Hur gammal är du?
Hur mycket tjänar du?
Hur många följare har du?
Hur många har läst det du skrev?

Jag får erkänna att jag själv har en liten svaghet där. Jag kan mycket väl gå in och kolla statistiken på min blogg varje dag för att se hur många som läst. Man vill ju gärna veta. Man vill gärna vara lite större än man var igår. Men Jesus säger något annat. Han säger: Du behöver inte bli större för att vara värdefull. Och kanske är det just där den verkliga storheten finns. För när jag inte längre behöver vara störst, kan jag se den som är liten. När jag inte längre måste hävda mig, kan jag lyssna. När jag inte längre behöver bevisa mitt värde, kan jag älska någon annan utan att fråga vad jag får tillbaka. Och när jag själv vågar vara liten inför Gud, då blir det kanske möjligt att göra något stort för en annan människa.

Ett vänligt ord.
En hand på en axel.
Ett telefonsamtal.
Att sitta kvar en stund när någon annan helst vill att tiden ska gå fortare.

Det är kanske så Jesus vänder upp och ner på våra föreställningar om storhet. Den störste är inte den som står högst upp. Den störste är den som ser den som står längst ner. Den som kan böja sig ner.

Den som kan lyssna.
Den som kan älska.

Så kanske behöver vi inte vara så rädda för att bli små.

För inför Gud är det inte storleken som räknas.
Inte prestationen.
Inte titeln.
Inte åldern.
Inte hur långt vi har kommit.

Gud ser något annat. Gud ser sitt barn. Och Gud säger: Du är min. Du är älskad. Du är värdefull. Du behöver inte bevisa det. Kanske är det först när vi vågar tro på det som vi verkligen börjar växa. Inte uppåt. Utan inåt. Inte för att bli större än någon annan. Utan för att bli mer människa. Och kanske är det den märkligaste paradoxen av alla:

Det är först när vi slutar försöka vara stora som vi kan bli riktigt stora. Kanske är det därför Jesus säger att den minste är den störste. Inte för att göra världen upp och ner. Utan för att ställa den rätt igen.

Carpe Diem

Var dag är en sällsam gåva. Så står det i psalm 180. "En skimrande möjlighet". En enkel mening, men kanske också en ganska stor utmaning. För vi säger gärna Carpe diem – fånga dagen. Vi slänger oss med de latinska orden och låter dem nästan bli en livsvisdom. Men landar orden verkligen i våra liv? För ofta är det ju så att vi går omkring med gårdagen hängande över axlarna. Vi fastnar i det som blev fel, i det vi önskar att vi hade sagt eller gjort annorlunda. Vi bär på besvikelser, oro och sådant som fortfarande skaver. Och då är det inte så lätt att fånga dagen. Händerna är redan fulla.

Det finns en märklig och ganska hård formulering av Jesus: ”Låt de döda begrava sina döda. Men gå du och förkunna Guds rike.” Det låter nästan brutalt. Ska man bara lämna sina nära och kära? Men kanske handlar det egentligen inte om det uta nom något betydligt mer befriande. Att Jesus i stället säger: Låt det som hör gårdagen till få vara gårdag. Låt det döda få vara dött. Du behöver inte leva om det som redan har hänt. Du behöver inte bära med dig allt in i den nya dagen.

Följ mig. Det är som om Jesus säger: Titta upp. Här är livet. Här är dagen. Här finns fortfarande människor att möta, kärlek att ge och ta emot, och en framtid som ännu inte är skriven. För det är kanske det Carpe diem egentligen handlar om. Inte om att leva utan eftertanke, utan om att våga vara närvarande i det liv som faktiskt finns framför oss.

Var dag är en sällsam gåva.

Också den här dagen.

Så låt oss lägga det som varit i Guds händer. Det vi ångrar, det vi saknar, det vi inte kan förändra. Och låt oss istället öppna händerna för det Gud vill ge oss idag.

Här.
Nu.
Den här dagen.

Låt oss stå upp!

 

Jag skulle precis säga de ord jag säger vid nästan varje begravning: Låt oss stå upp. Men orden fastnade. Jag hann tänka efter – och ändrade mig. Framför mig satt tio personer. Fem av de 10 som satt i församlingen var rörelsehindrade. Vi skulle ta avsked av en äldre man som under större delen av sitt liv bott på olika boenden. Nu satt hans vänner från den lilla enheten där tillsammans med den personal som följt honom genom vardagen. De hade kommit för att göra det sista de kunde göra för honom – vara med när han fick sitt avsked.

Plötsligt blev de invanda orden fel. Så lätt det är att använda uttryck utan att tänka på vad de betyder för den som hör dem. Jag försöker därför allt oftare säga i gudstjänsten: Låt oss som har möjlighet stå upp. Ett litet tillägg, men för någon kan det betyda att känna sig inkluderad i stället för utpekad. Just den här dagen kändes inte ens det rätt. Ingen behövde resa sig för att visa respekt. Respekten fanns redan där. Den fyllde hela rummet. "Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du."

Jag har sjungit den psalmen många gånger. Men den här dagen landade orden på ett nytt sätt. Hans liv gjorde kanske inga stora rubriker. Han blev aldrig känd eller berömd. Men måste ett liv synas för att vara betydelsefullt? Jag tror inte det.

Vi människor har en märklig förmåga att mäta värde i prestation, självständighet och framgång. Gud verkar mäta med ett helt annat mått. I Guds ögon är varje människa oersättlig. Ingen är en kopia av någon annan. Inte ens enäggstvillingar. Ingen annan som kan fylla just den platsen.

Vi var många som blev berörda idag. Inte bara de som kommit till begravningen, utan också vi som tjänstgjorde. När allt var över tittade begravningsentreprenören på mig och sa med tårar i ögonen: – Får man gråta nu? Den frågan säger kanske mer än många långa tal. För ibland möter vi människor som samhället lätt placerar i skymundan. Människor som inte gjort stora avtryck i historieböckerna, som sällan hamnat i rampljuset. Men deras liv är inte mindre betydelsefulla.

Därför är psalmen så viktig, uttjatad för många men bär på ett djup vi behöver. Att se på oss själva och på varandra så som Gud ser på oss.

"Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu. *Accepterad för din egen skull, för ingen annan är som du." För det är inte bara en vacker sång. Det är en påminnelse om hur Gud ser på oss. Varje människa har en plats i skapelsen. Varje människa bär ett okränkbart värde. Ingen är för obetydlig för att älskas.

Låt oss stå upp. Ja, det är kanske just där vi andra har vår uppgift. Att stå upp för dem som inte alltid blir sedda. Att använda ord som inkluderar i stället för att utestänga. Att påminna varandra om att människovärdet aldrig sitter i vad vi kan prestera, hur starka vi är eller om vi kan resa oss upp.

För ibland är det viktigaste inte att stå upp.

Det viktigaste är att stå upp för varandra.

Guds kärlek är som stranden...

Jag älskar att bada. Det finns något särskilt med att gå ner till stranden tidigt på morgonen, innan dagen riktigt vaknat. I morse gick vågorna ganska höga. Jag stod där med fötterna i sandbotten och lät havet komma emot mig. Våg efter våg sköljde in. Jag behövde inte kämpa emot. Jag bara stod kvar och lät havets kraft omsluta mig.

Då kom psalmen till mig: "Guds kärlek är som stranden och som gräset." Här på vår halländska kust kallas den ofta Steningepsalmen. Egentligen heter den Guds kärlek är som stranden och som gräset, men den har fått sitt smeknamn därför att det sägs att Anders Frostensson fick inspirationen till psalmen när han gick längs stranden i Steninge. Och kanske är det inte så märkligt. Det är svårt att stå vid havet här utan att orden kommer tillbaka. Stranden, vinden, vågorna och den vida horisonten gör psalmen levande.

När jag står i vattenbrynet känns det nästan fysiskt. Som om Guds kärlek sköljer över mig, precis som vågorna. Den frågar inte om jag varit tillräckligt duktig. Den mäter inte min tro eller min fromhet. Den bara kommer. Om och om igen.

Visst kan vågorna vara kraftiga. Ibland får man ta ett steg bakåt för att inte tappa balansen. Livet är sådant också. Men sanden under fötterna finns kvar, även när vattnet drar sig tillbaka. Och havet kommer alltid tillbaka med en ny våg.

Kanske är det därför psalmen, 289, Guds kärlek är som stranden, som vind och vidd och ett oändligt hem, berör så många. Den talar om en kärlek som inte tar slut, en kärlek som inte stänger någon ute. En kärlek som är större än våra misslyckanden och djupare än våra tvivel. Guds kärlek är inte något vi ska förtjäna eller prestera oss fram till. Den finns redan där – lika självklar som stranden under våra fötter och havet som aldrig upphör att röra sig.

Jag lämnade stranden i morse med saltstänk på benen och en känsla av att ha blivit påmind om något jag egentligen redan visste: Guds kärlek behöver inte jag skapa. Jag behöver bara stiga ut i den.

Precis som i havet.

Att äga eller vara ägd - det är frågan

 Lyxfällan och livet

Har ni sett tv-programmet Lyxfällan? Det börjar nästan alltid på samma sätt. Någon säger: "Jag förstår inte vart pengarna tar vägen." Sedan granskas kontoutdragen. Småköp efter småköp. Hämtmat, nätshopping, kreditkort och abonnemang. Varje köp verkar obetydligt, men tillsammans berättar de en historia om hur livet faktiskt levts.

Det som berör mig mest är inte skulderna, utan ögonblicket när deltagarna ser sanningen om sitt liv. Förändringen börjar först när de slutar förneka verkligheten.

Där möter dagens evangelium oss. Förvaltaren i Jesu liknelse har misskött sitt uppdrag och får beskedet: "Nu är det dags att lämna räkenskap." Han inser att allt inte kan fortsätta som förut. Han börjar tänka om och ändrar riktning. Det är inte hans ohederlighet Jesus berömmer, utan att han till slut vaknar upp och handlar.

Sedan säger Jesus: "Den som är trogen i smått är trogen också i stort." Våra liv formas av de små valen. Ingen blir generös, trofast eller kärleksfull över en natt. Precis som skulder växer fram steg för steg, gör också tron, tilliten och kärleken det.

Och så kommer Jesu allvarliga ord: "Ni kan inte tjäna både Gud och mammon." Mammon är mer än pengar. Det är allt det som börjar äga oss – status, prylar, bekräftelse eller jakten på mer. Pengar är en god tjänare, men en dålig herre.

Precis som i Lyxfällan börjar förändringen när man vågar se sanningen. Men där slutar likheten. I tv-programmet får man en ekonomisk nystart. Hos Jesus erbjuds en ny början för hela livet. Vi har en släkting som inte längre lever men som en gång ställde frågan till sin hustru: är det vi som äger huset eller är det sakerna som äger oss? När källaren började fyllas med kvarlåtenskap från generationer, inte för att man ville ha dem utan för att det inte gick att släppa taget om dem. Det handlade förvisso inte om förskingring, i stället för att slösa samlade man i stället på sig. Men det slutar ändå till sist med vad som har makten över vårt liv. Eller som Martin Luther sa, det du sätter din lit till, det är din Gud. Att vi behöver ställa oss frågan om vad vi sätter på vårt altare och håller för heligt. 

Men vad händer då om vi har slarvat bort vårt liv? Med vad har vi då att komma inför Gud? Det är då vi förstår, kanske först när vi kommer nakna och tomhänta, avskalade som vi inser att Gud är inte den stränge revisorn som bara letar fel. Han är den som säger: "Nu har du sett sanningen. Nu kan du börja om." Det är evangeliet. Ingen människa är körd. Hos Jesus finns alltid en väg tillbaka, alltid en ny början och alltid ett hem att komma till.

Krympflation

 

Häromdagen skulle jag köpa ett paket Bregott. Det var extrapris, så jag tänkte att det var ett bra köp. Men så upptäckte jag något. Paketet var inte längre 600 gram, utan 500. Samma känsla har nog många haft: "Var tog innehållet vägen?" Det kallas krympflation – förpackningen ser nästan likadan ut, men innehåller mindre.

När jag läser Amos kommer jag att tänka på det. Han säger: "Ni ska minska måtten och lägga på priserna." Han talar förstås om något allvarligare än storleken på ett smörpaket. Han avslöjar människor som medvetet fuskar för att tjäna mer och låter de svaga betala priset.

Men orden får mig också att tänka på något annat. Vi människor är ganska skickliga på att krympa sådant som inte borde krympas. Vi krymper våra felsteg. Vi tonar ner våra ord. Vi säger: "Det var väl inte så farligt." Vi gör våra överträdelser lite mindre än de egentligen är. Samtidigt förstorar vi gärna andras.

Inför Gud finns ingen anledning att vare sig förminska eller förstora. Vi får komma som vi är, med sanningen om våra liv. För Gud möter oss inte för att döma oss bort, utan för att förlåta, upprätta och ge oss ett nytt hjärta.

Tillbaka till verkligheten?

Nu hörs frågan överallt. "Hur var semestern?" Det är en av de vanligaste frågorna så här års när man kommer tillbaka till de vanliga rutinerna. När alla är tillbaka vid kaffebordet efter avslutade semestrar så delar vi berättelser om om resor, bad, husbilsutflykter, barnbarn, glassar, regniga dagar och vackra solnedgångar.  Men så slår det mig att vi nästan aldrig ställer den motsatta frågan: "Vad har du varit med om på jobbet idag?" Det är märkligt egentligen. Som om det riktiga livet bara händer under de där fyra semesterveckorna, medan resten av året mest är en transportsträcka.

Häromveckan berättade jag för min son hur min arbetsdag hade sett ut. Jag hade haft vigselsamtal med ett par som planerar sitt gemensamma liv. Jag hade lett en begravning där en familj tog farväl av någon de älskat. Jag mött en barnfamilj som ska döpa sitt barn. Och sedan suttit i ett sorgesamtal med människor vars liv plötsligt förändrats.

Han tittade på mig och sa: – Hur kan du göra allt det där på en och samma dag? Jag svarade: – För mig är det en ganska vanlig arbetsdag. Men det fick mig att tänka. För det som är vardag för den ene kan vara helt ofattbart för någon annan. Tänk då på den som arbetar på akuten. När arbetspasset börjar vet ingen om nästa timme kommer att innehålla ett brutet ben, ett nyfött barn eller en kamp för att rädda ett liv. Eller polisen som inte vet om nästa larm gäller en borttappad cykel eller en familj i djup kris. Läraren som möter en elev som äntligen vågar läsa högt. Hemtjänstpersonalen som kanske är den enda människan en äldre person träffar den dagen. 

Det verkliga livet pågår inte bara på semestern. Det pågår varje dag. Kanske är det just i vardagen de största berättelserna utspelar sig. Där människor möts, hjälper varandra, skrattar, gråter, älskar, förlåter och börjar om. Semestern ger oss tid att andas. Den behöver vi. Men vardagen är inte en väntsal mellan ledigheterna. Vardagen är själva livet.

Och kanske är det därför Gud så ofta möter människor mitt i deras arbete. Mose vaktade får. Petrus lagade nät. Maria utförde sina vardagssysslor när ängeln kom. Jesus kallade inte människor bort från livet – han mötte dem mitt i det.

Så nästa gång någon frågar hur semestern var hoppas jag att frågan följs av en annan: "Hur ser ditt vanliga liv ut?" För kanske är det där, mitt i det vanliga, i vardagen som vi finner de största berättelserna.

Trånga portar kan också leda till öppna rum

 Jesus säger: "Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den."

Det låter ju inte direkt som den bästa reklamen för kristen tro.
"Kom och följ mig! Vägen är smal och porten är trång." Det är ungefär som att sälja in en semesterresa och researrangören börjar med att berätta om alla problem: "Välkommen till hotellet! Sängarna är hårda, hissen fungerar ibland och några gäster har blivit sjuka av maten." Man hade kanske valt en annan vinkel.
Men Jesus är inte ute efter att skrämma oss utan vill få oss att tänka efter. Vill hjälpa oss att se skillnaden mellan det som verkar enkelt för stunden och det som verkligen leder till livet.

För flera år sedan var vi på en resa i USA och gjorde en utflykt
till Mammuth Cave i Kentucky, världens längsta grottsystem.
När vi kom dit samlade guiden gruppen och började berätta om turen. Det första hon gjorde var att prata om de trånga gångarna.
Hon berättade om människor som nästan hade fastnat.
Det kallas "Fat Man's Misery" – ”den tjocke mannens elände.” En smal och slingrande passage, besvärlig för personer med större kroppshydda. Man får gå hukad under låga tak och klämma sig genom mycket trånga utrymmen.  Och ju mer hon berättade, desto mer började vi titta på varandra och tänka:  
"Är det verkligen en så bra idé att gå in där?"

Jag började känna efter runt midjan och fundera på om jag verkligen skulle komma igenom. Men jag anade att det nog också var en del av guidens sätt att bygga upp spänningen. Så vi gick in. Och visst – på några ställen var det trångt. Man fick ta det försiktigt. Men efter ett tag öppnade sig grottan. De små gångarna ledde till stora salar, fantastiska formationer och en värld som vi aldrig hade fått se om vi hade vänt vid ingången.

Det får vara en bild av det Jesus vill säga. Ibland tänker vi att den breda vägen är den bästa vägen. Den enklaste vägen. Där man slipper anstränga sig utan bara flyter med.  Och visst kan den vägen verka lockande. Det är lätt att tänka: "Jag tar hand om mig själv först."  "Jag gör väl som alla andra gör."

Men efter ett tag kanske vi upptäcker att den vägen inte alltid leder dit man trodde. För livet handlar inte bara om att göra det som är enklast. Det finns många saker i livet som kräver en smalare väg.
Den som vill bygga något som håller i längden behöver ibland välja den smala vägen.

Den som vill ha relationer som håller behöver kunna lyssna,
även när man helst vill försvara sig. Att kunna säga förlåt, även när stoltheten säger något annat.

Den som vill vara en medmänniska behöver våga stanna kvar när det vore enklare att gå förbi. Att se den som behöver bli sedd och räcka ut en hand när någon annan behöver den.
Den som vill leva ett gott liv behöver ibland välja det som inte är enklast för stunden, men som leder till något djupare.

För den smala vägen handlar inte om att livet ska bli mindre.
Den handlar om att upptäcka det som verkligen bär. Kärleken är ofta en smal väg. Men den leder till livet. Jesus säger inte:  
"Hitta den smala vägen och kämpa dig fram ensam."
Han säger inte:   "Lyckas du tillräckligt bra så får du komma till Gud."
Nej. Jesus säger: "Följ mig." Han själv har gått vägen före oss. Han vet hur det är att bära det tunga. Han vet hur det är att möta motstånd. Han vet hur det är att gå genom mörker. Men han vet också att vägen inte slutar där.

För efter korset kommer uppståndelsen. Efter mörkret kommer ljuset. Efter den smala vägen öppnar sig det stora livet hos Gud.
Kanske är det också så med tron. Ibland kan steget in kännas lite trångt. Det kan kännas ovant att släppa taget om sin egen kontroll och lita på Gud. Men precis som i grottan: den trånga öppningen var inte målet. Den var vägen till något större. Så är det med Jesus. Han vill inte göra livet mindre. Han vill öppna livet. Ett liv där vi får upptäcka att kärleken är större än rädslan. Att förlåtelsen är starkare än våra misstag. Att hoppet är större än det som händer omkring oss. Den trånga porten är inte en port som stänger ute. Det är en port som leder in. In i livet. 

TV-kannan som vägrade ge upp

Jag hittade en liten lapp i församlingshemmet häromdagen. På ett skåp stod det med tydlig handstil: TV-kanna. Jag stod där en stund och log. Vem säger egentligen TV-kanna idag? För den yngre generationen låter det nästan som en kanna med inbyggd streamingtjänst. Eller en kaffebryggare som kan visa väderleksrapporten.

Precis som när min bonusddotter för några år sedan fick ett kassettband i handen och utbrast: Vad tusan är det här? Hon hade ingen aning. Visste förresten inte heller vilka GylleneTider är.

TV-kannan med kaffe ställde man ju fram när familjen samlades framför televisionen. Jaja, TVn då. Gemenskap, samvaro, med alla blickar åt ett håll, nästan som på bio. Själva ordet berättar om en tid när TV inte stod på dygnet runt, utan var en händelse. Man satte sig ner. Tittade tillsammans. Kaffet skulle hålla sig varmt genom Hylands hörna eller Tipsextra. Lilla huset på prärien, Macahan, Dynastin. SouthFork, Dallas osv... 

Sedan försvann TV-kannan. Eller gjorde den det? Nej, egentligen blev den bara... termos. Det är lite märkligt det där. Vissa ord blir mer allmänna medan andra fastnar för evigt. Termos är egentligen ett varumärke, ungefär som Jeep eller Plexiglas. Men till slut slutade vi tänka på det. Alla vakuumflaskor blev termosar.

Språket gör lite som det vill. För någon dag sedan sedan var vi på ett bilmuseum i Halland. Där fanns en skylt om automobiler. Ett fantastiskt ord egentligen. Auto – själv. Mobil – rörlig. Självgående fordon. Det viktiga var inte hur fort de gick, utan att de gick utan häst. Idag känns ordet nästan högtidligt. Ingen säger: "Jag parkerade automobilen utanför ICA." Fast i Amishland i Pennsylvania där vi var för några år sedan, stod det fler hästdroskor än bilar framför mataffärerna. Som spå och en påminnelse av en svunnen tid - här.   

Och på samma sätt pratade vi länge om biltelefoner. Det behövdes ett förtydligande. För den här telefonen satt ju i bilen, jämfört med den som stod på en bänk eller så småningom hamnade som en väggtelefon upphängd på väggen. Gärn med en extra lång sladd när man skull tala med kompisarna eller pojkvännen för att ingen skulle höra. När man kunde dra sig in på toaletten eller in i garderoben. Biltelefonen däremot vägde ungefär som ett mindre kylskåp och hade en antenn som kunde man kunde tro skulle användas för att fånga satelliter från Mars. Sedan flyttade telefonen ur bilen och ner i fickan. Blev mindre och mindre, då blev den bara... telefon.

Tills de plötsligt blev allt större modeller som min egen Pro. För nu behöver man den till så mycket mer. För den är ju inte särskilt mycket telefon längre. Den är kamera, karta, bankkontor, ficklampa, biljett, väckarklocka och ibland, när man känner sig riktigt gammaldags, även en telefon. Och TV. Fast utan termosfunktion. ;)

Språket avslöjar mer än vi tror. Orden bär med sig små tidskapslar. De berättar hur människor levde. Vad som var nytt. Vad som var märkvärdigt. Kanske kommer någon om femtio år att hitta en gammal lapp där det står "laddare". Då undrar de vad vi menade. Laddare till vad? Glasögonen? Bilen? Klockan? Hörlurarna? Tandborsten? Kaffekoppen? man kommer att skaka på huvudet åt våra märkliga ord, precis som vi ler åt TV-kannan. Och någonstans i ett skåp i ett gammalt församlingshem står den kanske fortfarande kvar. TV-kannan. Ingen har vågat ta ner skylten för den.  Den står kvar som en liten påminnelse om att tider förändras, tekniken rusar vidare och orden springer efter så gott de kan. Men ibland blir de kvar lite längre än vi tror – och då får de oss att le.

Sudda, sudda, sudda bort...

 Jag har precis kommit tillbaka från semestern. En av de första sakerna jag gjorde var att sätta mig med alla bilder i telefonen. Förr satt man med fotoalbum och papperskopior. Idag redigerar man direkt i mobilen. Först rensade jag bort alla suddiga bilder. Sedan började jag fixa till dem. Lite rakare horisont, lite mer ljus, lite starkare färger. Jag brukade bli lite irriterad på Tomas när han tog bilder där horisonten lutade. Det behöver jag inte bli längre. Telefonen fixar det på några sekunder.

Men det mest fascinerande var en ny funktion som kommit efter en uppdatering. På en bild stod det några turister mitt framför det jag egentligen ville fotografera. Jag markerade dem med fingret – och vips var de borta. Kvar fanns den perfekta semesterbilden. Det kändes nästan lite fuskigt.

Tänk om livet fungerade likadant. Att man bara kunde markera det man ångrar, allt man sagt och gjort fel, och sedan trycka på "ta bort".

Det kan vi inte. Våra misstag finns där. Vi behöver ibland be människor om förlåtelse, och det är inte alltid relationer blir hela med en gång. Och vi själva har ofta svårt att glömma. Det vi skäms för kan vi bära med oss länge, fast det egentligen redan är uppklarat. Men hos Gud är det annorlunda.

När vi bekänner vår synd möts vi inte av en Gud som sparar den i ett arkiv för att ta fram den senare. Gud förlåter.

Gud suddar ut skulden och kastar den, som Bibeln säger, i glömskans hav. Det som är förlåtet är verkligen förlåtet.

Kanske är det också en kallelse till oss. Att inte ständigt plocka fram det Gud redan har tagit bort. Att inte leva fast i gårdagen när Gud öppnar en ny dag. Att unna oss att tro på förlåtelsen.

Det är försoningens hemlighet.

Hold on...

 Vi satt i ett gott samtal. Glasen stod halvtömda på bordet. Någon skrattar. I bakgrunden spelar musiken, mest som ett behagligt sorl mellan orden. Maten var utburen från bordet och jag skulle strax servera desserten. Och så händer det. De första tonerna. Everybody Hurts. REM Mitt favoritband. Men när tonerna och sången kommer sitter jag inte längre runt det där bordet. Jag är nu någon annanstans. I ett annat rum. I en annan tid. Ligger i en sjukhussäng, har nyss fått besked om att vårt efterlängtade barn inte längre lever, i 9e månaden. Så nära, efter så många missfall. Och sedan sitter jag vid min sons lilla kista. Vi spelar samma sång. When you feel like letting go... 

Lille Samuel som aldrig fick bli större än så här. Så är det dags att stänga locket på kistan i slutet av vår begravningsgudstjänst. Det är kanske svåraste ögonblicket i mitt liv. Jag inser att det är sista gången jag får se hans ansikte. Hans lilla kropp, klädd i min egen lilla babyskjorta som jag hade som liten, Det finns ögonblick som delar i livet i ett före och ett efter. Det här är ett sådant. Sedan är jag plötsligt tillbaka i rummet igen. Runt grillen. Bland människor som inte känner min historia. Som inte vet varför ögonen plötsligt fylls av tårar. Som frågar, och jag försöker förklara. För ett ögonblick blir sorgen synlig. Kanske blottar jag inte bara min sorg – utan också min kärlek och min saknad.

Det märkliga med sorg är att den aldrig riktigt försvinner. Den läker, ja. Den blir inte lika skarp. Man lär sig leva igen. Man skrattar, arbetar, älskar och hoppas. Men sorgen finns kvar, som ett ärr. Inte öppet och blödande, men invävt i den man blivit. Och ibland räcker det med några toner för att den ska ge sig till känna. Då kommer tårarna. Inte för att såret är nytt, utan för att kärleken fortfarande lever.

På min högra vrist står tre namn tatuerade. Samuel 97 . Ludvig 99. Sara 02. Två av namnen springer omkring för fullt i livet av sig själva, ut på egna äventyr. Ett av dem springer bara genom mitt hjärta.  Samuel kom först. Ibland tänker jag att det är märkligt att ett barn kan sätta så djupa spår, trots att tiden tillsammans blev så kort. Men kärlek mäts inte i antal dagar. Den mäts i hur djupt någon får bo i ens liv. Och Samuel har för alltid en plats i mitt liv och hjärta Så har jag även en fjäril tatuterad som barnen bad mig om, in som en symbol för mig själv, tillsammans med barnens namn. Stark men ändå skör, behöver tid att krypa upp ur sin puppa och våga sträcka ut sina vingar. Och nu gör jag det!

Så när Michael Stipe sjunger "Hold on" känns det nästan som om orden letar sig förbi öronen och rakt in i hjärtat. Håll ut. Håll ut! Livet väntar på dig där, du har bara ingen aning om hur det kommer att bli. Så därför  - Släpp inte taget. Det är på ett sätt enkla ord. Men de bär mer på mycket mer än man först anar. Livet då innehåller dagar när man vill ge upp. När sorgen känns större än framtiden. När mörkret lägger sig så tätt att man har svårt att tro att det någonsin ska ljusna. Då räcker det ibland att någon finns där och säger: Hold on. Det är också den ton som går som en stilla melodi genom Bibeln. Inte ett löfte om ett liv utan tårar eller förluster, utan ett löfte om sällskap. Om en Gud som inte går därifrån när livet brister, utan som säger: Jag är här. Jag håller dig. Släpp inte taget, för jag släpper inte dig.

Sedan Samuel dog har jag upptäckt något som jag aldrig skulle ha önskat att få lära mig. Det finns ingen mening med att ett barn dör. Ingen förklaring som gör det begripligt eller rättvist. Men det kan växa fram en mening ur det som hänt. I dag lever jag fullt ut, både i glädjen och i tårarna. Tårarna överväldigar mig ibland som den hör kvällen, men dom är varken främmande eller skrämmande, de får bara vara att vara tillåtna där de är och när de kommer. Sorgen har lärt mig att se människor har gjort mig mindre rädd för det sköra och mer tacksam över det vanliga. Samuel gav mig inte sorgen, utan gav mig en kärlek som fortfarande formar mitt liv. En kärlek som inte tog slut när hans liv tog slut. Sorgen blir en hand att hålla i. När Everybody Hurts tonar ut sitter jag kvar vid bordet. Samtalet fortsätter. Någon fyller på glasen. Någon skrattar igen. Jag torkar bort en tår. Inte därför att jag har glömt Samuel. Utan därför att jag fortfarande älskar honom. Och någonstans, mitt i livet, hör jag fortfarande de där enkla orden:Hold on. Ibland är det allt vi behöver höra.

Med vind i seglen

Vi blev medbjudna på en seglingstur idag. En sådan där dag då havet glittrar, vinden tar tag i seglen och båten lutar precis så mycket att man känner sig levande. Det var något särskilt med att sitta vid rorkulten. Att upptäcka hur en nästan omärklig rörelse med handen får båten att ändra kurs. Små justeringar som gör stor skillnad. Vi sa till varandra det som nog de flesta säger när det börjar gå undan:

– Så fort det går! Men vår båtkapten log tillbaka och svarade:
– Det känns så eftersom vi har vinden emot oss. När vi seglar hem kommer vi att ha medvind. Då går det faktiskt fortare, men det kommer inte att kännas lika mycket.

Det där fastnade hos mig. Hur ofta luras vi inte av fartvinden? Vi tror att det går som snabbast när motståndet känns mest. När håret blåser bakåt och det tar emot i ansiktet. Men ibland är det precis tvärtom. Det är när vinden ligger bakom oss, när allt flyter och båten nästan ljudlöst skär genom vattnet, som vi egentligen gör vår bästa fart. Kanske är det likadant i livet.

Det finns perioder då vi kämpar. Kalendern är full, besluten många och vardagen känns som en ständig kryss mot vinden. Då känns det åtminstone som att det händer mycket. Vi är upptagna, trötta och tänker att vi måste vara på väg någonstans. Men medvind ser annorlunda ut. Då finns inte samma fartvind i ansiktet. Arbetet flyter, relationerna bär och dagarna har ett lugn över sig. Det är lätt att tro att vi står stilla, fast vi egentligen rör oss snabbare än någonsin.

Kanske är det därför vi ibland blir fartblinda. Vi mäter livet efter hur mycket det känns, inte efter vart vi faktiskt är på väg. Segling handlar heller inte om att köra rakt fram. Den som har vinden emot sig måste kryssa. Det blir en omväg, men ändå den snabbaste vägen mot målet. Livet ser ofta ut så. Vägen är sällan spikrak. Ibland får man ändra kurs, slå över och ta en annan riktning. Inte för att man har gett upp, utan för att det är så man kommer fram. När vi kom tillbaka till hamnen hade jag lärt mig något mer än hur man håller en rorkult. Jag hade lärt mig att fartvind inte alltid är medvind. Och kanske behöver vi påminna varandra om det ibland, särskilt de dagar då livet känns stilla. Bara för att det inte blåser i ansiktet betyder det inte att du inte är på väg.

Kryssa lugnt!

Öppet mål?

Vi sitter i soffan och tittar på fotbolls-VM. Plötsligt utbrister vi: Men det är ju öppet mål! Försvararna är borta. Planen ligger fri. Allt känns avgjort redan innan bollen lämnar foten. Den kommer ju att gå rakt in. Men den gör inte det. För där står målvakten. Så liten han ser ut i jämförelse med målet, stolparna och det väldiga nätet. Ändå är det han som fyller hela bilden när bollen kommer. Skottet går rakt på honom. Han fångar den lugnt och spelet börjar om. Jag sitter kvar med en tanke. Hur många gånger i mitt eget liv har jag också trott att målet legat rakt framför mig?

Jag har haft drömmar, ambitioner och platser jag velat nå. Jag har tänkt: Bara jag kommer dit … bara jag får uppleva det … bara det här blir verklighet … bara jag får resa till just den platsen, beta av den där upplevelsen på min bucket list – då har livet nog blivit som det ska. Men när jag ser tillbaka är det sällan de stora målen som har burit mitt liv.

I stället hittar jag livet någon annanstans. I ett samtal som blev längre än planerat. I en kopp kaffe med en vän – eller med någon jag just mött. I ett oväntat skratt . I de där små ögonblick som aldrig hamnar på någon lista över saker att uppnå, men som ändå visar sig vara själva livet. Kanske är det därför bilden av målvakten stannar kvar hos mig. Tänk om Jesus ibland står där som den som stoppar de skott jag själv är övertygad om måste slå i mål. Jesus som inte vill hindra mig från att leva, utan för att rädda mig från att jaga fel mål.

Jag kan bli besviken när dörrar stängs eller planer inte blir som jag tänkt. När det känns som att något eller kanske allt gick förlorat. Men först senare har jag ibland förstått att det också fanns en större tanke bakom det som inte blev. Ibland har livet själv fått göra en passning i en annan riktning. 

Ibland har jag misslyckats. På riktigt. Det som jag inte klarar av att förklara bort eller ens kan vända till något vackert eller meningsfullt. Men som i längden ändå blivit det. Där jag har anat att Gud ändå funnits kvar, i bakgrunden, liksom för att vänta in vilka steg jag själv är redo att ta. I min egen takt, i min egen insikt. Inte för att sudda ut mina misstag, utan för att hjälpa mig att resa mig och fortsätta spela.

För det finns ett mål som är större än alla de mål jag själv sätter upp. Det handlar inte om framgång, prestation eller att kunna bocka av ännu en dröm. Det handlar om att bli lite mer den människa jag är tänkt att vara. Att lära mig mer kärlek, mer förlåtelse och tacksamhet och kanske allt fördragsamhet. Kanske finns därför det största målet inte långt borta, utan mitt i den här helt vanliga dagen.

När Jesus säger: "Jag har kommit för att de ska ha liv, och liv i överflöd", talar han inte om ett liv som börjar den dag alla våra drömmar är uppfyllda. Han talar om livet som redan finns framför oss. Här och nu. Och kanske är det också här fotbollen kan lära oss något. Ingen vinner en match ensam. Någon passar bollen. Någon springer bredvid. Någon hjälper den som fallit att resa sig igen. Det är så ett lag fungerar.

I kyrkan använder vi ett annat uttryck: att vi är Kristi kropp. Händer, fötter, ögon och öron. Vi hör ihop. Vi bär varandra. Vi delar både glädjen när bollen går i mål och besvikelsen när den inte gör det.

Jag har många gånger i mitt eget liv försökt spela ensam. Som om jag tänkte att jag skulle klara allt själv. Och att det skulle vara särskilt beundransvärt. Som om jag trodde att det skulle imponera – inte bara på människor utan också på Gud. Så fåfäng var jag. Är jag? Kanske fortfarande, även om det är svårt att erkänna.

Men Gud verkar inte vara särskilt imponerad av starka solospel. Trots att vi ofta imponeras av de stora spelarna som kommer in på planen. Som vi förlitar oss på. När vi inser att Gud gläds mer åt människor som vågar ta emot hjälp, dela livet med andra och fortsätta gå, också när vägen inte blev som de tänkt.

Därför hoppas jag att nästa gång någon ropar: "Men det är ju öppet mål!", ska jag också minnas målvakten. Som inte alltid låter bollen gå dit jag själv vill. Som ibland stoppar mina planer, mina ambitioner och mina försök att själv avgöra matchen. Inte för att ta ifrån mig livet – utan för att hjälpa mig att hitta det liv jag nästan höll på att missa.

För kanske är det så att jag hela tiden har letat efter målet långt där borta, medan Gud har funnits mitt på planen hela tiden. I människorna omkring mig. I de oväntade mötena. I de små stunderna som aldrig hamnar på någon lista, men som ändå visar sig vara de viktigaste.

Och kanske är det just därför vi inte går den här vägen ensamma. Livet är ingen straffläggning där bara en får ta på sig äran av att ha lyckats och tagit hem segern. Vi är ett lag, som har spelat hela vägen fram. När vi får passa bollen, hjälpa varandra upp när någon faller och glädjas när någon annan gör mål. Till slut handlar det kanske inte om hur många mål jag själv lyckades göra. Utan om att jag fick vara med i matchen. Att jag fick spela tillsammans med andra. Att jag fick lära mig att ta emot den kärlek som Gud hela tiden försökt ge mig. Även om jag inte alltid förstått att jag behövde den coachen. Så när den sista signalen en dag ljuder hoppas jag inte att jag står där och räknar mina segrar och förluster. Utan att jag får upptäcka att det största målet aldrig var något jag skulle erövra. Att det var vad som hände på vägen...

Att resa är också att komma hem

Vi säger ibland att vi reser för att komma bort. Bort från vardagen, rutinerna och det invanda. Det ligger mycket i det. Men ju mer jag reser, desto mer tänker jag att det också finns en annan rörelse i resandet. Man kommer faktiskt hem.

Inte nödvändigtvis till sitt hus eller sin hemstad. Utan till insikten om hur märkligt nära vi människor egentligen lever varandra.

Det händer gång på gång. Och vi utbrister "vad världen är liten ändå". Jag sitter vid ett middagsbord någonstans i Europa och samtalet börjar trevande. Var kommer du ifrån? Vad arbetar du med? Sedan kommer de där oväntade frågorna.

“Känner du honom?”

“Vet du också vem hon är?”

“Men bodde inte du på den gatan? Där har ju jag bott.”

Plötsligt upptäcker vi att våra vägar inte riktigt har korsats, men ändå har gått bredvid varandra. Samma kvarter. Samma människor. Samma händelser. Ibland med flera års mellanrum, ibland bara några steg ifrån varandra utan att vi någonsin mötts. Det är som om livet lagt ett enormt pussel där bitarna först långt senare visar sig passa ihop.

Jag tycker om den känslan. Den gör världen mindre utan att göra den trängre. Tvärtom. Den fyller den med sammanhang.

Vi tror gärna att våra liv är unika berättelser, men kanske är de snarare kapitel i samma bok. Vi går in och ut ur varandras historier utan att veta om det. En människa vi möter på en bussresa i Alperna visar sig ha arbetat tillsammans med någon vi växte upp med.. Någon har gått på samma skola eller konfirmerats i samma kyrka.

Och just där händer något. Främlingen blir inte längre riktigt främmande. Resor handlar därför inte bara om nya landskap eller länder. De handlar om att upptäcka de osynliga trådar som binder oss samman. Att inse att världen är full av sammanträffanden som egentligen kanske inte är några sammanträffanden alls.

Kanske är det därför jag tycker så mycket om att resa. Inte bara för bergen, kyrkorna eller de vackra vyerna. Utan för människorna. För de oväntade mötena som påminner mig om att våra liv ständigt rör vid varandra.

Man reser för att komma bort. Men ibland kommer man hem till något större än sitt eget hem.

Man kommer hem till den märkliga gemenskap som vi människor delar, även när vi ännu inte vet om det.

Hiss mot himlen - Örnnästet

Jag kom inte hit till Örnnästet för att beundra. Men jag är samtidigt fascinerad. Byggnaden högt uppe på berget är en makalös prestation. Arkitekturen, materialen, precisionen – allt vittnar om en mänsklig skaparkraft som nästan tar andan ur en. Mässingshissen för oss nästan ljudlöst mot toppen, högt upp på berget. Meter efter meter. Och glänser som guld.

Men jag kommer också hit för att begrunda. För det är omöjligt att stå här utan att tänka på människans ständiga längtan att nå högre. Inte bara högre byggnader, utan också högre status, större rikedom och större makt. Rekorden måste slås. Tornen måste bli högre. Världen ska häpna.

Det är svårt att inte tänka på Babels torn. Människorna som  ville göra sig ett namn. Ville bygga sig ända upp till himlen. Inte för att komma närmare Gud, utan för att de trodde att de kunde klara sig utan.

Har egentligen så mycket förändrats? Vi bygger fortfarande våra torn. De är bara annorlunda utformade. I glas och stål. I börskurser och miljardförmögenheter. I följare på sociala medier. Jag måste medge, jag kollar statistiken på besöken på min blogg. Så mäter vi framgång i höjd, synlighet och inflytande. Och ändå tycks människan inte bli lyckligare.

Tvärtom lever vi i en tid där ensamheten växer, oron breder ut sig och världen tycks bli allt mer våldsam. Vi kan konstruera hissar som skjuter oss hundratals meter upp i luften, men vi verkar ha betydligt svårare att bygga fred mellan människor på jorden.

Mässingshissen går rakt upp mot toppen. Men den leder inte till himmelriket. För himlen nås inte med teknik. Inte med pengar. Inte med rekord. Inte med högmod. Jesus pekade på en annan väg. Inte uppåt, utan nedåt. Inte mot självförhärligande, utan mot tjänande. Inte mot den högsta platsen och positionen utan mot den lägsta. Därför tvättade han sina lärjungars fötter. Därför red han in i Jerusalem på en åsna och inte på en stridshäst. Därför bars hans krona inte av guld utan av törnen. Det är den paradoxen som vår tid har så svårt att förstå: att den verkliga storheten inte mäts i hur högt vi kan bygga, utan i hur djupt vi kan älska.

När hissen stannar högst upp breder utsikten ut sig. Bergen. Horisonten. Korset längst upp på toppen. Allt är hisnande vackert. Men den viktigaste resan återstår fortfarande. Den börjar inte när dörrarna öppnas högst upp. Den börjar när människan böjer knä. För mässingshissen kan ta mig till byggnadens topp. Men bara Gud kan leda mig hem.

Gruss gott - ett hej med himlen i fickan

Det finns hälsningar som vi ibland bara slänger ur oss. Ett snabbt “hej”, ett “tjena”, ett “hallå”. Ord vi kastar iväg utan att egentligen tänka på dem.

Och så finns det hälsningar som bär på en berättelse.

Här i Österrike där vi är på semester möter vi dem överallt. När liftdörrarna öppnas och någon kliver in i linbanan. När expediten räcker över brödet i den lilla bybutiken. När vi passerar en vandrare på stigen. Samma ord, om och om igen.

Grüss Gott.

Två små ord som betyder så mycket mer än “hej”. Ungefär: “Må Gud hälsa dig.” Eller: “Gud vare med dig.”

Det låter varken högtidligt eller högtravande. Kanske man inte ens tänker på att man uttalar Guds namn. Hälsningen bara finns där, invävd i vardagen. Jag tycker om det. Inte för att jag tror att alla som säger det här nödvändigtvis är djupt troende. Men kanske är tron lite mer en del av vardagen här än hemma.  Orden påminner om att den människan som syår framför mig är värd en välsignelse. Att vårt möte är något mer än ett snabbt passerande. För ett ögonblick blir vi medmänniskor. I ett möte, under en och samma himmel.

Det får mig att tänka på ett annat gammalt uttryck som vi nästan tappat bort i svenskan. Adjö. Vi använder det sällan numera. Kanske känns det högtidligt eller gammaldags. Men ordet kommer från franskans À Dieu. "Gå med Gud.”

Det är egentligen en fantastisk avskedshälsning. Inte bara ett “vi ses”, utan en bön och en önskan om att Gud ska följa den andre på vägen. Jag använder ofta de orden när jag avslutar en begravning.

“À Dieu.” Gå med Gud.

Då känns orden fyllda av hopp. Som en sista välsignelse innan människor skiljs åt. Och plötsligt ser jag nu hur de två hälsningarna hör ihop.

Den ena möter människan när hon kommer.

Grüss Gott.

Den andra följer henne när hon går.

À Dieu.

Mellan dem ryms hela livet. Ett välkomnande och ett avsked. Ett möte och en välsignelse. Som om Gud får vara med både när våra vägar korsas och när de skiljs åt.

Kanske är det just sådana ord vi behöver lite mer av i vår tid. Ord som inte bara fyller tystnaden utan också fyller mötet med innehåll.

Vi behöver kanske inte börja säga Grüss Gott på ICA eller ropa À Dieu över parkeringen. Men vi skulle kunna återerövra tanken bakom orden.

Att varje människa jag möter får vara någon jag önskar Guds närhet.

Och varje människa jag lämnar får gå vidare med en välsignelse.

Det är en fin livshållning. Och ett förhållningssätt till varandra.

Ett hej som ber. Ett adjö som välsignar.

Och däremellan – ett liv levt inför Gud och tillsammans med varandra.

Den sjunde dagen vilade Gud. Det gjorde inte människan...

 "I denna ljuva sommartid..." Orden klingar så självklart i våra öron. De doftar syrén, nyklippt gräs och jordgubbar. De påminner om skolavslutningar, fågelsång och långa kvällar när solen dröjer sig kvar lite längre än vanligt. Men samtidigt skaver de. För medan vi njuter av sommaren brinner skogar, människor flyr från översvämningar och värmeböljor slår nya rekord. För många är tillvaron allt annat än ljuv. Den är glödhet. Jorden har feber.

Det är svårt att förstå hur någon fortfarande kan avfärda det vi ser med egna ögon. Visst, någon invänder att jorden alltid har förändrats. Den har haft istider, torrperioder och till och med syndafloder. Det stämmer. Klimatet har alltid varierat. Men då var det jorden själv som styrde förändringarna. Nu är det vi.

Bibeln berättar att Gud skapade världen och såg att den var god. På den sjätte dagen skapades människan, inte som ägare utan som förvaltare. Det är ett vackert ord. Förvaltare. Någon som vårdar det som egentligen tillhör någon annan.

På den sjunde dagen vilade Gud. Det gjorde inte människan.

"Because then we took over".

Vi började gräva djupare, hugga snabbare, konsumera mer och kasta bort lättare. Vi tog för givet att skapelsen alltid skulle orka lite till. Att naturen alltid skulle städa upp efter oss.

Men skapelsen protesterar nu. Och kanske är den största frestelsen inte att förneka klimatförändringarna. Kanske är den att tro att någon annan ska lösa dem. Att min flygresa, min bil, min konsumtion eller mina val ändå inte spelar någon roll. Fast förvaltarskap börjar aldrig med "alla andra". Det börjar med mig. Den kristna tron handlar inte bara om att hoppas på en ny himmel och en ny jord en gång. Den handlar också om att älska den jord vi redan fått. Att vårda det vi har medan vi har det. Att plantera ett träd även om vi själva kanske aldrig får sitta i dess skugga. För vi ska bruka jorden, inte förbruka den.

"I denna ljuva sommartid" är inte bara en psalm om tacksamhet. Den kan också bli en bön.

Gud, hjälp oss att inte älska bekvämligheten mer än skapelsen. Hjälp oss att vara de förvaltare du tänkte dig från början.

Så att också kommande generationer får sjunga samma psalm – och mena vartenda ord.