Fyra slickepottar och lite självransakan

 Nyss hemkommen från en semestervecka utomlands unnade jag mig en extra ledig dag. Inte för att göra något särskilt. Bara för att landa. Inte bara på jorden efter en vecka på resande fot, utan också lite i själen. När kläderna hade hamnat i tvättmaskinen och sedan på torkställningen började jag se på vårt hem med lite nya ögon. Det var nästan som om tröskeln till varje rum låg där och blinkade åt mig. Kom igen. Ge mig lite kärlek. Och kanske lite höststädning. Det var egentligen inte särskilt stökigt. Men det var… för mycket.

Så jag började med garderoben. Sommarkläderna fick flytta upp på vinden några månader och sandalerna gjorde dem sällskap. Ner kom höstjackan. Sedan grillen. Och därefter kökslådorna. Det var då frågorna började. Varför har jag fyra slickepottar? Tre vispar? Och varför finns det en massa andra saker som jag inte ens kan minnas när jag senast använde? Inte minst i garderoben. kan inte det där plagget var till större glädje för någon annan? Som de tre prästunikorna som jag hade växt ur. Åt rätt håll i alla fall. De såldes för en liten peng på nolltid. Det är ju inget plagg som man skänker till Erikshjälpen precis.  

Det märkliga med att börja röja hemma är att man ganska snart upptäcker att man inte bara röjer bland saker. Man börjar också röja bland sina egna föreställningar. Varför har jag sparat det här? Varför köpte jag det där? Och framför allt: varför trodde jag att jag behövde fyra slickepottar? De där dubbletterna hamnade i en låda. Kanske får de ett nytt liv hos någon annan. Det är trots allt en ganska vacker tanke – att något man själv inte längre behöver kan vara precis det någon annan saknar.

Efter några timmar började jag förstå att en ordentlig röjning hemma kan vara nästan lika arbetsam som att gå i terapi. Ju längre in man rotar, desto mer hittar man. Och någonstans mellan kökslådorna och garderoben börjar man tänka. På saker man samlat på sig. På sådant man borde ha släppt för länge sedan. På sådant man håller fast vid bara för att det en gång hade betydelse.

Kanske är det därför höststädning kan kännas så befriande. Det handlar inte bara om att få ordning på utsidan. Det blir också en liten resa inåt. Man hinner vända och vrida på saker. Rannsaka sig själv en smula. Vad behöver jag egentligen? Vad kan jag vara utan? Vad är det som bara tar plats? Och vad vill jag faktiskt behålla? Precis som Jesus säger: Akta er för allt habegär. Där er skatt är ska också ert hjärta vara.   

När jag till sist behövde ny energi åkte jag ner till havet. Tog ett riktigt långt dopp i det avsvalkande vattnet. Femton grader. Det var ungefär som att trycka på kroppens stora reset-knapp. På stranden började jag prata med en annan badare och berättade om mitt lilla röjningsprojekt. Hon tittade på mig och sa: ”Det där borde jag också göra.”  Det var verkligen inte meningen att ge någon annan dåligt samvete.  För det handlar ju inte om att någon annan borde städa mer. Vi har alla våra högar, våra överfulla lådor och våra små samlingar av sådant vi en gång trodde att vi behövde.

Det viktiga är kanske inte att ha ett perfekt hem. Utan att ibland våga fråga sig vad som faktiskt hör hemma där. Och kanske gäller detsamma oss själva. Vad ska få vara kvar? Vad kan få flytta vidare? Vad har gjort sitt? Och vad vill vi ge lite mer plats? I dag vaknade jag till en ny arbetsdag. Kläderna är rena. Sommarkläderna är på vinden. Grillen har fått gå i ide. Kökslådorna går faktiskt att öppna utan att något ramlar ut. Det är ordning och reda. Och vilken känsla!

Det är märkligt hur lite mindre röra omkring oss ibland kan skapa lite mer luft inuti. Och jag? Jag har fortfarande två slickepottar. En vit. Och en rosa. Någon måtta på självutplåningen får det ändå vara. 

Man måste ju ha lite att jobba med nästa höst.

Jom Kippur i Kazimierz

Det är något märkligt med att befinna sig i Kazimierz i Kraków just i dag. För oss var det bara den första dagen på en veckas semester. Men det visade sig vara en alldeles särskild dag. Jom Kippur. Inte minst med tanke på att vi bor längst in i de judiska kvarteren, på hotell Rubinstein – förmodligen uppkallat efter Helena Rubinstein, en av kosmetikens drottningar. Jag hade inte koll på den här dagen, som vi inte heller har om vi inte är berörda, koll på långfredag, ramadan, eller exempelvis jom kippur. 

Jag gick idag genom Krakóws gamla judiska kvarter. Samma gator som varje dag fylls av turister, restauranger och sorl ligger i dag nästan stilla. Men det är också Jom Kippur – den judiska försoningsdagen,  för det judiska folket en av årets heligaste dag.

Synagogorna är stängda för turister idag. Vi får komma tillbaka i morgon. Heligheten ska man inte betrakta utifrån. Den ska man delta i. Därför är dörrarna som annars står öppna för nyfikna besökare i dag till för dem som kommer för att be. Det känns på något sätt rätt. Här finns en gräns som inte är till för att fotograferas eller passeras av en turist.

Jom Kippur handlar om försoning. Om att stanna upp och se sitt liv som det blev. Om det man gjorde och det man inte gjorde. Om människor man sårat och människor man själv behöver förlåta. Men också om möjligheten att börja om. Det är en stark tanke att befinna sig just här en sådan dag – med tanke på det som händer i världen, men också i våra egna liv. När vi längtar efter helande, fred och försoning.

Samtidigt går det inte att tala om försoning som om den vore en genväg förbi ansvar. Försoning får aldrig betyda att övergrepp förminskas, att offer tystas eller att förövare slipper stå till svars. Judarnas lidande är inte en symbol bland andra, och Förintelsen är inte en allmän metafor för mänsklig ondska. Den var ett historiskt brott mot Europas judar – genomfört av människor, stater och institutioner – och dess konsekvenser lever fortfarande. Det märker vi hela tiden.

Kazimierz är också en stadsdel som bär på så mycket historia. Här levde en gång ett stort judiskt samhälle: omkring 65 000 människor. Nu finns här cirka 1 000–1 500 judar. Här fanns hem, skolor, affärer, synagogor och ett vardagsliv som på många sätt inte skilde sig från någon annans. Sedan kom Förintelsen och bröt sönder allt.

Och ändå finns platserna kvar. Szeroka ligger där. Remuhsynagogan. Den gamla synagogan. Kyrkogården. Husen. Väggarna. Stenarna.

Jom Kippur är också en dag då de döda minns. I gudstjänsten finns Yizkor – minnesbönen. Och kanske blir den bönen särskilt stark just här, på en plats där så många människor som en gång hade namn, familjer och ett vardagsliv inte längre finns.

I dag läses också berättelsen om Jona. Den motvillige profeten som försöker fly undan Gud. Men Gud ger inte upp om honom. Inte heller om människorna i Nineve. De får möjlighet att vända om. Tänk om det kunde bli en uppmaning i dag – till alla parter: att sluta fly undan sanningen, att erkänna lidandet och att förstå att ingen fred kan byggas på förnekelse, kollektiv bestraffning eller på att civila liv görs förhandlingsbara.

Världen är inte färdig, inte på långa vägar. Vi måste stanna upp. Erkänna. Sörja. Förlåta – men inte utan ansvar. Be om förlåtelse. Och försöka gå vidare på en annan väg. En väg där judars säkerhet och liv tas på allvar, där palestiniers frihet och värdighet tas på allvar, och där ingen människas lidande används för att rättfärdiga nya övergrepp.

Framåt kvällen kommer Neilah, den avslutande gudstjänsten. Namnet betyder ungefär ”stängningen”, när portarna håller på att stängas. Till slut ljuder shofaren och fastan bryts.

Jag kommer troligtvis inte att höra den. Men att få gå här i dag, genom Kazimierz, räcker långt. För ibland behöver man inte kliva in i en gudstjänst för att förstå att något heligt pågår.

Ibland räcker det att gå långsamt genom en gammal stadsdel och låta tystnaden tala.

I dag är Kazimierz en sådan plats. Och kanske är det just det Jom Kippur påminner om: att historien aldrig bara handlar om det som har varit. Den handlar också om vad vi gör med det som finns kvar.

Och om möjligheten att börja om – utan att glömma, utan att förneka och utan att förminska någon annans lidande. För hela världen.

Bloggen tar semester en vecka!

 

Ge inte upp!

 ”Din dotter är död. Du skall inte besvära Mästaren längre.” Det är kanske de mest uppgivna orden i hela berättelsen. En pappa har kommit till Jesus för sin svårt sjuka dotters skull. Och så kommer beskedet: ”Din dotter är död. Du skall inte besvära Jesus längre.” Det finns inget mer att göra. Gå hem.

Och det är här berättelsen börjar handla om oss. För det är inte bara människor som kan dö. Också annat kan dö – eller åtminstone kännas som om det har gjort det. En relation som en gång var självklar. En dröm som aldrig blev verklighet. En livsglädje som långsamt försvann. En tro som en gång var levande men tystnat. Där kan rösten komma: Det är ingen idé längre. Släpp det. Besvära inte Jesus med det där. Det går ändå inte att förändra. Men Jesus säger bara: ”Var inte rädd. Tro bara.”

Det verkar lite för enkelt, men kanske handlar det främst om att inte stänga dörren helt. Att säga: Jag vet inte vad som är möjligt. Jag vet inte om det kan bli annorlunda. Men jag vill inte ge upp riktigt än.

Jesus följer med mannen hem. Där inne är det fullt av människor som gråter. Alla vet redan hur berättelsen slutar. Flickan är död. Det finns inget mer att göra. När Jesus säger: ”Hon är inte död, hon sover” börjar de skratta åt honom. Och jag kan faktiskt förstå dem. För hopp kan vara provocerande, särskilt när man själv har slutat hoppas. Människorna i rummet ser döden. Jesus ser flickan. Det är en viktig skillnad.  Han sedan går fram till henne, tar hennes hand och säger: ”Stig upp.” Inte: Skärp dig.
Ta dig samman. Han tar hennes hand. Som om han säger: Jag är här. Du är inte ensam. Det finns fortfarande liv.

Och sedan händer något nästan komiskt vardagligt. När flickan har rest sig säger Jesus: ”Ge henne något att äta.” Efter det stora undret kommer det alldeles vanliga. En smörgås. En tallrik mat. Någon som bryr sig. Som om Jesus säger: Nu börjar livet.

Och Jesus lämnar inte människorna runt flickan som åskådare. Han ger dem något att göra: Ge henne något att äta. Det är väldigt konkret. Och kanske är det också där berättelsen blir aktuell för oss. För vilka människor har vi gett upp om? Vi sätter etiketter och stoppar människor i fack. Och efter ett tag är det lätt att se etiketten i stället för människan. Jesus gör tvärtom. Han ser människan bakom allt det där. Han ser flickan. Kanske är det en av kyrkans viktigaste uppgifter i vår tid: att se den som andra har slutat se. Att hålla fast vid en människa också när andra har börjat räkna bort henne. Att våga säga:
Du är mer än det som har hänt dig.
Du är mer än din sjukdom.
Du är mer än dina misslyckanden.
Du är mer än den etikett som andra har satt på dig.
Och kanske framför allt:
Din berättelse är inte färdigskriven.

”Ge henne något att äta.” Det är en konkret handling som säger: Du hör fortfarande till livet. Och det är kyrkans uppdrag.
Att hjälpa människor tillbaka till livet.

Kanske finns det också någon här idag som själv har börjat tänka att det är för sent.  Då kommer Jesus inte med en föreläsning. Han tar din hand och säger: ”Stig upp.” Inte som en order.
Inte som ett krav på att du ska vara stark. Utan som en inbjudan. Till liv. För Gud ser inte bara det som är. Gud ser också det som kan bli. Det vill evangeliet vill säga till oss idag: Ge inte upp. Inte om dig själv. Inte om människan bredvid dig. Inte om den som samhället redan har räknat bort.

För det som ser dött ut behöver inte vara slutet på berättelsen. Ibland är det där en ny berättelse börjar.

För livet är inte bara något vi ska hoppas på.

Det är också något vi får hjälpa varandra att leva.

I väntan på målfotot - om att höra till

Vi befinner oss i en mellantid. Vi väntar på resultat. Det handlar förstås om valet. Någon kommer att bli glad när det slutliga resultatet står klart. Någon annan kommer att bli besviken. Så är det i en demokrati. De senaste veckorna har vi också påmints om vårt starka behov av att höra till en grupp, hitta en åsiktsgemenskap.

Apropå det så börjar det den här veckan en TV-serie där psykiatrikern Anders Hansen talar om människans flockbetende. Genom hela vår historia har flocken varit avgörande för vår överlevnad. För att hitta mat, skydda oss och ta hand om varandra. Ensam har människan varit utsatt. Men det behovet handlar inte bara om att överleva rent fysiskt. Vi behöver andra människor. Ensamheten gör ont, att inte vara sedd, att inte känna att man har en plats någonstans kan vara förödande. Men det finns också en baksida. Det har historien visat oss. När den får människan att göra sådant vi annars aldrig skulle ha gjort.

Kyrkan också på ett sätt en flock. Jesus talar gång på gång om gemenskapen, att vi hör samman. Om att vi ska vara ett. Paulus beskriver oss som en enda kropp och att vi är ett i Kristus. Men redan de första lärjungarna hade svårt med det där. De kunde träta om vem som var störst. Vem som skulle få den främsta platsen. När vi delar upp oss i rätt och fel, innanför och utanför, de som förstår och de som inte tycker som vi.

Men kyrkan grundar sig inte på åsiktsgemenskap, utan på att vi hör samman i tron. Ändå får kyrkan ibland kritik för att vara politisk, när hon talar om rättvisa, solidaritet, människovärde och omsorgen om de minsta. Men evangeliet är inget partiprogram. Samtidigt som det aldrig vara likgiltigt inför människans nöd. När någon står utanför kan kyrkan inte bara rycka på axlarna. När någon är hungrig kan kyrkan inte nöja sig med att tala om himmelska ting. När den svage trängs undan måste kyrkan våga ställa sig bredvid. Det är inte att vara politisk. Det är att vara kyrka. Kyrkan har alltid varit radikal. Kyrkan har alltid varit obekväm. För mitt bland alla våra dogmer, teologiska diskussioner bland guld och mässingsornament i våra kyrkor och ibland ganska komplicerade resonemang anar vi fortfarande mannen som står där i sina sandaler. Som går fram till människan. Som inte börjar med att fråga:
Vilken grupp tillhör du?
Har du rätt åsikter?
Är du en av oss?
Utan i stället: Vad kan jag göra för dig?

Kristen tro handlar ytterst inte om att hitta den perfekta flocken. Den handlar om att upptäcka att Gud redan har sökt upp oss. Det finns en berättelse från första världskriget om en präst som hörde ropen från en döende soldat, övergiven mellan skyttegravarna. Prästen kröp ut till honom på slagfältet, tog den sårade soldaten i sina armar och viskade några tröstande ord. Den unge soldaten öppnade ögonen och tittade förvånat på prästen. ”Fader, jag tillhör inte din kyrka.” Prästen svarade: ”Det är möjligt. Men du tillhör min Gud.”

Kanske behöver vi höra de orden just nu. När vi väntar på målfotot. När någon kommer att känna sig som vinnare och någon annan som förlorare. När vi återigen riskerar att hamna i våra olika flockar. Då behöver kyrkan påminna om något större. Att det finns en gemenskap som är större än våra gränser, våra partier, våra åsikter och våra flockar.

Vi kanske inte tillhör samma flock.

Men vi tillhör samma Gud.

Född till kung – men vald av ingen

 

Jag har ingenting emot kungafamiljen som personer. Det är kanske bäst att börja där. De verkar vara trevliga människor. De representerar Sverige, håller tal, klipper band och försöker leva med den märkliga uppmärksamhet som följer med att födas in i en av landets mest offentliga familjer. Jag kan mycket väl förstå att människor tycker om dem.

Jag vet att jag provocerar många med detta. Men det är inte personerna det handlar om, det är ämbetet. Monarkin.  Och frågan om monarkin är en rimlig samhällsordning i en demokrati. Det är lätt att betrakta dagens kung som en vänlig symbolisk figur och tänka att så har det alltid varit. Men historiskt var kungen något helt annat. Kungen var makten. Kungamakten stärktes genom krig, maktövertaganden och statskupper. Gustav III statskupp 1772 är ett tydligt exempel. Den stärkte kungens makt och minskade riksdagens inflytande.

Men kanske fick man nog.1809 avsattes Gustav IV Adolf efter en statskupp. Han hade kastat in Sverige i ett krig med Frankrike och sen förlorade vi Finland och Österbotten. Och ja, lika bra är det. För inte vill vi väl göra en Putin och hänvisa till att "det en gång var vårt". Sverige befann sig i en djup politisk kris. Gustav IV Adolf försvann utomlands och dog fattig och alkoholiserad. Den nya regeringsformen begränsade kungens makt och stärkte riksdagens ställning.

Men sen skulle man skulle absolut fortfarande ha en kung! Men vem? Farbror Karl XIII var gammal och barnlös. Först utsågs en dansk prins till tronföljare, men han dog. Då gjorde Sverige något som med dagens ögon känns nästan märkligt.

Man vände sig till Frankrike – det land Sverige nyligen hade varit i krig med – och hämtade en fransk marskalk. Jean Baptiste Bernadotte. I augusti 1810 valde riksdagen i Örebro honom till svensk tronföljare. Han adopterades sedan av Karl XIII och blev 1818 kung Karl XIV Johan. Den svenska kungadynasti som fortfarande sitter på tronen började alltså med ett politiskt val i en någorlunda demokratisk ordning. De kunde tillsätta, men går det att avsätta? Det gick uppenbarligen bättre att göra det förr än det går nu. 

Sedan dess har det fortsatt. Kungens politiska makt har steg för steg förflyttats till riksdagen och regeringen. Demokratin har alltså inte vuxit fram ur monarkin. Demokratin har vuxit fram genom att kungamakten successivt har begränsats. Tack och lov.  År 1974 slog regeringsformen fast den demokratiska grundprincipen:

”All offentlig makt i Sverige utgår från folket.”

Kungen blev statschef, men utan politisk makt. Och där är vi i dag. Den moderna monarkin behöver därför inte stå i motsats till demokratin. Eller hota den. Frågan är om den är förenlig med den. En kung kan vara opartisk, representativ och respektera de demokratiska spelreglerna. Det blir tydligt när den nytillträdde kung Haakon VIII talar om ambitionen att leda en monarki som är ”närvarande och lyssnande”, för att förstå hur människor har det i olika delar av samhället. Det är fina ord. Och jag har egentligen inget emot dem.
Men här finns en viktig skillnad:

Att monarkin fungerar demokratiskt är inte samma sak som att monarkin i sig är demokratisk.
Det är demokratin som har förändrat kungens roll. Inte tvärtom. Kungen (eller drottningen för den delen) regerar inte. Stiftar inte lagar. Bestämmer inte över regeringen. Är enbart en  symbolisk statschef. Och det är alldeles utmärkt.

Men då återstår frågan: Varför ska själva ämbetet fortfarande gå i arv?

Det är då historien om Bernadotte blir nästan lite ironisk. För en gång i tiden kunde Sverige faktiskt välja en kung. En fransk marskalk kunde bli svensk tronföljare genom ett beslut av riksdagen. I dag har vi vänt på principen. Nu behöver den som ska bli kung inte väljas alls. Det räcker att födas.

Vår kung blev inte kung därför att svenska folket valde honom. Han blev kung därför att han föddes i rätt familj. Det är själva kärnan i min invändning. Vi har i nästan alla andra delar av samhället lämnat tanken på privilegier som bygger på börd. Vi har sagt att människor ska ha samma värde och samma rättigheter. Men just när det gäller statschefen accepterar vi fortfarande principen att vissa föds till sitt ämbete. 

Förr kunde man välja och välja bort, tillsätta och avsätta. men inte nu längre. 

Jag önskar kungafamiljen allt gott. Jag kan uppskatta deras arbete och förstå människor som tycker om dem.  Men jag tycker ändå att själva ämbetet bör försvinna. Inte för att kungen är dålig. Inte för att kungafamiljen är osympatisk. Inte ens för att monarkin i dag hotar demokratin. Utan för att demokratins princip är större än traditionen. Vi kan behålla högtidligheten. Vi kan fira historien. Vi kan uppskatta människor som representerar Sverige.
Men låt oss utse dem på demokratiska grunder. För det är kanske den stora paradoxen med den svenska monarkin:

Den har överlevt genom att demokratin har tagit ifrån kungen den makt som en gång gjorde honom till kung.

Och det är kanske dags att låta demokratin ta det sista steget. Att säga tack och hej till monarkin. Att skilja på människorna och principen.

För i ett demokratiskt samhälle borde ingen människa födas till ett offentligt ämbete.
Ingen ska bli statschef för att han eller hon föddes i rätt familj.
Det borde räcka att vara född i Sverige för att ha möjligheten.
Och kanske är det den vackraste formen av kontinuitet vi kan ge vårt land:

Att låta demokratin gå i arv – inte makten. 

”All offentlig makt i Sverige utgår från folket.”

Enhet och Mångfald

Vi är inne i valtider. Det märks. Vi får löften om bättre ekonomi, större trygghet och – förhoppningsvis – ett bättre liv. Men Jesus kommer inte med några vallöften i dagens evangelium. Han säger något både enklare och svårare: ”Jag ber att de alla skall bli ett.” Och vad betyder det? Att vi ska tycka lika? Tänka lika? Nej. Tack och lov för det! Jesus ber inte om likriktning, utan om enhet. Det betyder inte att vi ska tycka, tänka eller vara lika. Enhet betyder att vi hör ihop – också när vi är olika.

Här utmanar oss Jesus. För frågan är inte bara vad jag tycker. Frågan är också hur jag ser på den som tycker annorlunda än jag. Är den andre någon jag måste besegra? Någon jag måste övertyga? Eller är den andre en människa som, trots våra olikheter, fortfarande hör ihop med mig? Det är en viktig fråga – inte minst i valtider, när det är så lätt att hamna i ett vi och dom.

Men kyrkan säger något annat. Vi säger inte bara: Jag tror.
Vi säger: Vi tror. Att vi får vara en del av kyrkans tro. Ibland är min tro stark och då kan jag kanske bära någon annan. Ibland är min tro svag och då behöver jag luta mig mot någon annans tro.

När någon inte orkar hoppas, kan någon annan hoppas åt dem. När någon inte hittar orden, kan någon annan be. Det är kyrkans stora VI. Ett vi där vi inte behöver vara lika för att höra ihop. För tänk om mångfalden inte är ett problem som måste lösas, utan en gåva som måste tas emot?

Tänk om Gud inte har skapat oss som kopior av varandra, utan för att vi tillsammans ska spegla något av Guds oändliga rikedom och variation? Här finns plats för den som tror. För den som tvivlar. För den som söker. För den som är säker – och för den som inte är säker på någonting alls. Vi behöver inte vara lika. Men vi behöver höra ihop.

Det finns en berättelse från första världskriget om en präst som kröp ut ur skyttegravarna till en sårad soldat. Prästen tog honom i sina armar och försökte trösta honom. Soldaten öppnade ögonen och sa: ”Fader, jag tillhör inte din kyrka.” Prästen svarade: ”Det är möjligt. Men du tillhör min Gud.”

Den säger något viktigt kyrkan. Om vårt uppdrag som kyrka.
Inte: Du måste tycka som jag.
Inte: Du måste tro som jag.
Utan: Du hör till. Vi hör ihop. Du är en del av vårt vi.

Det är en enhet som inte kräver likriktighet. En gemenskap där mångfalden får finnas. Ett vi som är större än våra olikheter. För

Jesus ber inte:   ”Gör dem lika.” Han ber: ”Gör dem till ett.”
Det är inget vallöfte. Det är något mycket större. Det är Guds löfte. Amen.

 

 

 

Bön

Gud, tack för att vi inte behöver tro ensamma.

När vår tro är stark – låt oss bära andra.

När vår tro är svag – låt oss våga luta oss mot andra.

När vi tvivlar – håll oss kvar.

När vi möter någon som tänker annorlunda än vi,
hjälp oss att se människan före åsikten.

Lär oss att inte söka enfald, utan enhet.

Tänd ditt ljus i oss igen
när det nästan har slocknat.

Och gör oss till ett stort vi,
ett vi där olikheter får finnas,
ett vi där ingen behöver stå ensam
och där varje människa får höra:

Du hör till. Amen.

Harplinge kyrkogård - en plats där himmel och jord möts

I söndags var det Kyrkogårdens dag på Harplinge kyrkogård. Det regnade lite. Det blåste lite. Det var, om vi ska vara ärliga, kanske inte det där perfekta vädret som man beställer till en utomhusdag. Men människor kom ändå. Och plötsligt fylldes kyrkogården av ovanligt mycket liv. Det blev vandringar mellan gravarna. Vi stannade vid gravstenar och berättade om människor som levt här, arbetat här, älskat, kämpat, skrattat och gråtit. Livsöden – stora som små. För bakom varje namn finns en människa. Och varje människa bär på sin historia.

Det är något alldeles särskilt med att gå runt på en kyrkogård och låta blicken fastna vid ett namn. Någon man känner igen. Någon man aldrig hört talas om. Ett födelsedatum. Och ibland ligger årtalen mellan födelse och död alldeles för nära varandra och stenen vittnar om en stor sorg. På andra stenar står platsen där man bott, kanske hela sitt liv. Eller en titel eller symbol för vad livet har fått handla om och hela stenen blir som en levande QR kod och berättar ett livs historia. Plötsligt blir historien inte bara historia. Den blir personlig.

Och så var det korvgrillning och kaffe. Den här gången fick kaffet flytta in i kyrkan på grund av vädret. Men det gjorde egentligen ingenting. För en kyrkogård är inte bara en plats för de döda. Här finns så mycket liv. Träden växer. Blommorna blommar. Humlorna arbetar på som om de hade väldigt bråttom någonstans. Fjärilarna fladdrar mellan blommorna. Fåglarna bryr sig inte särskilt mycket om våra gränser mellan liv och död. De sjunger ändå. Och vår katt Luna spatserar runt som om hon vore drottning av Harplinge, vilket hon är.  Och människor kommer hit . Inte bara för att besöka en grav. Jag tror att många kommer hit för något mer. Kanske för att få vara stilla en stund. Kanske för att tänka. Kanske för att minnas någon man saknar. Eller kanske bara för att få andas lite långsammare.

Här finns Tankehuset, en plats för meditation och eftertanke. En plats där man inte behöver prestera någonting. Man kan bara sitta ner. Det finns något vackert i det. För mitt i en tid där så mycket handlar om att hinna, göra, välja och prestera finns det platser där vi får göra precis tvärtom. Här behöver ingen vara effektiv. Ingen behöver lyckas. Här får man bara finnas. Och kanske är det därför Harplinge kyrkogård betyder så mycket för så många. Den påminner oss om att livet är större än det vi just nu kan se. Här finns det som varit. Här finns det som är. Och för den som tror – också det som ännu ligger bortom vår horisont.

Kyrkogården blir på så sätt en plats för både avsked och närvaro. För sorg och skönhet. För minnen och framtid. En plats där himmel och jord får mötas. Kanske var det just det vi fick uppleva i söndags. Trots regn och rusk var kyrkogården full av liv. Och kanske är det precis så det ska vara.

Det bästa med jobbet? Att få gå dit!

 Det händer ganska ofta. Jag möter någon som nyligen blivit pensionär och säger att jag ska gå till jobbet. Svaret kommer nästan alltid med en blandning av förvåning och medlidande: 
– Oj! Ska du jobba? Vilket slit. Det är mycket bättre att vara pensionär.

Jag brukar le. För jag tänker precis tvärtom. Skulle vilja svara, stackars dig, vilket jobb har du haft? För jag älskar mitt arbete. Jag ser faktiskt fram emot att arbeta i åtminstone tio år till. Och om jag ska vara riktigt ärlig tror jag att jag skulle bli alldeles odräglig om jag bara skulle gå hemma. Inte få skriva. Inte få predika. Inte få möta människor. Inte få finnas med i de där märkliga, vackra och ibland svåra skiftena i livet – dop, konfirmation, vigslar, begravningar, gudstjänster och alla de samtal som uppstår däremellan.

För mig är det inte bara ett arbete. Det är ett sammanhang. Det är människor. Det är mening. Jag har aldrig haft någon särskilt utpräglad luthersk syn på arbete. Jo, visst finns det en plikt i att arbeta om man kan. Det bidrar till ett rikt samhälle. Det hör vi också i valdebatterna just nu: kan du arbeta, så ska du arbeta. Men för min egen del handlar det om något mycket mer än plikt. Arbetet bidrar till ett rikt liv. Eller som Karl-Bertil Jonsson säger på julafton: Kanske är jag lite som Karl-Bertil Jonsson. På julafton får han höra av sin mamma att det är synd om honom som måste arbeta. Då svarar han: ”Man måste göra sin plikt här i livet. Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar.”

Jag håller kanske inte riktigt med Karl-Bertil om att arbetet först och främst är en plikt. Men resten av hans resonemang tycker jag faktiskt om. För ett arbete kan ge något mer än lön. Det kan ge sammanhang, gemenskap och känslan av att behövas. Det ger mig en plats där jag hör hemma, arbetskamrater att skratta och prata med, människor att möta och en möjlighet att faktiskt göra skillnad där jag befinner mig. Jag tycker om känslan av att ha en uppgift. Att det finns människor som väntar på mig och saker som behöver göras.

Jag tycker om en vilodag. Verkligen. Jag kan njuta av att vara ledig, ta det lugnt och göra precis ingenting. Men jag trivs precis lika bra med en arbetsdag. Och märkligt nog är en av de saker jag uppskattar mest efter semestern att få komma tillbaka. Att träffa arbetskamraterna igen. Höra vad som hänt. Få in rutinerna. Känna att vardagen börjar rulla. Kanske är det därför jag ibland blir lite fundersam när jag hör människor säga att det bästa med pensionen är att de äntligen slipper arbeta. Vad har man egentligen haft för arbete om det bästa med livet är att slippa det?

Nu menar jag inte den som har slitit ut sin kropp efter ett långt arbetsliv. Den som har haft ett tungt arbete, kanske med kroppen, och som verkligen behöver få vila. Där är pensionen något fantastiskt. Att få vakna på morgonen utan att ryggen värker av tanken på dagens arbetspass. Att få rå om sin tid. Det unnar jag verkligen människor. Och det finns också arbeten som människor vantrivs med. Arbeten där man känner sig felplacerad, stressad eller aldrig riktigt får vara den man är. Då kan pensionen naturligtvis kännas som en befrielse.

Men jag tänker att det måste vara en gåva att få ha ett arbete som man faktiskt tycker om. Ett arbete där man känner: Här hör jag hemma. Här behövs jag. För mig är mitt arbete som präst ett sådant arbete. Det betyder inte att varje arbetsdag är fantastisk. Det finns möten som är tröga, administration som borde kunna försvinna från jordens yta och dagar när man hellre hade velat dra täcket över huvudet. Så är det väl med allt. Och jag vill inte heller arbeta jämt. Jag behöver ledighet. Jag behöver luft. Jag behöver kunna lägga ifrån mig jobbet och vara något annat än präst. Balans är viktigt. Men just därför blir jag lite provocerad när arbete och liv ställs mot varandra, som om det ena vore ett nödvändigt ont och det andra det riktiga livet.

Tänk om arbetet faktiskt kan vara en del av det goda livet?

Tänk om det är en rikedom att ha något att gå till?

Någonstans där man behövs. Någonstans där man möter människor. Någonstans där man får använda det man kan och samtidigt fortsätta lära sig. Jag hoppas att jag får fortsätta gå till jobbet länge än. Och den dag jag verkligen går i pension hoppas jag att jag kan se tillbaka och känna tacksamhet – inte över att jag äntligen slipper arbeta, utan över att jag fick arbeta med något jag älskade.

För det är en väldig skillnad.

Att längta efter ledighet är mänskligt.

Men att längta till jobbet är faktiskt också en sorts rikedom.

När tar vi helg?

Förra helgen var jag ledig efter att ha arbetat många helger i rad. Och fick höra: ”Det är du värd.” Och ja… det var jag faktiskt. Men när jag tänkte på det, så insåg jag att vila egentligen inte är något man ska få när man varit duktig. Vila är inte en belöning. Vila är också en skyldighet – mot oss själva och mot livet. När jag bodde på Tjörn hörde jag en gång en berättelse från den ganska fromma ön Klädesholmen. Här bor knappt 400 människor och det finns tre kyrkor, för 20 år sedan fanns det 5. Och där hade man synpunkter på sommargäster som klippte gräset på söndagen. Då gick man över till grannen och sa: ”Så gör vi inte här, inte på en söndag.” Gräset fick vänta.

Och jag började fundera: Vad är det egentligen vi försöker skydda när vi säger: ”Så gör man inte på söndagen”? Är det Gud? Söndagen? Eller våra egna regler? Jag tog upp frågan i vårt badgäng på Båtabacken. Då kom den självklara kommentaren: ”Men om man jobbar hela veckan – när ska man annars klippa gräset? Mitt svar är, skaffa en robot som gör jobbet. Dessutom tyst utan att störa, och du behöver inte lyfta ett handtag. 

Sen kom jag att tänka på Astrid Lindgrens Fattig bonddräng.

Prästen får ju sova hela måndagen men,
för en fattig bonddräng börjar knoget igen.

Och för sjuksköterskan, vårdbiträdet, brandmannen, busschauffören eller den som arbetar i äldreomsorgen kan söndagen vara vilken arbetsdag som helst.

Jesus säger: ”Sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten.”  Och det finns fortfarande människor som gärna skriver oss på näsan med regler. Som kan vara väldigt noga med formen och samtidigt missa människan. Men Jesus vänder på hela perspektivet, som vanligt. Reglerna är till för livet – inte livet för reglerna. Och vi behöver fråga oss själva: Är vår tro något som hjälper människor att leva, eller har vi blivit så upptagna av att göra rätt att vi glömmer människan som står framför oss? Jesus säger: ”Hallå – ni har missat poängen!”

Sabbaten finns inte för att Gud behöver en ledig dag i kalendern. Den finns för vår skull. För att vi ska få vila, andas och slippa leva hela livet som ett enda prestationsprojekt. Men vilan får inte bli ännu en prestation. Att vi ska vila på rätt dag, på rätt sätt och absolut inte klippa gräset.

Men tänk om Jesus vill befria oss också från det sättet att tänka. Gud ser inte först till kalendern. Gud ser människan. Så kanske är frågan inte: ”Vilken dag ska jag vila?” 

Utan: ”Var finns min sabbat?” Den kan finnas i en kyrkbänk, vid havet, över en kopp kaffe eller på en promenad. Eller i ett kallbad. En stund där telefonen får ligga kvar och där man inte behöver vara nyttig. Själv rensade jag ogräs hela förra helgen. Det var inte särskilt vilsamt för ryggen – men väldigt vilsamt för själen. Det var min sabbat. Inte för att jag låg stilla. Inte för att jag följde någon regel. Utan för att få göra något helt annat en stund.

Så kanske behöver vi inte alltid leta efter vilan där vi tänker att den borde finnas.

Så kanske är frågan vi får ta med oss idag:
”Vad får min själ att andas?”
När vi hittar det, har vi kanske hittat vår sabbat.
Även om det skulle handla om att rensa ogräs. Eller klippa gräset.

Mörkret får inte övervinna ljuset

 Det finns händelser som gör att orden tar slut. Händelser som skakar om ett helt samhälle och som får oss att stanna upp och fråga: Hur kunde det hända? Händelserna i Fagersta och skolskjutningen har lämnat sorg, rädsla och många frågor efter sig. Mitt i allt detta finns en särskild oro för barn och ungdomar. Skolan ska vara en plats där man får lära sig, växa och vara den man är. En plats där vuxna finns nära och där man ska kunna känna sig trygg. Ingen ung människa ska behöva gå till skolan med rädsla för att något fruktansvärt ska hända. Alla barn och ungdomar har rätt till en trygg barndom och en trygg skolgång. Därför behöver vi vuxna stå upp för det goda. Inte bara när det onda redan har hänt, utan varje dag. Vi behöver se barnen omkring oss. Våga fråga hur någon mår. Våga reagera när någon far illa. Våga säga ifrån när hat, hot och våld får ta plats. Och framför allt behöver vi visa att det finns något annat.

 

Jesus säger: ”Ni är världens ljus.”

Det är stora ord. Men kanske är de viktigare än någonsin. Att vara ljus betyder inte att vi kan lösa allt eller att vi kan ta bort all världens ondska. Men vi kan vara det ljus som gör mörkret mindre kompakt. Ett vänligt ord kan vara ett ljus. En vuxen som ser ett barn kan vara ett ljus. En hand som sträcks ut kan vara ett ljus. En människa som vågar säga ifrån mot hat och våld kan vara ett ljus. Det är lätt att känna sig maktlös inför det som hänt. Men just därför behöver vi påminna varandra om att mörkret aldrig får bli det enda vi ser.

Vi får sörja. Vi får vara rädda och arga. Vi får ställa de svåra frågorna. Men vi får inte ge upp hoppet om varandra.

 

Som kyrka har vi ett särskilt uppdrag att bära hoppet, att stå nära människor när livet gör ont och att påminna om att varje människa är oändligt värdefull. Ingen människa är bara en elev, en siffra eller en del av en nyhetsrapport. Bakom varje liv finns en familj, vänner, drömmar och en framtid. Därför behöver vi tillsammans bygga ett samhälle där barn får vara barn, där ungdomar får växa upp utan rädsla och där trygghet inte är ett privilegium utan en självklarhet. Mörkret får inte övervinna ljuset. Det är inte ett löfte om att mörkret aldrig kommer. Det är ett löfte om att vi inte behöver möta det ensamma. Och kanske är det just där vårt uppdrag börjar: att vara människor som tänder ljus för varandra.

”Ni är världens ljus.” 

Låt oss ta de orden på allvar.

Förbön för skolan 

Gud, vi tackar dig för alla som just har börjat
ett nytt skolår efter sitt sommarlov.

Tack för att barn och unga i vårt land får gå i skolan,
lära, växa och utvecklas.

Låt dem känna glädje i att upptäcka och lära sig nya saker.
Hjälp oss att se till att ingen blir ensam eller lämnad utanför.

Efter den tragiska händelsen i Fagersta ber vi
för alla barn och unga som känner oro, rädsla eller otrygghet.
Var nära dem som är rädda och dem som har fått
sin känsla av trygghet rubbad.

Vi ber för dem som drabbats av det som hänt,
för deras familjer och vänner.
Bär dem som är i sorg, chock och förtvivlan.
Låt ingen behöva bära sin rädsla eller sorg ensam.

Gud, låt våra skolor få vara platser där barn och unga
kan känna sig trygga, sedda och välkomna.
Hjälp oss vuxna att vara uppmärksamma på den
som behöver en hand att hålla i,
ett ord av tröst eller någon som vågar stanna kvar.

Vi ber för alla lärare och all skolpersonal, skolledare
och andra som har ansvar för våra skolor.
Ge dem vishet, kraft, tålamod och mod att skapa
trygghet och gemenskap.

Välsigna detta skolår och alla som finns i skolans värld.

Amen

Förbön för skolan

 Gud, vi tackar dig för alla som just har börjat ett nytt skolår

efter sitt sommarlov.

Tack för att barn och unga i vårt land får gå i skolan, lära,
växa och utvecklas.

Låt dem känna glädje i att upptäcka och lära sig nya saker.
Hjälp oss att se till att ingen blir ensam eller lämnad utanför.

Efter den tragiska händelsen i Fagersta ber vi
för alla barn och unga som känner oro, rädsla eller otrygghet.
Var nära dem som är rädda och dem som har fått sin känsla
av trygghet rubbad.

Vi ber för dem som drabbats av det som hänt,
för deras familjer och vänner.
Bär dem som är i sorg, chock och förtvivlan.
Låt ingen behöva bära sin rädsla eller sorg ensam.

Gud, låt våra skolor få vara platser där barn och unga
kan känna sig trygga, sedda och välkomna.
Hjälp oss vuxna att vara uppmärksamma på den som behöver
en hand att hålla i, ett ord av tröst eller någon som vågar
stanna kvar.

Vi ber för alla lärare och all skolpersonal, skolledare
och andra som har ansvar för våra skolor.
Ge dem vishet, kraft, tålamod och mod att skapa trygghet
och gemenskap.

Välsigna detta skolår och alla som finns i skolans värld.
Amen

Vad är ett ogräs när du ser på det?

Jag var ute hela helgen och rensade ogräs på gården utanför vårt hus i Bohuslän. Vi hade bara varit borta några veckor, men under tiden hade de små gröna växterna verkligen jobbat på. De hade tagit varje chans att breda ut sig, klättra, slingra och slå rot.

Och jag rensade. Jag drog och slet, böjde ryggen och fyllde den ena skottkärran efter den andra. Efteråt var ryggen stel, men jag var märkligt nöjd. Det blev ju så fint! Men medan jag stod där och betraktade resultatet började jag fundera på det där med ogräs. För vad är egentligen ett ogräs?

Någonstans har vi bestämt oss för vad som hör hemma och vad som inte gör det. Den ena växten får växa, blomma och breda ut sig. Den andra ska bort. Lupinen kan vara fantastisk när den blommar, men betraktas samtidigt som invasiv och ska bekämpas. Parkslide kan vara imponerande i sin växtkraft, men får oss snarare att ta fram spaden än kameran. Samma växt kan alltså vara vacker – och oönskad.

Jag tänker att det ibland kan finnas en frestelse att göra något liknande också när vi betraktar människor. Utan alltför extrema jämförelser och utan att dra några långdragna politiska slutsatser. Men visst har vindarna förändrats. Jag minns bilderna från 2015, när människor stod vid våra gränser med nallar, filtar och mat. Vi talade om att öppna våra hjärtan. Några år senare hade orden blivit annorlunda. Vindarna kallare. Löften dragits tillbaka och gränserna hårdare.

Jag tror att det behövs balans. Ett samhälle måste kunna sätta gränser. Vi måste kunna diskutera vad som fungerar, vad som inte fungerar och hur vi tillsammans ska bygga ett gott samhälle. Men vi behöver veta varför vi gör det vi gör. Och kanske är det just där ordet invasiv blir problematiskt. Det kan vara ett alldeles utmärkt ord när vi talar om växter eller djur som hotar biologisk mångfald. Men det är ett ord som aldrig får användas om människor.

Människor är inte ogräs. Ingen människa är en växt som råkat hamna på fel plats. Därför måste vi, hur vi än väljer att agera, göra det med varsamhet, kärlek och eftertanke. För vem vill bli betraktad som ett ogräs? Vem vill höra att man egentligen inte hör hemma här?

Och så tänker jag på maskrosen. Den som vi så envist försöker få bort ur gräsmattan. Den som tränger upp där vi minst av allt vill ha den. Men låt den stå en stund på rätt plats, i rätt ljus, och den är faktiskt oerhört vacker. Gul och lysande, nästan trotsig. Kanske behöver vi ibland se lite längre än till det som stör vår ordning.

För det finns något hoppfullt i en växt som vägrar ge upp. Som tränger genom sprickorna i asfalten, söker sig mot ljuset och slår ut i blom. 

Jag vill som en blomma stark växa uppigenom
asfaltvägens hårda mark och slå ut i blom.

Det är kanske en ganska god bild också för människan. Inte ett ogräs. En människa som vill växa, slå rot, söka ljuset – och en dag få slå ut i blom.

Skapelsens predikan

Martin Luther lär ha sagt att Gud inte bara skriver sitt evangelium i Bibeln, utan också i träden, blommorna, molnen och stjärnorna. Jag tycker om den tanken. För kanske är det så att Gud har skrivit sitt stora manifest över hela skapelsen. Inte med bläck på papper, utan med knoppar, fågelsång, höstlöv, hav och stjärnljus. Och budskapet återkommer gång på gång: Det finns liv efter det som ser ut som slutet. Titta på ett träd om våren. För några månader sedan såg det dött ut. Grenarna var kala och marken kall. Men så händer något. Nästan omärkligt först. En liten knopp. Ett ljusgrönt blad. Sedan ännu ett. Trädet predikar utan ord: Det är inte slut bara för att det ser dött ut. Det gör också löken som legat gömd under jorden hela vintern. Fröet som först måste falla ner i mörkret. Blomman som vissnar och försvinner, men lämnar efter sig nya frön.

Hela skapelsen tycks känna till något som vi människor så ofta glömmer: Livet är större än det vi kan se just nu. Kanske är det därför naturen berör oss så starkt. Den är inte bara vacker. Den är också ett evangelium i sig. Och samma sak händer varje höst. Löven faller. Det som varit grönt blir gult, rött och brunt och till slut ligger det på marken. Det ser ut som förlust.

Men under jorden pågår något annat. Det som vissnar blir näring för det som ska växa. Skapelsen predikar att döden inte får sista ordet. Det är också kyrkans tro. Vi tror inte på en Gud som bara hjälper oss att stå ut med döden. Vi tror på en Gud som uppväcker. På Jesus som går genom döden och kommer ut på andra sidan. På stenen som rullas undan. På graven som inte längre kan hålla kvar livet.

Gud lämnar små påminnelser om detta överallt omkring oss.

I fågeln som återvänder.
I ljuset som bryter igenom molnen.
I havet som aldrig upphör att röra sig.
I fröet som spricker.
I människan som efter en svår tid plötsligt vågar börja om.

Det är därför jag tycker så mycket om Psalm 712: O Gud, som skapat vind och hav. Den börjar i själva skapelsen – vinden och havet – men låter skapelsen leda vidare till sången, till glädjebudet och till det nya livet. Och där finns också en viktig rörelse: från det Gud har skapat till det Gud fortfarande gör.

Vi ser vind och hav. Vi ser frön och blommor. Vi ser död och nytt liv. Och vi sjunger. För tron är inte bara att förstå. Den är också att våga sjunga en sång som ännu inte riktigt syns. Psalm 712 talar om hoppets nya sånger. Det tycker jag är en stark bild. För ibland måste vi sjunga hoppet innan vi känner det. Ibland måste vi sjunga om nytt liv medan vi fortfarande står mitt i det gamla. Ibland måste vi sjunga om morgonen medan det ännu är natt.

Vi vill gärna ha bevis innan vi vågar hoppas. Gud tycks göra tvärtom. Han låter hoppet ligga gömt i skapelsen långt innan vi kan förstå det. Så när du går ut i den underbara sommaren, stanna upp en stund. Kanske är det inte bara en blomma eller ett träd du ser. Kanske är det en predikan. En liten bit av Guds stora manifest. Kanske är fågelsången en lovsång. Kanske är vinden en påminnelse. Kanske är havets rörelse en bild av Guds ständiga skapande. Och kanske säger skapelsen, alldeles utan ord:

Det som ser ut att vara slut behöver inte vara slut. Det finns liv i det som ännu inte syns. Det finns en morgon efter natten. Det finns uppståndelse. Det finns nytt liv. Och därför får vi göra som psalmen säger: sjunga de nya sångerna.

Inte för att livet alltid är enkelt.
Utan för att Gud fortfarande skapar.
Gud har skrivit sitt evangelium i skapelsen.
Och kanske är det största underverket av alla att Gud fortfarande skriver.

I världen.
I skapelsen.
Och i våra liv.

Kanske det?

 När jag häromdagen satt och korrekturläste en krönika som jag skrivit till höstens församlingsfolder upptäckte jag något märkligt. Jag hade använt ordet kanske tio gånger. Tio gånger! Det fick mig att fundera. Varför skriver jag kanske så ofta? Ibland för att jag faktiskt inte vet. Ibland för att det inte finns något enkelt svar. Och ibland för att livet helt enkelt inte låter sig sammanfattas i ett bestämt ja eller nej. Kanske är egentligen inget dåligt ord. Tvärtom. Det kan vara ett ord för ödmjukhet. Ett sätt att säga: Jag vet inte riktigt. Jag vill tänka ett varv till. Jag vill lämna lite utrymme för dig att tänka själv. Ibland är det faktiskt inte tid för snabba svar. Det finns frågor där det vore ganska arrogant att komma med ett tvärsäkert svar. 

Men när jag såg alla mina kanske på rad började jag också ana något annat. Ibland använder jag nog ordet för att gardera mig. För att jag "nästan" har sagt vad jag tänker – men inte riktigt vågar stå för det. Då blir kanske en liten säkerhetsväst. Jag säger något, men lämnar samtidigt en öppning för att snabbt kunna backa. Och där går någonstans gränsen. För det finns en skillnad mellan att vara ödmjuk och att vara velig. Jag vill inte låta som en politiker som svarar så försiktigt på en enkel fråga att ingen efteråt vet vad han eller hon egentligen sa. Och jag vill inte heller vara en präst som vänder kappan efter vinden. Kyrkan behöver inte ha svar på allt. Men kyrkan behöver våga säga något.

Vi får säga: Jag tror. Jag hoppas. Jag menar. Jag tycker. Och ibland - Jag vet inte. Och ibland får vi säga: Kanske. Men tänk om jag får frågan från den jag älskar: Älskar du mig? Då skulle jag aldrig svara: Kanske. Där måste ett ja få vara ett ja. Inte för att jag med det kan lova hur alla morgondagar kommer att se ut. Inte för att kärleken aldrig kommer att prövas. Utan för att vissa saker behöver sägas utan gardering. Så också med tron. Vi behöver inte låtsas att vi vet allt. Vi får leva med frågor, tvivel och sådant vi inte kan förklara. Men det finns också ett ögonblick när vi behöver våga säga vad vi faktiskt håller fast vid.

Jag tror. Inte kanske. Jag tror. Och kanske är det just där kanske har sin rätta plats: inte som en flykt från det vi egentligen vill säga, utan som ett ärligt erkännande av det vi ännu inte vet. Så jag tänker inte stryka ordet kanske ur mitt språk. Men jag ska nog vara lite försiktigare med var jag sätter det. Ibland behöver vi lämna frågan öppen. Och ibland behöver vi säga:

Ja!

Sommaren är kort...

 "Sommaren är kort, det mesta blåste bort." Men nu är den här, terminen börjar igen. Efter att ha suttit nästan ensam på kontoret i flera veckor kommer jag till jobbet och plötsligt kryllar det av bilar på parkeringen. Kontoren är bemannade, skrivaren kör igång igen och arbetskamrater möts för planeringar, korrigeringar och korrekturläsningar. Datum ska bestämmas, kalendrar fyllas i och vid förmiddagskaffet kommer de där självklara frågorna:

– Hur har du haft det på semestern?
– Vad pigg och utvilad du ser ut!

Och visst är det skönt att vara igång igen. Men semester handlar egentligen inte om att längta bort från jobbet. För mig handlar den mer om glädjen i att få möta något annat. Nya platser, nya människor, nya smaker, nya vyer. Att få se sådant man inte sett förut och göra sådant man inte brukar göra. Att låta dagarna öppna sig lite mer än vanligt. Och kanske är det just därför det är så gott att komma tillbaka. För också vardagen har sin tjusning.

Det finns något härligt i det där välbekanta surret på förmiddagskaffet. I kalendern som fylls, frågorna som dyker upp och människorna man möter igen. I arbetet som väntar och i känslan av att vara en del av något tillsammans med andra. Det ena behöver inte stå emot det andra. Vi behöver både vardagen och det oväntade. Både arbetet och ledigheten. Både det välbekanta och det som bryter av. Kanske är det där balansen finns. Att kunna glädjas åt att vara ledig – inte för att slippa vardagen, utan för att få upptäcka något nytt.

Och att sedan kunna glädjas åt att komma tillbaka – inte för att semestern var dålig, utan för att också vardagen är värd att längta till. Så nu börjar terminen igen. Och jag ser faktiskt fram emot det.
Men jag kan redan nu börja längta lite efter den där bonusveckan i september. Inte för att komma bort från jobbet. Utan för att få se vad som finns runt nästa hörn.

Liten blir stor

Det finns en märklig sak med oss människor. När vi är små vill vi så gärna bli stora. En sexåring säger stolt:– Jag fyller faktiskt snart sju! En trettonåring vill gärna bli tagen för femton. Och när man väl blivit femton vill man gärna vara sjutton. Sedan kommer körkortet, första jobbet, den första egna lägenheten. Man ska vidare. Bli lite mer vuxen. Lite mer erfaren. Lite mer framgångsrik. Det verkar finnas en inbyggd längtan i oss efter att bli större.

Och så, någonstans på vägen, händer något. man står där på Systembolaget och den unga kassören säger: – Jag behöver se legitimation. Och man blir alldeles varm inombords. Äntligen! Någon tycker att man ser ung ut. Det är samma människa som trettio år tidigare kunde ha blivit förolämpad av exakt samma fråga. Livet är märkligt. Först vill vi inget hellre än att bli äldre. Sedan gör vi allt vi kan för att åtminstone se ut som om vi fortfarande är det vi en gång längtade efter att lämna. Men det är inte bara ålder vi vill växa i.

Vi vill bli större också på andra sätt. Lite viktigare. Lite mer behövda. Lite mer framgångsrika. Lite mer uppskattade. Och det där är inte något nytt. Det verkar ha följt människan genom alla tider. Och så sitter  lärjungarna där och diskuterar en fråga som känns väldigt mänsklig: Vem av oss är egentligen störst? Man kan nästan höra samtalet. Petrus kanske lutar sig tillbaka och tänker att han nog ligger ganska bra till. Han har trots allt gått på vattnet. Johannes kanske inte behöver säga så mycket. Han vet ju att Jesus kallar honom den lärjunge som Jesus älskar. Jakob funderar kanske på om hans namn borde nämnas lite oftare.

Det är nästan som ett personalmöte där alla försöker låtsas att de inte bryr sig om vem som får mest ansvar, mest uppskattning eller det största rummet.

Vi känner igen det.
Vem har gjort mest?
Vem betyder mest?
Vem är mest lyckad?
Vem har kommit längst?

Och då gör Jesus något som måste ha förvånat dem. Han hämtar ett barn och ställer det mitt ibland dem. Och plötsligt förändras hela samtalet. För på Jesu tid var ett barn inte den självklara medelpunkt som det ofta är för oss. Ett barn hade ingen titel. Ingen makt. Inga meriter. Inga pengar. Ingen position. Ett barn kunde inte imponera på någon.

Och just därför ställer Jesus barnet mitt ibland dem. Som om han säger:

Ni tittar åt fel håll.
Ni frågar vem som är störst.
Jag frågar vem ni ser.
Det är en ganska stor skillnad.

För Jesus verkar inte vara särskilt intresserad av vår rangordning.

Han säger inte att erfarenhet är oviktig. Han säger inte att det är fel att lyckas, utvecklas eller ta ansvar. Men han påminner oss om något som vi människor så lätt glömmer:

Ditt värde är inte detsamma som dina meriter. Du är inte värd mer för att du har lyckats. Och du är inte värd mindre för att du har misslyckats. Du är inte mer älskad för att du är stark. Och du är inte mindre älskad för att du behöver hjälp. Det är kanske där barnet kommer in.

Ett barn behöver inte först prestera för att få kärlek. Barnet behöver inte komma med ett CV.
Det behöver inte säga: "Se vad jag har åstadkommit." Det får helt enkelt vara. Och kanske är det precis det Jesus vill lära oss. Att inför Gud får vi vara människor innan vi är någonting annat.

Jag tänker ibland på Ronja Rövardotter. Ronja rymmer hemifrån. Hon går sin egen väg. Hon gör det hon måste göra, även när det innebär att hon måste lämna det trygga och välbekanta. Och Mattis letar efter henne. Han ger inte upp. Till slut möts de igen vid den lilla skogstjärnen. Och då är det inte längre frågan om vem som hade rätt. Inte vem som vann. Inte vem som var starkast. Där finns bara kärleken. En pappa som aldrig slutat söka efter sitt barn. Och ett barn som vågar komma hem. Jag tycker om den bilden. För den säger något om Gud. Vi tänker så lätt att vi måste hitta tillbaka till Gud. Att vi måste skärpa oss. Be lite mer. Göra ifrån oss lite bättre. leverera lite mer. Bli lite bättre människor. Som om Gud sitter någonstans och väntar på att vi äntligen ska få ordning på oss själva. Men tänk om det är tvärtom? Tänk om Gud hela tiden söker efter oss? Tänk om Gud står kvar när vi går vår egen väg? När vi tappar bort oss själva. När livet blir annorlunda än vi tänkt. När vi känner oss långt borta. Gud ger inte upp. Och kanske är det därför bilden av barnet är så viktig. För inför Gud behöver vi inte vara stora. Vi behöver inte vara duktiga. Vi behöver inte vinna. Vi behöver inte jämföra oss. Vi behöver inte ens ha alla svar. Vi får komma som vi är. Det är en ganska radikal tanke i en värld där nästan allt går att mäta. 

Hur gammal är du?
Hur mycket tjänar du?
Hur många följare har du?
Hur många har läst det du skrev?

Jag får erkänna att jag själv har en liten svaghet där. Jag kan mycket väl gå in och kolla statistiken på min blogg varje dag för att se hur många som läst. Man vill ju gärna veta. Man vill gärna vara lite större än man var igår. Men Jesus säger något annat. Han säger: Du behöver inte bli större för att vara värdefull. Och kanske är det just där den verkliga storheten finns. För när jag inte längre behöver vara störst, kan jag se den som är liten. När jag inte längre måste hävda mig, kan jag lyssna. När jag inte längre behöver bevisa mitt värde, kan jag älska någon annan utan att fråga vad jag får tillbaka. Och när jag själv vågar vara liten inför Gud, då blir det kanske möjligt att göra något stort för en annan människa.

Ett vänligt ord.
En hand på en axel.
Ett telefonsamtal.
Att sitta kvar en stund när någon annan helst vill att tiden ska gå fortare.

Det är kanske så Jesus vänder upp och ner på våra föreställningar om storhet. Den störste är inte den som står högst upp. Den störste är den som ser den som står längst ner. Den som kan böja sig ner.

Den som kan lyssna.
Den som kan älska.

Så kanske behöver vi inte vara så rädda för att bli små.

För inför Gud är det inte storleken som räknas.
Inte prestationen.
Inte titeln.
Inte åldern.
Inte hur långt vi har kommit.

Gud ser något annat. Gud ser sitt barn. Och Gud säger: Du är min. Du är älskad. Du är värdefull. Du behöver inte bevisa det. Kanske är det först när vi vågar tro på det som vi verkligen börjar växa. Inte uppåt. Utan inåt. Inte för att bli större än någon annan. Utan för att bli mer människa. Och kanske är det den märkligaste paradoxen av alla:

Det är först när vi slutar försöka vara stora som vi kan bli riktigt stora. Kanske är det därför Jesus säger att den minste är den störste. Inte för att göra världen upp och ner. Utan för att ställa den rätt igen.

Carpe Diem

Var dag är en sällsam gåva. Så står det i psalm 180. "En skimrande möjlighet". En enkel mening, men kanske också en ganska stor utmaning. För vi säger gärna Carpe diem – fånga dagen. Vi slänger oss med de latinska orden och låter dem nästan bli en livsvisdom. Men landar orden verkligen i våra liv? För ofta är det ju så att vi går omkring med gårdagen hängande över axlarna. Vi fastnar i det som blev fel, i det vi önskar att vi hade sagt eller gjort annorlunda. Vi bär på besvikelser, oro och sådant som fortfarande skaver. Och då är det inte så lätt att fånga dagen. Händerna är redan fulla.

Det finns en märklig och ganska hård formulering av Jesus: ”Låt de döda begrava sina döda. Men gå du och förkunna Guds rike.” Det låter nästan brutalt. Ska man bara lämna sina nära och kära? Men kanske handlar det egentligen inte om det uta nom något betydligt mer befriande. Att Jesus i stället säger: Låt det som hör gårdagen till få vara gårdag. Låt det döda få vara dött. Du behöver inte leva om det som redan har hänt. Du behöver inte bära med dig allt in i den nya dagen.

Följ mig. Det är som om Jesus säger: Titta upp. Här är livet. Här är dagen. Här finns fortfarande människor att möta, kärlek att ge och ta emot, och en framtid som ännu inte är skriven. För det är kanske det Carpe diem egentligen handlar om. Inte om att leva utan eftertanke, utan om att våga vara närvarande i det liv som faktiskt finns framför oss.

Var dag är en sällsam gåva.

Också den här dagen.

Så låt oss lägga det som varit i Guds händer. Det vi ångrar, det vi saknar, det vi inte kan förändra. Och låt oss istället öppna händerna för det Gud vill ge oss idag.

Här.
Nu.
Den här dagen.

Låt oss stå upp!

 

Jag skulle precis säga de ord jag säger vid nästan varje begravning: Låt oss stå upp. Men orden fastnade. Jag hann tänka efter – och ändrade mig. Framför mig satt tio personer. Fem av de 10 som satt i församlingen var rörelsehindrade. Vi skulle ta avsked av en äldre man som under större delen av sitt liv bott på olika boenden. Nu satt hans vänner från den lilla enheten där tillsammans med den personal som följt honom genom vardagen. De hade kommit för att göra det sista de kunde göra för honom – vara med när han fick sitt avsked.

Plötsligt blev de invanda orden fel. Så lätt det är att använda uttryck utan att tänka på vad de betyder för den som hör dem. Jag försöker därför allt oftare säga i gudstjänsten: Låt oss som har möjlighet stå upp. Ett litet tillägg, men för någon kan det betyda att känna sig inkluderad i stället för utpekad. Just den här dagen kändes inte ens det rätt. Ingen behövde resa sig för att visa respekt. Respekten fanns redan där. Den fyllde hela rummet. "Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du."

Jag har sjungit den psalmen många gånger. Men den här dagen landade orden på ett nytt sätt. Hans liv gjorde kanske inga stora rubriker. Han blev aldrig känd eller berömd. Men måste ett liv synas för att vara betydelsefullt? Jag tror inte det.

Vi människor har en märklig förmåga att mäta värde i prestation, självständighet och framgång. Gud verkar mäta med ett helt annat mått. I Guds ögon är varje människa oersättlig. Ingen är en kopia av någon annan. Inte ens enäggstvillingar. Ingen annan som kan fylla just den platsen.

Vi var många som blev berörda idag. Inte bara de som kommit till begravningen, utan också vi som tjänstgjorde. När allt var över tittade begravningsentreprenören på mig och sa med tårar i ögonen: – Får man gråta nu? Den frågan säger kanske mer än många långa tal. För ibland möter vi människor som samhället lätt placerar i skymundan. Människor som inte gjort stora avtryck i historieböckerna, som sällan hamnat i rampljuset. Men deras liv är inte mindre betydelsefulla.

Därför är psalmen så viktig, uttjatad för många men bär på ett djup vi behöver. Att se på oss själva och på varandra så som Gud ser på oss.

"Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu. *Accepterad för din egen skull, för ingen annan är som du." För det är inte bara en vacker sång. Det är en påminnelse om hur Gud ser på oss. Varje människa har en plats i skapelsen. Varje människa bär ett okränkbart värde. Ingen är för obetydlig för att älskas.

Låt oss stå upp. Ja, det är kanske just där vi andra har vår uppgift. Att stå upp för dem som inte alltid blir sedda. Att använda ord som inkluderar i stället för att utestänga. Att påminna varandra om att människovärdet aldrig sitter i vad vi kan prestera, hur starka vi är eller om vi kan resa oss upp.

För ibland är det viktigaste inte att stå upp.

Det viktigaste är att stå upp för varandra.

Guds kärlek är som stranden...

Jag älskar att bada. Det finns något särskilt med att gå ner till stranden tidigt på morgonen, innan dagen riktigt vaknat. I morse gick vågorna ganska höga. Jag stod där med fötterna i sandbotten och lät havet komma emot mig. Våg efter våg sköljde in. Jag behövde inte kämpa emot. Jag bara stod kvar och lät havets kraft omsluta mig.

Då kom psalmen till mig: "Guds kärlek är som stranden och som gräset." Här på vår halländska kust kallas den ofta Steningepsalmen. Egentligen heter den Guds kärlek är som stranden och som gräset, men den har fått sitt smeknamn därför att det sägs att Anders Frostensson fick inspirationen till psalmen när han gick längs stranden i Steninge. Och kanske är det inte så märkligt. Det är svårt att stå vid havet här utan att orden kommer tillbaka. Stranden, vinden, vågorna och den vida horisonten gör psalmen levande.

När jag står i vattenbrynet känns det nästan fysiskt. Som om Guds kärlek sköljer över mig, precis som vågorna. Den frågar inte om jag varit tillräckligt duktig. Den mäter inte min tro eller min fromhet. Den bara kommer. Om och om igen.

Visst kan vågorna vara kraftiga. Ibland får man ta ett steg bakåt för att inte tappa balansen. Livet är sådant också. Men sanden under fötterna finns kvar, även när vattnet drar sig tillbaka. Och havet kommer alltid tillbaka med en ny våg.

Kanske är det därför psalmen, 289, Guds kärlek är som stranden, som vind och vidd och ett oändligt hem, berör så många. Den talar om en kärlek som inte tar slut, en kärlek som inte stänger någon ute. En kärlek som är större än våra misslyckanden och djupare än våra tvivel. Guds kärlek är inte något vi ska förtjäna eller prestera oss fram till. Den finns redan där – lika självklar som stranden under våra fötter och havet som aldrig upphör att röra sig.

Jag lämnade stranden i morse med saltstänk på benen och en känsla av att ha blivit påmind om något jag egentligen redan visste: Guds kärlek behöver inte jag skapa. Jag behöver bara stiga ut i den.

Precis som i havet.